Semesterkonversation på tåg

Jag satt på tåget på väg till Torekov senaste nyårsafton och lyssnade till en konversation mellan två par i fyrtioårsåldern med barn som satt vid sätet bakom mig i kupén. Jag kunde lyssna mig till att båda paren hade varit i Thailand på semester över julen och var på väg hem till Varberg där de bodde. Konversationen fortlöpte på följande sätt: ”Det har varit så skönt att komma bort från vinterrusket i Sverige och julen med all julmat”. ”Ja, vi håller med. Det första julbordet är ju gott, men det blir ju lite tröttsamt i längden, tycker jag i alla fall”, säger mannen i den ena familjen med ett tonfall som om hans åsikt var exceptionell, ovanlig och utmärkande. ”Tycker jag i alla fall”. Ja sannolikt i likhet med ungefär 8,5 miljoner andra svenskar, så jag betvivlar väldigt starkt att hans åsikt om det svenska julbordet urskiljer sig från mängden. Hur kan man överhuvudtaget tro att man genom en sådan åsikt på något sätt är unik, vilket han sannolikt trodde genom att avsluta sitt ytterst sällsynta utlåtande med att förtydliga: ”tycker jag i alla fall”. Jag blir så trött. Samtalet fortlöpte: ”Vad tyckte ni om Thailand? Var det första gången ni var där?”, frågade kvinnan i den ena familjen. ”Nej, det var andra gången faktiskt, vi älskar Thailand, alla är så vänliga och det är så smidigt att ha med sig barnen”, svarar kvinnan i den andra familjen. ”Ja, det är det verkligen, och det är väldigt god mat, och så är det billigt också att vara ute och äta på restaurang”. ”Det är verkligen billigt, vi gjorde inte av med många kronor, ja bortsett från Magnus som fick för sig att ta dykarcertifikat, det kostade lite grann”. Magnus inflikar: ”Men det är betydligt billigare att ta det där än i Sverige, jag tycker att det var värt det. Det var första gången jag dök och tyckte det var jätteroligt”. ”Nej, varken jag eller Rickard dyker, men barnen snorklade och såg jättemånga fina fiskar, eller hur Alice?”, säger mamman och tittar mot sin dotter, varav dottern nickar instämmande febrilt upptagen av att spela spel på mobilen. ”Vi var även på massage flera gånger”, påpekar mannen som hade tagit dykarcertifikat. ”Det var vi också, och så duktiga de är på massage”. ”Ja verkligen, tog ni sån varierande massage eller bara thaimassage?”. ”Nej, vi provade varierad massage, som var helt fantastiskt, man känner sig som en helt ny människa när man går därifrån”. ”Ja, men jag tycker kvaliteten varierar beroende på vilket ställe man kommer till”. ”Ja, det gör det kanske”. ”Vi fick höra att man skulle titta efter om det fanns ett diplom på stället, då var det bra kvalitet. Tydligen är de utbildade då på ett annat sätt”. ”Jaha, nej det visste vi inte, men visst var det lite varierande kvalitet. På ett ställe jag var på tog hon som masserade i alldeles för hårt så jag var helt mörbultad efteråt”. ”Ja, nej då är det ju inte skönt”. ”Vi var ett par dagar inne i Bangkok, men vi tyckte att det var en alldeles för stor stad med mycket stress och trafik”. ”Ja, och luften är så dålig i Bangkok, men betydligt friskare vid strandorterna”. ”Ja, till Bangkok åker vi nog inte igen tror jag, eller hur Magnus?”. Magnus instämde. ”Och det är så billigt att ta sig fram med taxi och tuk tuk”. ”Ja, det är det verkligen”. Nu dog samtalet ut en aning efter att paren delat med sig av varandras fantastiska semesterminnen i snart en halvtimme. ”Vi hyrde moppe en dag, men det var lite kusligt med trafiken, de håller ju inte sig direkt till samma trafikregler som i Sverige”. ”Nej, så är det och det är ju ganska många olyckor också som man ser”. ”Vi såg en jättestor Pytonorm mitt på vägen, den kröp över långsamt så att bilarna fick stanna. Den var säkert fyra meter lång. Det var lite läskigt”. ”Ja, det förstår jag, men annars såg vi inte så mycket spindlar eller andra kryp, och i övrigt var det ganska renligt, tycker jag”. ”Ja, vårt hotell var jättefräscht och alla toaletter på restaurangerna var också fräscha”. Efter att ha uttömt de allra sista upplevelserna att berätta om från sin fantastiskt händelserika resa blev det nu tyst i flera minuter och respektive par satt och småpratade med varandra och med barnen då kvinnan i den ena familjen börjar prata om blommor: ”Ja, nu får jag se om mina orkidéer där hemma har klarat sig. Jag planterade två krukor strax innan vi åkte. ”Ja, men orkidéer brukar klara sig bra”. ”Ja, min mamma har förhoppningsvis varit och vattnat våra blommor nu när vi varit borta”. ”Ja, får hoppas det så ni inte kommer hem till ett hus med helt vissna blommor”, sa kvinnan i den andra familjen och skrattade. Sedan var jag framme i Båstad där jag blev hämtad av Ebba. Det var en väldigt intressant konversation att följa. Världsmästerskapet i meningslöst dravel fick jag följa från allra bästa åhörarplats. Denna konversation vann. Priset var en resa till Thailand så att vinnaren kunde förvärva samma intellektuellt berikande och kulturella kunskaper och erfarenheter året efter så att titeln kunde försvaras även nästa år.

En vädjande hand - Om solidaritet och medmänsklighet

 

 

Vid den här punkten i den mänskliga historien har vi tillräckligt med materiella resurser och möjligheter att erbjuda sjuk- och hälsovård, bekämpa dödliga sjukdomar och ge mat, skydd och utbildning åt varje individ på jorden. Genom en hastig anblick kan konstateras att vi ännu är långt ifrån att uppfylla något av målen. Världen är tydligt uppdelad mellan de som har ett överflöd av lyxartiklar och materiella tillgångar, och de som saknar grundläggande materiella förnödenheter som krävs för att inte hamna i fattigdom och misär. Vi har alla hört och sett skildringarna av elände i andra länder, om fattigdom, hunger och svält. Men vi tenderar att titta bort för att det framstår som för tungt att ta till sig; för jobbigt att orka se. Vi stänger av och förtränger. Nu finns fattigdomen mitt ibland oss. När jag går hem från jobbet sitter en tiggande kvinna med en plastmugg på trottoaren. I desperation sträcker hon vädjande ut sin hand i förhoppning om min solidariska handling. Jag vet att det inte hjälper att få bukt på de bakomliggande strukturella problemen som är grundorsaken till att hon är tvungen till att tigga. Men ibland kan jag inte låta bli att ge. Under senare tid har jag obemärkt gått förbi henne utan att reflektera kring hennes situation. Jag har blivit likgiltig inför hennes närvaro. Det skrämmer mig.

På Sverigedemokraternas valaffischer sprids budskapet: ”Stoppa det organiserade tiggeriet”. Budskapet riktas inte mot en politisk motståndare utan mot de allra mest socialt utsatta och försvarslösa. En gräns inom den svenska politiska debatten har passerats. Det är mycket allvarligt. En åtgärdsstrategi för att få bukt på problemet presenterades i DN av statsvetaren Bo Rothstein. Han föreslår att införa ett förbud mot att ge till tiggare eftersom det inte hjälper dem ur sin sociala misär, vilket skulle tvinga fram strukturella stödinsatser för att bistå denna grupp. En solidarisk och medmänsklig handling föreslås beivras genom förbud. En rad anmärkningsvärda händelser har under året uppmärksammats. En butiksföreståndare stänkte ner en tiggare med vatten utanför en butik i Göteborg. Hur kan man vara så cynisk och behandla en annan människa så föraktfullt? Skånepolisens register över romer konstaterade säkerhets- och integritetsskyddsnämnden var i flera avseenden olaglig. Hur kan registrering av en grupp ske endast på grund av etnicitet?

Jag tror att en alltmer tilltagande individualism och cynism har sin förklaring i existentiella frågor och farhågor som vi vill hålla distanserade från oss. Ett tomrum i meningsfullhetens väv har uppstått, vilket innebär fortsatt flykt och förnekelse av de stora frågorna. Vi lever i en individualistisk tid där det handlar om att förverkliga sig själv och ta tillvara på valfriheten och livets alla möjligheter. Om man misslyckas har man sig själv att skylla. Man kan inte förvänta sig någon storartad hjälp från det allmänna, eftersom de offentliga institutionerna och organisationerna successivt håller på att försvagas och monteras ner. Makt har överförts från medborgarna till privilegierade eliter. De solidariska banden har försvagats. Oavsett vilket land den som drabbas av social misär kommer ifrån ska ingen behöva tigga eller diskrimineras. När SD bekämpar tiggare krävs en politik som bekämpar fattigdomen.  När Skånepolisen registrerar romer på grund av etnicitet krävs en politik som motverkar diskriminering. Omtanke, medmänsklighet och solidaritet bidrar till ett mer välmående samhälle, än cynism.

 

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

 

Begreppet ”underklass” myntades 1963 av Gunnar Myrdal för att beskriva riskerna med en avindustrialisering då han fruktade att en växande del av befolkningen skulle bli permanent sysslolösa och oanställningsbara, vilket berodde på att det helt enkelt saknades sysselsättning för de som behövde och önskade anställning. En växande arbetslöshet berodde alltså inte på moraliska fel och brister hos människorna som var arbetslösa. Det som kom att kallas för ”strukturell arbetslöshet” innebar ankomsten av en ”underklass” - som enligt Myrdal - inte var en följd av att arbetsetiken inte inspirerat människorna, utan snarare ett resultat av att samhället inte kunde garantera villkor som arbetsetiken utlovade. Den kommande ”underklassen” skulle komma att bli offer för en utestängning från produktionsverksamheten och som ett resultat av en felaktig ekonomisk logik sakna kontroll och inflytande, och drabbas av utestängning från den kollektiva gemenskapen. Dessvärre fick Myrdals hypotes ingen större offentlig uppmärksamhet och hans förvarningar glömdes snabbt bort. I senare studier - genomförda under slutet av 1970- och början av 1980-talet som presenterades i Time och New Yorker - kom underklassen att på nytt analyseras. I studierna framkommer en tydlig bild av underklassen som en kategori av asociala människor som benämns: ”fientliga”, ”främmande”, ”omedgörliga” och ”onåbara”. Att sträcka ut en hjälpande hand var inte lönt eftersom dessa människor ansågs ha valt ett sjukt liv och var därför omöjliga att bota. Vad som är av relevans att titta närmare på är ordvalet för att beskriva underklassen och retoriken i diskursen där bilden av underklassen skapas och upprätthålls. I ett utdrag av Aulettas studie går det att läsa att: ”[…] denna underklass i allmänhet känner sig utestängd från samhället, förkastar i allmänhet accepterade värden, lider av brister i fråga om både beteende och inkomster. De är inte bara fattiga, utan för de flesta amerikaner framstår även deras beteende som avvikande”. Vad man lägger märke till i beskrivningarna är att underklassens medlemmar ”känner sig” uteslutna från gemenskapen i samhället, men ”förkastar” gemensamma värden. Vad man gör är att man förenar medlemmarna i underklassen med uppfattningen om att det är ett fritt val och medvetet ställningstagande som medlemmarna gör. Auletta påminner oss även kontinuerligt i studien om att vara en del av underklassen inte enbart är en fråga som kan förklaras genom fattigdom, och att man således inte kan göra slut på underklassfenomenet genom att avskaffa fattigdomen. Det hävdades att andra faktorer som leder till att människor sjunker ner i underklassen måste tänkas ligga bakom som i grunden är subjektiva och individuella, beteendemässiga och psykologiska, och som inte kan beskrivas genom fattigdom men som förekommer oftare hos de människor som lever i fattigdom. Enligt denna uppfattning är det ett indirekt val att hamna i underklassen. I händelse av att man inte uppskattar samhällets normer eller följer dem tillräckligt för att man är ouppmärksam rör det sig om ett öppet ifrågasättande av samhällets allmängiltiga normer och om ett direkt val. I den socialpsykologiska terminologin talar man om det fundamentala attributionsfelet, som jag tror kan utöka förståelsen för synen på att vara fattig i konsumtionssamhället. Attribution delas in i två perspektiv; dispositionell attribution - som berör orsaken till att individen handlar på ett visst sätt där orsaken till beteendet anses förklaras genom individens inre egenskaper - och situationell attribution - som innebär att orsaken till beteendet förklaras orsakat av yttre situationsrelaterade faktorer. Teorin om det fundamentala attributionsfelet tar som utgångspunkt att det finns en tendens hos människor vid bedömning av andra människors beteenden att underskatta de yttre situationsrelaterade faktorerna och överskatta de inre dispositionella faktorerna som orsaksförklaring. Aktörer tenderar alltså att attribuera orsaker till sitt eget handlande till situationsrelaterade faktorer, medan observatören attribuerar samma beteende som dispositionellt. Aktören och observatören ser situationen utifrån olika kontrasterande perspektiv. Med andra ord: individen har ett stort behov av att förklara orsaker till sitt eget och andras handlande. En förklaring till att man är benägen att se händelser på ett rakt motsatt sätt innebär att vi förklarar hur våra egna handlingar uppkom genom att hänvisa till omständigheterna och den givna situationen, medan när vi försöker förklara andra människors beteende söker vi motiven i deras person. Orsaken till andras beteende förklaras alltså genom individens inre egenskaper, och orsakerna till det egna beteendet förklaras orsakat av yttre situationsrelaterade faktorer. ”Att välja att inte göra vad som krävs för att uppnå vissa mål i ett land av fritt väljande människor tolkas automatiskt, utan närmare eftertanke, som att man väljer något annat i stället; i underklassens fall valdes asocialt beteende” (Bauman 2008:153). Vad som inträffade var att man skiljde underklassproblemet från fattigdomsfrågan, vilket fick en rad konsekvenser. Människor som blivit en del av underklassen förvägrades offerrollen. Förklaringen att deras situation var en konsekvens av samhällets funktionsoduglighet och missgärningar misskrediterades i grunden. Bevisbördan fördes över på målsägarna som var tvungna till att uppvisa sin goda vilja och beslutsamhet att bli som resten av medborgarna. Det fulla ansvaret att ta sig ur situationen och initiativet till att göra det låg hos individen själv. Misslyckades man med den bedriften var det de själva som klandrades för misslyckandet. Genom att göra rätt val ansågs man kunna ta sig ur fattigdomens tillstånd. På samma sätt ansågs det vara ett val att falla ner i underklassen och bli kvar där. En annan än mer betydelsefull konsekvens var att närvaron av fattigdom normaliserades genom att underklassfenomenet betraktades som onormalt. Underklassen placerades utanför samhällets gränser, men var endast en liten del av de fattiga. Av just den anledningen betraktades underklassen som det stora och överhängande problemet. De fattiga som betraktades som hyggliga och anständiga hade tillskillnad från underklassens medlemmar förmågan att hitta tillbaka till samhället genom att göra de rätta valen. En obestridd och oskriven regel i konsumtionssamhället lyder: om man ska kunna ha möjligheten att fritt välja krävs kompetens, färdighet och beslutsamhet för att kunna göra valen. De val som människor gör kan vara bättre eller sämre, bra eller dåliga, vilket innebär att inte alla val är riktiga trots att man har friheten att välja. Det underförstådda antagandet grundas i föreställningen om att det handlar om ett val att en fattig person faller ner i underklassen och att det samtidigt handlar om ett val att ta sig därifrån. De valen som görs är det sammanlagda resultatet av den kompetens man besitter. De otillräckliga konsumenterna eller underklassens medlemmar i konsumtionssamhället anses vara en konsekvens av dåliga individuella val och uppfattas som beviset för den personliga karaktären som bidrar till livets nederlag och olyckligheter. Valfrihet medför i själva verket till oförutsebara och oförutsedda risker för misslyckande. De människor som betraktas som lyckosamma i konsumtionssamhället är oftast rika och kända med ett förmånligt yttre. Det är dessa människor vi hela tiden uppmanas till att efterlikna, imitera och sträva efter att bli som. Det är dessa människor vi hela tiden blir tillsagda är lyckosamma och framgångsrika. Ingen vill vara fattig och ful, och ingen vill bli förknippad med att vara olycksam. Jag kom att tänka på en historia om en arbetsgivare som utlyst en ledig tjänst på företaget, och som fått inskickat ett stort antal ansökningar som han ansåg det mödosamt att ta sig igenom. För att förenkla uppgiften slängde arbetsgivaren hälften av ansökningarna i papperskorgen och motiverade sitt handlande genom att säga att han inte ville anställa någon som bar på otur. Denna historia kan fungera som exempel på hur konsumtionssamhället förhåller sig till olycksamma människor.

     För att sammanfatta: Att vara olycklig betraktas som en konsekvens av det fria valet, eller att ha gjort fel val, och anledningen till det anses bero på den personliga karaktären. Människor som blir kategoriserade inom underklassen döms inte enbart till att leva ett liv i fattigdom under tillräcklig välståndsnivå. De döms även till social utestängning eftersom de betraktas olämpliga för att ingå i det samhället som bestäms av konsumtionens regler. I likhet med de rika blir de fattiga förförda av konsumismens utlovelser, men till skillnad från de rika och välbärgade har inte underklassens medlemmar råd att bli förförda. För att undvika social utestängning och förödmjukelse tvingas de fattiga in i en situation där de pressas till att spendera sina begränsade tillgångar och resurser på meningslösa konsumtionsobjekt, i stället för livsnödvändiga förnödenheter. Att inte anamma samhällets konsumtionsmönster resulterar för de fattiga i stigma och utestängning. Men de otillräckliga konsumenternas oförmåga att anamma konsumtionssamhällets regler och inkluderas som fullvärdiga medlemmar har inte någonting att göra med ett medvetet beslut att inte delta, och måste därför förklaras bero på andra strukturella orsaker inbyggda i vårt system.

 

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

I de socialt eftersatta områdena finns det inget som de fattiga kollektivt kan göra för att hitta på sätt att strukturera sin tid för att känna att man gör någonting meningsfullt. Den arbetslöse beskylls ofta för lättja. Det är svårt att motverka stigmat och skammen att vara en otillräcklig konsument. Eftersom normerna för vad som är rätt sätts genom tidningar och tevereklam blir det svårt att hålla jämna steg med människorna omkring sig. Det finns inget substitut som kan stå emot konkurrensen och lindra plågan av känslan av underlägsenhet. De välbärgade skyltar med sin överdådiga konsumtion. Vad människor har tonas ner. Människorna ska helst inte förklara sig nöjda med vad de har. Samhället har utvecklat en artificiellt skapad subjektiv känsla av otillräcklighet. Det är de rika som samhällets medlemmar ser upp till och försöker leva som. Genom den ökade förmågan att tillgå information inbjuds och frestas vi att jämföra oss med alla andra, och i synnerhet dyrkar vi våra idolers överdådiga konsumtionsvanor. Dessa idolers överflöd som förmedlas genom tv, veckotidningar och löpsedlar blir ett sorts mått på vad som gör livet värt att leva. Genom de åtråvärda symbolerna förmedlas uppfattningen om vad det är som utgör ett lyckligt liv. Det mänskliga beteendet styrs inte längre av att ”hålla jämna steg med grannen”, utan av att hålla samma nivå som kändisarna; en strävan som har uppstått genom orealistiska förhoppningar om att infria sina drömmar genom att individerna förmås tro att de kan bli rika och kända, och att vem som helst kan bli lika framgångsrik som Bill Gates - med betoning på rik - för det verkar vara det primära och absolut mest lockande målet före alla andra strävanden i livet för konsumtionssamhällets medlemmar. I tidigare samhällen brukade de rika som var föremål för allmän dyrkan ha arbetat sig upp själva, vars liv och rikedom representerade en strängt efterföljd arbetsetik. Så är inte längre fallet. Det är rikedomen i sig självt som nu är föremål för allmän beundran. Det är det som kan göras som betyder någonting, inte vad som gjorts eller vad som bör göras, och det som dyrkas hos de rika är deras förmåga att själva välja innehållet i sitt liv. Det är konsumtionens estetik som ligger till grund för denna allmänna beundran, och vad de rika människorna kan uträtta genom den rikedom de tillskansar sig. Individernas drivkraft är att avancera i rang och position genom att spela med i spelet som villkoras av marknaden. Marknadens villkor har upphöjts till dominerande idé och naturaliserat dess föreställningar och drivkrafter. Ett tydligt exempel på när marknaden tillåts definiera ett lands behov är när en minister i Storbritannien förklarar att invandringspolitikens mål är att stänga ute de ”som landet inte har något behov av” och få in de människor som ”landet behöver”. Behovet tillåts definieras av marknaden eftersom de som välkomnas är de människor som kan bli exemplariska konsumenter, och de människor som inte landet behöver är de vars konsumtionsmönster inte överensstämmer med konsumtionsekonomins logik, som inte intresserar sig för konsumtionsvaror och som inte anammat den sociala logik som präglar de västerländska liberaliserade marknadsekonomiernas samhällen. Alltså: de människor som inte följer konsumtionssamhällets normer betraktas som otillräckliga konsumenter, sådana som konsumtionssamhället inte behöver och som samhället klarar sig bättre utan. Sådana människor blir i ett samhälle som mäter framgång och misslyckande utifrån konsumtionsnivåer en belastning och betraktas som otillräckliga konsumenter, eller ofullkomliga konsumenter. Argumentet och den underförstådda formeln som ligger bakom är: ”ingen konsument utan vara”. Medborgarnas rättigheter vilar på konsumentens förutsatta förmåga. Lever man inte upp till kraven som ställs på individen att vara en konsument och inte förmår använda sig av sin konsumistiska kompetens fogas man in i underkategorier som ”otillräckliga konsumenter”, ”illegala invandrare” eller ”underklass” - som är benämningen på ”ett blandat urval individer som förvägrats tillträde till någon av de erkända samhällsklasserna eftersom de inte är valbara till någon klass överhuvudtaget” (Bauman 2008:75).

Den goda sådden kan breda ut sig – Om fotboll och kärlek

Ljudet av dobbarna från fotbollsskorna hördes smattra mot stenplattorna från spelarna som var på väg att äntra den gröna planen. Jag tittade runtomkring mig i spelargången under västra läktaren och betraktade väggarna som var täckta av behaglig och varm träpanel. Blickandes ut i spelartunneln mot ljuset långt där borta kunde jag i horisonten se konturerna av exalterade och glädjefyllda människor ståendes på östra ståplatsläktaren applåderandes i takt när inmarschlåten spelades i högtalarna. Det var strålande solksken och Helsingborgs IF tog emot Mjällby i dåvarande division ett. Bredvid mig stod min pappa och höll mig i handen. Jag tittade upp mot honom och var undrande över vad som skulle hända, varför jag stod där mitt bland vuxna välväxta män klädd i ett komplett matchställ med det vackra klubbemblemet på bröstet och nummer tio på ryggen. Året var 1989. Jag var nyss fem år fyllda och skulle springa in med matchbollen på HIF:s hemmamatch. Min tränare kom leendes fram till mig och pappa, klappade mig på huvudet och sa att det var dags nu. I nästa ögonblick kom en stor man med mörkt krylligt hår, klädd i en grön tröja som skilde sig från de andra spelarnas röda tröjor och med konstiga vita handskar på händerna. Han tog mig i handen. Min pappa berättade för mig att han skulle stå precis bredvid spelargången på planen så att jag kunde se honom hela tiden. Sedan tog den mörkhåriga mannen med konstiga handskar mig i handen och så klev vi in på planen. Mannen var den legendariska HIF-målvakten Janne Möller. Publiken applåderade och fotoblixtar bländade mina ögon. I mitten av planen stannade vi till bredvid tre andra män som var helt klädda i svart. Två av dem bar på varsin gul flagga i handen. En av dem svartklädda männen gick fram till mig, hälsade genom att ta i hand, klappade mig på huvudet (jag tyckte inte om att andra klappade mig på huvudet eftersom det förstörde min blonda stubbfrisyr som min syster fönade varje morgon då jag skulle gå till dagis) och lämnade bollen i min famn. Jag visste inte riktigt varför han gjorde det. Men jag gjorde som jag brukade, la ner bollen på gräset och höll den i luften så många gånger som jag klarade av. Sedan minns jag att den mörkhåriga mannen sa att jag skulle lägga bollen i mittcirkeln på den vita punkten, vilket jag gjorde. Den mörkklädda mannen tog upp ett mynt som han kastade upp i luften, sedan samtalade han med två män i vardera lag, en av dem var den mörkhåriga mannen som höll mig i handen när vi gick in på planen. Sedan klappade båda mig på huvudet och sprang snabbt därifrån, och två andra killar i det gula laget klev fram mot bollen som låg vid den vita punkten. Kvar stod jag nu ensam och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Jag tittade upp mot publiken som alla stod och tittade mot mittcirkeln och där jag stod. Jag minns att det var en fantastisk stämning, alla var glada och ropade: ”Heja HIF, Heja HIF”. Jag ville inte gå därifrån. Jag ville fortsätta vara med och spela inför alla dessa människor som befann sig jublandes på läktarna. Jag beslöt mig för att springa efter mannen klädd i svart som jag kunde skymta några meter bort. När jag kom fram till honom log han mot mig, tog mig i handen och sprang ut med mig mot spelargången där pappa tog emot mig. Bredvid pappa stod farfar iklädd herrkeps med en HIF-nål i kavajslaget, och min morfar även han iklädd herrkeps med en röd och blå halsduk runt halsen. De skrattade glatt och såg ut att vara väldigt glada och stolta. Efter det tog vi plats långt uppe på västra läktaren med en bra överblick av planen. Jag fick en grillad korv i pausen och en Plopp. HIF vann med 2-0. Sedan gick vi hem till farfar och farmor som bodde på Olympia och åt köttbullar som farmor hade lagat. Det var så jag minns det när jag sprang in med matchbollen tillsammans med Janne Möller, och som jag fått det återberättat av min pappa som enligt uppgift tillsammans med farfar och morfar skrattade storartat, genuint och hjärtligt vid sidan av planen. Resten av min "fotbollskarriär" är historia. Jag och Tony Flygare kanske borde ses över en öl och prata om livet någon gång.

I dessa dagar är det av vikt att vi talar om kärleken till fotbollen. Att vi förenas kring fotbollen som en kultur, som en institution som sammanför människor från alla sociala skikt, där individer med olika bakgrund träffas och känner gemenskap och samhörighet. Det är inte sporten det är fel på. Men både du och jag vet att någonting är väldigt fel; att det är någonting som saknas. När jag igår tittade in i min systerdotters glittrande, levande och lekfyllda ögon då hon berättade för mig att hennes lag skulle spela cup i helgen, undrade jag över om hon skulle få uppleva samma solidaritet, gemenskap och värme genom sporten som jag fått uppleva; hur hon skulle vänja sig vid och förhålla sig till att hon som en konsekvens av att samhället utvecklats i en viss riktning distanseras bort från solidaritet och gemenskapsvärden, och att hon skulle se hur allt det vackra i tillvaron var hotat. Det räcker nu. Jag håller med om det. Vi måste agera. Endast då kan en förändring ske. Endast då kan vi gå genom livet rofyllda och tillfreds, och förenas kring gemensamma intressen och värden. Om det finns någonting jag kan göra för att förändra något till det bättre, men är för feg för att göra det och allt för upptagen vid att vara ifred och ro om mitt eget hem; hur kan jag då se mig själv i spegeln om kvällen och vila mitt huvud mot huvudkudden när jag går och lägger mig med gott samvete? Godheten saknas inte. I det stora och i det lilla ser vi människor som gör gott varje dag i olika sammanhang. Kärleken saknas inte. Vi vill alla ha och ge kärlek. Vad som saknas är ett system som underhåller och främjar godheten och kärleken, och som leder människan i den riktningen. Ingen ska få förstöra det. Ingen. En förändring kan uppstå som Hans Fallada skriver i romanen Ensam i Berlin: ”som ett gott utsäde i en åker som är full av ogräs. Om inte den goda sådden fanns, skulle hela åkern stå full av ogräs. Och den goda sådden kan breda ut sig”. De gröna gräsmattorna måste återigen få liv, grönska och stå i blom, efter askan av bengaliska eldar och sorgen. Ogräsen måste rensas ut, och den goda sådden breda ut sig.

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument

I dagens samhälle är innebörden av att vara fattig främst ett tecken på att man är en ”otillräcklig konsument”, tillskillnad från att innebörden av att vara fattig tidigare hämtades ur arbetslöshetens tillstånd. I dag kan man ha anställning men ändå vara fattig. Full sysselsättning har varit målsättningen i ett normalt fungerande samhälle. Genom arbetsetiken fastställdes att det onormala var att vara arbetslös. Fattigdom förklarades beror på bristen på arbete eller genom bristen på viljan att arbeta. Arbetsstyrkorna på fabrikerna blir allt mindre. Den nya moderniseringsprincipen är nedskärning. Produktiviteten växer och sysselsättningen minskar genom de tekniska framstegen, vilket är en motsägelsefull men högst reell ekvation. Att arbeta men ändå vara fattig framstår som en uppenbar självmotsägelse. Men vad får det som konsekvens i vår uppfattning om oss själva och samhället om man kan förbli fattig även om man är heltidsanställd? För det första kan inte fattigdom som fenomen förklaras genom otillräcklig arbetsetik. Arbetsetiken har som jag redan varit inne på berövats sin funktion som högsta regleringsprincip och arbetet har förlorat sin position som mötesplats för individuella motiv, social integration och systemisk reproduktion. I konsumtionssamhället används arbetsetiken som ett sätt att skylla de fattigas elände på deras bristande vilja att arbeta, och därmed framställa fattigdom som ett moraliskt fördärv. Det elände som förut betraktades som en kollektivt orsakad skada som var tvunget att behandlas med kollektiva medel, har nu kommit att tolkas som bevis på att individen inte handlar i enlighet med moraliska och etiska normer. När sanningshalten av denna förklaring avslöjades strida mot verkligheten kom konsumtionssamhället att upphöra att hänvisa till arbetsetiken som grundprincip, och istället anvisa till alternativa förklaringar och krafter för att stimulera människorna i samhället. De klasserna som potentiellt är upproriska för att de är upprörda över deras situation omdefinieras som en samling farliga individer. Fängelserna fyller välfärdsprogrammens funktion allteftersom välfärdsprogrammen skärs ner, och vikarierar för de nedmonterade välfärdsinstitutionerna. Den mänskliga existensen mäts av samhällets normer för vad som anses vara ett anständigt liv. Att inte kunna leva upp till normerna är en orsak till plåga och självförödmjukelse. Därför inskränker fattigdomen som fenomen inte till endast materiell och fysisk nöd, utan är även i allra högsta grad ett socialt och psykologiskt tillstånd. Genom att vara fattig stängs man ute från det som uppfattas som ett ”normalt liv”, vilket leder till känslan av skuld, oro och skam. Fattigdom innebär även att ”inte hålla måttet” och bli avskuren från vad som i samhället betraktas som ett ”lyckligt liv”. Naturligtvis framkallar detta vrede och förbittring som leder till självförakt, vilket kan utlösa våldshandlingar. Ett ”normalt liv” är i konsumtionssamhället ett liv som konsument där man väljer av alla möjligheter till behagliga sensationer och entusiasmerande upplevelser. Ett lyckligt liv betraktas som förmågan att fånga alla de möjligheter som står till förfogande, helst före alla andra. De fattiga betraktas vara de som inte har tillgång till ett normalt liv och därmed inte heller till ett lyckligt liv. I konsumtionssamhället innebär att inte ha tillgång till ett normalt och lyckligt liv att man är misslyckad och en otillräcklig konsument. Först och främst blir de fattiga i konsumtionssamhället socialt definierade, anses ofullgångna och ofullständiga, vilket med andra ord kan beskrivas som en otillräcklig konsument. Det är otillräckligheten som konsument som leder till social degradering och det är oförmågan att fullfölja konsumtionshandlingarna som förvandlas till en känsla av att vara utestängd och exkluderad från den sociala gemenskapen. Den enda utvägen ur denna förödmjukande situation är att bli konsumtionsduglig. De socialpsykologiska effekterna av att vara arbetslös i konsumtionssamhället är väldigt plågsamma för människorna. Enligt beskrivningar i Kelvin & Jaretts (1985) studie beskriver människor att vara utan arbete innebär att ha en oändlig mängd fritid, att de arbetslösas tillvaro blir väldigt ostrukturerad som de arbetslösa saknar medel till att strukturera, och att det främsta problemet med denna överflödiga fritid är oförmågan till att använda den på ett meningsfullt och värdefullt sätt, vilket leder till känslan av otillfredsställdhet. I Hutchens (1994) studie på samma tema sammanfattas att det ordet som förekommer mest frekvent i beskrivningen av att vara arbetslös är ”tråkigt”; problemet består av att ”inte ha någonting att göra”. Tråkighet har inte plats i konsumtionssamhället, vilket konsumtionskulturen frekvent försökt utrota. Ett lyckligt liv - definierat av konsumtionskulturen - är försäkrat mot tråkighet. Konsumtionsmarknaden ger försäkringar mot håglöshet, svårmod, leda, melankoli och bitterhet, och inger förhoppningar om ett liv där någonting ständigt händer, där något nytt ständigt inträffar, och att det handlar om att prova det där nya som kan ge upphov till något bättre. Konsumtionsmarknadens förråd av njutningsmedel äro en outtömlig källa. Micael Dahlén (2008) betraktar samhället som förväntanssamhället. Han menar att vi hela tiden går och strävar efter någonting bättre och att vi hela tiden sysslar med det som kommer härnäst. Framgång och lycka väntar runt hörnet; det är inte den senaste prestationen som räknas, utan nästa. För att undvika att hamna i skuggan måste vi skapa förväntningar. Det kommande är synonymt med nuet. Han menar att det aldrig tidigare under historien varit enklare att uppleva lycka, men att förbli lycklig har aldrig varit svårare. En lycklig människa är enligt Aristoteles den som aldrig är tillfredsställd, utan som måste tänja sina talanger när hon väl uppnått ett mål för att se om hon kan gå längre. Som Freud påpekade finns det inget som heter tillstånd av lycka. Lycka är ett kort ögonblick som vi känner när ett trängande behov blir tillfredsställt, men omedelbart efter sätter ledan in. När skälet till begäret har försvunnit förlorar föremålet för begäret sin lockelse. Freud förbisåg dock konsumtionsmarknadens uppfinningsrikedom, som frambesörjde det tillstånd av lycka som ansågs ouppnåeligt enligt Freud, vilket den gjorde genom att försöka väcka begären snabbare än den tid det tog att stilla dem. Föremålen för begären ersattes snabbare än tiden det tog för att tröttna på innehavet av föremålen. Normen för konsumentens liv är att aldrig bli uttråkad, och för att lindra ledan och uppnå lyckans tillstånd behövs naturligtvis pengar, och det behövs mycket pengar. För att begäret ska kunna släppas loss och uppfattas som ett behagligt tillstånd krävs resurser. Pengar är inträdesbiljetten till de platser där botemedel mot ledan säljs; platser vars syfte är att hålla begären sjudande, platser som är den effektiva medicinen mot sjukdomar, platser som är djupt behagliga eftersom de tillfredsställer människans omedelbara behov. Platserna som jag talar om är gallerior, köpcenter, varuhus och nöjesparker.

Konsumtion och lycka

Konsumtion och lycka

De materiella förutsättningarna för mänsklig blomstring tenderar att vara ganska lika i alla samhällen. Däremot skiljer sig de materiella förutsättningarna som är förknippade med människans sociala- och psykologiska möjligheter mellan olika samhällen. Skam spelar en betydelsefull roll i det moderna samhället. Att undvika och leva utan skam och följa med i vad som händer i samhället är viktigt för det sociala välmåendet, vilket kräver en dyrare samling varor och tjänster i ett samhälle som är rikare och där de flesta redan har ett överflöd av materiella ting. Möjligheterna till välstånd är ofrånkomligen begränsade av materiella och sociala förhållanden, men känslan av att vara lycklig växer endast till en viss tröskel med ökad tillväxt. ”Denna tröskel sammanfaller med tillfredsställandet av de väsentliga eller naturliga levnadsbehoven” (Bauman 2008:54). Ovanför tröskeln upphör sambandet mellan rikedom och lycka, vilket visar att konsumtion inte framkallar lycka och att det är svårt att utvidga lyckan utöver den nivå då ens grundläggande existensbehov är tillfredsställda. Det finns alltså inga belägg för att den samlade ökningen av konsumtionsvolymen följer en ökning av antalet människor som ”känner sig lyckliga”. Trots betydande ekonomisk tillväxt i i-länderna är livstillfredsställelsen i stort sett oförändrad. Studier visar att trots stora ökningar av BNP slutar livstillfredsställelsen att påverkas vid en viss nivå. Länder som har avsevärt lägre inkomstnivåer upplever en högre livstillfredsställelse, vilket understryker ett av bokens viktigaste budskap; att det finns starka argument för i-länderna att ge plats åt tillväxt i de fattiga länderna eftersom det är där tillväxten verkligen gör skillnad. BNP mäter främst pågående konsumtion och lycka utifrån ett kortsiktigt perspektiv. BNP och livstillfredsställelse mäter uppenbart inte samma sak. Om tillväxten avstannar betyder inte det att livskvaliteten nödvändigtvis försvagas. Det handlar om hur man definierar välstånd och livskvalitet baserat på andra värden såsom relationer och erfarenheter, istället för konsumtion. Högre inkomstnivåer leder inte nödvändigtvis till ökat socialt välmående och lycka. Forskningsresultat visar på att kopplingen mellan mer prylar och mer lycka är en illusion, och att jakten på ekonomisk tillväxt snarare kan resultera i isolering och hämma den mänskliga lyckan. I en situation där de materiella framstegen saknar motstycke i historien tenderar negativa fenomen i konsumtionsdrivna ekonomier som orsakar olycka och obehag - såsom depression, stress, försämrade sociala relationer och nervpåfrestningar - att öka i volym, frekvens och intensitet, vilket resulterat i allt mer isolerade, ängsliga och konkurrensinriktade individer. Frågan är om det finns något som vi kan kalla ett tillstånd av lycka. Vi jagar istället ständigt nästa korta stund av tillfredsställelse av våra begär som vi tror ska framkalla lycka. Konsumtionssamhället erbjuder likt en knarklangare sina missbrukande kunder endast tillfälliga stunder av eufori som vi kallar lycka. Existerar det i själva verket ingen djupare form av lycka i vårt nutida samhälle? Jag betvivlar det, men återkommer till frågan i senare kapitel.

     Huruvida människor är lyckligare eller mindre lyckliga i det flytande moderna konsumtionssamhället än i det fasta moderna produktionssamhället är och förblir en omtvistad fråga. Vad man kan konkludera är att konsumtionssamhället utlovar ständig lycka i jordelivet, och dess medlemmar står och faller med lyckan i en utsträckning som genom historien inte är känt i något annat samhälle. I konsumtionssamhället betraktas hög livskvalitet vara synonymt med att man lyckosamt uppnått vissa materiella mål. De flesta av oss som lever i det västerländska samhället blir vilseledda att tro att en strävan efter materiella artefakter leder till ökat välmående och lycka. I kontrast med konsumtionssamhällets argument och föreställningar visar forskning på att en konsumtionsorienterad ekonomi istället skapar missnöje och fördjupar känslan av osäkerhet och undergräver självförtroendet hos dess medlemmar. Den osäkerhet som bygger på en omsvepande rädsla och som bidrar till olycka tenderar att förvärras i konsumtionssamhället. Så länge medlemmarna inte blir tillfredsställda och tillståndet förvandlas till evigt blomstrar konsumtionssamhället. Konsumtionssamhällets mål är att bidra till att ett större antal människor blir lyckliga. Bevisen för riktigheten är i allra högsta grad tvivelaktiga. Det vore en sak om konsumtionssamhällets löften stämde överens med verkligheten, men så är inte fallet. Konsumtionssamhället har i själva verket passerat en kritisk punkt. Materialismen minskar människors välmående och vi längtar efter andra former av mänsklig samverkan. Det västerländska samhället har drabbats av en ”social lågkonjunktur”. Förfallet härleds till att offentliga nyttigheter tenderar att förvandlas till varor på en marknad, samtidigt som de sociala klyftorna växer. Tillväxten är en del av förklaringen till problemet. Konsumtionskapitalismen bidrar till att skapa förhållanden som leder till psykologiska komplikationer och osäkerhet hos medborgarna. I det kulturella klimatet av konsumism jämför vi oss ständigt med varandra, och nästan ingen blir skonad från den negativa sociala logik som utmynnar i en minskning av välbefinnandet.  Filosofen Kate Soper (2007) beskriver en utbredd besvikelse över det moderna livet och att den mänskliga tillfredsställelsen ligger utanför den konventionella marknaden. Tim Kassers (2002) statistiska belägg ger stöd för denna uppfattning och belyser vad han kallar ”materialismens höga pris”. Välfärdens beståndsdelar och det som bidrar till vårt välmående är våra ”inre” värden som tillhörighet och en känsla av gemenskap i samhället, vilket kontrasterar mot materialistiska värderingar som image, popularitet och ekonomisk framgång. Människor med högre ”inre” värderingar tenderar att ta ett större ansvar för miljön än de med materialistiska värderingar och är generellt lyckligare. Resultatet visar att ett mindre materialistiskt liv - och ekologiskt hållbart alternativ - skulle göra oss lyckligare och skänka oss större tillfredsställelse. Dessa rön belyser att det är möjligt att blomstra inom gränser och att frivillig återhållsamhet att konsumera kan förbättra det subjektiva välbefinnandet.