En vädjande hand - Om solidaritet och medmänsklighet

 

 

Vid den här punkten i den mänskliga historien har vi tillräckligt med materiella resurser och möjligheter att erbjuda sjuk- och hälsovård, bekämpa dödliga sjukdomar och ge mat, skydd och utbildning åt varje individ på jorden. Genom en hastig anblick kan konstateras att vi ännu är långt ifrån att uppfylla något av målen. Världen är tydligt uppdelad mellan de som har ett överflöd av lyxartiklar och materiella tillgångar, och de som saknar grundläggande materiella förnödenheter som krävs för att inte hamna i fattigdom och misär. Vi har alla hört och sett skildringarna av elände i andra länder, om fattigdom, hunger och svält. Men vi tenderar att titta bort för att det framstår som för tungt att ta till sig; för jobbigt att orka se. Vi stänger av och förtränger. Nu finns fattigdomen mitt ibland oss. När jag går hem från jobbet sitter en tiggande kvinna med en plastmugg på trottoaren. I desperation sträcker hon vädjande ut sin hand i förhoppning om min solidariska handling. Jag vet att det inte hjälper att få bukt på de bakomliggande strukturella problemen som är grundorsaken till att hon är tvungen till att tigga. Men ibland kan jag inte låta bli att ge. Under senare tid har jag obemärkt gått förbi henne utan att reflektera kring hennes situation. Jag har blivit likgiltig inför hennes närvaro. Det skrämmer mig.

På Sverigedemokraternas valaffischer sprids budskapet: ”Stoppa det organiserade tiggeriet”. Budskapet riktas inte mot en politisk motståndare utan mot de allra mest socialt utsatta och försvarslösa. En gräns inom den svenska politiska debatten har passerats. Det är mycket allvarligt. En åtgärdsstrategi för att få bukt på problemet presenterades i DN av statsvetaren Bo Rothstein. Han föreslår att införa ett förbud mot att ge till tiggare eftersom det inte hjälper dem ur sin sociala misär, vilket skulle tvinga fram strukturella stödinsatser för att bistå denna grupp. En solidarisk och medmänsklig handling föreslås beivras genom förbud. En rad anmärkningsvärda händelser har under året uppmärksammats. En butiksföreståndare stänkte ner en tiggare med vatten utanför en butik i Göteborg. Hur kan man vara så cynisk och behandla en annan människa så föraktfullt? Skånepolisens register över romer konstaterade säkerhets- och integritetsskyddsnämnden var i flera avseenden olaglig. Hur kan registrering av en grupp ske endast på grund av etnicitet?

Jag tror att en alltmer tilltagande individualism och cynism har sin förklaring i existentiella frågor och farhågor som vi vill hålla distanserade från oss. Ett tomrum i meningsfullhetens väv har uppstått, vilket innebär fortsatt flykt och förnekelse av de stora frågorna. Vi lever i en individualistisk tid där det handlar om att förverkliga sig själv och ta tillvara på valfriheten och livets alla möjligheter. Om man misslyckas har man sig själv att skylla. Man kan inte förvänta sig någon storartad hjälp från det allmänna, eftersom de offentliga institutionerna och organisationerna successivt håller på att försvagas och monteras ner. Makt har överförts från medborgarna till privilegierade eliter. De solidariska banden har försvagats. Oavsett vilket land den som drabbas av social misär kommer ifrån ska ingen behöva tigga eller diskrimineras. När SD bekämpar tiggare krävs en politik som bekämpar fattigdomen.  När Skånepolisen registrerar romer på grund av etnicitet krävs en politik som motverkar diskriminering. Omtanke, medmänsklighet och solidaritet bidrar till ett mer välmående samhälle, än cynism.