Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

 

Begreppet ”underklass” myntades 1963 av Gunnar Myrdal för att beskriva riskerna med en avindustrialisering då han fruktade att en växande del av befolkningen skulle bli permanent sysslolösa och oanställningsbara, vilket berodde på att det helt enkelt saknades sysselsättning för de som behövde och önskade anställning. En växande arbetslöshet berodde alltså inte på moraliska fel och brister hos människorna som var arbetslösa. Det som kom att kallas för ”strukturell arbetslöshet” innebar ankomsten av en ”underklass” - som enligt Myrdal - inte var en följd av att arbetsetiken inte inspirerat människorna, utan snarare ett resultat av att samhället inte kunde garantera villkor som arbetsetiken utlovade. Den kommande ”underklassen” skulle komma att bli offer för en utestängning från produktionsverksamheten och som ett resultat av en felaktig ekonomisk logik sakna kontroll och inflytande, och drabbas av utestängning från den kollektiva gemenskapen. Dessvärre fick Myrdals hypotes ingen större offentlig uppmärksamhet och hans förvarningar glömdes snabbt bort. I senare studier - genomförda under slutet av 1970- och början av 1980-talet som presenterades i Time och New Yorker - kom underklassen att på nytt analyseras. I studierna framkommer en tydlig bild av underklassen som en kategori av asociala människor som benämns: ”fientliga”, ”främmande”, ”omedgörliga” och ”onåbara”. Att sträcka ut en hjälpande hand var inte lönt eftersom dessa människor ansågs ha valt ett sjukt liv och var därför omöjliga att bota. Vad som är av relevans att titta närmare på är ordvalet för att beskriva underklassen och retoriken i diskursen där bilden av underklassen skapas och upprätthålls. I ett utdrag av Aulettas studie går det att läsa att: ”[…] denna underklass i allmänhet känner sig utestängd från samhället, förkastar i allmänhet accepterade värden, lider av brister i fråga om både beteende och inkomster. De är inte bara fattiga, utan för de flesta amerikaner framstår även deras beteende som avvikande”. Vad man lägger märke till i beskrivningarna är att underklassens medlemmar ”känner sig” uteslutna från gemenskapen i samhället, men ”förkastar” gemensamma värden. Vad man gör är att man förenar medlemmarna i underklassen med uppfattningen om att det är ett fritt val och medvetet ställningstagande som medlemmarna gör. Auletta påminner oss även kontinuerligt i studien om att vara en del av underklassen inte enbart är en fråga som kan förklaras genom fattigdom, och att man således inte kan göra slut på underklassfenomenet genom att avskaffa fattigdomen. Det hävdades att andra faktorer som leder till att människor sjunker ner i underklassen måste tänkas ligga bakom som i grunden är subjektiva och individuella, beteendemässiga och psykologiska, och som inte kan beskrivas genom fattigdom men som förekommer oftare hos de människor som lever i fattigdom. Enligt denna uppfattning är det ett indirekt val att hamna i underklassen. I händelse av att man inte uppskattar samhällets normer eller följer dem tillräckligt för att man är ouppmärksam rör det sig om ett öppet ifrågasättande av samhällets allmängiltiga normer och om ett direkt val. I den socialpsykologiska terminologin talar man om det fundamentala attributionsfelet, som jag tror kan utöka förståelsen för synen på att vara fattig i konsumtionssamhället. Attribution delas in i två perspektiv; dispositionell attribution - som berör orsaken till att individen handlar på ett visst sätt där orsaken till beteendet anses förklaras genom individens inre egenskaper - och situationell attribution - som innebär att orsaken till beteendet förklaras orsakat av yttre situationsrelaterade faktorer. Teorin om det fundamentala attributionsfelet tar som utgångspunkt att det finns en tendens hos människor vid bedömning av andra människors beteenden att underskatta de yttre situationsrelaterade faktorerna och överskatta de inre dispositionella faktorerna som orsaksförklaring. Aktörer tenderar alltså att attribuera orsaker till sitt eget handlande till situationsrelaterade faktorer, medan observatören attribuerar samma beteende som dispositionellt. Aktören och observatören ser situationen utifrån olika kontrasterande perspektiv. Med andra ord: individen har ett stort behov av att förklara orsaker till sitt eget och andras handlande. En förklaring till att man är benägen att se händelser på ett rakt motsatt sätt innebär att vi förklarar hur våra egna handlingar uppkom genom att hänvisa till omständigheterna och den givna situationen, medan när vi försöker förklara andra människors beteende söker vi motiven i deras person. Orsaken till andras beteende förklaras alltså genom individens inre egenskaper, och orsakerna till det egna beteendet förklaras orsakat av yttre situationsrelaterade faktorer. ”Att välja att inte göra vad som krävs för att uppnå vissa mål i ett land av fritt väljande människor tolkas automatiskt, utan närmare eftertanke, som att man väljer något annat i stället; i underklassens fall valdes asocialt beteende” (Bauman 2008:153). Vad som inträffade var att man skiljde underklassproblemet från fattigdomsfrågan, vilket fick en rad konsekvenser. Människor som blivit en del av underklassen förvägrades offerrollen. Förklaringen att deras situation var en konsekvens av samhällets funktionsoduglighet och missgärningar misskrediterades i grunden. Bevisbördan fördes över på målsägarna som var tvungna till att uppvisa sin goda vilja och beslutsamhet att bli som resten av medborgarna. Det fulla ansvaret att ta sig ur situationen och initiativet till att göra det låg hos individen själv. Misslyckades man med den bedriften var det de själva som klandrades för misslyckandet. Genom att göra rätt val ansågs man kunna ta sig ur fattigdomens tillstånd. På samma sätt ansågs det vara ett val att falla ner i underklassen och bli kvar där. En annan än mer betydelsefull konsekvens var att närvaron av fattigdom normaliserades genom att underklassfenomenet betraktades som onormalt. Underklassen placerades utanför samhällets gränser, men var endast en liten del av de fattiga. Av just den anledningen betraktades underklassen som det stora och överhängande problemet. De fattiga som betraktades som hyggliga och anständiga hade tillskillnad från underklassens medlemmar förmågan att hitta tillbaka till samhället genom att göra de rätta valen. En obestridd och oskriven regel i konsumtionssamhället lyder: om man ska kunna ha möjligheten att fritt välja krävs kompetens, färdighet och beslutsamhet för att kunna göra valen. De val som människor gör kan vara bättre eller sämre, bra eller dåliga, vilket innebär att inte alla val är riktiga trots att man har friheten att välja. Det underförstådda antagandet grundas i föreställningen om att det handlar om ett val att en fattig person faller ner i underklassen och att det samtidigt handlar om ett val att ta sig därifrån. De valen som görs är det sammanlagda resultatet av den kompetens man besitter. De otillräckliga konsumenterna eller underklassens medlemmar i konsumtionssamhället anses vara en konsekvens av dåliga individuella val och uppfattas som beviset för den personliga karaktären som bidrar till livets nederlag och olyckligheter. Valfrihet medför i själva verket till oförutsebara och oförutsedda risker för misslyckande. De människor som betraktas som lyckosamma i konsumtionssamhället är oftast rika och kända med ett förmånligt yttre. Det är dessa människor vi hela tiden uppmanas till att efterlikna, imitera och sträva efter att bli som. Det är dessa människor vi hela tiden blir tillsagda är lyckosamma och framgångsrika. Ingen vill vara fattig och ful, och ingen vill bli förknippad med att vara olycksam. Jag kom att tänka på en historia om en arbetsgivare som utlyst en ledig tjänst på företaget, och som fått inskickat ett stort antal ansökningar som han ansåg det mödosamt att ta sig igenom. För att förenkla uppgiften slängde arbetsgivaren hälften av ansökningarna i papperskorgen och motiverade sitt handlande genom att säga att han inte ville anställa någon som bar på otur. Denna historia kan fungera som exempel på hur konsumtionssamhället förhåller sig till olycksamma människor.

     För att sammanfatta: Att vara olycklig betraktas som en konsekvens av det fria valet, eller att ha gjort fel val, och anledningen till det anses bero på den personliga karaktären. Människor som blir kategoriserade inom underklassen döms inte enbart till att leva ett liv i fattigdom under tillräcklig välståndsnivå. De döms även till social utestängning eftersom de betraktas olämpliga för att ingå i det samhället som bestäms av konsumtionens regler. I likhet med de rika blir de fattiga förförda av konsumismens utlovelser, men till skillnad från de rika och välbärgade har inte underklassens medlemmar råd att bli förförda. För att undvika social utestängning och förödmjukelse tvingas de fattiga in i en situation där de pressas till att spendera sina begränsade tillgångar och resurser på meningslösa konsumtionsobjekt, i stället för livsnödvändiga förnödenheter. Att inte anamma samhällets konsumtionsmönster resulterar för de fattiga i stigma och utestängning. Men de otillräckliga konsumenternas oförmåga att anamma konsumtionssamhällets regler och inkluderas som fullvärdiga medlemmar har inte någonting att göra med ett medvetet beslut att inte delta, och måste därför förklaras bero på andra strukturella orsaker inbyggda i vårt system.