Den goda sådden kan breda ut sig – Om fotboll och kärlek

Ljudet av dobbarna från fotbollsskorna hördes smattra mot stenplattorna från spelarna som var på väg att äntra den gröna planen. Jag tittade runtomkring mig i spelargången under västra läktaren och betraktade väggarna som var täckta av behaglig och varm träpanel. Blickandes ut i spelartunneln mot ljuset långt där borta kunde jag i horisonten se konturerna av exalterade och glädjefyllda människor ståendes på östra ståplatsläktaren applåderandes i takt när inmarschlåten spelades i högtalarna. Det var strålande solksken och Helsingborgs IF tog emot Mjällby i dåvarande division ett. Bredvid mig stod min pappa och höll mig i handen. Jag tittade upp mot honom och var undrande över vad som skulle hända, varför jag stod där mitt bland vuxna välväxta män klädd i ett komplett matchställ med det vackra klubbemblemet på bröstet och nummer tio på ryggen. Året var 1989. Jag var nyss fem år fyllda och skulle springa in med matchbollen på HIF:s hemmamatch. Min tränare kom leendes fram till mig och pappa, klappade mig på huvudet och sa att det var dags nu. I nästa ögonblick kom en stor man med mörkt krylligt hår, klädd i en grön tröja som skilde sig från de andra spelarnas röda tröjor och med konstiga vita handskar på händerna. Han tog mig i handen. Min pappa berättade för mig att han skulle stå precis bredvid spelargången på planen så att jag kunde se honom hela tiden. Sedan tog den mörkhåriga mannen med konstiga handskar mig i handen och så klev vi in på planen. Mannen var den legendariska HIF-målvakten Janne Möller. Publiken applåderade och fotoblixtar bländade mina ögon. I mitten av planen stannade vi till bredvid tre andra män som var helt klädda i svart. Två av dem bar på varsin gul flagga i handen. En av dem svartklädda männen gick fram till mig, hälsade genom att ta i hand, klappade mig på huvudet (jag tyckte inte om att andra klappade mig på huvudet eftersom det förstörde min blonda stubbfrisyr som min syster fönade varje morgon då jag skulle gå till dagis) och lämnade bollen i min famn. Jag visste inte riktigt varför han gjorde det. Men jag gjorde som jag brukade, la ner bollen på gräset och höll den i luften så många gånger som jag klarade av. Sedan minns jag att den mörkhåriga mannen sa att jag skulle lägga bollen i mittcirkeln på den vita punkten, vilket jag gjorde. Den mörkklädda mannen tog upp ett mynt som han kastade upp i luften, sedan samtalade han med två män i vardera lag, en av dem var den mörkhåriga mannen som höll mig i handen när vi gick in på planen. Sedan klappade båda mig på huvudet och sprang snabbt därifrån, och två andra killar i det gula laget klev fram mot bollen som låg vid den vita punkten. Kvar stod jag nu ensam och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Jag tittade upp mot publiken som alla stod och tittade mot mittcirkeln och där jag stod. Jag minns att det var en fantastisk stämning, alla var glada och ropade: ”Heja HIF, Heja HIF”. Jag ville inte gå därifrån. Jag ville fortsätta vara med och spela inför alla dessa människor som befann sig jublandes på läktarna. Jag beslöt mig för att springa efter mannen klädd i svart som jag kunde skymta några meter bort. När jag kom fram till honom log han mot mig, tog mig i handen och sprang ut med mig mot spelargången där pappa tog emot mig. Bredvid pappa stod farfar iklädd herrkeps med en HIF-nål i kavajslaget, och min morfar även han iklädd herrkeps med en röd och blå halsduk runt halsen. De skrattade glatt och såg ut att vara väldigt glada och stolta. Efter det tog vi plats långt uppe på västra läktaren med en bra överblick av planen. Jag fick en grillad korv i pausen och en Plopp. HIF vann med 2-0. Sedan gick vi hem till farfar och farmor som bodde på Olympia och åt köttbullar som farmor hade lagat. Det var så jag minns det när jag sprang in med matchbollen tillsammans med Janne Möller, och som jag fått det återberättat av min pappa som enligt uppgift tillsammans med farfar och morfar skrattade storartat, genuint och hjärtligt vid sidan av planen. Resten av min "fotbollskarriär" är historia. Jag och Tony Flygare kanske borde ses över en öl och prata om livet någon gång.

I dessa dagar är det av vikt att vi talar om kärleken till fotbollen. Att vi förenas kring fotbollen som en kultur, som en institution som sammanför människor från alla sociala skikt, där individer med olika bakgrund träffas och känner gemenskap och samhörighet. Det är inte sporten det är fel på. Men både du och jag vet att någonting är väldigt fel; att det är någonting som saknas. När jag igår tittade in i min systerdotters glittrande, levande och lekfyllda ögon då hon berättade för mig att hennes lag skulle spela cup i helgen, undrade jag över om hon skulle få uppleva samma solidaritet, gemenskap och värme genom sporten som jag fått uppleva; hur hon skulle vänja sig vid och förhålla sig till att hon som en konsekvens av att samhället utvecklats i en viss riktning distanseras bort från solidaritet och gemenskapsvärden, och att hon skulle se hur allt det vackra i tillvaron var hotat. Det räcker nu. Jag håller med om det. Vi måste agera. Endast då kan en förändring ske. Endast då kan vi gå genom livet rofyllda och tillfreds, och förenas kring gemensamma intressen och värden. Om det finns någonting jag kan göra för att förändra något till det bättre, men är för feg för att göra det och allt för upptagen vid att vara ifred och ro om mitt eget hem; hur kan jag då se mig själv i spegeln om kvällen och vila mitt huvud mot huvudkudden när jag går och lägger mig med gott samvete? Godheten saknas inte. I det stora och i det lilla ser vi människor som gör gott varje dag i olika sammanhang. Kärleken saknas inte. Vi vill alla ha och ge kärlek. Vad som saknas är ett system som underhåller och främjar godheten och kärleken, och som leder människan i den riktningen. Ingen ska få förstöra det. Ingen. En förändring kan uppstå som Hans Fallada skriver i romanen Ensam i Berlin: ”som ett gott utsäde i en åker som är full av ogräs. Om inte den goda sådden fanns, skulle hela åkern stå full av ogräs. Och den goda sådden kan breda ut sig”. De gröna gräsmattorna måste återigen få liv, grönska och stå i blom, efter askan av bengaliska eldar och sorgen. Ogräsen måste rensas ut, och den goda sådden breda ut sig.