Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

I de socialt eftersatta områdena finns det inget som de fattiga kollektivt kan göra för att hitta på sätt att strukturera sin tid för att känna att man gör någonting meningsfullt. Den arbetslöse beskylls ofta för lättja. Det är svårt att motverka stigmat och skammen att vara en otillräcklig konsument. Eftersom normerna för vad som är rätt sätts genom tidningar och tevereklam blir det svårt att hålla jämna steg med människorna omkring sig. Det finns inget substitut som kan stå emot konkurrensen och lindra plågan av känslan av underlägsenhet. De välbärgade skyltar med sin överdådiga konsumtion. Vad människor har tonas ner. Människorna ska helst inte förklara sig nöjda med vad de har. Samhället har utvecklat en artificiellt skapad subjektiv känsla av otillräcklighet. Det är de rika som samhällets medlemmar ser upp till och försöker leva som. Genom den ökade förmågan att tillgå information inbjuds och frestas vi att jämföra oss med alla andra, och i synnerhet dyrkar vi våra idolers överdådiga konsumtionsvanor. Dessa idolers överflöd som förmedlas genom tv, veckotidningar och löpsedlar blir ett sorts mått på vad som gör livet värt att leva. Genom de åtråvärda symbolerna förmedlas uppfattningen om vad det är som utgör ett lyckligt liv. Det mänskliga beteendet styrs inte längre av att ”hålla jämna steg med grannen”, utan av att hålla samma nivå som kändisarna; en strävan som har uppstått genom orealistiska förhoppningar om att infria sina drömmar genom att individerna förmås tro att de kan bli rika och kända, och att vem som helst kan bli lika framgångsrik som Bill Gates - med betoning på rik - för det verkar vara det primära och absolut mest lockande målet före alla andra strävanden i livet för konsumtionssamhällets medlemmar. I tidigare samhällen brukade de rika som var föremål för allmän dyrkan ha arbetat sig upp själva, vars liv och rikedom representerade en strängt efterföljd arbetsetik. Så är inte längre fallet. Det är rikedomen i sig självt som nu är föremål för allmän beundran. Det är det som kan göras som betyder någonting, inte vad som gjorts eller vad som bör göras, och det som dyrkas hos de rika är deras förmåga att själva välja innehållet i sitt liv. Det är konsumtionens estetik som ligger till grund för denna allmänna beundran, och vad de rika människorna kan uträtta genom den rikedom de tillskansar sig. Individernas drivkraft är att avancera i rang och position genom att spela med i spelet som villkoras av marknaden. Marknadens villkor har upphöjts till dominerande idé och naturaliserat dess föreställningar och drivkrafter. Ett tydligt exempel på när marknaden tillåts definiera ett lands behov är när en minister i Storbritannien förklarar att invandringspolitikens mål är att stänga ute de ”som landet inte har något behov av” och få in de människor som ”landet behöver”. Behovet tillåts definieras av marknaden eftersom de som välkomnas är de människor som kan bli exemplariska konsumenter, och de människor som inte landet behöver är de vars konsumtionsmönster inte överensstämmer med konsumtionsekonomins logik, som inte intresserar sig för konsumtionsvaror och som inte anammat den sociala logik som präglar de västerländska liberaliserade marknadsekonomiernas samhällen. Alltså: de människor som inte följer konsumtionssamhällets normer betraktas som otillräckliga konsumenter, sådana som konsumtionssamhället inte behöver och som samhället klarar sig bättre utan. Sådana människor blir i ett samhälle som mäter framgång och misslyckande utifrån konsumtionsnivåer en belastning och betraktas som otillräckliga konsumenter, eller ofullkomliga konsumenter. Argumentet och den underförstådda formeln som ligger bakom är: ”ingen konsument utan vara”. Medborgarnas rättigheter vilar på konsumentens förutsatta förmåga. Lever man inte upp till kraven som ställs på individen att vara en konsument och inte förmår använda sig av sin konsumistiska kompetens fogas man in i underkategorier som ”otillräckliga konsumenter”, ”illegala invandrare” eller ”underklass” - som är benämningen på ”ett blandat urval individer som förvägrats tillträde till någon av de erkända samhällsklasserna eftersom de inte är valbara till någon klass överhuvudtaget” (Bauman 2008:75).