Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument

I dagens samhälle är innebörden av att vara fattig främst ett tecken på att man är en ”otillräcklig konsument”, tillskillnad från att innebörden av att vara fattig tidigare hämtades ur arbetslöshetens tillstånd. I dag kan man ha anställning men ändå vara fattig. Full sysselsättning har varit målsättningen i ett normalt fungerande samhälle. Genom arbetsetiken fastställdes att det onormala var att vara arbetslös. Fattigdom förklarades beror på bristen på arbete eller genom bristen på viljan att arbeta. Arbetsstyrkorna på fabrikerna blir allt mindre. Den nya moderniseringsprincipen är nedskärning. Produktiviteten växer och sysselsättningen minskar genom de tekniska framstegen, vilket är en motsägelsefull men högst reell ekvation. Att arbeta men ändå vara fattig framstår som en uppenbar självmotsägelse. Men vad får det som konsekvens i vår uppfattning om oss själva och samhället om man kan förbli fattig även om man är heltidsanställd? För det första kan inte fattigdom som fenomen förklaras genom otillräcklig arbetsetik. Arbetsetiken har som jag redan varit inne på berövats sin funktion som högsta regleringsprincip och arbetet har förlorat sin position som mötesplats för individuella motiv, social integration och systemisk reproduktion. I konsumtionssamhället används arbetsetiken som ett sätt att skylla de fattigas elände på deras bristande vilja att arbeta, och därmed framställa fattigdom som ett moraliskt fördärv. Det elände som förut betraktades som en kollektivt orsakad skada som var tvunget att behandlas med kollektiva medel, har nu kommit att tolkas som bevis på att individen inte handlar i enlighet med moraliska och etiska normer. När sanningshalten av denna förklaring avslöjades strida mot verkligheten kom konsumtionssamhället att upphöra att hänvisa till arbetsetiken som grundprincip, och istället anvisa till alternativa förklaringar och krafter för att stimulera människorna i samhället. De klasserna som potentiellt är upproriska för att de är upprörda över deras situation omdefinieras som en samling farliga individer. Fängelserna fyller välfärdsprogrammens funktion allteftersom välfärdsprogrammen skärs ner, och vikarierar för de nedmonterade välfärdsinstitutionerna. Den mänskliga existensen mäts av samhällets normer för vad som anses vara ett anständigt liv. Att inte kunna leva upp till normerna är en orsak till plåga och självförödmjukelse. Därför inskränker fattigdomen som fenomen inte till endast materiell och fysisk nöd, utan är även i allra högsta grad ett socialt och psykologiskt tillstånd. Genom att vara fattig stängs man ute från det som uppfattas som ett ”normalt liv”, vilket leder till känslan av skuld, oro och skam. Fattigdom innebär även att ”inte hålla måttet” och bli avskuren från vad som i samhället betraktas som ett ”lyckligt liv”. Naturligtvis framkallar detta vrede och förbittring som leder till självförakt, vilket kan utlösa våldshandlingar. Ett ”normalt liv” är i konsumtionssamhället ett liv som konsument där man väljer av alla möjligheter till behagliga sensationer och entusiasmerande upplevelser. Ett lyckligt liv betraktas som förmågan att fånga alla de möjligheter som står till förfogande, helst före alla andra. De fattiga betraktas vara de som inte har tillgång till ett normalt liv och därmed inte heller till ett lyckligt liv. I konsumtionssamhället innebär att inte ha tillgång till ett normalt och lyckligt liv att man är misslyckad och en otillräcklig konsument. Först och främst blir de fattiga i konsumtionssamhället socialt definierade, anses ofullgångna och ofullständiga, vilket med andra ord kan beskrivas som en otillräcklig konsument. Det är otillräckligheten som konsument som leder till social degradering och det är oförmågan att fullfölja konsumtionshandlingarna som förvandlas till en känsla av att vara utestängd och exkluderad från den sociala gemenskapen. Den enda utvägen ur denna förödmjukande situation är att bli konsumtionsduglig. De socialpsykologiska effekterna av att vara arbetslös i konsumtionssamhället är väldigt plågsamma för människorna. Enligt beskrivningar i Kelvin & Jaretts (1985) studie beskriver människor att vara utan arbete innebär att ha en oändlig mängd fritid, att de arbetslösas tillvaro blir väldigt ostrukturerad som de arbetslösa saknar medel till att strukturera, och att det främsta problemet med denna överflödiga fritid är oförmågan till att använda den på ett meningsfullt och värdefullt sätt, vilket leder till känslan av otillfredsställdhet. I Hutchens (1994) studie på samma tema sammanfattas att det ordet som förekommer mest frekvent i beskrivningen av att vara arbetslös är ”tråkigt”; problemet består av att ”inte ha någonting att göra”. Tråkighet har inte plats i konsumtionssamhället, vilket konsumtionskulturen frekvent försökt utrota. Ett lyckligt liv - definierat av konsumtionskulturen - är försäkrat mot tråkighet. Konsumtionsmarknaden ger försäkringar mot håglöshet, svårmod, leda, melankoli och bitterhet, och inger förhoppningar om ett liv där någonting ständigt händer, där något nytt ständigt inträffar, och att det handlar om att prova det där nya som kan ge upphov till något bättre. Konsumtionsmarknadens förråd av njutningsmedel äro en outtömlig källa. Micael Dahlén (2008) betraktar samhället som förväntanssamhället. Han menar att vi hela tiden går och strävar efter någonting bättre och att vi hela tiden sysslar med det som kommer härnäst. Framgång och lycka väntar runt hörnet; det är inte den senaste prestationen som räknas, utan nästa. För att undvika att hamna i skuggan måste vi skapa förväntningar. Det kommande är synonymt med nuet. Han menar att det aldrig tidigare under historien varit enklare att uppleva lycka, men att förbli lycklig har aldrig varit svårare. En lycklig människa är enligt Aristoteles den som aldrig är tillfredsställd, utan som måste tänja sina talanger när hon väl uppnått ett mål för att se om hon kan gå längre. Som Freud påpekade finns det inget som heter tillstånd av lycka. Lycka är ett kort ögonblick som vi känner när ett trängande behov blir tillfredsställt, men omedelbart efter sätter ledan in. När skälet till begäret har försvunnit förlorar föremålet för begäret sin lockelse. Freud förbisåg dock konsumtionsmarknadens uppfinningsrikedom, som frambesörjde det tillstånd av lycka som ansågs ouppnåeligt enligt Freud, vilket den gjorde genom att försöka väcka begären snabbare än den tid det tog att stilla dem. Föremålen för begären ersattes snabbare än tiden det tog för att tröttna på innehavet av föremålen. Normen för konsumentens liv är att aldrig bli uttråkad, och för att lindra ledan och uppnå lyckans tillstånd behövs naturligtvis pengar, och det behövs mycket pengar. För att begäret ska kunna släppas loss och uppfattas som ett behagligt tillstånd krävs resurser. Pengar är inträdesbiljetten till de platser där botemedel mot ledan säljs; platser vars syfte är att hålla begären sjudande, platser som är den effektiva medicinen mot sjukdomar, platser som är djupt behagliga eftersom de tillfredsställer människans omedelbara behov. Platserna som jag talar om är gallerior, köpcenter, varuhus och nöjesparker.