Social ojämlikhet och fattigdom i konsumtionssamhället

Vid den här punkten i den mänskliga historien har vi tillräckligt med materiella resurser för att ge mat, skydd och utbildning åt varje individ på jorden. Vi har möjlighet och tillräckliga resurser att erbjuda sjuk- och hälsovård, bekämpa dödliga sjukdomar och reducera den globala uppvärmningen, men genom en hastig anblick kan konstateras att vi ännu är långt ifrån att uppfylla något av målen. Världen är tydligt uppdelad mellan de som har ett överflöd av lyxartiklar och materiella tillgångar och möjligheter att skapa välstånd åt sig själva, och de som saknar grundläggande materiella förnödenheter som krävs för att inte hamna i fattigdom och misär. Vi har alla kunskap och vetskap om naturkatastrofer och skadorna på miljön och klimatet som vi människor orsakar. Vi har alla hört och sett skildringarna av elände i andra länder, om fattigdom, hunger och svält, om laglöshet och förföljelser av misshagliga. Men vi tenderar att titta bort för att det framstår som för tungt att ta till sig, för jobbigt för att orka se. Vi stänger av och förtränger. För invånarna som lever i Västeuropa är livet enklare att leva än för alla de som lever i fattigare länder. I Västeuropa har aldrig så många människor haft så hög levnadsstandard. Sjukdomar botas, barnadödligheten minskar drastiskt, medellivslängden ökar, teknik och bekvämligheter underlättar människornas vardag. De västeuropeiska länderna har upphört att kriga med varandra, invånarna har kunnat ta del av olika sorters välfärdsförmåner såsom fri skola och sjukvård för alla, pensioner och barnbidrag. Vi har avskaffat dödsstraffet och byggt upp ett relativt välfungerande rättssystem. Vi har infört demokrati och yttrandefrihet. Vi har mat och dryck i överflöd. Förbättrade arbetsförhållanden har underlättat livet för många människor i form av arbetstidsförkortning och förlängd semester, vilket gjort att vi kunnat utveckla ett fritidsliv och kunnat resa till fjärran länder. Vi har utvecklat en levnadsstandard som väldigt många människor runtom i världen endast kan drömma om. Bättre än vi har det idag har vi historiskt aldrig haft det i västvärlden. Allt detta privilegium omkring oss. Men hur ska man vänja sig vid och förhålla sig till att leva på en sida av jorden med oerhörda materiella rikedomar, samtidigt som andra människor lever på samma jord men är så oerhört fattiga? I land efter land i övriga världen ser vi svält, krig och miljöförstöring. Men den moderna europén är stressad och drabbas av ekonomiska och existentiella bekymmer, antalet som lider av psykisk ohälsa ökar, skilsmässofrekvensen ökar betänkligt. Vi har fortfarande hög arbetslöshet och inkomstklyftorna är väldigt stora. Vi lever i en individualistisk tid där det handlar om att förverkliga sig själv och ta tillvara på valfriheten och livets alla möjligheter. Om man misslyckas har man sig själv att skylla. Vi lever i ett ”sköt dig själv- samhälle” där man inte kan förvänta sig någon storartad hjälp från det allmänna, eftersom de offentliga institutionerna och organisationerna successivt håller på att försvagas och monteras ner. Makt har överförts från medborgarna till privilegierade eliter och marknaden, som anses vara garant för det allmänna bästa. Problemet är att det är profitmotivet som styr, vilket inte är förenligt med främjandet av det allmänna bästa, utan skapar i själva verket ängsliga och rädda, konkurrensinriktade individer som hela tiden tävlar med varandra. Innerst inne vet vi att vi håller på att förbruka jordens resurser i en ohållbar takt, att vi lever över våra tillgångar och att vi måste förändra vår livsstil. Vi vet att vi måste skära ner på transporter genom att flyga mindre och köra mindre bil. Vi vet att våra importerade grönsaker, frukter, matvaror och viner transporteras långa sträckor och belastar miljön. Vi vet att vi importerar varor och produkter från låglöneländer där arbetarna har undermåliga arbetsförhållanden. Med insikten om allt detta, är det anmärkningsvärt att vi kan fortsätta leva våra liv som om ingenting har hänt och njuta av livets goda. Att ta del av alla förmåner och privilegier som vi har möjligheten att göra i Västeuropa borde vara en möjlighet som står öppen för alla. Synonymt med hållbar utveckling borde just vara detta; en god levnadsstandard för alla. Problemet är att det är svårt att få människor att frivilligt avstå från det de uppnått och avhålla sig från att konsumera och medvetet försämra sina egna villkor för att möjliggöra andras överlevnad. För att lyckas med det krävs att en helt ny människa med ett kollektivt ansvar, samvete och välvilja skapas. Men människor är egennyttiga i vårt individualistiska samhälle och letar efter personliga fördelar, vilket inte betyder att vi är hopplöst egoistiska och självupptagna eftersom det finns empati och altruism runtomkring oss, men omedvetet eller medvetet gör vi goda handlingar ytterst för att gagna oss själva. Tidigare försök att omdana människan till en människa med kollektivt ansvar, samvete och välvilja har misslyckats. Men det betyder inte att det inte är möjligt att omdana människan idag. Jag tror aldrig möjligheterna varit så stora som idag. Jag menar att våra uppfattningar och föreställningar påverkas av normer och värderingar i samhället som konstrueras genom diskurser, och att de nuvarande mänskliga egenskaperna att ytterst genomföra handlingar som gagnar oss själva, att vi främst ser till vårt eget intresse är en konsekvens av den rådande ideologin som formats av den diskursiva makten, vilket innebär att nya diskurser som grundas på altruistiska värden, ett kollektivt samvete, välvilja och ansvar kan ändra uppfattningen om oss själva och skapa en annan typ av människa. Människor är inte dömda till att vara vare sig egoistiska eller altruistiska. För att motverka att människor vänder bort blicken måste synen på människors uppfattningar om sina egna möjligheter förändras. För vi människor har ödet i våra egna händer. Beroende på de handlingar och prioriteringar vi gör tillsammans kan alla på vår planet få ett bättre liv.

Den nuvarande ekonomiska modellens fortsatta bestånd, del 3

Forskningen visar tydligt på att ojämlika samhällen är mindre välmående samhällen. Berättelsen om människan som en ekonomisk varelse som finns till för ekonomin, och att vår roll är att pliktaktigt arbeta och konsumera begränsar oss och fångar in oss i ett stort evigt snurrande ekorrhjul som skapar tydliga vinnare och förlorare. Vi har kommit till ett stadium i den mänskliga utvecklingen då vi istället för att fråga oss hur vi skapar tillväxt, måste fråga oss hur vi långsiktigt kan behålla den välfärden som vi har idag, och hur vi kan ersätta de gamla produktions- och distributionssätten som visat sig ohållbara med nya uthålliga. Att göra det är grundläggande för att inte välfärden och livskvaliteten systematiskt ska krympa. Vi måste förstå att klimatet är viktigare än att hantera arbetslösheten. Ett led i en lösning på arbetslöshetsproblematiken är att förändra våra föreställningar genom att komma till insikten att vi sannolikt behöver dela på de jobb som finns, vilket är en bättre strategi än att öka tillväxten för att åtgärda problemet. Tillväxten har inte lyckats höja levnadsstandarden för de som varit i mest behov av det. Bristen på rättvisa - parallellt med insikten av att ekonomisk tillväxt inte nödvändigtvis främjar den mänskliga lyckan och leder till ökat välstånd - är skälet till att ifrågasätta den konventionella formeln för hur välstånd uppnås. En alternativ vision om ekologisk hållbarhet och utveckling erkänner motsatsförhållandet mellan teknologi och ekologi, ekonomisk tillväxt och ekologi, och konsumtionskapitalism och ekologi. Det krävs att vi formulerar en definition av välstånd som inte bygger på konsumtionstillväxt, utan som gör det möjligt att finna välbefinnande och sammanhållning i samhället, samtidigt som den materiella inverkan på miljön minskar, vilket inte är en enkel uppgift, men eftersom det är den bästa vägen till ett varaktigt välstånd bör inte möjligheterna ges upp alltför lättvindigt. När våra institutioner, administrativa arrangemang och mentala föreställningar öppnas upp för förändring kan betydande politiska möjligheter uppstå. Vad vi idag behöver är nya mentala föreställningar som kan hjälpa oss att förstå världen på ett bättre sätt. Det nuvarande systemet är inte förutbestämt att överleva. Kriser skapar möjligheter som kan ge upphov till att alternativa lösningar kan framträda. Den ekonomiska krisen ger oss ett unikt tillfälle att förändra det nuvarande systemet. Vi kan från och med finanskrisen 2008 se en antydan mot en omsvängning i synen på statens lämplighet som samhällelig problemlösare. Ifrågasättandet av den nyliberala modellens hegemoni innebär att ögonblicket då möjligheterna att göra politiken mer levande är kommen. Ett ”möjligheternas fönster” öppnas upp för en reformering av samhället, vilket kräver att aktörer inom det administrativa politiska systemet gör gemensam sak med medborgarsamhället och bildar en motkraft mot de ekonomiska aktörer som vill fortsätta längs samma linje och vandra på de upptrampade stigarna som tidigare, och så snabbt som möjligt slå igen det fönster som öppnats. I en digitaliserad värld med verktyg som twitter, bloggar och sociala medier kan information och kunskap spridas med en oerhörd hastighet. Därför är det fullt möjligt att tro att budskapet om att en annan värld är möjlig kan spridas. En bättre och rättvisare social logik är inom räckhåll. En annan värld är möjlig!

Den marknadsekonomiska modellens fortsatta bestånd, del 2

Den marknadsekonomiska modellen baserad på en frimarknadsideologi har misskrediterats i grunden. De val som görs idag kommer att påverka det ekonomiska systemets fortsatta utveckling. Tron på den nyliberala marknadsideologin har inte påtagligt försvagats i de västerländska demokratierna, och det finns ingenting som indikerar på att invånarna radikalt förändrat sin livsstil. Men som denna bok har visat finns ett ökat erkännande av den ekologiska krisen hos ett växande antal människor, men att det fortfarande finns en ovilja och oförmåga att hantera problemen, vilket illustrerar ett glapp mellan medborgarnas intresse för klimatet och politikernas prioriteringar. I de tillväxtbaserade ekonomierna domineras den politiska diskursen av att synen på hållbarhet är en kostnad. Utveckling och hållbarhet ställs i kontrast mot jobb och tillväxt. Vi har nu kommit till en gräns då det är omöjligt att fortsätta dröja med åtgärder, även ur ett ekonomiskt perspektiv. Efter de senaste årens publikationer från forskarvärlden kan inte politiker och medborgare komma och säga att de inget visste. En hållbar förvaltning av miljön är en förutsättning för ekonomisk utveckling och välfärd. Forskare är eniga om att det är samhällsekonomiskt lönsamt att investera och agera nu för att bromsa den globala uppvärmningen. Som tidigare poängterats drivs den ekonomiska modellen av en felaktig social logik. Vi har också sett att en rättvisare och bättre social logik kan förverkligas, och att en annan ekonomi är möjlig. För att skapa ett ekonomiskt system som värnar om klimatet krävs att balansen mellan privata och offentliga investeringar förändras och att staten värnar om mindre produktiva men mer långsiktiga investeringar, vilket kommer att kräva finansiering genom höjd beskattning, och att den offentliga sektorn tar över ägandet och kontrollen över stora delar av produktionsmedlen och fördelar överskottet i samhället. Att hävda betydelsen av gemensamma strävanden betyder inte att individuella behov ska demoniseras. Det handlar om att hålla den rätta balansen mellan individ och samhälle, som understryker betydelsen av offentliga nyttigheter och det allmänna bästa. Det enda valet vi har är att omvandla strukturer och institutioner och formulera en trovärdig vision för varaktigt välstånd, och arbeta för förändring. Samhällsförändringar är enklast att beskriva i termer av de idéer och känslor hos människorna som utgör samhället. En samhällsförändring går genom människorna, även om naturliga processer kan initiera den. Utifrån min vetenskapsteoretiska utgångspunkt skapas och konstrueras nya idéer och sanningar hela tiden. Idéer som visat sig felaktiga kan få förödande konsekvenser. Mentala föreställningar som erhåller hegemonisk status spelar en betydande roll. Det går inte att förneka att de mentala föreställningarna som är förknippade med nyliberalismen har haft en betydande roll i frambringandet av den kris vi nu befinner oss i. Det går inte att se en tydlig koppling mellan ökad tillväxt och utvecklingen av sysselsättningen. Den ekonomiska tillväxten bidrar inte till att öka välbefinnandet hos befolkningen. Klyftorna i Västvärlden har ökat stadigt under de senaste 20 åren, och den psykiska ohälsan breder ut sig. Den ökade sjukfrånvaron och ökningen av antalet personer som är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa har i Sverige under de senaste åren varit en fråga som lett till omfattande diskussion. Psykisk ohälsa är idag den främsta orsaken till längre sjukfrånvaro i Sverige och i en rad ekonomiskt utvecklade länder. Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden, enligt en rapport från OECD. Sjukskrivna som är arbetslösa har svårare att återgå till arbete än de som har arbete, vilket leder till en negativ spiral som är svår att bryta. I rapporten framgår att cirka 15 procent av befolkningen i yrkesverksam ålder i OECD-länderna lider av måttlig psykisk ohälsa, och att cirka 5 procent lider av allvarlig psykisk ohälsa. På samhällsnivå leder den psykiska ohälsan till att utgifterna för trygghetssystemen och vården ökar, och på individnivå leder psykisk ohälsa till nedsatt livskvalitet, diskriminering, stigmatisering och isolering. Detta kan utmynna i missbruksproblem och få stora sociala konsekvenser. Därför är det av vikt att följa denna utveckling och identifiera vilka mekanismer som kan tänkas ligga bakom denna ökning. Behovet av kunskap om orsakerna till denna utveckling och möjliga åtgärder för att förhindra denna eskalering är stort. Enligt rapporten ”Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser” - som är en slutredovisning av det särskilda regeringsuppdraget som Försäkringskassan fick i februari 2013 - har internationella studier visat att en samvariation av flertalet faktorer är viktiga som förklaring till att antalet sjukfall med en psykisk diagnos ökar. Till dessa hör långvarig arbetslöshet, negativa livshändelser, livsstil och frånvaro av sociala nätverk. Risken för att drabbas av psykisk ohälsa skiljer sig beroende på demografiska faktorer, kön och ålder men även socioekonomiska faktorer såsom utbildning, inkomst, civilstånd, yrke, bostadsort, etniskt ursprung, antal barn m.fl. Arbetsmiljön har belysts som en viktig faktor till att den psykiska ohälsan ökar. I den internationella litteraturen framgår att det finns ett samband mellan upplevda krav på arbetet och sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa. Kopplingen mellan den psykosociala arbetsmiljön, psykisk ohälsa och sjukfrånvaro har genom en formulerad modell av Karasek (1979) legat till grund för en rad vetenskapliga studier, som även poängterar att obalansen mellan satsad möda och belöningar inom arbetslivet är förklaringsfaktorer som ligger till grund för den psykiska ohälsan. De högt ställda kraven i arbetet och de ansträngningar som arbetet kräver kan ge upphov till psykisk ohälsa. Jag har tidigare tagit upp att vi kan se en utveckling mot att tidigare trygga och fasta anställningsvillkor har ersatts med tillfälliga, tidsbestämda och flexibla anställningskontrakt. Dolt under begrepp och retorik som ”flexibel arbetskraft”, ”rationalisering” och ”omstrukturering”, blir anställningarna tidsbegränsade och tillfälliga, vilket innebär att arbetstagarnas otrygghet växer. Jag har även tagit upp att konkurrensen på arbetsmarknaden är skyhög och att kraven på arbetskraften är orimlig. Företagen visar ingen påtaglig lojalitet gentemot sina anställda och individen förväntas vara anpassningsbar och flexibel. En ny skara arbetsföra individer står klara; redo att byta plats med den anställda om den anställda inte är nöjd med sina arbetsförhållanden. I händelse av att individen inte lyckas ta tillvara på sin frihet och alla möjligheter som står till förfogande får individen skylla sig själv. Rädslan över att inte räcka till finns ständigt närvarande eftersom företagen omplacerar och avskedar, och det finns alltid någon kvalificerad individ som står på tur om man inte anpassar sig efter kraven. Det är ingen orimlig slutsats att detta sammantaget leder till att risken för att drabbas av psykisk ohälsa ökar. För att återgå till Försäkringskassans rapport visar en annan studie av personer som var sjukskrivna på grund av psykisk diagnos på att personer som är boendes i storstäderna är överrepresenterade i jämförelse med personer som bor på glesbygden. Detta kan förklaras genom att det sociala stödet och den sociala integrationen är svagare i befolkningstäta områden, och att det möjligtvis upplevs mindre stigmatiserande i storstäderna att vara sjukskriven för psykiska problem jämfört med mindre orter på glesbygden. När det gäller utbildning innebär en längre utbildning lägre risk att påbörja sjukfall, men att risken för att bli sjukskriven för en psykisk diagnos är högre i tjänstemannayrken och yrken med krav på längre utbildning. Utbildningen är kopplat till livsstilsfaktorer såsom kost, motion, rökning och alkohol och kan i sig ha positiva effekter. Det finns stöd i den vetenskapliga litteraturen för att inkomst ses som en statusmarkör och att låg socioekonomisk status ökar risken för sjukskrivning. Oavsett diagnos är risken att påbörja sjukfall högst i mansdominerade arbetaryrken. Här vill jag inflika med att den stigmatiserande faktorn kan även här ha en inverkan på denna diskrepans, och menar att det går att argumentera för att det är mer stigmatiserande att bli sjukskriven för en psykisk diagnos för personer i mansdominerande arbetaryrken, än för personer i yrken som kräver längre utbildning beroende på normer och kulturella faktorer inom dessa yrkeskategorier. Således går det inte att utesluta att betydligt fler lider av psykisk ohälsa även inom mansdominerande arbetaryrken än vad statistiken visar. 

Den nuvarande ekonomiska modellens fortsatta bestånd, del 1

Jag tänkte avsluta med en diskussion om den nuvarande ekonomiska modellens fortsatta bestånd, och möjligheterna till en utveckling av en systemkritisk social rörelse. Kapitalismen har segrat! Idag står vi inför precis som i början av 1840-talet en cynisk kapitalism grundat på antagandet om att den utgör det enda rationella sättet att organisera samhället på. Antydningar görs att de underutvecklade länderna måste civiliseras och underkasta sig en global kapitalism, och att de fattiga bär skulden för sina egna umbäranden. Den extrema fattigdomen existerar även i de rika länderna; vi bevittnar växande ojämlikheter både mellan och inom länder och samhällsklasser. De enorma politiska klyftorna mellan dels den tredje världens bönder och arbetslösa och den västerländska medelklassen är märkt av en slags likgiltighet, och är väldigt svåra att överbrygga. Kapitalismens seger innebär en seger för konkurrensen, tävlingen och en produktion styrd av vinstmotiv åt marknaden. Så ser verkligheten ut. Men hur skapar vi en annan verklighet? Kommer det ekonomiska systemet att överleva och kunna expandera ställd inför naturens gränser? Svaret är ja, men endast om vi accepterar den successiva försämringen av levnadsförhållanden och den tilltagande miljöförstöringen. Alltså; Om vi vill förhindra klimatförändringarna är oändlig tillväxt i en värld av ändliga resurser omöjligt.                               

     Människan är samtidigt egoistisk och altruistisk, tävlingsbenägen och solidarisk, självisk och generös. Men vilka egenskaper som blir framträdande är beroende av hur samhället i vilket hon lever är organiserat. Den rådande makten som skapar och som vi har skapat, kräver disciplin och tystnad snarare än drömmar om förändring. Den avväpnar utopier genom att förklara allt som inte är som orealistiskt flum. Den rådande makten får oss att se våra medmänniskor som konkurrenter, och ett instrument för att få vår egen vilja igenom genom att ställa oss själva frågan: Vad tjänar jag på det här? Den rådande makten har etablerat marknadslogiken som hegemonisk och får oss att, för att låna Oscar Wildes ord: veta priset på allt men inte värdet av något. Kapitalismen gör människan till en individuellt vinstmaximerande varelse genom sina praktiker och institutioner som vilar på konkurrens, utan någon uttalad människosyn. Att leva ett liv i konkurrens och tävlan föder rädsla och en diffus känsla av att hela tiden vara jagad. En människa som är rädd innebär att hon aldrig kan vila och finns ro, hon måste springa, springa fortare, och andetagen blir allt snabbare. En rädd människa är en liten människa som inte kan leva i ett blomstrande tillstånd. Vad det rådande systemet gör är att underhålla denna rädsla, och odlar de sämsta sidorna av oss människor. Om denna tidskrävande konkurrens och tävlan hade gått åt till samarbete. Om samhället och våra institutioner istället underhöll och odlade människans goda sidor. Om värden såsom rättvisa, solidaritet och gemenskap skulle upphöjas till normer för det mänskliga beteendet, hade förutsättningarna för människan att blomstra varit betydligt bättre.

En solidarisk folkrörelse tar form

 

Sociologen Rickard Sennett skriver i slutet av boken När karaktären krackelerar (1999) att entreprenörerna fasar för ett organiserat motstånd. Även om de oroar sig för fackföreningarnas eventuella frammarsch blir de illa till mods när de tvingas diskutera förhållanden som gäller de människor som ”hamnat på efterkälken”. De övertygas alltmer och förfasas över att en överväldigande majoritet av de människor som sliter och försöker ta sig fram i det flexibla samhället hamnar på efterkälken. Vad som kännetecknar personer som hamnar i svårigheter är en fråga som åtskillig forskning om sociala problem haft som utgångspunkt. Svaret är ofta att det handlar om människor som skiljer sig från oss andra, som inte är normala. Normalitet är ideologiskt konstruerat som kan översättas med majoritetens uppfattningar. För vad betyder ordet normal förutom att man faller inom den statistiska majoriteten. Att vara onormal betyder då att man tillhör en minoritet. En norm växer fram av att en majoritet praktiserar den och genom att göra det befinner man sig i en överordnad position gentemot de som inte praktiserar den. Den ideologiska processen består i att det som betraktas som normalt bestäms av en majoritet som skapar föreställningar om ett bör. Att vara i minoritet innebär underlägsenhet och uppfattningen av att man inte är normal. Alltså konstruerar majoriteten föreställningen om hur man ska vara, agera och bete sig. Inom de mellanmänskliga relationerna uppstår på så sätt social ojämlikhet. Det onormala känns farligt och frånstötande eftersom det kolliderar med den rådande ordningen som byggts upp för att passa vanorna och förväntningarna hos det normala; det normala som utgörs av majoriteten. Individer betraktas som missbrukare, alkoholister, hemlösa, sinnesrubbade som kontrasterar mot en tänkt normalidentitet, som om berättelser om personer som hamnar i svårigheter i historien alltid varit lika. Det som anses avvikande beteende och det som betraktas som normalt har i avsevärd utsträckning förändrats över tid. Uppfattningarna av vad som är normalt eller onormalt, naturligt eller onaturligt, friskt eller sjukt är således skapat av oss människor. Det betyder att utsagor om verkligheten kan förändras om tillräckligt många tror att det är sant.

     ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras […]”, skrev Marx i Det kommunistiska manifestet. Otryggheten har ersatt tryggheten. Kortsiktighet har ersatt långsiktighet. Förflyktigande har ersatt befästande. Allt detta försvårar möjligheterna att se en ljus framtid uppenbara sig i horisonten. Nedmonteringen av välfärdsstaten har upplöst det sociala skyddsnätet för grupper, som bidragit till att klyftorna ökat och segregationen tilltagit. Arbetslöshet och utanförskap förklaras inte genom samhälleliga problem, utan genom individuella brister. Kollektiva problem har individualiserats. Samhällets fortlevnad bestäms av en konsumerande medelklass, där individer inte längre identifierar sig som ett kollektiv och där idealet är att vara en entreprenör och sin egen lyckas smed. Bourdieu förklarade nyliberalismens påverkan på samhället och individens bristande motstånd genom att som ett resultat av att framtiden är ytterst osäker känner sig människor otrygga, saknar framtidstro och framtidshopp som krävs för att kunna protestera både som individ och kollektiv, vilket omöjliggör massans motstånd även om levnadsvillkoren är outhärdliga. En ny politik som upprätthåller balansens mellan marknaden och politiken, och som bygger upp välfärdsstaten till vad den en gång var erfordras för att bemöta problemen vi står inför. Sennett menar att om någon förändring sker kommer den från gräsrotsnivå bland människor som talar och agerar utifrån ett inre behov, snarare än genom massans uppror. Hur en sådan förändring kommer att fullbordas och vilket politiskt program som följs av sådana inre behov är svårt att spekulera i. Och därav till frågan: Hur kan ett motstånd mot det nuvarande ekonomiska systemet och konsumtionssamhället uppstå? Vad kan man som enskild individ konkret göra för att bidra till förändring? För det första kan vi försöka förändra spelreglerna för konsumenter, producenter och varor, och informera varandra om orättvisorna och de felaktiga premisserna vårt system är uppbyggt på genom att sprida kunskap för att förändra normer, värderingar och uppfattningar. Vi måste helt enkelt börja tala om problematiken och förhålla oss kritiska till varornas och produkternas faktiska nytta och kvalitet, och förändra maktbalansen mellan konsument och producent. Framförallt bör varorna som vi konsumerar produceras på ett hållbart och rättvist sätt. Den enskilda konsumenten har här ett ansvar att avslöja företagens vinstmaximerande syfte, och förhålla sig kritisk till dem och deras handlingar. Den medvetna konsumenten måste ställa sig frågan varför konsumtionen ser ut som den gör, vilka bakomliggande syften och faktorer som utmynnar i den eviga strävan efter tillväxt och konsumtion. Ett mer radikalt motstånd kan formas genom att bryta med den identitet som förknippas med att konsumera, och frigöra sig från de rådande normerna och föreställningarna om hur människan bör leva sitt liv i enlighet med samhällets ramar. Det handlar i väsentlig grad om att inte göra sig beroende av massprodukter och storföretagens vinstdrivande verksamheter, och istället göra sig av med vinstmaximeringen och införa produkter som primärt fokuserar på nyttan. Konsumenten måste definiera behoven. Produktionen måste ställas om till att producera vad som faktiskt behövs i samhället. Den enskilde medborgaren måste fälla avgörandet om vad som ska produceras. Produktionen kan inte enbart fokusera på vinst utan även på kvalitet och nytta. Detta kräver att det finns en vilja hos en majoritet av befolkningen att ställa sig bakom en sådan utveckling och förändring. Därför blir demokrati viktigt för att kunna genomföra dessa reformer. För att kunna föreställa oss ett annat samhälle som inte är uppbyggt på individualism, tävlan och marknadens överhängande dominans krävs att vi skapar rum i vårt medvetande och en plats som inte är organiserat enligt hur det omgivande samhället fungerar. Jag tror att en revolutionär väg blir svår att genomföra. Svårigheterna består i att hela samhället måste slå in på samma väg och omdanas under en väldigt kort tid för att förändring ska kunna bli möjlig. Dessvärre tror jag att konsumtionen framkallar ögonblicklig tillfredsställelse och lycka hos individen som individen inte vill vara utan, och att endast ett fåtal ser andra möjligheter till tillfredsställelse och lycka utan konsumtionen. Det är ett avsevärt problem som är svårt att kringgå. Men jag tror att ett införande av rättvisebegreppet kan vara en väg bort från likgiltigheten hos befolkningen, vilket ställer krav på de som sprider kunskap om samhället och kräver diskursiva praktiker. Det handlar i väsentlig mening om att införa ett system som inte exploaterar låglönearbetare i fjärran länder för att tillgodose våra konstruerade konsumtionsbehov, vilket kan innebära reformer i produktionsledet. Medborgarna måste vägra låta sig luras av konsumtionspropagandan, och driva den bort från det offentliga rummet. Endast då kan en förändring ske. Endast då kan vi gå genom livet rofyllda och tillfreds. Om det finns någonting jag kan göra för att förändra något till det bättre, men är för feg för att göra det och allt för upptagen vid att vara ifred och ro om mitt eget hem; hur kan jag då se mig själv i spegeln om kvällen och vila mitt huvud mot huvudkudden när jag går och lägger mig med gott samvete?

Ett meningsfullt liv, del 2

     Dramatikern Stina Oscarson ställer den intressanta frågan: Hur spelar man Brecht för den moderna människan? Brecht ville få oss att stanna upp, tänka och se oss själva i spegeln. Men om vi gör det; stannar upp, tänker och resonerar kollapsar systemet. Vilka människor uppmanas vi till att vara? Vilka blir vi? Vilka är vi? Allt sedan jag inledde denna studie har jag känt det som om kulturen, samhället och ekonomin driver mig till att ställa samma typ av frågor inför varje situation i livet. Frågorna berör vad jag som individ tjänar på att göra ett val eller ett annat val grundat på kalkyler och beräkningar, i syfte att tjäna så mycket som möjligt på utfallet. Vad som händer är att vi på vägen bortser från utopin om en mer rättvis och mänsklig värld. Den rådande politiska berättelsen om samhället handlar om våra drömmar och om individuell position eller individuell prestation, som grundas i uppfattningen om att individen har fullständig kapacitet och förmåga att forma sitt eget öde. Drömmen börjar egentligen med ett missnöje; ett konstaterande om att jag vill något annat, att jag inte är nöjd. Människan sägs enligt den västerländska modellen kunna behärska sitt eget öde, men bara som individ, inte som kollektiv. Ett annat liv sägs vara möjligt, men inte en annan värld. I detta förväntanssamhälle frodas drömmen, men inte drömmen om en värld som är värd ett bättre öde, utan drömmen om att individen är värd ett bättre öde. Längtan är en av den mest ärliga egenskapen hos människan. Marx skrev: ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. Vi drömmer alltså i enlighet med hur vårt samhälle är organiserat och föreställningen om att vara människa i ett kapitalistiskt system. Nina Björk (2012) svarar finurligt på frågan: Vad är då vårt samhälleliga vara? Eftersom du säljer din arbetskraft och tid på arbetsmarknaden som ett resultat av att någon har köpt din tid och din arbetskraft är du alltså själv en vara. Det samhälleliga vara består därav av varor, eftersom du befinner dig mitt i ditt samhälleliga vara. Vad är det då som är så problematiskt med den moderna berättelsen om individen i samhället? Problemet är att utopin om att världen är värd ett annat öde och tron på det gemensamma bästa har avisats och ersatts av den individuella drömmen, som i konsumtionssamhället uppmanar oss till att genom att handla de rätta varorna, tjänsterna och upplevelserna förverkliga våra individuella drömmar.

Ett meningsfullt liv, del 1

 

Det finns ett behov av att veta någonting om livet hos människorna som deltar i samhället, vilket handlar om existentiella frågor om döden och meningen med livet. För att fungera i ett sammanhang med andra och inte drabbas av ångest och meningslöshet krävs reflekterande kring svaret på dessa stora frågor. Men det väsentliga är inte svarens sanning, som den mening svaren ger i form av myter och föreställningar. Religionens svar på de stora frågorna är inte längre vägledande för människorna, och vetenskapen har inte lyckats fylla detta tomrum, vilket ger luckor i meningsfullhetens väv som måste fyllas på andra sätt. Detta tomrum fylls genom konsumtionen, vilket innebär fortsatt flykt och förnekelse av de stora frågorna. Genom pengar, konsumtion och estetik försöker människor i största allmänhet finna innehåll och mening i en annars cynisk, orättvis och destruktiv värld som ett resultat av oviljan eller ångesten inför meningslösheten och döden. Kommersiella krafter försöker rikta uppmärksamheten mot strävan efter att finna sanningen och mening genom konsumtion. Vi är idag mer utelämnade än någonsin i vårt sökande efter sammanhang och mening. Jag tror att en alltmer tilltagande individualism, cynism och kapitalism har sin grogrund i mer existentiella frågor och farhågor än vad många tror eller vill tro.

     Det sociala livet är diskontinuerligt, vilket innebär att det är svårt att se sammanhang och uppnå meningsfullhet. Människan som art har funnits i drygt 40 000 år. Man skulle kunna anta att det är egenskaperna i människans hjärna som genom tänkandet och förmågan att tolka och uppfatta verkligheten som har inneburit att vi kunnat leva så länge. Men endast individens tankar skyddar inte mot faror, utan det är när vi tänker tillsammans som tankarna blir någonting substantiellt; nämligen samarbete. Det är alltså genom samhället som samarbete och gemenskap har uppstått, som inneburit att människans speciella egenskaper kommit tillrätta. Utan samarbete kan inte människan överleva. Vi kan helt enkelt inte skydda oss från det hotet vi är ställda inför utan ett utvecklat samarbete. För att säkerställa detta krävs en stor mängd uppfinningsrikedom och kunskap. För att människan ska kunna överleva måste samhället utveckla institutionella system för att skydda oss mot hot, vilket görs genom politiken som handlar om det kollektiva och det gemensamma. Vår uppfattning om andra människor ger oss ett sammanhang och hjälper oss att navigera i en komplex tillvaro, vilket gör att vi kan förutsäga vissa saker som ger oss trygghet och säkerhet, och därav mening i tillvaron. Av egna erfarenheter vet vi att olika människor handlar och agerar på olika sätt i olika sammanhang, och att samma individ kan agera och handla på ett sätt vid ett tillfälle och på ett annat sätt vid ett annat tillfälle. Det är denna oförutsägbarhet som bidrar till att vi har svårt att se oss själva i ett större sammanhang, och en oförmåga till att orientera oss i tillvaron, som leder till en tilltagande individualism där vi tror att det handlar om att se om vårt eget hus. Detta bidrar till att vi vill ha svar på varför det förhåller sig på det sättet, hur andra människor tänker och känner för att veta varför de beter sig, handlar och agerar som de gör. Vi vill helt enkelt veta hur andra människor är, och kunna förklara deras avsikter, beteende och handlande. Det moraliska dilemmat består i en förändring av den tidigare gyllene regeln att göra mot andra vad du vill att de ska göra mot dig, som varit ett rättsnöre i vårt samhälle, men blivit ersatt av att vi gör mot andra det som vi tror att de skulle göra mot oss. Jag tror att det ekonomiska systemet bidrar till människans vinningslystnad och egoism, och att ett annat samhälle baserat på omsorg och solidaritet skulle bidragit till klart förbättrade sociala relationer. Vi befinner oss i en tillitskris som har sin grogrund i individualismen, och som innebär att som en konsekvens av att vi ständigt uppmuntras till att tillfredsställa våra egna behov och se till våra egna intressen, tror vi att alla andra styrs av liknande egoistiska motiv. Detta innebär att synen på våra medmänniskor inte grundar sig i tillit och gemensamma intressen och strävanden. Jag är övertygad om att vi människor har en moralisk sida genom vår förmåga att styras av åsikter om vad som är rätt och fel. Jag anser att vi har en plikt gentemot kommande generationer att inte förstöra klimatet ytterligare och försämra deras levnadsvillkor. Vad som krävs för att bemöta klimathotet är att vi finner en strategi för att få människor att acceptera att det är nödvändigt att förändra sin livsstil. Livsstilsförändringarna kräver att vi utformar ett mer materiellt jämlikt samhälle där resurser fördelas från de som har till de som saknar, i syfte att minska de ekonomiska skillnaderna och de sociala klyftorna. Vad som också måste till är en psykologisk förändring om vad som ger status, vilket innebär en förskjutning av värderingar som innebär att man har anledning att stolt arbeta för ett hållbart och jämlikt samhälle och premiera de individer som arbetar för samma sak. Det innebär även att en förändring måste ske av vad människor bör skämmas över. En konstruktiv kritik av andra människors beteende och agerande, ett avståndstagande och ett ifrågasättande av rådande normer och föreställningar skulle kunna bidra till minskade utsläpp och ett värnande av miljön. Den stora utmaningen består alltså i att en lösning på klimatfrågan handlar om ett samhälle där människorna psykologiskt förändras - från föreställningen om ekonomisk tillväxt till en global etik som vägleder människors handlingar och förhållningssätt mot ett mer jämlikt, rättvist och hållbart samhälle. Vi måste alltså utveckla våra värderingar och normer som utgör grunden för den etik som är rådande. Denna etik måste inkludera hänsyn till alla människor på jorden och även kommande generationer. Etiken kan vara till hjälp för politiken. De som följer etiken bör göras till moraliska förebilder. Ett krav etiken måste uppfylla är att den ska vara möjlig att anamma av ett stort antal människor, och att den är moraliskt försvarbar som ställer krav på oss alla att leva klimatsmart och som är möjlig att få människor att ställa upp på. Rawls menar att om man inte vet hur ens liv kommer att gestalta sig - om man befinner sig bakom ”okunnighetens slöja” - skulle det moraliska valet vara att förespråka ett samhälle präglat av stor jämlikhet och allmän välfärd. Entydig forskning visar att ett ojämlikt samhälle är ett oroligt samhälle, och att kvaliteten i de sociala relationerna är sämre i samhällen med stora inkomstskillnader. Tillväxtlogiken är inte endast en ideologi eller ett värdesystem som tror att förbättringar av välfärden endast kan uppnås genom ekonomisk tillväxt, utan bör även betraktas som en strukturell beståndsdel av den ojämlika nyliberala marknadsekonomin. En otyglad individualiserad konsumism har segrat över den sociala solidariteten och ”den moraliska ekonomin”. Vad som krävs är att det blir uppenbart för alla att förekomsten av den nuvarande konsumtionsstandarden endast kan åtnjutas av en väldigt liten andel av jordens befolkning. Samhället kan inte vara uppbyggt på en tillväxtlogik som förstör klimatet, och som innebär välstånd för några få. Det finns stor anledning att ifrågasätta det ekonomiska systemet i strävan efter att uppnå social rättvisa, vilket ger oss möjlighet att skapa ett alternativt bättre system. Man måste vara självrannsakande och ställa sig själv frågan hur man tänker, agerar och handlar, och även hur man lever sitt liv. Människors reaktioner bestäms av hur vårt inre rum är möblerat, som handlar om vilka erfarenheter och berättelser om omvärlden som vi är bärare av, och om vem man är och vill vara i relation till en större helhet. För att förändra vårt synsätt, oss själva och vår del i samhället krävs ommöblering av våra inre rum, som K.G Hammar så poetiskt uttryckte det. Vårt inre rum krymper när vi väljer kortsiktighet och när vi agerar utifrån egoistiska intressen, vilket bidrar till att våra relationer med omvärlden blir destruktiva. Vad som krävs är att vi offrar den kortsiktiga egoismen till förmån för altruism och solidariska värden. Blicken som formas av det inre rummet måste se oss själva som delaktiga i en större helhet och undvika det ytliga som handlar om materiella värden, och istället se till att de inre värdena träder fram. För att upphöra med att fortsätta att konkurrera om en ändlig planets begränsade resurser krävs att vi utvidgar våra inre rum. I våra inre rum kan vi ställa de relevanta frågorna om vart vi är på väg, vilka vi är, varför vi är här, och vad som är meningen med allt. Frågorna är svåra att stå ut med och kommer alltid göra oss mottagliga för förenklade svar, men helt nödvändiga att vi ställer. Vi alla bekänner oss till principen om alla människors lika värde. Men den vanligaste mellanmänskliga relationen i vårt samhälle är i själva verket över- och underordning. Vilken position i samhället man har är knutet till ägande och makt. Även om man utifrån ett individuellt perspektiv har möjligheten att från botten nå toppen består själva strukturen. Det är inte tänkt att alla ska få plats eftersom det är konkurrensen mellan individer som ska leda till att den bästa når toppen. Avgörande för en hållbar utveckling och en rättvisare värld, är att rikare länder och grupper avstår från resursförbrukning och utsläpp av växthusgaser för att ge större utrymme till fattigare länder och grupper. De rikare länderna måste helt enkelt minska sin resursförbrukning och sina utsläpp till förmån för fattigare länder. Hur de gemensamma resurserna används avgörs av summan av varje enskild medborgares val och livsstil. Därför måste vi försöka påverka andras normer, värderingar och föreställningar genom att upplysa om det ekonomiska systemets dolda budskap, och hur vårt ohållbara sätt att konsumera bidrar till utarmningen av jordens resurser. Min ambition har varit att genom denna bok försöka bidra till detta genom att formulera en kritik mot det ekonomiska systemet som bär vårt samhälle och som leder oss fel, vilket får vittgående konsekvenser.  Forts. följer.