En solidarisk folkrörelse tar form

 

Sociologen Rickard Sennett skriver i slutet av boken När karaktären krackelerar (1999) att entreprenörerna fasar för ett organiserat motstånd. Även om de oroar sig för fackföreningarnas eventuella frammarsch blir de illa till mods när de tvingas diskutera förhållanden som gäller de människor som ”hamnat på efterkälken”. De övertygas alltmer och förfasas över att en överväldigande majoritet av de människor som sliter och försöker ta sig fram i det flexibla samhället hamnar på efterkälken. Vad som kännetecknar personer som hamnar i svårigheter är en fråga som åtskillig forskning om sociala problem haft som utgångspunkt. Svaret är ofta att det handlar om människor som skiljer sig från oss andra, som inte är normala. Normalitet är ideologiskt konstruerat som kan översättas med majoritetens uppfattningar. För vad betyder ordet normal förutom att man faller inom den statistiska majoriteten. Att vara onormal betyder då att man tillhör en minoritet. En norm växer fram av att en majoritet praktiserar den och genom att göra det befinner man sig i en överordnad position gentemot de som inte praktiserar den. Den ideologiska processen består i att det som betraktas som normalt bestäms av en majoritet som skapar föreställningar om ett bör. Att vara i minoritet innebär underlägsenhet och uppfattningen av att man inte är normal. Alltså konstruerar majoriteten föreställningen om hur man ska vara, agera och bete sig. Inom de mellanmänskliga relationerna uppstår på så sätt social ojämlikhet. Det onormala känns farligt och frånstötande eftersom det kolliderar med den rådande ordningen som byggts upp för att passa vanorna och förväntningarna hos det normala; det normala som utgörs av majoriteten. Individer betraktas som missbrukare, alkoholister, hemlösa, sinnesrubbade som kontrasterar mot en tänkt normalidentitet, som om berättelser om personer som hamnar i svårigheter i historien alltid varit lika. Det som anses avvikande beteende och det som betraktas som normalt har i avsevärd utsträckning förändrats över tid. Uppfattningarna av vad som är normalt eller onormalt, naturligt eller onaturligt, friskt eller sjukt är således skapat av oss människor. Det betyder att utsagor om verkligheten kan förändras om tillräckligt många tror att det är sant.

     ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras […]”, skrev Marx i Det kommunistiska manifestet. Otryggheten har ersatt tryggheten. Kortsiktighet har ersatt långsiktighet. Förflyktigande har ersatt befästande. Allt detta försvårar möjligheterna att se en ljus framtid uppenbara sig i horisonten. Nedmonteringen av välfärdsstaten har upplöst det sociala skyddsnätet för grupper, som bidragit till att klyftorna ökat och segregationen tilltagit. Arbetslöshet och utanförskap förklaras inte genom samhälleliga problem, utan genom individuella brister. Kollektiva problem har individualiserats. Samhällets fortlevnad bestäms av en konsumerande medelklass, där individer inte längre identifierar sig som ett kollektiv och där idealet är att vara en entreprenör och sin egen lyckas smed. Bourdieu förklarade nyliberalismens påverkan på samhället och individens bristande motstånd genom att som ett resultat av att framtiden är ytterst osäker känner sig människor otrygga, saknar framtidstro och framtidshopp som krävs för att kunna protestera både som individ och kollektiv, vilket omöjliggör massans motstånd även om levnadsvillkoren är outhärdliga. En ny politik som upprätthåller balansens mellan marknaden och politiken, och som bygger upp välfärdsstaten till vad den en gång var erfordras för att bemöta problemen vi står inför. Sennett menar att om någon förändring sker kommer den från gräsrotsnivå bland människor som talar och agerar utifrån ett inre behov, snarare än genom massans uppror. Hur en sådan förändring kommer att fullbordas och vilket politiskt program som följs av sådana inre behov är svårt att spekulera i. Och därav till frågan: Hur kan ett motstånd mot det nuvarande ekonomiska systemet och konsumtionssamhället uppstå? Vad kan man som enskild individ konkret göra för att bidra till förändring? För det första kan vi försöka förändra spelreglerna för konsumenter, producenter och varor, och informera varandra om orättvisorna och de felaktiga premisserna vårt system är uppbyggt på genom att sprida kunskap för att förändra normer, värderingar och uppfattningar. Vi måste helt enkelt börja tala om problematiken och förhålla oss kritiska till varornas och produkternas faktiska nytta och kvalitet, och förändra maktbalansen mellan konsument och producent. Framförallt bör varorna som vi konsumerar produceras på ett hållbart och rättvist sätt. Den enskilda konsumenten har här ett ansvar att avslöja företagens vinstmaximerande syfte, och förhålla sig kritisk till dem och deras handlingar. Den medvetna konsumenten måste ställa sig frågan varför konsumtionen ser ut som den gör, vilka bakomliggande syften och faktorer som utmynnar i den eviga strävan efter tillväxt och konsumtion. Ett mer radikalt motstånd kan formas genom att bryta med den identitet som förknippas med att konsumera, och frigöra sig från de rådande normerna och föreställningarna om hur människan bör leva sitt liv i enlighet med samhällets ramar. Det handlar i väsentlig grad om att inte göra sig beroende av massprodukter och storföretagens vinstdrivande verksamheter, och istället göra sig av med vinstmaximeringen och införa produkter som primärt fokuserar på nyttan. Konsumenten måste definiera behoven. Produktionen måste ställas om till att producera vad som faktiskt behövs i samhället. Den enskilde medborgaren måste fälla avgörandet om vad som ska produceras. Produktionen kan inte enbart fokusera på vinst utan även på kvalitet och nytta. Detta kräver att det finns en vilja hos en majoritet av befolkningen att ställa sig bakom en sådan utveckling och förändring. Därför blir demokrati viktigt för att kunna genomföra dessa reformer. För att kunna föreställa oss ett annat samhälle som inte är uppbyggt på individualism, tävlan och marknadens överhängande dominans krävs att vi skapar rum i vårt medvetande och en plats som inte är organiserat enligt hur det omgivande samhället fungerar. Jag tror att en revolutionär väg blir svår att genomföra. Svårigheterna består i att hela samhället måste slå in på samma väg och omdanas under en väldigt kort tid för att förändring ska kunna bli möjlig. Dessvärre tror jag att konsumtionen framkallar ögonblicklig tillfredsställelse och lycka hos individen som individen inte vill vara utan, och att endast ett fåtal ser andra möjligheter till tillfredsställelse och lycka utan konsumtionen. Det är ett avsevärt problem som är svårt att kringgå. Men jag tror att ett införande av rättvisebegreppet kan vara en väg bort från likgiltigheten hos befolkningen, vilket ställer krav på de som sprider kunskap om samhället och kräver diskursiva praktiker. Det handlar i väsentlig mening om att införa ett system som inte exploaterar låglönearbetare i fjärran länder för att tillgodose våra konstruerade konsumtionsbehov, vilket kan innebära reformer i produktionsledet. Medborgarna måste vägra låta sig luras av konsumtionspropagandan, och driva den bort från det offentliga rummet. Endast då kan en förändring ske. Endast då kan vi gå genom livet rofyllda och tillfreds. Om det finns någonting jag kan göra för att förändra något till det bättre, men är för feg för att göra det och allt för upptagen vid att vara ifred och ro om mitt eget hem; hur kan jag då se mig själv i spegeln om kvällen och vila mitt huvud mot huvudkudden när jag går och lägger mig med gott samvete?