Den marknadsekonomiska modellen baserad på en frimarknadsideologi har misskrediterats i grunden. De val som görs idag kommer att påverka det ekonomiska systemets fortsatta utveckling. Tron på den nyliberala marknadsideologin har inte påtagligt försvagats i de västerländska demokratierna, och det finns ingenting som indikerar på att invånarna radikalt förändrat sin livsstil. Men som denna bok har visat finns ett ökat erkännande av den ekologiska krisen hos ett växande antal människor, men att det fortfarande finns en ovilja och oförmåga att hantera problemen, vilket illustrerar ett glapp mellan medborgarnas intresse för klimatet och politikernas prioriteringar. I de tillväxtbaserade ekonomierna domineras den politiska diskursen av att synen på hållbarhet är en kostnad. Utveckling och hållbarhet ställs i kontrast mot jobb och tillväxt. Vi har nu kommit till en gräns då det är omöjligt att fortsätta dröja med åtgärder, även ur ett ekonomiskt perspektiv. Efter de senaste årens publikationer från forskarvärlden kan inte politiker och medborgare komma och säga att de inget visste. En hållbar förvaltning av miljön är en förutsättning för ekonomisk utveckling och välfärd. Forskare är eniga om att det är samhällsekonomiskt lönsamt att investera och agera nu för att bromsa den globala uppvärmningen. Som tidigare poängterats drivs den ekonomiska modellen av en felaktig social logik. Vi har också sett att en rättvisare och bättre social logik kan förverkligas, och att en annan ekonomi är möjlig. För att skapa ett ekonomiskt system som värnar om klimatet krävs att balansen mellan privata och offentliga investeringar förändras och att staten värnar om mindre produktiva men mer långsiktiga investeringar, vilket kommer att kräva finansiering genom höjd beskattning, och att den offentliga sektorn tar över ägandet och kontrollen över stora delar av produktionsmedlen och fördelar överskottet i samhället. Att hävda betydelsen av gemensamma strävanden betyder inte att individuella behov ska demoniseras. Det handlar om att hålla den rätta balansen mellan individ och samhälle, som understryker betydelsen av offentliga nyttigheter och det allmänna bästa. Det enda valet vi har är att omvandla strukturer och institutioner och formulera en trovärdig vision för varaktigt välstånd, och arbeta för förändring. Samhällsförändringar är enklast att beskriva i termer av de idéer och känslor hos människorna som utgör samhället. En samhällsförändring går genom människorna, även om naturliga processer kan initiera den. Utifrån min vetenskapsteoretiska utgångspunkt skapas och konstrueras nya idéer och sanningar hela tiden. Idéer som visat sig felaktiga kan få förödande konsekvenser. Mentala föreställningar som erhåller hegemonisk status spelar en betydande roll. Det går inte att förneka att de mentala föreställningarna som är förknippade med nyliberalismen har haft en betydande roll i frambringandet av den kris vi nu befinner oss i. Det går inte att se en tydlig koppling mellan ökad tillväxt och utvecklingen av sysselsättningen. Den ekonomiska tillväxten bidrar inte till att öka välbefinnandet hos befolkningen. Klyftorna i Västvärlden har ökat stadigt under de senaste 20 åren, och den psykiska ohälsan breder ut sig. Den ökade sjukfrånvaron och ökningen av antalet personer som är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa har i Sverige under de senaste åren varit en fråga som lett till omfattande diskussion. Psykisk ohälsa är idag den främsta orsaken till längre sjukfrånvaro i Sverige och i en rad ekonomiskt utvecklade länder. Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden, enligt en rapport från OECD. Sjukskrivna som är arbetslösa har svårare att återgå till arbete än de som har arbete, vilket leder till en negativ spiral som är svår att bryta. I rapporten framgår att cirka 15 procent av befolkningen i yrkesverksam ålder i OECD-länderna lider av måttlig psykisk ohälsa, och att cirka 5 procent lider av allvarlig psykisk ohälsa. På samhällsnivå leder den psykiska ohälsan till att utgifterna för trygghetssystemen och vården ökar, och på individnivå leder psykisk ohälsa till nedsatt livskvalitet, diskriminering, stigmatisering och isolering. Detta kan utmynna i missbruksproblem och få stora sociala konsekvenser. Därför är det av vikt att följa denna utveckling och identifiera vilka mekanismer som kan tänkas ligga bakom denna ökning. Behovet av kunskap om orsakerna till denna utveckling och möjliga åtgärder för att förhindra denna eskalering är stort. Enligt rapporten ”Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser” - som är en slutredovisning av det särskilda regeringsuppdraget som Försäkringskassan fick i februari 2013 - har internationella studier visat att en samvariation av flertalet faktorer är viktiga som förklaring till att antalet sjukfall med en psykisk diagnos ökar. Till dessa hör långvarig arbetslöshet, negativa livshändelser, livsstil och frånvaro av sociala nätverk. Risken för att drabbas av psykisk ohälsa skiljer sig beroende på demografiska faktorer, kön och ålder men även socioekonomiska faktorer såsom utbildning, inkomst, civilstånd, yrke, bostadsort, etniskt ursprung, antal barn m.fl. Arbetsmiljön har belysts som en viktig faktor till att den psykiska ohälsan ökar. I den internationella litteraturen framgår att det finns ett samband mellan upplevda krav på arbetet och sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa. Kopplingen mellan den psykosociala arbetsmiljön, psykisk ohälsa och sjukfrånvaro har genom en formulerad modell av Karasek (1979) legat till grund för en rad vetenskapliga studier, som även poängterar att obalansen mellan satsad möda och belöningar inom arbetslivet är förklaringsfaktorer som ligger till grund för den psykiska ohälsan. De högt ställda kraven i arbetet och de ansträngningar som arbetet kräver kan ge upphov till psykisk ohälsa. Jag har tidigare tagit upp att vi kan se en utveckling mot att tidigare trygga och fasta anställningsvillkor har ersatts med tillfälliga, tidsbestämda och flexibla anställningskontrakt. Dolt under begrepp och retorik som ”flexibel arbetskraft”, ”rationalisering” och ”omstrukturering”, blir anställningarna tidsbegränsade och tillfälliga, vilket innebär att arbetstagarnas otrygghet växer. Jag har även tagit upp att konkurrensen på arbetsmarknaden är skyhög och att kraven på arbetskraften är orimlig. Företagen visar ingen påtaglig lojalitet gentemot sina anställda och individen förväntas vara anpassningsbar och flexibel. En ny skara arbetsföra individer står klara; redo att byta plats med den anställda om den anställda inte är nöjd med sina arbetsförhållanden. I händelse av att individen inte lyckas ta tillvara på sin frihet och alla möjligheter som står till förfogande får individen skylla sig själv. Rädslan över att inte räcka till finns ständigt närvarande eftersom företagen omplacerar och avskedar, och det finns alltid någon kvalificerad individ som står på tur om man inte anpassar sig efter kraven. Det är ingen orimlig slutsats att detta sammantaget leder till att risken för att drabbas av psykisk ohälsa ökar. För att återgå till Försäkringskassans rapport visar en annan studie av personer som var sjukskrivna på grund av psykisk diagnos på att personer som är boendes i storstäderna är överrepresenterade i jämförelse med personer som bor på glesbygden. Detta kan förklaras genom att det sociala stödet och den sociala integrationen är svagare i befolkningstäta områden, och att det möjligtvis upplevs mindre stigmatiserande i storstäderna att vara sjukskriven för psykiska problem jämfört med mindre orter på glesbygden. När det gäller utbildning innebär en längre utbildning lägre risk att påbörja sjukfall, men att risken för att bli sjukskriven för en psykisk diagnos är högre i tjänstemannayrken och yrken med krav på längre utbildning. Utbildningen är kopplat till livsstilsfaktorer såsom kost, motion, rökning och alkohol och kan i sig ha positiva effekter. Det finns stöd i den vetenskapliga litteraturen för att inkomst ses som en statusmarkör och att låg socioekonomisk status ökar risken för sjukskrivning. Oavsett diagnos är risken att påbörja sjukfall högst i mansdominerade arbetaryrken. Här vill jag inflika med att den stigmatiserande faktorn kan även här ha en inverkan på denna diskrepans, och menar att det går att argumentera för att det är mer stigmatiserande att bli sjukskriven för en psykisk diagnos för personer i mansdominerande arbetaryrken, än för personer i yrken som kräver längre utbildning beroende på normer och kulturella faktorer inom dessa yrkeskategorier. Således går det inte att utesluta att betydligt fler lider av psykisk ohälsa även inom mansdominerande arbetaryrken än vad statistiken visar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar