Den nuvarande ekonomiska modellens fortsatta bestånd, del 1

Jag tänkte avsluta med en diskussion om den nuvarande ekonomiska modellens fortsatta bestånd, och möjligheterna till en utveckling av en systemkritisk social rörelse. Kapitalismen har segrat! Idag står vi inför precis som i början av 1840-talet en cynisk kapitalism grundat på antagandet om att den utgör det enda rationella sättet att organisera samhället på. Antydningar görs att de underutvecklade länderna måste civiliseras och underkasta sig en global kapitalism, och att de fattiga bär skulden för sina egna umbäranden. Den extrema fattigdomen existerar även i de rika länderna; vi bevittnar växande ojämlikheter både mellan och inom länder och samhällsklasser. De enorma politiska klyftorna mellan dels den tredje världens bönder och arbetslösa och den västerländska medelklassen är märkt av en slags likgiltighet, och är väldigt svåra att överbrygga. Kapitalismens seger innebär en seger för konkurrensen, tävlingen och en produktion styrd av vinstmotiv åt marknaden. Så ser verkligheten ut. Men hur skapar vi en annan verklighet? Kommer det ekonomiska systemet att överleva och kunna expandera ställd inför naturens gränser? Svaret är ja, men endast om vi accepterar den successiva försämringen av levnadsförhållanden och den tilltagande miljöförstöringen. Alltså; Om vi vill förhindra klimatförändringarna är oändlig tillväxt i en värld av ändliga resurser omöjligt.                               

     Människan är samtidigt egoistisk och altruistisk, tävlingsbenägen och solidarisk, självisk och generös. Men vilka egenskaper som blir framträdande är beroende av hur samhället i vilket hon lever är organiserat. Den rådande makten som skapar och som vi har skapat, kräver disciplin och tystnad snarare än drömmar om förändring. Den avväpnar utopier genom att förklara allt som inte är som orealistiskt flum. Den rådande makten får oss att se våra medmänniskor som konkurrenter, och ett instrument för att få vår egen vilja igenom genom att ställa oss själva frågan: Vad tjänar jag på det här? Den rådande makten har etablerat marknadslogiken som hegemonisk och får oss att, för att låna Oscar Wildes ord: veta priset på allt men inte värdet av något. Kapitalismen gör människan till en individuellt vinstmaximerande varelse genom sina praktiker och institutioner som vilar på konkurrens, utan någon uttalad människosyn. Att leva ett liv i konkurrens och tävlan föder rädsla och en diffus känsla av att hela tiden vara jagad. En människa som är rädd innebär att hon aldrig kan vila och finns ro, hon måste springa, springa fortare, och andetagen blir allt snabbare. En rädd människa är en liten människa som inte kan leva i ett blomstrande tillstånd. Vad det rådande systemet gör är att underhålla denna rädsla, och odlar de sämsta sidorna av oss människor. Om denna tidskrävande konkurrens och tävlan hade gått åt till samarbete. Om samhället och våra institutioner istället underhöll och odlade människans goda sidor. Om värden såsom rättvisa, solidaritet och gemenskap skulle upphöjas till normer för det mänskliga beteendet, hade förutsättningarna för människan att blomstra varit betydligt bättre.