Ett meningsfullt liv, del 2

     Dramatikern Stina Oscarson ställer den intressanta frågan: Hur spelar man Brecht för den moderna människan? Brecht ville få oss att stanna upp, tänka och se oss själva i spegeln. Men om vi gör det; stannar upp, tänker och resonerar kollapsar systemet. Vilka människor uppmanas vi till att vara? Vilka blir vi? Vilka är vi? Allt sedan jag inledde denna studie har jag känt det som om kulturen, samhället och ekonomin driver mig till att ställa samma typ av frågor inför varje situation i livet. Frågorna berör vad jag som individ tjänar på att göra ett val eller ett annat val grundat på kalkyler och beräkningar, i syfte att tjäna så mycket som möjligt på utfallet. Vad som händer är att vi på vägen bortser från utopin om en mer rättvis och mänsklig värld. Den rådande politiska berättelsen om samhället handlar om våra drömmar och om individuell position eller individuell prestation, som grundas i uppfattningen om att individen har fullständig kapacitet och förmåga att forma sitt eget öde. Drömmen börjar egentligen med ett missnöje; ett konstaterande om att jag vill något annat, att jag inte är nöjd. Människan sägs enligt den västerländska modellen kunna behärska sitt eget öde, men bara som individ, inte som kollektiv. Ett annat liv sägs vara möjligt, men inte en annan värld. I detta förväntanssamhälle frodas drömmen, men inte drömmen om en värld som är värd ett bättre öde, utan drömmen om att individen är värd ett bättre öde. Längtan är en av den mest ärliga egenskapen hos människan. Marx skrev: ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. Vi drömmer alltså i enlighet med hur vårt samhälle är organiserat och föreställningen om att vara människa i ett kapitalistiskt system. Nina Björk (2012) svarar finurligt på frågan: Vad är då vårt samhälleliga vara? Eftersom du säljer din arbetskraft och tid på arbetsmarknaden som ett resultat av att någon har köpt din tid och din arbetskraft är du alltså själv en vara. Det samhälleliga vara består därav av varor, eftersom du befinner dig mitt i ditt samhälleliga vara. Vad är det då som är så problematiskt med den moderna berättelsen om individen i samhället? Problemet är att utopin om att världen är värd ett annat öde och tron på det gemensamma bästa har avisats och ersatts av den individuella drömmen, som i konsumtionssamhället uppmanar oss till att genom att handla de rätta varorna, tjänsterna och upplevelserna förverkliga våra individuella drömmar.

Ett meningsfullt liv, del 1

 

Det finns ett behov av att veta någonting om livet hos människorna som deltar i samhället, vilket handlar om existentiella frågor om döden och meningen med livet. För att fungera i ett sammanhang med andra och inte drabbas av ångest och meningslöshet krävs reflekterande kring svaret på dessa stora frågor. Men det väsentliga är inte svarens sanning, som den mening svaren ger i form av myter och föreställningar. Religionens svar på de stora frågorna är inte längre vägledande för människorna, och vetenskapen har inte lyckats fylla detta tomrum, vilket ger luckor i meningsfullhetens väv som måste fyllas på andra sätt. Detta tomrum fylls genom konsumtionen, vilket innebär fortsatt flykt och förnekelse av de stora frågorna. Genom pengar, konsumtion och estetik försöker människor i största allmänhet finna innehåll och mening i en annars cynisk, orättvis och destruktiv värld som ett resultat av oviljan eller ångesten inför meningslösheten och döden. Kommersiella krafter försöker rikta uppmärksamheten mot strävan efter att finna sanningen och mening genom konsumtion. Vi är idag mer utelämnade än någonsin i vårt sökande efter sammanhang och mening. Jag tror att en alltmer tilltagande individualism, cynism och kapitalism har sin grogrund i mer existentiella frågor och farhågor än vad många tror eller vill tro.

     Det sociala livet är diskontinuerligt, vilket innebär att det är svårt att se sammanhang och uppnå meningsfullhet. Människan som art har funnits i drygt 40 000 år. Man skulle kunna anta att det är egenskaperna i människans hjärna som genom tänkandet och förmågan att tolka och uppfatta verkligheten som har inneburit att vi kunnat leva så länge. Men endast individens tankar skyddar inte mot faror, utan det är när vi tänker tillsammans som tankarna blir någonting substantiellt; nämligen samarbete. Det är alltså genom samhället som samarbete och gemenskap har uppstått, som inneburit att människans speciella egenskaper kommit tillrätta. Utan samarbete kan inte människan överleva. Vi kan helt enkelt inte skydda oss från det hotet vi är ställda inför utan ett utvecklat samarbete. För att säkerställa detta krävs en stor mängd uppfinningsrikedom och kunskap. För att människan ska kunna överleva måste samhället utveckla institutionella system för att skydda oss mot hot, vilket görs genom politiken som handlar om det kollektiva och det gemensamma. Vår uppfattning om andra människor ger oss ett sammanhang och hjälper oss att navigera i en komplex tillvaro, vilket gör att vi kan förutsäga vissa saker som ger oss trygghet och säkerhet, och därav mening i tillvaron. Av egna erfarenheter vet vi att olika människor handlar och agerar på olika sätt i olika sammanhang, och att samma individ kan agera och handla på ett sätt vid ett tillfälle och på ett annat sätt vid ett annat tillfälle. Det är denna oförutsägbarhet som bidrar till att vi har svårt att se oss själva i ett större sammanhang, och en oförmåga till att orientera oss i tillvaron, som leder till en tilltagande individualism där vi tror att det handlar om att se om vårt eget hus. Detta bidrar till att vi vill ha svar på varför det förhåller sig på det sättet, hur andra människor tänker och känner för att veta varför de beter sig, handlar och agerar som de gör. Vi vill helt enkelt veta hur andra människor är, och kunna förklara deras avsikter, beteende och handlande. Det moraliska dilemmat består i en förändring av den tidigare gyllene regeln att göra mot andra vad du vill att de ska göra mot dig, som varit ett rättsnöre i vårt samhälle, men blivit ersatt av att vi gör mot andra det som vi tror att de skulle göra mot oss. Jag tror att det ekonomiska systemet bidrar till människans vinningslystnad och egoism, och att ett annat samhälle baserat på omsorg och solidaritet skulle bidragit till klart förbättrade sociala relationer. Vi befinner oss i en tillitskris som har sin grogrund i individualismen, och som innebär att som en konsekvens av att vi ständigt uppmuntras till att tillfredsställa våra egna behov och se till våra egna intressen, tror vi att alla andra styrs av liknande egoistiska motiv. Detta innebär att synen på våra medmänniskor inte grundar sig i tillit och gemensamma intressen och strävanden. Jag är övertygad om att vi människor har en moralisk sida genom vår förmåga att styras av åsikter om vad som är rätt och fel. Jag anser att vi har en plikt gentemot kommande generationer att inte förstöra klimatet ytterligare och försämra deras levnadsvillkor. Vad som krävs för att bemöta klimathotet är att vi finner en strategi för att få människor att acceptera att det är nödvändigt att förändra sin livsstil. Livsstilsförändringarna kräver att vi utformar ett mer materiellt jämlikt samhälle där resurser fördelas från de som har till de som saknar, i syfte att minska de ekonomiska skillnaderna och de sociala klyftorna. Vad som också måste till är en psykologisk förändring om vad som ger status, vilket innebär en förskjutning av värderingar som innebär att man har anledning att stolt arbeta för ett hållbart och jämlikt samhälle och premiera de individer som arbetar för samma sak. Det innebär även att en förändring måste ske av vad människor bör skämmas över. En konstruktiv kritik av andra människors beteende och agerande, ett avståndstagande och ett ifrågasättande av rådande normer och föreställningar skulle kunna bidra till minskade utsläpp och ett värnande av miljön. Den stora utmaningen består alltså i att en lösning på klimatfrågan handlar om ett samhälle där människorna psykologiskt förändras - från föreställningen om ekonomisk tillväxt till en global etik som vägleder människors handlingar och förhållningssätt mot ett mer jämlikt, rättvist och hållbart samhälle. Vi måste alltså utveckla våra värderingar och normer som utgör grunden för den etik som är rådande. Denna etik måste inkludera hänsyn till alla människor på jorden och även kommande generationer. Etiken kan vara till hjälp för politiken. De som följer etiken bör göras till moraliska förebilder. Ett krav etiken måste uppfylla är att den ska vara möjlig att anamma av ett stort antal människor, och att den är moraliskt försvarbar som ställer krav på oss alla att leva klimatsmart och som är möjlig att få människor att ställa upp på. Rawls menar att om man inte vet hur ens liv kommer att gestalta sig - om man befinner sig bakom ”okunnighetens slöja” - skulle det moraliska valet vara att förespråka ett samhälle präglat av stor jämlikhet och allmän välfärd. Entydig forskning visar att ett ojämlikt samhälle är ett oroligt samhälle, och att kvaliteten i de sociala relationerna är sämre i samhällen med stora inkomstskillnader. Tillväxtlogiken är inte endast en ideologi eller ett värdesystem som tror att förbättringar av välfärden endast kan uppnås genom ekonomisk tillväxt, utan bör även betraktas som en strukturell beståndsdel av den ojämlika nyliberala marknadsekonomin. En otyglad individualiserad konsumism har segrat över den sociala solidariteten och ”den moraliska ekonomin”. Vad som krävs är att det blir uppenbart för alla att förekomsten av den nuvarande konsumtionsstandarden endast kan åtnjutas av en väldigt liten andel av jordens befolkning. Samhället kan inte vara uppbyggt på en tillväxtlogik som förstör klimatet, och som innebär välstånd för några få. Det finns stor anledning att ifrågasätta det ekonomiska systemet i strävan efter att uppnå social rättvisa, vilket ger oss möjlighet att skapa ett alternativt bättre system. Man måste vara självrannsakande och ställa sig själv frågan hur man tänker, agerar och handlar, och även hur man lever sitt liv. Människors reaktioner bestäms av hur vårt inre rum är möblerat, som handlar om vilka erfarenheter och berättelser om omvärlden som vi är bärare av, och om vem man är och vill vara i relation till en större helhet. För att förändra vårt synsätt, oss själva och vår del i samhället krävs ommöblering av våra inre rum, som K.G Hammar så poetiskt uttryckte det. Vårt inre rum krymper när vi väljer kortsiktighet och när vi agerar utifrån egoistiska intressen, vilket bidrar till att våra relationer med omvärlden blir destruktiva. Vad som krävs är att vi offrar den kortsiktiga egoismen till förmån för altruism och solidariska värden. Blicken som formas av det inre rummet måste se oss själva som delaktiga i en större helhet och undvika det ytliga som handlar om materiella värden, och istället se till att de inre värdena träder fram. För att upphöra med att fortsätta att konkurrera om en ändlig planets begränsade resurser krävs att vi utvidgar våra inre rum. I våra inre rum kan vi ställa de relevanta frågorna om vart vi är på väg, vilka vi är, varför vi är här, och vad som är meningen med allt. Frågorna är svåra att stå ut med och kommer alltid göra oss mottagliga för förenklade svar, men helt nödvändiga att vi ställer. Vi alla bekänner oss till principen om alla människors lika värde. Men den vanligaste mellanmänskliga relationen i vårt samhälle är i själva verket över- och underordning. Vilken position i samhället man har är knutet till ägande och makt. Även om man utifrån ett individuellt perspektiv har möjligheten att från botten nå toppen består själva strukturen. Det är inte tänkt att alla ska få plats eftersom det är konkurrensen mellan individer som ska leda till att den bästa når toppen. Avgörande för en hållbar utveckling och en rättvisare värld, är att rikare länder och grupper avstår från resursförbrukning och utsläpp av växthusgaser för att ge större utrymme till fattigare länder och grupper. De rikare länderna måste helt enkelt minska sin resursförbrukning och sina utsläpp till förmån för fattigare länder. Hur de gemensamma resurserna används avgörs av summan av varje enskild medborgares val och livsstil. Därför måste vi försöka påverka andras normer, värderingar och föreställningar genom att upplysa om det ekonomiska systemets dolda budskap, och hur vårt ohållbara sätt att konsumera bidrar till utarmningen av jordens resurser. Min ambition har varit att genom denna bok försöka bidra till detta genom att formulera en kritik mot det ekonomiska systemet som bär vårt samhälle och som leder oss fel, vilket får vittgående konsekvenser.  Forts. följer.

God jul Narcissus och Jesus

Ett litet utdrag från vad jag tidigare publicerat både digitalt och ”analogt”. Och alla - Tack för att ni varit med och gjort detta året fantastiskt!

 

Individer innehar narcissistiska egenskaper endast intresserade av att agera utifrån att gynna det egna intresset och tillgodose sina egna behov, utan att bry sig nämnvärt om hur det påverkar andra. Det förs i skrivande stund diskussioner om narcissism ska plockas bort som diagnos i den reviderade upplagan av psykiatrins sammanställning av olika tillstånd av psykisk ohälsa. Narcissim anses inte längre vara ett sjukligt tillstånd, sannolikt eftersom alltför många drivs av en överdriven tro på sin egen förmåga och självupptagenhet. Det finns helt enkelt alltför många som lider av symtomen, vilket innebär att det möjligen betyder att det är att betrakta som allmänmänskliga egenskaper i ett alltmer individualistiskt samhälle där självförverkligandet är den mest grundläggande drivkraften hos människorna.

 

För att skilja sig från mängden är det idag viktigt att skapa sig ett personligt varumärke. Genom sin profil och statusuppdateringar på Facebook, och genom sina bilder på Instagram har individen möjlighet att kontrollera och konstruera sitt virtuella framträdande och välja hur man vill bygga upp sitt personliga varumärke och bli uppfattad av andra.

I det postmoderna samhället står jaget i fokus. Alla beslut som vi tar är kopplade till hur det påverkar oss själva. För att kunna synas på en konkurrensinriktad marknad måste jaget göras attraktivt och åtråvärt. Genom konsumtionen av tingen på marknaden skapar vi en ny identitet. Vår identitet och självbild är socialt konstruerad av berättelser, narrativ, bilder och ikoner som vi presenteras för i vårt vardagliga liv. De modeller som vi presenteras för och de berättelser som vi tar del av härstammar från en marknadsstyrd mediemaskin, som i väsentlig utsträckning påverkar föreställningen av hur vi bör leva våra liv. Vår identitet skapas och konstrueras via media som ständigt uppmanar oss till att förverkliga oss själva. Media framställer en idealbild av människan, och skapar en föreställning om hur människan bör vara och hur individen kan förändra sig själv för att nå upp till idealbilden. Vi förförs av livsstilsmedias bild av ett liv med ett lyckligt slut som porträtterar och konstruerar framgångsrika individers liv enligt en idealbild, vars attraktiva livsstil vanligt folk uppmanas till att sträva efter. Den ständiga strävan efter förbättring är temat i livsstilsmedia som presenterar lösningar på hur det vardagliga livet kan förändras till det ideala. Genom kändisarna som verktyg konstrueras konsumtionsmönster eftersom den ideala livsstilen kräver en ansenlig samling av konsumtionsvaror. Kända bloggare bjuds in till event i storstäderna - som organiseras av experter på området som studerat Service Management med inriktning event eller någon annan utbildning som syftar till att gå storkapitalets ärende och främja konsumtionskulturen - för att mingla och dricka drinkar i syfte att lägga upp bilder på sina bloggar eller Instagram som har flera tusen besökare varje dag, vilket är ett nytt sätt av företag att marknadsföra och göra reklam för sina produkter på. Kändisar fungerar som mobila reklampelare som utnyttjas av företag för att tjäna pengar på en konkurrensinriktad marknad, där det hela tiden handlar om att ligga före konkurrenten. Kändisar kan betraktas vara en form av elitmakt eftersom de representerar den ideala livsstilen. Eller snarare ett verktyg; en förlängd arm av företagens makt. Kändisarna rör sig fritt och flytande mellan olika fält som innefattar berömmelse. Deras sätt att leva framställs som att alla individer kan uppnå genom att förändra och förbättra, och byta ut sitt gamla livsmönster, vilket uppnås genom att införskaffa varor och produkter. Individen önskar sig inget vanligt liv, utan vill vara fri och egen, förverkliga sina drömmar och ägna sig åt nöjen. I livsstilsmagasinen hävdas implicit att en identitet går att köpa genom konsumtion. Den nya informationsteknologin har förändrat människors värderingar och ideal. Vi lever i ett ”winner takes it all- samhälle”; ett instabilt samhälle där människan aldrig kan känna sig trygg och säker, där väldigt många lider av stress och psykisk ohälsa. Människan är i stort behov av vardagliga rutiner för att känna trygghet och stabilitet i tillvaron. Väsentligt för att överleva och inte känna existentiell ångest är att människor känner trygghet och att man kan lita på andra människor. Att inte känna sig trygg framkallar känslor av ångest, osäkerhet och rädsla, som i sin tur framkallar dålig självkänsla. Känner sig individen otrygg i tillvaron oförmögen att kunna lita på andra människor uppstår vad man brukar kalla för brist på ontologisk trygghet. Den ontologiska tryggheten grundas i en förtröstan om att den sociala och materiella handlingsmiljön är konstant och att den egna identiteten är kontinuerlig. Den stabila identiteten hos individen bildas genom utvecklandet av en känsla av trovärdighet som skapas av tilliten till andra människor. När verkligheten betraktas som farlig och osäker uppstår otrygghet. I tillståndet inbillar sig människorna att de har makt och kontroll över sitt eget liv för att verkligheten inte ska bli helt outhärdlig. I en tid av osäkerhet där individen står i fokus kan man inte förvänta sig pålitlig hjälp av andra människor eller av det allmänna. Individer innehar narcissistiska egenskaper endast intresserade av att agera utifrån att gynna det egna intresset och tillgodose sina egna behov, utan att bry sig nämnvärt om hur det påverkar andra. Det förs i skrivande stund diskussioner om narcissism ska plockas bort som diagnos i den reviderade upplagan av psykiatrins sammanställning av olika tillstånd av psykisk ohälsa. Narcissim anses inte längre vara ett sjukligt tillstånd, sannolikt eftersom alltför många drivs av en överdriven tro på sin egen förmåga och självupptagenhet. Det finns helt enkelt alltför många som lider av symtomen, vilket innebär att det möjligen betyder att det är att betrakta som allmänmänskliga egenskaper i ett alltmer individualistiskt samhälle där självförverkligandet är den mest grundläggande drivkraften hos människorna. På den flexibla arbetsmarknaden uppmanas individen till att utforma sitt eget liv där var och en av de anställda upplever att de har mer frihet och makt över sitt eget liv än vad de i själva verket har. Företagen visar ingen påtaglig lojalitet gentemot sina anställda. Kraven på arbetskraften på den konkurrensinriktade marknaden är orimlig. Individen förväntas vara anpassningsbar och flexibel. En ny skara arbetsföra individer står klara, redo att byta plats med den anställda om den anställda inte är nöjd med sina arbetsförhållanden. I händelse av att individen inte lyckas ta tillvara på sin frihet och alla möjligheter som står till förfogande får individen skylla sig själv. Rädslan över att inte räcka till finns ständigt närvarande eftersom företagen omplacerar och avskedar, och det finns alltid någon kvalificerad individ som står på tur om man inte anpassar sig efter kraven. Konsumtionssamhället skapar samhällets värderingar och den rädsla hos individen som skapar vår tids olycka. För att kunna överleva på arbetsmarknaden måste man framkalla en efterfrågan och verka attraktiv som individ, vilket innebär att människan aldrig kan slappna av och känna sig rofylld. Den ekonomiska eliten har större möjligheter att lyckas eftersom de kan ta fler risker utan att riskera att fullständigt misslyckas. Eliten har genom sin makt möjligheter att bestämma vilken kunskap i samhället som bör anses betydelsefull genom att forma normer och värderingar, som blir en självklar del i vår verklighet och ses som naturligt genom ständig upprepning eftersom ingen ifrågasätter det.

För att skilja sig från mängden är det idag viktigt att skapa sig ett personligt varumärke. Genom sin profil och statusuppdateringar på Facebook, och genom sina bilder på Instagram har individen möjlighet att kontrollera och konstruera sitt virtuella framträdande och välja hur man vill bygga upp sitt personliga varumärke och bli uppfattad av andra. Naturligtvis framhåller man de positiva sidorna och undanhåller de negativa som man inte vill dela med sig av med andra. Det handlar i väsentlig grad om att ha kontroll över hur andra ska uppfatta en själv för att stärka det personliga varumärket. Den virtuella identiteten har sedan internets intåg och dess ökade betydelse, tagit form och blivit alltmer relevant. Det har blivit lättare för individen att ta del av all sorts information och hålla sig uppdaterad, och även uppdatera andra genom att dela med sig av information om sig själv och sina egna aktiviteter. Den virtuella identiteten blir mest framträdande genom sociala medier där individer kommunicerar och interagerar med andra användare. Det som individer presenterar är det idealiska snarare än det verkliga jaget, vilket innebär att på det sättet individen framställer sig uppfattas som bekräftelsesökande och i vissa avseenden skrytsamt av dess omgivning. Detta menar forskare har bidragit till en viss förändring av kulturen och det mänskliga beteendet där den virtuella identiteten får ta allt större plats, och skryt och självhävdande genom statussymboler är alltmer vanligt. Hur kommer det sig att man tror att andra är intresserade av bilder på sin upphängda tvätt eller vad man ätit till frukost? Hur kan ordet selfie tillkommit som ett av de vanligaste orden under 2013? Varför tar man en bild på sig själv överhuvudtaget? En väsentlig normförändring har skett under de senaste åren i synen och framställningen av sig själv. Att framhäva jaget på det sätt man gör idag hade för bara 20 år sedan betraktats i det närmaste som sjukligt. Varför har vi ett påtagligt behov av att få bekräftelse av andra för allt vi gör? Även för de mest banala aktiviteterna. Jag tror att det har ett nära samband med den individualistiska och narcissistiska personligheten med en överdriven tro på sin egen förmåga och betydelse, där självförverkligandet är den grundläggande drivkraften.

     Den symboliska konsumtionen uppstår när en produkt konsumeras på grund av emotionella aspekter, som handlar om viljan av att konsumera, snarare än funktionella aspekter som handlar om behovet av att konsumera. Den symboliska konsumtionen handlar om att individen konsumerar för att bli accepterad av sin omgivning, vilket är ett sätt att förbättra och upprätthålla sin status och makt i gruppen eller i samhället. Eftersom bekräftelsebehovet är stort använder individer produkterna som symboler för att kommunicera med omgivningen som en form av det förlängda jaget. De symboliska produkterna blir ett socialt hjälpmedel som syftar till att uppvisas för andra för att bli accepterad av omgivningen. Den symboliska kommunikationen kan handla om att befinna sig på ”det rätta” stället genom att logga in på vissa ställen för att förmedla för andra att man är just där. Det kan även handla om att man äter exklusiv mat, konsumerar ”de rätta” produkterna eller medverkar vid en aktivitet som man vill förmedla till omvärlden. Det handlar nästan alltid om att man vill framställa sig själv i god dager och befinna sig på exklusiva platser och bevista populära miljöer. Individen vill exempelvis inte visa för omvärlden att den befinner sig i väntrummet på gynekologmottagningen eller storstädar i källaren. Att synliggöra sig genom att kommunicera via sociala nätverk handlar om självhävdande och har blivit allmänt accepterat av medborgarna som mer än gärna visar upp sina tillgångar, och skryter om sina framgångar och bedrifter för att få bekräftelse av andra. Dagligen utsätts individer för denna nya nivå av bekräftelsebehov, som handlar om att skapa sin identitet och framhålla sina positiva egenskaper. Detta sökande efter bekräftelse har underlättats av möjligheterna att genom den virtuella identiteten framhäva den idealiska sidan av jaget. Individens självuppfattning är uppbyggd av positiva och negativa uppfattningar om sig själv som påverkar självkänslan, som influeras av en process där individer jämför sina attribut med andras attribut som anses vara idealiska. Detta får som konsekvens att individens jag blir tudelat. Det idealiska jaget representerar hur individen vill vara och bli uppfattad som, och det verkliga jaget representerar hur individen faktiskt är. Denna ideala bild som förmedlas av andra kan ge upphov till en negativ uppfattning av det egna och verkliga jaget, som kan leda till självtvivel och självförakt, och resultera i minskad självkänsla. Självbekräftelse av andra har inom forskningen även visat sig ger upphov till psykologisk påverkan genom minskat självförtroende då individer upplever att andra har ett betydligt bättre och lyckligare liv än dem själva. Behovet av att styrka det verkliga jaget genom statussymboler och exponerandet av extraordinära händelser blir ett sätt att visa inför andra att man inte halkat efter. Individer döljer därav sina svagheter genom att förstärka och kommunicera sin styrka. Trots att väldigt många avslöjat att den enorma självhävdelsen på de sociala nätverken är överdriven, blir det svårt att inte påverkas av andras bekräftelsebehov. Vid osäkerhet söker individer efter ledtrådar och vägledning hos sin omgivning, och influeras av andras beteende för att veta hur de själva ska handla.

     Sammanfattningsvis menar jag och många anda beteendevetenskapliga forskare att den mentaliteten som är rådande på Facebook och Instagram är en form av tävling som handlar om att visa upp hur bra man är och hur bra och lyckligt liv man har. Bilden som visas upp är oftast bättre än vad det egentligen är. Även om det finns en medvetenhet och ett kritiskt förhållningssätt beträffande andras presentationer av sig själva vill jag hävda att det sociala spelet genom användandet av sociala medier såsom Facebook och Instagram handlar om representationer av den egna identiteten i syfte att få bekräftelse av andra. Huvudsyftet med det materialet som publiceras handlar om att så många som möjligt ska ta del av budskapet för att få någon form av respons tillbaka. Om budskapet handlade om att kommunicera med vänner finns det andra stängda kanaler för den formen av kommunikation.

 

Och återigen avslutningsvis  - Tack för att ni varit med och gjort detta året fantastiskt!

 

Tillväxtmodellen, stabilitet och ekonomins fortsatta expansion

Tillväxtens dillemma består i behovet av att upprätthålla stabilitet och behovet av att begränsa förbrukningen av jordens resurser. Moderna ekonomier drivs till ekonomisk tillväxt eftersom ekonomin ständigt växer. När tillväxten sviktar drivs systemet mot ett sammanbrott som drabbar människornas försörjning och arbeten. Marknadsekonomier kräver kontinuerliga tekniska förbättringar för att öka produktionen. Efterfrågan stimuleras av den ökade effektiviteten genom att kostnaderna drivs ner, som bidrar till en växande produktionscykel. En konsekvens blir att färre människor krävs för att producera samma volym varor. I händelse av att ekonomin avstannar leder detta till arbetslöshet och till minskad konsumtionskraft och minskad efterfrågan på konsumtionsvaror, vilket ur miljösynvinkel kan vara önskvärt eftersom det leder till minskad miljöpåverkan och resursanvändning. Men det får även som konsekvens att handeln sviktar och inkomsterna sjunker. Ekonomin går in i en negativ spiral och in i en lågkonjunktur, vilket i sin tur har negativ inverkan på de offentliga finanserna. Sänkta offentliga utgifter leder till nedskärningar av offentliga tjänster som är ett direkt slag mot välståndet, vilket påverkar människors liv och möjligheter till att blomstra. Det är denna dynamik som är grunden för hävdandet att ekonomisk tillväxt är nödvändigt för att upprätthålla stabilitet i samhället. Svaret på frågan om tillväxt är nödvändigt för att upprätthålla stabilitet i samhället är: Tillväxten är nödvändig i en tillväxtbaserad ekonomi för stabilitetens skull eftersom den ekonomiska modellens dynamik driver den mot expansion eller sammanbrott. För att försvara tillväxtmodellen måste frågan om hur ett ständigt växande ekonomiskt system kan rymmas i ett ändligt ekosystem besvaras. Vi måste inse att den pågående ekonomiska krisen och den parallella ekologiska krisen har en gemensam orsak: vår felaktiga ekonomiska modell. Den nuvarande hegemoniska diskursen bidrar endast till att hålla oss kvar vid det ohållbara. Ekologisk hållbarhet är fortsatt underkastat ekonomisk tillväxt. I en tid när klimathotet är uppenbart har man inte lyckats hitta ett alternativ till konsumtionskapitalism och en alternativ ekonomisk modell. Cykelteorin är möjligen användbar för att förstå hur det ekonomiska systemet upprätthålls, men inte hur klimathotet kan avvärjas. Konsumtionssamhället driver oss till undergång och till ett tillstånd där vi accepterar social ojämlikhet och klimatförändringarnas oundviklighet som leder till samhällets sammanbrott. Att upprätthålla den individuella säkerheten prioriteras på bekostnad av en strävan mot det allmänna bästa.

Ekologiskt fotavtryck

Sverige ligger väldigt högt på listan över länder som sätter störst ekologiskt avtryck. Det skulle behövas nästan fyra planeter om alla konsumerade som vi. Konsumtionen i de rika länderna begränsar möjligheterna för fattigare människor att ta del av biosfärens resurser för att tillfredsställa sina grundläggande behov. Begreppet ekologiskt fotavtryck har tydliga fördelar eftersom ansvarsbördan för miljöbelastningen flyttas över till de som konsumerar slutprodukterna från de som producerar varorna och tjänsterna. När man beräknar ett lands ekologiska fotavtryck sammanför man statistik över produktion och handel och tar fram den totala mängden bränsle, textilier, mat, växter och prylar som invånarna konsumerar under ett år. Man räknar sedan ut hur stora arealer betesmark, skogsmark och åker som krävs för att invånarna ska kunna konsumera i samma takt. Fotavtrycksberäkningarna summerar i en siffra hur mycket vi påverkar de globala ekosystemen negativt för att konsumera som vi gör idag. I Sverige är vi idag mindre beroende av produktiva ekosystem. Allt färre människor jobbar inom skogsbruk, fiske och jordbruk. Men detta innebär inte att vi konsumerar mindre och att vi inte är beroende av ekosystemens arbete. Vi har istället blivit beroende av andra länders ekosystem som producerar en växande andel av våra konsumtionsvaror. Vår import av kött, fisk och skaldjur har blivit sex gånger större sedan 1980-talet. Dessutom är vår inhemska djuruppfödning beroende av foder, exempelvis soja som importeras från odlingar i Sydamerika som breder ut sig på tidigare orörda savanner och marker, och fiskmjöl som trålas utanför Afrikas kuster. Vi har inte bara ökat trycket på ekosystemen i andra länder utan även efterfrågan på tillverkningsindustrier, vilket innebär att koldioxidutsläppen i dessa länder ökar drastiskt. De rikaste länderna sätter högst ekologiskt fotavtryck. För att uttrycka mig tydligt och en aning förenklat kan man säga att där det finns mest pengar är konsumtionen högst, och där miljöbelastningen är störst är där det finns mest pengar. De rika länderna har råd att konsumera mer, men även råd att avstå från den produktion som innebär omfattande miljöbelastning, som istället förflyttas till delar av världen där landskap och människornas hälsa inte värderas lika högt. Eftersom vår fossilbränsleanvändning är väldigt hög i de rika länderna innebär det att andra människor måste dela på ett mindre utsläppsutrymme. Om vi tar Kina som exempel. Svenska byggföretag gör idag enorma vinster tack vare att Kina producerar billiga produkter från tillverkningsindustrin. Av de leksaker som säljs i svenska butiker är 80 procent tillverkade i Kina. Därför är det ytterst problematiskt att Kina får bära ansvaret för landets hastigt ökande koldioxidutsläpp. Under senare år har politiker kommit att satsa på så kallad grön tillväxt, vilket innebär satsning på sådan tillväxt som inte ökar miljöbelastningen. Det har i den svenska debatten framförts att beräkningar visat att tillväxten frikopplats från en stegrande miljöbelastning. Problemet är att man endast tar med den miljöbelastning som sker inom Sveriges gränser i beräkningarna. Man får en helt annan bild av utvecklingen om man som i fotavtrycksberäkningarna tar med den miljöbelastning för att framställa de produkter och tjänster som konsumeras i den svenska ekonomin som produceras i andra länder. Vad skulle det innebära om vi inkluderade fotavtrycksberäkningarna i FN:s millenniemål som även inkluderar fattigdomsbekämpning? Det är både moraliskt och etiskt oförsvarbart att fortsätta konsumera som vi gör idag eftersom vi måste ta ansvar för alla människors rätt att få sina grundläggande behov tillfredsställda. Fotavtrycksberäkningarna tvingar oss att ompröva vår självbild.

Finanskrisen 2008 - ett uppvaknande?

”Finanskriser rationaliserar det irrationella i kapitalismen” (Harvey 2010:24).

Kreditkrisen och den efterföljande lågkonjunkturen är delar av ett systemfel i det nuvarande ekonomiska paradigmet som drivs av ekonomisk tillväxt och får konsekvenser för resursförbrukningen och miljön. För hundra år sedan skrev Karl Marx att ett sammanbrott som ett resultat av den nuvarande finanskrisen är oundviklig och efterföljs av en olyckligare och mer destruktiv utgång ju längre sammanbrottet skjuts upp. Europa befinner sig på ruinens brant men samtidigt tvungen att driva alla företag som ruinerat henne och tillgripa alla till buds stående medel för att förhindra och skjuta upp den oundvikliga krisen. Utvecklingen idag påminner mer än någonsin om den situation Marx beskrev. De flesta hade genom att de lättvindigt tilläts att låna av bankerna möjligheten att köpa sin bostad, och använda sig av bostaden som garant för att betala andra utgifter som i sin tur krävde fler lån. Priserna på tillgångar trissades upp väsentligt. Att köpa sin bostad eller bo i attraktiva områden i städerna blev för en medelinkomsttagare i princip omöjligt om man inte var beredd att skuldsätta sig genom hög belåning. Denna inflation av tillgångsvärden kunde inte fortgå i en evighet och slutligen föll priserna, vilket i hög grad drabbade arbetarna, vars inkomster emellertid inte ökade. Den nuvarande skuldsättningen är i allra högsta grad kopplad till det centrala och grundläggande problemet med ”absorptionen av överskottskapital”, som grundas i att kapitalister producerar ett överskott i form av vinster som tvingar kapitalisten att återinvestera en del av överskottet i expansion som förutsätter nya lönsamma avsättningsområden. Sannolikt är USA:s och Europas enorma skuldberg ett resultat av att vi har uttömt alla tidigare möjligheter till tillväxt. Naturresurserna håller på att ta slut, tillgången på arbetskraft håller på att ta slut och tekniska revolutioner likaså. Vad som då återstår är att skaffa nya pengar som inte finns. De patetiska försök som har gjorts för att rädda länder från ekonomisk kollaps genom ännu fler krediter är som att ”bota en alkoholist med mer sprit”, som en känd finansman uttryckte det. Regeringar har helt enkelt tappat kontrollen över sina ekonomier efter att i flera decennier levt över sina tillgångar. Vi har nu kommit till en gräns då det inte finns några resurser att ta av för att reparera skadorna.

 

“So-called anti-crisis measures that seek to boost economic growth will worsen inequalities and environmental conditions in the long-run.” (Degrowth declaration Barcelona 2010).

 

Under Köpenhamnsmötet 2009 misslyckades representanter från världens 20 mäktigaste länder att komma fram till en överrenskommelse om en hållbar hantering av klimatet. Mötet resulterade i en vag kompromiss utan fastslagna åtaganden. EU försökte under Köpenhamnsmötet exportera den europeiska synen på klimatfrågan till resten av världen, men misslyckades, och mötet kom att betraktas som en diplomatisk katastrof. EU:s misslyckade försök att exportera sättet att hantera klimatfrågan signalerade en motsättning till resten av världen, vilket enligt mitt förmenande även berör Europas försök att exportera idéer och normer om hur andra problem bör konstrueras och hanteras, vilket skiljer sig från resten av världen. Dessvärre står inte heller det resultatdokument som förhandlades fram inför Riokonferensen i paritet med den vetenskapliga riskbilden och ger inte grund för en hållbar utveckling. Istället för att rädda planeten från den globala uppvärmningen har världens länder kommit att mobilisera aktörer och makthavare över nationella gränser i en gemensam uppoffring för att rädda bankerna och storföretagen som anses ”systemrelevant”, men fortfarande inte ”systemrelevant” att avvärja klimatkrisen. Finanskrisen 2008 illustrerade en ovilja av politiker att reglera och kontrollera ekonomin, även när mänsklighetens överlevnad är hotad. De politiska åtgärder som föreslogs för att bemästra krisen centraliserade och konsoliderade marknadens makt över politiken. Det paradoxala är att kapitalismen har växt sig allt starkare under den rådande systemkrisen. Den ekonomiska modellens grundvalar kom att skakas om genom krisen, vilket omdefinierade gränserna mellan stat och marknad och avslöjade att den ekonomiska klokheten frätts sönder. Endast statlig intervention kan återupprätta förtroendet för systemet. Men åtgärdsstrategierna som tillämpades kom inte att bli början på något nytt, utan en återgång till det normala. En grön ny giv skulle efter krisen signalera till omvärlden att vi menar allvar med att skapa ett rättvisare samhälle och bekämpa klimatförändringarna genom att satsa på investeringar och tekniska innovationer. Det var ett klassiskt keynesianskt program som grundas i att staten ökar de offentliga utgifterna genom att satsa på meningsfulla framtidsinvesteringar för att skapa sysselsättning och minska arbetslösheten. En grön ny giv följde den allmänt vedertagna åtgärdsstrategin att återställa ekonomin till ett tillstånd av konsumtionstillväxt. Krediterna flödade och bidrog till att företagen investerade. Konsumenterna började återigen köpa och problematiken kom att återvända. En återgång till det normala blev en del av återhämtningen, och vi är nu tillbaka i samma strukturella återvändsgränd som tidigare. Slutsatsen är att vi på lång sikt måste göra någonting mer. Av de skäl som redogjorts för är den nuvarande situationen lika ohållbar som tidigare. De drivkrafter som finns inbyggda i systemet leder till fortsatt ohållbar resursförbrukning, vilket symboliserar behovet av en annan ekonomisk struktur i en värld med ekologiska begränsningar. I det nuvarande systemet växer ekonomin och miljöpåverkan blir större.

Melankoliska rum, del 3

Vi är innestängda jag gentemot våra medmänniskor i vår omgivning, vilket inte betyder att vi är mindre emotionella när vi är ensamma. Vi tar på oss masker och upprätthåller fasader för att dölja vad som pågår inom oss. Människors sensibilitet kommer inte till uttryck i det offentliga rummet eftersom det inte är förenligt med samhällets normer. Att vara emotionell och visa sina känslor för andra är avvikande och suspekt, och allt som är avvikande och suspekt tar människorna helst avstånd från. Nedstämdhet och melankoli är en motbild till de förväntade egenskaper som den moderna människan anses bör vara bärare av. Känslor är i vår samtid påtagligt bortträngda. Vi skyddar oss från sårbarheten genom att dra på oss en mask; ytligheten tränger bort det innerliga. Vi sätter på oss skygglappar, blundar och håller för öronen för att slippa möta den där otrygga världen utanför. Avsaknad av mening kan framkalla en attityd för att hantera bristen genom att leva som turist i verkligheten, som Bauman benämner det. Han beskriver att den moderna människan är en turist på ständig semester överallt i tillvaron. Turist i livet, i samhället, fri att skapa sina estetiska rum befriad från det moraliska. Människan ställer sig utanför livet och betraktar det på avstånd, befriar sig från ansvarstagande och undviker inblandning i de stora frågorna. Frågan som uppstår är vad friheten ska vara bra för om den inte har någon mening. Att känna tillit och trygghet i sina relationer är nödvändigt för att kunna vara harmonisk och tillfreds. För att mänskliga relationer ska fungera är det grundläggande att vi kan lita på att andra människor talar sanning, är lojala och ärliga. Vi är i stort behov av att ha människor att älska och som älskar oss. Vi behöver andra människor som vi kan anförtro oss åt, och stadigvarande relationer att bygga vår trygghet på. Konsumtionssamhället påverkar även känslofältet. Relationer tycks förvandlade till marknadsrelationer, där objekten - det vill säga individerna - upphör att vara värdefulla när den omedelbara behovstillfredsställelsen är över. Individer konsumeras. Relationer präglas av flyktighet och tillfälliga förbindelser där partnern är utbytbar som vilken annan vara som helst på marknaden. Den lyckliga kärleken konsumeras på samma sätt som varorna. När det ögonblickliga behovet är tillfredsställt ersätter man individen med en annan individ som fyller igen tomrummet som skapats. Genom andra individer försöker man få sina behov tillfredsställda. Om individen misslyckas framkalla ett behov eller ett begär kan individen snabbt bli ersatt av nyare och förbättrade individer som lovar att tillfredsställa konsumenten på ett bättre sätt än den andre individen lyckades med att göra. Att betraktas som patetisk och förbrukad är det värsta som kan inträffa. När man har förlorat sitt marknadsvärde blir man en förkrympt skuggfigur oförmögen att realisera sin fulla potential med den ständiga rädslan för att misslyckas och bli lämnad ensam. Det handlar om att förvalta sitt jag. Den stora rädslan består i självförakt och att vara en förbrukad individ vars värde har upphört; redo att slängas på tippen.

     Våra val får konsekvenser för oss själva och vår omgivning, även om vi gärna undviker att se sambandet mellan våra val och den vi utvecklas till att bli. I ett samtal med en nära vän diskuterade vi hur fria vi egentligen är, och om man alltid har möjligheten att välja. Hon berättade att hon var förbluffad och förfärad över hur lite kunskaper om omvärlden som hennes kollegor på en fabrik där hon jobbade för att dryga ut studentkassan i själva verket hade. Hon berättade att väldigt många slängde ur sig de mest fördomsfulla och föraktfulla kommentarerna om sina medmänniskor och grupper i samhället, och det fanns en samstämmighet om dessa åsikter bland fabriksarbetarna. Jag menade att trots att man inte haft möjligheten eller förmågan att bedriva studier på avancerad nivå, eller på annat sätt kunnat tillgå mer nyanserad och fördjupad kunskap och information om sin omgivning och samhället, ändå har ett ansvar för sina åsikter och attityder och är även ansvarig för sin egen dumhet och okunskap. Det är väldigt orättvist att underkänna människor på grund av fattigdom eller okunskap, men det är lika förkastligt att behandla människor olika på grund av deras kulturella tillhörighet eller sociala bakgrund. Hon menade att ens attityder, åsikter och handlande påverkas av normer och värderingar och inlärda vanor, och att vi därmed är begränsade i vår frihet och till viss del styrda. Jag höll till viss del med, men menade att valet handlar även faktiskt om att låta bli att yttra sig om man inte kan grunda sina åsikter på relevant information och kunskap. Den relevanta frågan som uppstod är hur fria vi i själva verket är, om våra upplevelser och erfarenheter bidrar till att vårt handlande i viss mån är förutbestämt. Är vi endast en produkt av våra omständigheter eller är vi kapabla att själva ta makten över våra val? I vår samtid blir vi allt mer ensamma med våra val och med oss själva. Att vara ensam med sig själv kan likställas med att vara självupptagen. Vägen till lycka anses i det individualiserade samhället ligga i ens egna händer. Det personliga valet favoriseras och vi uppmanas till att ta tillvara på friheten; att göra det man vill med lusten som motor. Den etablerade sanningen inbegriper uppfattningen om att man själv kan bestämma om man vill vara lycklig. I budskapet framhävs att människan själv har ett ansvar för sitt eget liv - vilket jag naturligtvis håller med om att vi har - men jag ställer mig frågande till om det är som så att man endast har sig själv att förlita sig på, om trygghet, bekräftelse och kärlek är någonting man endast kan ge sig själv. Man måste veta sitt värde och älska sig själv eftersom ingen annan gör det. I sammanhanget formas bilden av upptagna individer med enorma bekräftelsebehov som endast älskar sig själva oförmögna att bekräfta och älska andra. Allt tal om självförverkligande är nonsens. Det är ett tecken på vår förvirring och att vi egentligen inte vet vad vi vill ägna oss åt. Att hitta sitt verkliga och innersta jag är kanske därför en felaktig strategi. Endast om vi strävar efter att försöka nå utanför oss själva kan vi utvecklas maximalt. Men jag tror att vi måste finna oss själva för att kunna göra det. Med kraven från omgivningen står individen ensam utan möjligheten att dela erfarenheter med andra. Man kan bli vem man vill utropas av så kallade experter. Valmöjligheterna kan vara fler än vad individen klarar av att hantera, vilket gör individen förvirrad och splittrad. I vår samtid står individen inför en rad möjligheter till självförverkligande där det gäller att göra sig fullbordad som individ. Men om man inte vet vem man är kan man inte heller veta vem man kan vara, och då är man ingenting. Vi hör ofta budskapet att våra möjligheter är obegränsade, vilket innebär att man inte ska slå sig till ro och vara nöjd. Budskapet antyder att bara du vill någonting tillräckligt mycket så kan du också förverkliga din vilja. Det är en positiv och optimistisk syn på människan och hennes förmåga, att människan är fri, stark och oberoende. Men det bidrar även till en stress och oro, och oförmåga till att koppla av och vara nöjd med det man har och den situationen man befinner sig i. För hur ska man kunna känna sig nöjd och tillfreds när man hela tiden tror att det finns obegränsade möjligheter bakom kröken och att det bara är att springa vidare genom livet för att nå dit. Vi springer och vi springer, och vi tror att vi ska nå fram till ett mål, men det blir endast korta delmål, vi når aldrig dit mot det slutgiltiga målet där harmoni och rofylldhet är rådande, för vår tillfredsställelse över att ha nått målet är väldigt kort, och snart springer vi vidare för vi tror att vi ska bli tillfredsställda någon annanstans. Vi springer vidare för att hinna i kapp allt det som gått förlorat. Jag menar att budskapet om människans obegränsade möjligheter och förmåga är falskt och lögnaktigt. Vi har inte obegränsade möjligheter. Vi är i allra högsta grad begränsade på grund av en rad omständigheter såsom begåvning, intellektuell kapacitet, vår fysik. Det vore ett hån att säga till en misshandlad tvåbarnsmamma som söker sig till socialförvaltningen i behov av hjälp, eller en hemlös diabetiker som inte har tak över huvudet om natten att livet består av obegränsade möjligheter. Jag tror att vi måste ta kontroll över våra begär och önskemål som är orimliga, och bli medvetna om våra svagheter och begränsningar för att känna harmoni och fler lyckliga stunder. Vi kommer att fortsätta känna oss misslyckade och missnöjda om vi strävar efter det ouppnåeliga. Först när man inser och accepterar sina begränsningar kan man utvecklas som människa. Jag tänker på uttagningarna till Idol där unga människor med varierande begåvning tar chansen att bli popstjärnor. De köar i flera timmar för att inför juryn få uppträda, för att efter juryns hårda sågningar brista ut i gråt. En del vägrar att inse att de åkt ut från tävlingen och hävdar att juryn har agerat orättvist eftersom deras mamma och pappa har sagt att jag minsann är jättebra på att sjunga och har talang. Hade inte denna besvikelse gått att förhindra? Jag menar att föräldrarna har ett ansvar inte bara till att uppmuntra, utan även att hjälpa sina barn att inse sina begränsningar. En människa som tror sig kunna allt och tror sig ha rätt till allt blir bara besviken. Man kan inte sjunga falskt och vara tondöv om man ska bli popstjärna. Jag anser inte att det är elitistiskt eller förtryckande att erkänna att alla människor har begränsningar, utan snarare en förutsättning för att till fullo utveckla vår potential. Denna insikt skapar utrymme för möjligheter. Det krävs att man har en rimlig uppfattning om sin förmåga och inser sina begränsningar för att kunna bli lyckosam inom ett område man företar sig. Människan är som Aristoteles uttryckte det ett socialt djur. Eftersom människor är individer i relation till varandra tror jag att vi behöver bekräftas av andra för att uppleva att vi har ett värde. Jag tror att meningen upptäcks med hjälp av andra människor utanför det egna jaget. Vi är beroende av andra människor för att bli lyckliga. Lyckan ligger inte endast i våra egna händer. Människor behöver helt enkelt andra människor för att må bra och känna välbefinnande. Därför kan inte människans natur vara förenligt med en moral som endast grundar sig på individens egenintresse. Hobbes menade att det högsta målet för människan är att bevara sin egen existens och att människan hela tiden strävar efter sitt eget bästa. Egenintresset har formulerats som att vägen till lyckan handlar om att göra det som är bäst för sig själv. Ett ensidigt egoistiskt perspektiv är uppenbart riskfyllt eftersom det leder till ett samhälle där individerna uteslutande intresserar sig för sin egen lycka och sitt eget välbefinnande, när vad som krävs för att ett samhälle ska fungera och vara socialt välmående är samarbete för att överleva. En individ ska enligt den etiska egoismen göra det som är bäst för sig själv. Budskapet påminner ganska mycket om det budskap som sprids av livsstilscoacher och personliga coacher idag om att göra det som är bäst för sig själv och se till sin egen lycka. Det är ett tydligt individualistiskt perspektiv som väldigt många tar till sig för att människor har ett behov av att höra att de är bra, att de duger och är värda att älska. Endast om man är en person konkretiserad genom jaget kan man känna igen sig själv i den andre. Det är i princip omöjligt att relatera till någon annan om man inte vet vem man är. Endast i relation till andra blir jag en individ. Människans identitet formas och skapas genom andra. Altruism består i oegennyttiga handlingar och att man erkänner och förstår den andres verklighet. Det betyder alltså att man måste veta vem man är för att kunna hjälpa andra, vilket inte nödvändigtvis behöver stå i kontrast till altruism. Att älska sig själv är således inget hinder, utan snarare en förutsättning för att kunna se den andre och ta andra människor på allvar. Men problemet är att individen kanske endast älskas av sig själv och glömmer bort att älska andra, vilket jag anser är en tydlig tendens i vår samtid. Vår självupptagenhet bekräftas ständigt genom att observera vår omgivning och det mänskliga beteendet i en individualistisk tid. Man måste fråga sig vilken sorts människa man vill vara. Vill man vara en människa som endast ser till sig själv och sitt eget bästa, eller vill man vara en människa som bryr sig om andra människor och tar ansvar för andra?