Finanskrisen 2008 - ett uppvaknande?

”Finanskriser rationaliserar det irrationella i kapitalismen” (Harvey 2010:24).

Kreditkrisen och den efterföljande lågkonjunkturen är delar av ett systemfel i det nuvarande ekonomiska paradigmet som drivs av ekonomisk tillväxt och får konsekvenser för resursförbrukningen och miljön. För hundra år sedan skrev Karl Marx att ett sammanbrott som ett resultat av den nuvarande finanskrisen är oundviklig och efterföljs av en olyckligare och mer destruktiv utgång ju längre sammanbrottet skjuts upp. Europa befinner sig på ruinens brant men samtidigt tvungen att driva alla företag som ruinerat henne och tillgripa alla till buds stående medel för att förhindra och skjuta upp den oundvikliga krisen. Utvecklingen idag påminner mer än någonsin om den situation Marx beskrev. De flesta hade genom att de lättvindigt tilläts att låna av bankerna möjligheten att köpa sin bostad, och använda sig av bostaden som garant för att betala andra utgifter som i sin tur krävde fler lån. Priserna på tillgångar trissades upp väsentligt. Att köpa sin bostad eller bo i attraktiva områden i städerna blev för en medelinkomsttagare i princip omöjligt om man inte var beredd att skuldsätta sig genom hög belåning. Denna inflation av tillgångsvärden kunde inte fortgå i en evighet och slutligen föll priserna, vilket i hög grad drabbade arbetarna, vars inkomster emellertid inte ökade. Den nuvarande skuldsättningen är i allra högsta grad kopplad till det centrala och grundläggande problemet med ”absorptionen av överskottskapital”, som grundas i att kapitalister producerar ett överskott i form av vinster som tvingar kapitalisten att återinvestera en del av överskottet i expansion som förutsätter nya lönsamma avsättningsområden. Sannolikt är USA:s och Europas enorma skuldberg ett resultat av att vi har uttömt alla tidigare möjligheter till tillväxt. Naturresurserna håller på att ta slut, tillgången på arbetskraft håller på att ta slut och tekniska revolutioner likaså. Vad som då återstår är att skaffa nya pengar som inte finns. De patetiska försök som har gjorts för att rädda länder från ekonomisk kollaps genom ännu fler krediter är som att ”bota en alkoholist med mer sprit”, som en känd finansman uttryckte det. Regeringar har helt enkelt tappat kontrollen över sina ekonomier efter att i flera decennier levt över sina tillgångar. Vi har nu kommit till en gräns då det inte finns några resurser att ta av för att reparera skadorna.

 

“So-called anti-crisis measures that seek to boost economic growth will worsen inequalities and environmental conditions in the long-run.” (Degrowth declaration Barcelona 2010).

 

Under Köpenhamnsmötet 2009 misslyckades representanter från världens 20 mäktigaste länder att komma fram till en överrenskommelse om en hållbar hantering av klimatet. Mötet resulterade i en vag kompromiss utan fastslagna åtaganden. EU försökte under Köpenhamnsmötet exportera den europeiska synen på klimatfrågan till resten av världen, men misslyckades, och mötet kom att betraktas som en diplomatisk katastrof. EU:s misslyckade försök att exportera sättet att hantera klimatfrågan signalerade en motsättning till resten av världen, vilket enligt mitt förmenande även berör Europas försök att exportera idéer och normer om hur andra problem bör konstrueras och hanteras, vilket skiljer sig från resten av världen. Dessvärre står inte heller det resultatdokument som förhandlades fram inför Riokonferensen i paritet med den vetenskapliga riskbilden och ger inte grund för en hållbar utveckling. Istället för att rädda planeten från den globala uppvärmningen har världens länder kommit att mobilisera aktörer och makthavare över nationella gränser i en gemensam uppoffring för att rädda bankerna och storföretagen som anses ”systemrelevant”, men fortfarande inte ”systemrelevant” att avvärja klimatkrisen. Finanskrisen 2008 illustrerade en ovilja av politiker att reglera och kontrollera ekonomin, även när mänsklighetens överlevnad är hotad. De politiska åtgärder som föreslogs för att bemästra krisen centraliserade och konsoliderade marknadens makt över politiken. Det paradoxala är att kapitalismen har växt sig allt starkare under den rådande systemkrisen. Den ekonomiska modellens grundvalar kom att skakas om genom krisen, vilket omdefinierade gränserna mellan stat och marknad och avslöjade att den ekonomiska klokheten frätts sönder. Endast statlig intervention kan återupprätta förtroendet för systemet. Men åtgärdsstrategierna som tillämpades kom inte att bli början på något nytt, utan en återgång till det normala. En grön ny giv skulle efter krisen signalera till omvärlden att vi menar allvar med att skapa ett rättvisare samhälle och bekämpa klimatförändringarna genom att satsa på investeringar och tekniska innovationer. Det var ett klassiskt keynesianskt program som grundas i att staten ökar de offentliga utgifterna genom att satsa på meningsfulla framtidsinvesteringar för att skapa sysselsättning och minska arbetslösheten. En grön ny giv följde den allmänt vedertagna åtgärdsstrategin att återställa ekonomin till ett tillstånd av konsumtionstillväxt. Krediterna flödade och bidrog till att företagen investerade. Konsumenterna började återigen köpa och problematiken kom att återvända. En återgång till det normala blev en del av återhämtningen, och vi är nu tillbaka i samma strukturella återvändsgränd som tidigare. Slutsatsen är att vi på lång sikt måste göra någonting mer. Av de skäl som redogjorts för är den nuvarande situationen lika ohållbar som tidigare. De drivkrafter som finns inbyggda i systemet leder till fortsatt ohållbar resursförbrukning, vilket symboliserar behovet av en annan ekonomisk struktur i en värld med ekologiska begränsningar. I det nuvarande systemet växer ekonomin och miljöpåverkan blir större.