Vi är innestängda jag gentemot våra
medmänniskor i vår omgivning, vilket inte betyder att vi är mindre emotionella
när vi är ensamma. Vi tar på oss masker och upprätthåller fasader för att dölja
vad som pågår inom oss. Människors sensibilitet kommer inte till uttryck i det
offentliga rummet eftersom det inte är förenligt med samhällets normer. Att
vara emotionell och visa sina känslor för andra är avvikande och suspekt, och
allt som är avvikande och suspekt tar människorna helst avstånd från.
Nedstämdhet och melankoli är en motbild till de förväntade egenskaper som den
moderna människan anses bör vara bärare av. Känslor är i vår samtid påtagligt
bortträngda. Vi skyddar oss från sårbarheten genom att dra på oss en mask;
ytligheten tränger bort det innerliga. Vi sätter på oss skygglappar, blundar
och håller för öronen för att slippa möta den där otrygga världen utanför.
Avsaknad av mening kan framkalla en attityd för att hantera bristen genom att
leva som turist i verkligheten, som Bauman benämner det. Han beskriver att den
moderna människan är en turist på ständig semester överallt i tillvaron. Turist
i livet, i samhället, fri att skapa sina estetiska rum befriad från det
moraliska. Människan ställer sig utanför livet och betraktar det på avstånd,
befriar sig från ansvarstagande och undviker inblandning i de stora frågorna.
Frågan som uppstår är vad friheten ska vara bra för om den inte har någon
mening. Att känna tillit och trygghet i sina relationer är nödvändigt för att
kunna vara harmonisk och tillfreds. För att mänskliga relationer ska fungera är
det grundläggande att vi kan lita på att andra människor talar sanning, är
lojala och ärliga. Vi är i stort behov av att ha människor att älska och som
älskar oss. Vi behöver andra människor som vi kan anförtro oss åt, och
stadigvarande relationer att bygga vår trygghet på. Konsumtionssamhället
påverkar även känslofältet. Relationer tycks förvandlade till marknadsrelationer,
där objekten - det vill säga individerna - upphör att vara värdefulla när den
omedelbara behovstillfredsställelsen är över. Individer konsumeras. Relationer
präglas av flyktighet och tillfälliga förbindelser där partnern är utbytbar som
vilken annan vara som helst på marknaden. Den lyckliga kärleken konsumeras på
samma sätt som varorna. När det ögonblickliga behovet är tillfredsställt
ersätter man individen med en annan individ som fyller igen tomrummet som
skapats. Genom andra individer försöker man få sina behov tillfredsställda. Om
individen misslyckas framkalla ett behov eller ett begär kan individen snabbt
bli ersatt av nyare och förbättrade individer som lovar att tillfredsställa
konsumenten på ett bättre sätt än den andre individen lyckades med att göra.
Att betraktas som patetisk och förbrukad är det värsta som kan inträffa. När
man har förlorat sitt marknadsvärde blir man en förkrympt skuggfigur oförmögen
att realisera sin fulla potential med den ständiga rädslan för att misslyckas
och bli lämnad ensam. Det handlar om att förvalta sitt jag. Den stora rädslan
består i självförakt och att vara en förbrukad individ vars värde har upphört; redo
att slängas på tippen.
Våra val får konsekvenser för oss själva och vår omgivning, även om vi
gärna undviker att se sambandet mellan våra val och den vi utvecklas till att
bli. I ett samtal med en nära vän diskuterade vi hur fria vi egentligen är, och
om man alltid har möjligheten att välja. Hon berättade att hon var förbluffad
och förfärad över hur lite kunskaper om omvärlden som hennes kollegor på en
fabrik där hon jobbade för att dryga ut studentkassan i själva verket hade. Hon
berättade att väldigt många slängde ur sig de mest fördomsfulla och föraktfulla
kommentarerna om sina medmänniskor och grupper i samhället, och det fanns en
samstämmighet om dessa åsikter bland fabriksarbetarna. Jag menade att trots att
man inte haft möjligheten eller förmågan att bedriva studier på avancerad nivå,
eller på annat sätt kunnat tillgå mer nyanserad och fördjupad kunskap och
information om sin omgivning och samhället, ändå har ett ansvar för sina
åsikter och attityder och är även ansvarig för sin egen dumhet och okunskap.
Det är väldigt orättvist att underkänna människor på grund av fattigdom eller
okunskap, men det är lika förkastligt att behandla människor olika på grund av
deras kulturella tillhörighet eller sociala bakgrund. Hon menade att ens
attityder, åsikter och handlande påverkas av normer och värderingar och inlärda
vanor, och att vi därmed är begränsade i vår frihet och till viss del styrda.
Jag höll till viss del med, men menade att valet handlar även faktiskt om att
låta bli att yttra sig om man inte kan grunda sina åsikter på relevant
information och kunskap. Den relevanta frågan som uppstod är hur fria vi i
själva verket är, om våra upplevelser och erfarenheter bidrar till att vårt
handlande i viss mån är förutbestämt. Är vi endast en produkt av våra
omständigheter eller är vi kapabla att själva ta makten över våra val? I vår samtid blir vi allt mer ensamma med våra val och
med oss själva. Att vara ensam med sig själv kan likställas med att vara
självupptagen. Vägen till lycka anses i det individualiserade samhället ligga i
ens egna händer. Det personliga valet favoriseras och vi uppmanas till att ta
tillvara på friheten; att göra det man vill med lusten som motor. Den
etablerade sanningen inbegriper uppfattningen om att man själv kan bestämma om
man vill vara lycklig. I budskapet framhävs att människan själv har ett ansvar
för sitt eget liv - vilket jag naturligtvis håller med om att vi har - men jag
ställer mig frågande till om det är som så att man endast har sig själv att
förlita sig på, om trygghet, bekräftelse och kärlek är någonting man endast kan
ge sig själv. Man måste veta sitt värde och älska sig själv eftersom ingen
annan gör det. I sammanhanget formas bilden av upptagna individer med enorma
bekräftelsebehov som endast älskar sig själva oförmögna att bekräfta och älska
andra. Allt tal om självförverkligande är nonsens. Det är ett tecken på vår
förvirring och att vi egentligen inte vet vad vi vill ägna oss åt. Att hitta
sitt verkliga och innersta jag är kanske därför en felaktig strategi. Endast om
vi strävar efter att försöka nå utanför oss själva kan vi utvecklas maximalt.
Men jag tror att vi måste finna oss själva för att kunna göra det. Med kraven
från omgivningen står individen ensam utan möjligheten att dela erfarenheter
med andra. Man kan bli vem man vill utropas av så kallade experter.
Valmöjligheterna kan vara fler än vad individen klarar av att hantera, vilket
gör individen förvirrad och splittrad. I vår samtid står individen inför en rad
möjligheter till självförverkligande där det gäller att göra sig fullbordad som
individ. Men om man inte vet vem man är kan man inte heller veta vem man kan
vara, och då är man ingenting. Vi hör ofta budskapet att våra möjligheter är
obegränsade, vilket innebär att man inte ska slå sig till ro och vara nöjd.
Budskapet antyder att bara du vill någonting tillräckligt mycket så kan du
också förverkliga din vilja. Det är en positiv och optimistisk syn på människan
och hennes förmåga, att människan är fri, stark och oberoende. Men det bidrar
även till en stress och oro, och oförmåga till att koppla av och vara nöjd med
det man har och den situationen man befinner sig i. För hur ska man kunna känna
sig nöjd och tillfreds när man hela tiden tror att det finns obegränsade
möjligheter bakom kröken och att det bara är att springa vidare genom livet för
att nå dit. Vi springer och vi springer, och vi tror att vi ska nå fram till
ett mål, men det blir endast korta delmål, vi når aldrig dit mot det
slutgiltiga målet där harmoni och rofylldhet är rådande, för vår
tillfredsställelse över att ha nått målet är väldigt kort, och snart springer
vi vidare för vi tror att vi ska bli tillfredsställda någon annanstans. Vi
springer vidare för att hinna i kapp allt det som gått förlorat. Jag menar att
budskapet om människans obegränsade möjligheter och förmåga är falskt och
lögnaktigt. Vi har inte obegränsade möjligheter. Vi är i allra högsta grad
begränsade på grund av en rad omständigheter såsom begåvning, intellektuell
kapacitet, vår fysik. Det vore ett hån att säga till en misshandlad
tvåbarnsmamma som söker sig till socialförvaltningen i behov av hjälp, eller en
hemlös diabetiker som inte har tak över huvudet om natten att livet består av
obegränsade möjligheter. Jag tror att vi måste ta kontroll över våra begär och
önskemål som är orimliga, och bli medvetna om våra svagheter och begränsningar
för att känna harmoni och fler lyckliga stunder. Vi kommer att fortsätta känna
oss misslyckade och missnöjda om vi strävar efter det ouppnåeliga. Först när
man inser och accepterar sina begränsningar kan man utvecklas som människa. Jag
tänker på uttagningarna till Idol där unga människor med varierande begåvning
tar chansen att bli popstjärnor. De köar i flera timmar för att inför juryn få
uppträda, för att efter juryns hårda sågningar brista ut i gråt. En del vägrar
att inse att de åkt ut från tävlingen och hävdar att juryn har agerat orättvist
eftersom deras mamma och pappa har sagt att jag minsann är jättebra på att
sjunga och har talang. Hade inte denna besvikelse gått att förhindra? Jag menar
att föräldrarna har ett ansvar inte bara till att uppmuntra, utan även att
hjälpa sina barn att inse sina begränsningar. En människa som tror sig kunna
allt och tror sig ha rätt till allt blir bara besviken. Man kan inte sjunga
falskt och vara tondöv om man ska bli popstjärna. Jag anser inte att det är
elitistiskt eller förtryckande att erkänna att alla människor har
begränsningar, utan snarare en förutsättning för att till fullo utveckla vår
potential. Denna insikt skapar utrymme för möjligheter. Det krävs att man har
en rimlig uppfattning om sin förmåga och inser sina begränsningar för att kunna
bli lyckosam inom ett område man företar sig. Människan är som Aristoteles
uttryckte det ett socialt djur. Eftersom människor är individer i relation till
varandra tror jag att vi behöver bekräftas av andra för att uppleva att vi har
ett värde. Jag tror att meningen upptäcks med hjälp av andra människor utanför det
egna jaget. Vi är beroende av andra människor för att bli lyckliga. Lyckan
ligger inte endast i våra egna händer. Människor behöver helt enkelt andra
människor för att må bra och känna välbefinnande. Därför kan inte människans
natur vara förenligt med en moral som endast grundar sig på individens
egenintresse. Hobbes menade att det högsta målet för människan är att bevara
sin egen existens och att människan hela tiden strävar efter sitt eget bästa.
Egenintresset har formulerats som att vägen till lyckan handlar om att göra det
som är bäst för sig själv. Ett ensidigt egoistiskt perspektiv är uppenbart
riskfyllt eftersom det leder till ett samhälle där individerna uteslutande
intresserar sig för sin egen lycka och sitt eget välbefinnande, när vad som
krävs för att ett samhälle ska fungera och vara socialt välmående är samarbete
för att överleva. En individ ska enligt den etiska egoismen göra det som är
bäst för sig själv. Budskapet påminner ganska mycket om det budskap som sprids
av livsstilscoacher och personliga coacher idag om att göra det som är bäst för
sig själv och se till sin egen lycka. Det är ett tydligt individualistiskt
perspektiv som väldigt många tar till sig för att människor har ett behov av
att höra att de är bra, att de duger och är värda att älska. Endast om man är
en person konkretiserad genom jaget kan man känna igen sig själv i den andre.
Det är i princip omöjligt att relatera till någon annan om man inte vet vem man
är. Endast i relation till andra blir jag en individ. Människans identitet
formas och skapas genom andra. Altruism består i oegennyttiga handlingar och
att man erkänner och förstår den andres verklighet. Det betyder alltså att man
måste veta vem man är för att kunna hjälpa andra, vilket inte nödvändigtvis
behöver stå i kontrast till altruism. Att älska sig själv är således inget
hinder, utan snarare en förutsättning för att kunna se den andre och ta andra
människor på allvar. Men problemet är att individen kanske endast älskas av sig
själv och glömmer bort att älska andra, vilket jag anser är en tydlig tendens i
vår samtid. Vår självupptagenhet bekräftas ständigt genom att observera vår
omgivning och det mänskliga beteendet i en individualistisk tid. Man måste
fråga sig vilken sorts människa man vill vara. Vill man vara en människa som
endast ser till sig själv och sitt eget bästa, eller vill man vara en människa
som bryr sig om andra människor och tar ansvar för andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar