Tillväxtmodellen, stabilitet och ekonomins fortsatta expansion

Tillväxtens dillemma består i behovet av att upprätthålla stabilitet och behovet av att begränsa förbrukningen av jordens resurser. Moderna ekonomier drivs till ekonomisk tillväxt eftersom ekonomin ständigt växer. När tillväxten sviktar drivs systemet mot ett sammanbrott som drabbar människornas försörjning och arbeten. Marknadsekonomier kräver kontinuerliga tekniska förbättringar för att öka produktionen. Efterfrågan stimuleras av den ökade effektiviteten genom att kostnaderna drivs ner, som bidrar till en växande produktionscykel. En konsekvens blir att färre människor krävs för att producera samma volym varor. I händelse av att ekonomin avstannar leder detta till arbetslöshet och till minskad konsumtionskraft och minskad efterfrågan på konsumtionsvaror, vilket ur miljösynvinkel kan vara önskvärt eftersom det leder till minskad miljöpåverkan och resursanvändning. Men det får även som konsekvens att handeln sviktar och inkomsterna sjunker. Ekonomin går in i en negativ spiral och in i en lågkonjunktur, vilket i sin tur har negativ inverkan på de offentliga finanserna. Sänkta offentliga utgifter leder till nedskärningar av offentliga tjänster som är ett direkt slag mot välståndet, vilket påverkar människors liv och möjligheter till att blomstra. Det är denna dynamik som är grunden för hävdandet att ekonomisk tillväxt är nödvändigt för att upprätthålla stabilitet i samhället. Svaret på frågan om tillväxt är nödvändigt för att upprätthålla stabilitet i samhället är: Tillväxten är nödvändig i en tillväxtbaserad ekonomi för stabilitetens skull eftersom den ekonomiska modellens dynamik driver den mot expansion eller sammanbrott. För att försvara tillväxtmodellen måste frågan om hur ett ständigt växande ekonomiskt system kan rymmas i ett ändligt ekosystem besvaras. Vi måste inse att den pågående ekonomiska krisen och den parallella ekologiska krisen har en gemensam orsak: vår felaktiga ekonomiska modell. Den nuvarande hegemoniska diskursen bidrar endast till att hålla oss kvar vid det ohållbara. Ekologisk hållbarhet är fortsatt underkastat ekonomisk tillväxt. I en tid när klimathotet är uppenbart har man inte lyckats hitta ett alternativ till konsumtionskapitalism och en alternativ ekonomisk modell. Cykelteorin är möjligen användbar för att förstå hur det ekonomiska systemet upprätthålls, men inte hur klimathotet kan avvärjas. Konsumtionssamhället driver oss till undergång och till ett tillstånd där vi accepterar social ojämlikhet och klimatförändringarnas oundviklighet som leder till samhällets sammanbrott. Att upprätthålla den individuella säkerheten prioriteras på bekostnad av en strävan mot det allmänna bästa.

Ekologiskt fotavtryck

Sverige ligger väldigt högt på listan över länder som sätter störst ekologiskt avtryck. Det skulle behövas nästan fyra planeter om alla konsumerade som vi. Konsumtionen i de rika länderna begränsar möjligheterna för fattigare människor att ta del av biosfärens resurser för att tillfredsställa sina grundläggande behov. Begreppet ekologiskt fotavtryck har tydliga fördelar eftersom ansvarsbördan för miljöbelastningen flyttas över till de som konsumerar slutprodukterna från de som producerar varorna och tjänsterna. När man beräknar ett lands ekologiska fotavtryck sammanför man statistik över produktion och handel och tar fram den totala mängden bränsle, textilier, mat, växter och prylar som invånarna konsumerar under ett år. Man räknar sedan ut hur stora arealer betesmark, skogsmark och åker som krävs för att invånarna ska kunna konsumera i samma takt. Fotavtrycksberäkningarna summerar i en siffra hur mycket vi påverkar de globala ekosystemen negativt för att konsumera som vi gör idag. I Sverige är vi idag mindre beroende av produktiva ekosystem. Allt färre människor jobbar inom skogsbruk, fiske och jordbruk. Men detta innebär inte att vi konsumerar mindre och att vi inte är beroende av ekosystemens arbete. Vi har istället blivit beroende av andra länders ekosystem som producerar en växande andel av våra konsumtionsvaror. Vår import av kött, fisk och skaldjur har blivit sex gånger större sedan 1980-talet. Dessutom är vår inhemska djuruppfödning beroende av foder, exempelvis soja som importeras från odlingar i Sydamerika som breder ut sig på tidigare orörda savanner och marker, och fiskmjöl som trålas utanför Afrikas kuster. Vi har inte bara ökat trycket på ekosystemen i andra länder utan även efterfrågan på tillverkningsindustrier, vilket innebär att koldioxidutsläppen i dessa länder ökar drastiskt. De rikaste länderna sätter högst ekologiskt fotavtryck. För att uttrycka mig tydligt och en aning förenklat kan man säga att där det finns mest pengar är konsumtionen högst, och där miljöbelastningen är störst är där det finns mest pengar. De rika länderna har råd att konsumera mer, men även råd att avstå från den produktion som innebär omfattande miljöbelastning, som istället förflyttas till delar av världen där landskap och människornas hälsa inte värderas lika högt. Eftersom vår fossilbränsleanvändning är väldigt hög i de rika länderna innebär det att andra människor måste dela på ett mindre utsläppsutrymme. Om vi tar Kina som exempel. Svenska byggföretag gör idag enorma vinster tack vare att Kina producerar billiga produkter från tillverkningsindustrin. Av de leksaker som säljs i svenska butiker är 80 procent tillverkade i Kina. Därför är det ytterst problematiskt att Kina får bära ansvaret för landets hastigt ökande koldioxidutsläpp. Under senare år har politiker kommit att satsa på så kallad grön tillväxt, vilket innebär satsning på sådan tillväxt som inte ökar miljöbelastningen. Det har i den svenska debatten framförts att beräkningar visat att tillväxten frikopplats från en stegrande miljöbelastning. Problemet är att man endast tar med den miljöbelastning som sker inom Sveriges gränser i beräkningarna. Man får en helt annan bild av utvecklingen om man som i fotavtrycksberäkningarna tar med den miljöbelastning för att framställa de produkter och tjänster som konsumeras i den svenska ekonomin som produceras i andra länder. Vad skulle det innebära om vi inkluderade fotavtrycksberäkningarna i FN:s millenniemål som även inkluderar fattigdomsbekämpning? Det är både moraliskt och etiskt oförsvarbart att fortsätta konsumera som vi gör idag eftersom vi måste ta ansvar för alla människors rätt att få sina grundläggande behov tillfredsställda. Fotavtrycksberäkningarna tvingar oss att ompröva vår självbild.

Finanskrisen 2008 - ett uppvaknande?

”Finanskriser rationaliserar det irrationella i kapitalismen” (Harvey 2010:24).

Kreditkrisen och den efterföljande lågkonjunkturen är delar av ett systemfel i det nuvarande ekonomiska paradigmet som drivs av ekonomisk tillväxt och får konsekvenser för resursförbrukningen och miljön. För hundra år sedan skrev Karl Marx att ett sammanbrott som ett resultat av den nuvarande finanskrisen är oundviklig och efterföljs av en olyckligare och mer destruktiv utgång ju längre sammanbrottet skjuts upp. Europa befinner sig på ruinens brant men samtidigt tvungen att driva alla företag som ruinerat henne och tillgripa alla till buds stående medel för att förhindra och skjuta upp den oundvikliga krisen. Utvecklingen idag påminner mer än någonsin om den situation Marx beskrev. De flesta hade genom att de lättvindigt tilläts att låna av bankerna möjligheten att köpa sin bostad, och använda sig av bostaden som garant för att betala andra utgifter som i sin tur krävde fler lån. Priserna på tillgångar trissades upp väsentligt. Att köpa sin bostad eller bo i attraktiva områden i städerna blev för en medelinkomsttagare i princip omöjligt om man inte var beredd att skuldsätta sig genom hög belåning. Denna inflation av tillgångsvärden kunde inte fortgå i en evighet och slutligen föll priserna, vilket i hög grad drabbade arbetarna, vars inkomster emellertid inte ökade. Den nuvarande skuldsättningen är i allra högsta grad kopplad till det centrala och grundläggande problemet med ”absorptionen av överskottskapital”, som grundas i att kapitalister producerar ett överskott i form av vinster som tvingar kapitalisten att återinvestera en del av överskottet i expansion som förutsätter nya lönsamma avsättningsområden. Sannolikt är USA:s och Europas enorma skuldberg ett resultat av att vi har uttömt alla tidigare möjligheter till tillväxt. Naturresurserna håller på att ta slut, tillgången på arbetskraft håller på att ta slut och tekniska revolutioner likaså. Vad som då återstår är att skaffa nya pengar som inte finns. De patetiska försök som har gjorts för att rädda länder från ekonomisk kollaps genom ännu fler krediter är som att ”bota en alkoholist med mer sprit”, som en känd finansman uttryckte det. Regeringar har helt enkelt tappat kontrollen över sina ekonomier efter att i flera decennier levt över sina tillgångar. Vi har nu kommit till en gräns då det inte finns några resurser att ta av för att reparera skadorna.

 

“So-called anti-crisis measures that seek to boost economic growth will worsen inequalities and environmental conditions in the long-run.” (Degrowth declaration Barcelona 2010).

 

Under Köpenhamnsmötet 2009 misslyckades representanter från världens 20 mäktigaste länder att komma fram till en överrenskommelse om en hållbar hantering av klimatet. Mötet resulterade i en vag kompromiss utan fastslagna åtaganden. EU försökte under Köpenhamnsmötet exportera den europeiska synen på klimatfrågan till resten av världen, men misslyckades, och mötet kom att betraktas som en diplomatisk katastrof. EU:s misslyckade försök att exportera sättet att hantera klimatfrågan signalerade en motsättning till resten av världen, vilket enligt mitt förmenande även berör Europas försök att exportera idéer och normer om hur andra problem bör konstrueras och hanteras, vilket skiljer sig från resten av världen. Dessvärre står inte heller det resultatdokument som förhandlades fram inför Riokonferensen i paritet med den vetenskapliga riskbilden och ger inte grund för en hållbar utveckling. Istället för att rädda planeten från den globala uppvärmningen har världens länder kommit att mobilisera aktörer och makthavare över nationella gränser i en gemensam uppoffring för att rädda bankerna och storföretagen som anses ”systemrelevant”, men fortfarande inte ”systemrelevant” att avvärja klimatkrisen. Finanskrisen 2008 illustrerade en ovilja av politiker att reglera och kontrollera ekonomin, även när mänsklighetens överlevnad är hotad. De politiska åtgärder som föreslogs för att bemästra krisen centraliserade och konsoliderade marknadens makt över politiken. Det paradoxala är att kapitalismen har växt sig allt starkare under den rådande systemkrisen. Den ekonomiska modellens grundvalar kom att skakas om genom krisen, vilket omdefinierade gränserna mellan stat och marknad och avslöjade att den ekonomiska klokheten frätts sönder. Endast statlig intervention kan återupprätta förtroendet för systemet. Men åtgärdsstrategierna som tillämpades kom inte att bli början på något nytt, utan en återgång till det normala. En grön ny giv skulle efter krisen signalera till omvärlden att vi menar allvar med att skapa ett rättvisare samhälle och bekämpa klimatförändringarna genom att satsa på investeringar och tekniska innovationer. Det var ett klassiskt keynesianskt program som grundas i att staten ökar de offentliga utgifterna genom att satsa på meningsfulla framtidsinvesteringar för att skapa sysselsättning och minska arbetslösheten. En grön ny giv följde den allmänt vedertagna åtgärdsstrategin att återställa ekonomin till ett tillstånd av konsumtionstillväxt. Krediterna flödade och bidrog till att företagen investerade. Konsumenterna började återigen köpa och problematiken kom att återvända. En återgång till det normala blev en del av återhämtningen, och vi är nu tillbaka i samma strukturella återvändsgränd som tidigare. Slutsatsen är att vi på lång sikt måste göra någonting mer. Av de skäl som redogjorts för är den nuvarande situationen lika ohållbar som tidigare. De drivkrafter som finns inbyggda i systemet leder till fortsatt ohållbar resursförbrukning, vilket symboliserar behovet av en annan ekonomisk struktur i en värld med ekologiska begränsningar. I det nuvarande systemet växer ekonomin och miljöpåverkan blir större.

Melankoliska rum, del 3

Vi är innestängda jag gentemot våra medmänniskor i vår omgivning, vilket inte betyder att vi är mindre emotionella när vi är ensamma. Vi tar på oss masker och upprätthåller fasader för att dölja vad som pågår inom oss. Människors sensibilitet kommer inte till uttryck i det offentliga rummet eftersom det inte är förenligt med samhällets normer. Att vara emotionell och visa sina känslor för andra är avvikande och suspekt, och allt som är avvikande och suspekt tar människorna helst avstånd från. Nedstämdhet och melankoli är en motbild till de förväntade egenskaper som den moderna människan anses bör vara bärare av. Känslor är i vår samtid påtagligt bortträngda. Vi skyddar oss från sårbarheten genom att dra på oss en mask; ytligheten tränger bort det innerliga. Vi sätter på oss skygglappar, blundar och håller för öronen för att slippa möta den där otrygga världen utanför. Avsaknad av mening kan framkalla en attityd för att hantera bristen genom att leva som turist i verkligheten, som Bauman benämner det. Han beskriver att den moderna människan är en turist på ständig semester överallt i tillvaron. Turist i livet, i samhället, fri att skapa sina estetiska rum befriad från det moraliska. Människan ställer sig utanför livet och betraktar det på avstånd, befriar sig från ansvarstagande och undviker inblandning i de stora frågorna. Frågan som uppstår är vad friheten ska vara bra för om den inte har någon mening. Att känna tillit och trygghet i sina relationer är nödvändigt för att kunna vara harmonisk och tillfreds. För att mänskliga relationer ska fungera är det grundläggande att vi kan lita på att andra människor talar sanning, är lojala och ärliga. Vi är i stort behov av att ha människor att älska och som älskar oss. Vi behöver andra människor som vi kan anförtro oss åt, och stadigvarande relationer att bygga vår trygghet på. Konsumtionssamhället påverkar även känslofältet. Relationer tycks förvandlade till marknadsrelationer, där objekten - det vill säga individerna - upphör att vara värdefulla när den omedelbara behovstillfredsställelsen är över. Individer konsumeras. Relationer präglas av flyktighet och tillfälliga förbindelser där partnern är utbytbar som vilken annan vara som helst på marknaden. Den lyckliga kärleken konsumeras på samma sätt som varorna. När det ögonblickliga behovet är tillfredsställt ersätter man individen med en annan individ som fyller igen tomrummet som skapats. Genom andra individer försöker man få sina behov tillfredsställda. Om individen misslyckas framkalla ett behov eller ett begär kan individen snabbt bli ersatt av nyare och förbättrade individer som lovar att tillfredsställa konsumenten på ett bättre sätt än den andre individen lyckades med att göra. Att betraktas som patetisk och förbrukad är det värsta som kan inträffa. När man har förlorat sitt marknadsvärde blir man en förkrympt skuggfigur oförmögen att realisera sin fulla potential med den ständiga rädslan för att misslyckas och bli lämnad ensam. Det handlar om att förvalta sitt jag. Den stora rädslan består i självförakt och att vara en förbrukad individ vars värde har upphört; redo att slängas på tippen.

     Våra val får konsekvenser för oss själva och vår omgivning, även om vi gärna undviker att se sambandet mellan våra val och den vi utvecklas till att bli. I ett samtal med en nära vän diskuterade vi hur fria vi egentligen är, och om man alltid har möjligheten att välja. Hon berättade att hon var förbluffad och förfärad över hur lite kunskaper om omvärlden som hennes kollegor på en fabrik där hon jobbade för att dryga ut studentkassan i själva verket hade. Hon berättade att väldigt många slängde ur sig de mest fördomsfulla och föraktfulla kommentarerna om sina medmänniskor och grupper i samhället, och det fanns en samstämmighet om dessa åsikter bland fabriksarbetarna. Jag menade att trots att man inte haft möjligheten eller förmågan att bedriva studier på avancerad nivå, eller på annat sätt kunnat tillgå mer nyanserad och fördjupad kunskap och information om sin omgivning och samhället, ändå har ett ansvar för sina åsikter och attityder och är även ansvarig för sin egen dumhet och okunskap. Det är väldigt orättvist att underkänna människor på grund av fattigdom eller okunskap, men det är lika förkastligt att behandla människor olika på grund av deras kulturella tillhörighet eller sociala bakgrund. Hon menade att ens attityder, åsikter och handlande påverkas av normer och värderingar och inlärda vanor, och att vi därmed är begränsade i vår frihet och till viss del styrda. Jag höll till viss del med, men menade att valet handlar även faktiskt om att låta bli att yttra sig om man inte kan grunda sina åsikter på relevant information och kunskap. Den relevanta frågan som uppstod är hur fria vi i själva verket är, om våra upplevelser och erfarenheter bidrar till att vårt handlande i viss mån är förutbestämt. Är vi endast en produkt av våra omständigheter eller är vi kapabla att själva ta makten över våra val? I vår samtid blir vi allt mer ensamma med våra val och med oss själva. Att vara ensam med sig själv kan likställas med att vara självupptagen. Vägen till lycka anses i det individualiserade samhället ligga i ens egna händer. Det personliga valet favoriseras och vi uppmanas till att ta tillvara på friheten; att göra det man vill med lusten som motor. Den etablerade sanningen inbegriper uppfattningen om att man själv kan bestämma om man vill vara lycklig. I budskapet framhävs att människan själv har ett ansvar för sitt eget liv - vilket jag naturligtvis håller med om att vi har - men jag ställer mig frågande till om det är som så att man endast har sig själv att förlita sig på, om trygghet, bekräftelse och kärlek är någonting man endast kan ge sig själv. Man måste veta sitt värde och älska sig själv eftersom ingen annan gör det. I sammanhanget formas bilden av upptagna individer med enorma bekräftelsebehov som endast älskar sig själva oförmögna att bekräfta och älska andra. Allt tal om självförverkligande är nonsens. Det är ett tecken på vår förvirring och att vi egentligen inte vet vad vi vill ägna oss åt. Att hitta sitt verkliga och innersta jag är kanske därför en felaktig strategi. Endast om vi strävar efter att försöka nå utanför oss själva kan vi utvecklas maximalt. Men jag tror att vi måste finna oss själva för att kunna göra det. Med kraven från omgivningen står individen ensam utan möjligheten att dela erfarenheter med andra. Man kan bli vem man vill utropas av så kallade experter. Valmöjligheterna kan vara fler än vad individen klarar av att hantera, vilket gör individen förvirrad och splittrad. I vår samtid står individen inför en rad möjligheter till självförverkligande där det gäller att göra sig fullbordad som individ. Men om man inte vet vem man är kan man inte heller veta vem man kan vara, och då är man ingenting. Vi hör ofta budskapet att våra möjligheter är obegränsade, vilket innebär att man inte ska slå sig till ro och vara nöjd. Budskapet antyder att bara du vill någonting tillräckligt mycket så kan du också förverkliga din vilja. Det är en positiv och optimistisk syn på människan och hennes förmåga, att människan är fri, stark och oberoende. Men det bidrar även till en stress och oro, och oförmåga till att koppla av och vara nöjd med det man har och den situationen man befinner sig i. För hur ska man kunna känna sig nöjd och tillfreds när man hela tiden tror att det finns obegränsade möjligheter bakom kröken och att det bara är att springa vidare genom livet för att nå dit. Vi springer och vi springer, och vi tror att vi ska nå fram till ett mål, men det blir endast korta delmål, vi når aldrig dit mot det slutgiltiga målet där harmoni och rofylldhet är rådande, för vår tillfredsställelse över att ha nått målet är väldigt kort, och snart springer vi vidare för vi tror att vi ska bli tillfredsställda någon annanstans. Vi springer vidare för att hinna i kapp allt det som gått förlorat. Jag menar att budskapet om människans obegränsade möjligheter och förmåga är falskt och lögnaktigt. Vi har inte obegränsade möjligheter. Vi är i allra högsta grad begränsade på grund av en rad omständigheter såsom begåvning, intellektuell kapacitet, vår fysik. Det vore ett hån att säga till en misshandlad tvåbarnsmamma som söker sig till socialförvaltningen i behov av hjälp, eller en hemlös diabetiker som inte har tak över huvudet om natten att livet består av obegränsade möjligheter. Jag tror att vi måste ta kontroll över våra begär och önskemål som är orimliga, och bli medvetna om våra svagheter och begränsningar för att känna harmoni och fler lyckliga stunder. Vi kommer att fortsätta känna oss misslyckade och missnöjda om vi strävar efter det ouppnåeliga. Först när man inser och accepterar sina begränsningar kan man utvecklas som människa. Jag tänker på uttagningarna till Idol där unga människor med varierande begåvning tar chansen att bli popstjärnor. De köar i flera timmar för att inför juryn få uppträda, för att efter juryns hårda sågningar brista ut i gråt. En del vägrar att inse att de åkt ut från tävlingen och hävdar att juryn har agerat orättvist eftersom deras mamma och pappa har sagt att jag minsann är jättebra på att sjunga och har talang. Hade inte denna besvikelse gått att förhindra? Jag menar att föräldrarna har ett ansvar inte bara till att uppmuntra, utan även att hjälpa sina barn att inse sina begränsningar. En människa som tror sig kunna allt och tror sig ha rätt till allt blir bara besviken. Man kan inte sjunga falskt och vara tondöv om man ska bli popstjärna. Jag anser inte att det är elitistiskt eller förtryckande att erkänna att alla människor har begränsningar, utan snarare en förutsättning för att till fullo utveckla vår potential. Denna insikt skapar utrymme för möjligheter. Det krävs att man har en rimlig uppfattning om sin förmåga och inser sina begränsningar för att kunna bli lyckosam inom ett område man företar sig. Människan är som Aristoteles uttryckte det ett socialt djur. Eftersom människor är individer i relation till varandra tror jag att vi behöver bekräftas av andra för att uppleva att vi har ett värde. Jag tror att meningen upptäcks med hjälp av andra människor utanför det egna jaget. Vi är beroende av andra människor för att bli lyckliga. Lyckan ligger inte endast i våra egna händer. Människor behöver helt enkelt andra människor för att må bra och känna välbefinnande. Därför kan inte människans natur vara förenligt med en moral som endast grundar sig på individens egenintresse. Hobbes menade att det högsta målet för människan är att bevara sin egen existens och att människan hela tiden strävar efter sitt eget bästa. Egenintresset har formulerats som att vägen till lyckan handlar om att göra det som är bäst för sig själv. Ett ensidigt egoistiskt perspektiv är uppenbart riskfyllt eftersom det leder till ett samhälle där individerna uteslutande intresserar sig för sin egen lycka och sitt eget välbefinnande, när vad som krävs för att ett samhälle ska fungera och vara socialt välmående är samarbete för att överleva. En individ ska enligt den etiska egoismen göra det som är bäst för sig själv. Budskapet påminner ganska mycket om det budskap som sprids av livsstilscoacher och personliga coacher idag om att göra det som är bäst för sig själv och se till sin egen lycka. Det är ett tydligt individualistiskt perspektiv som väldigt många tar till sig för att människor har ett behov av att höra att de är bra, att de duger och är värda att älska. Endast om man är en person konkretiserad genom jaget kan man känna igen sig själv i den andre. Det är i princip omöjligt att relatera till någon annan om man inte vet vem man är. Endast i relation till andra blir jag en individ. Människans identitet formas och skapas genom andra. Altruism består i oegennyttiga handlingar och att man erkänner och förstår den andres verklighet. Det betyder alltså att man måste veta vem man är för att kunna hjälpa andra, vilket inte nödvändigtvis behöver stå i kontrast till altruism. Att älska sig själv är således inget hinder, utan snarare en förutsättning för att kunna se den andre och ta andra människor på allvar. Men problemet är att individen kanske endast älskas av sig själv och glömmer bort att älska andra, vilket jag anser är en tydlig tendens i vår samtid. Vår självupptagenhet bekräftas ständigt genom att observera vår omgivning och det mänskliga beteendet i en individualistisk tid. Man måste fråga sig vilken sorts människa man vill vara. Vill man vara en människa som endast ser till sig själv och sitt eget bästa, eller vill man vara en människa som bryr sig om andra människor och tar ansvar för andra?

Melankoliska rum, del 2

Redan på 1700-talet beskriver läkare att människors sårbarhet påverkas genom individens oförmåga att begränsa begären efter njutningar och konsumtion. En sådan livsstil placerar individen i en negativ spiral av begär som gör att individen själv drar sina drömmar mot sårbarhet. Sören Kierkegaard menade att konsumtion inte räcker för att skapa mening, eftersom ”den egentliga njutningen ligger inte i njutningen som sådan utan i föreställningen därom”. Karin Johannisson refererar till romanen Leklust från 2006, skriven av Juli Zeh för att kategorisera senmodern melankoli. Författaren beskriver en helt ny människa som karaktäriseras av en längtan efter känsla och beröring, som i konsumtionssamhället framkallar melankoliska tillstånd genom den ändlösa längtan att tillfredsställa tomheten genom att konsumera varor och saker. Det beskrivs att en senmodern form av melankoli uppstår genom att man har känslan av att jaget urholkas av konsumtionskulturen. När man har samlat på sig tillräckligt för att kunna leva ett gott liv tröttnar man på det materiella och längtar efter att söka nya vägar. Om man inte är mottaglig för sina egna signaler stelnar människan och börjar känna att allt är meningslöst, vilket leder till en tomhetskänsla, och vad Kierkegaard beskriver, förtvivlan. Johannisson beskriver en känsla av tomhet, att man förlorat någonting som man inte vet vad det är, men att känslan upplevs som ett oerhört tomrum som individen försöker fylla. Men vad består tomrummet av, och vad är det som förlorats? Det skrämmande svaret som ligger nära till hands är att konsumtionen har skapat kravet på tomhet eftersom det föder begär som i sin tur föder krav på tillfredsställelse. Konsumtionen handlar inte om att tillfredsställa individens behov, utan om att se till att individen förblir otillfredsställd. I en tid där de stora berättelserna om gud, världsfreden och folkhemmet som kunde överbrygga skillnader och konflikter är förbi, sluter sig marknadsekonomin runt jaget som en bur, vilket skapar missnöjdhet och ett ifrågasättande av tillvaron. I tomheten inbjuds vi till drömmar om vad som helst, att göra sig fri från ansvar och skuldkänslor, vilket omvandlas till en ”fånga-dagen mentalitet” och narcissistisk leklust.

     I den moderna hjärnforskningen har människans förväntningssystem kartlagts. Det framkommer att längtan efter det vi vill äga eller uppleva är större än behovstillfredsställelsen. Den största njutningen ligger således i själva begäret. När vi köper en skjorta eller ett par nya skor kan första gången inge en underbar känsla. När vi sedan köper flera upphör samma underbara känsla som infann sig första gången. Inom oss pågår en kemisk resa som satts igång av dopaminet som är begärets substans. Det gör dig lustfylld, nöjd och glad, och fungerar som en drog för sinnet; en lyckans drog. Man ser någonting man vill ha som genom dopaminet gör dig upphetsad, motiverad och nyfiken, vilket påverkar din lust och ditt humör. I vår samtid går dopaminproduktionen på högvarv, och vi förstår inte att brist har vänts till överflöd, utan vi går ständigt omkring med ett habegär som förstärks av kroppens belöningssystem. I början kan man känna tillfredsställelsen, men din nya skjorta eller de nya skorna förlorar snabbt sin glans. Vi är programmerade att tröttna på det vi har och hela tiden söka efter nya njutningar. Lyckan över prylar och saker upphör väldigt snabbt. Mängden av saker i ditt hem, i ditt skåp, i din garderob, i din byrå är att betrakta som mängden av förbleknande drömmar. När behov ersätts av begär kan individen känna en stress när man suktar efter att ta del av livets goda, men man inser att man inte kan förtära allt. Individerna är hetsade av prestationskraven, vilket bygger på bördan av personligt ansvar och oro för framtiden. Samhället förvandlas till en massa av ensamma individer, otrygga i tillvaron och styrda av egoistiska intressen. Individen hotas genom kraven på sig själv och från omgivningen till gränsen av kollaps, vilket utmynnar i ett känslokaos. Sigge Eklund menar att vi är den första generationen ”där den breda massan får pröva på narcissistens tvära kast mellan att vara geni eller värdelös”. Återigen handlar melankolin om förlust och tomhet. Den enskilde rätar in sig i ledet och efterföljer samhällets rituella beteende och koder. Individen är förvirrad och vet inte vem hon är. Hon är öppen och fri; en möjlighetsmänniska som kräver ständig bekräftelse från sin omgivning. Identiteten är beroende av andras erkännande. Samtidigt är individen tom och handlingsförlamad att kunna ta del av alla möjligheter. Individen upplever i denna identitetsjakt att jag är ingenting och förfasas över att det inte finns någonting under ytan när den genomskådas, eller avskyr det som finns där under. Frågan som uppstår är vem jag är när jag inser att jag är tom på innehåll och ingenting. Att vara modern är att befinna sig i ett samhälle där allt som är fast förflyktigas. Samhällets omstöpning föder en instabilare typ av människa som är otålig, uppvarvad och emotionell. Samma äventyrslystnad och flyktbegär från våra innersta känslor framkallas genom konsumtionen som kompensation och substitut för det vi saknar, vilket innebär att känslorna trycks undan och hålls inne fram till den stunden då vi havererar och allt går i kras, då allt vi har försvinner och hotas att förstöras. Kierkegaard menade att människorna var ”fossilerade”, att de är medmänniskor utan identitet som tycker samma sak och har likartade åsikter om det mesta. Han såg en massa klädd i samma färger, med samma åsikter, samma intressen och samma rutiner. De levde samma liv och var stöpta i samma form. Därför lever inte människorna, ansåg han. Ett liv som bara bevaras och inte engageras och sätts på spel förlorar sitt värde. Redan Kierkegaard talade om det nya samhällets opersonliga pratsamhet. Alla pratar men det är ingen som säger något. Alla har en åsikt, men om oväsentliga saker. Aldrig har så många haft så lite att säga om så mycket. Även om Sören skrev det för över hundrafemtio år sedan kan det appliceras på vår samtid. Varför är människor i vår nutid så benägna att engagera sig i jämställdhetsdebatten, undrar jag. Det är en fråga som alla vågar och kan ha en åsikt om. Det är en fråga som inte kräver några vidare efterforskningar, kunskaper eller analytisk förmåga, eller att man ens har funderat kring problemet, innan man börjar prata utan att tänka. Människorna relaterar till sina egna erfarenheter och tror sig ha en uppfattning om vad som är sant, utifrån att exempelvis observerat deras barns beteende på dagis. Då anser personen att man har gjort en egen antropologisk empirisk fallstudie, och därigenom har närmat sig verkligheten och en djupare förståelse för könets betydelse. Jag är så trött på alla som i slentrian med en väldigt bestämd, tydlig och fast åsikt kan hävda att pojkar och flickor är olika, att det är en del av den mänskliga naturen och att det bara är att erkänna det. Hur ofta hör man inte någon säga att flickor är mer känsliga och eftertänksamma, men skvallrar betydligt mer än vad pojkar gör. Män är mer impulsiva, rakare och tydligare, men inte i lika stor kontakt med sitt känsloliv, och har tätare vänskapsband med ett fåtal istället för flera lösa förbindelser. Eller så hör man motpolen att könet inte finns, utan är en social konstruktion skapad genom samhällets normer, föreställningar och gemensamma uppfattningar, att det inte finns några egenskaper som är typiskt manliga eller typiskt kvinnliga, och att vi bör benämna individer vid hen. Hur har man kommit fram till detta undrar jag. Man bara plockar argument och åsikter från luften, fattar tag i dem och yttrar sig utan att tänka. Alla tycks i jämställdhetsdebatten tro att det finns en absolut sanning. Denna opersonliga pratsamhet mellan fossilerade människor gör mig så trött. Alla pratar men det är ingen som säger något, i alla fall inte av värde och betydelse som bidrar till den mänskliga utvecklingen. Det är inte ofta jag ger mig in i den snåriga och knapphändiga terrängen som utgörs av genusdebatten. Men jag tar tillfället i akt och beger mig något oförberedd ut i den med huvudet före och en sabel i min hand för att försvara mig mot potentiella rabiata motståndare som kommer i min väg. När jag läste Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar formulerade hon mycket av det jag tänkt utgör kärnan i feminismens problematik. Nina Björk illustrerar problemet genom att analysera budskapet i föräldrartidsskriften mama. Chefredaktören Carina Nunstedt beskrev att tidningen skiljer sig från traditionella föräldrartidningar genom att inte ställa barnet i fokus utan mamman. Redan genom denna beskrivning bröt mama med den traditionella bilden av moderskapet, som handlat om att någon annan än modern står i centrum för ens liv. Samtida jämställdhetsivrande kvinnor gör allt för att komma bort från den tidigare identiteten som förknippades med att vara mamma. Genom att istället tala om mammarollen öppnas en dörr mot frihet upp eftersom ordet har en aura av frivillighet över sig; en roll som man kan gå in i och som man kan träda ur. I mama var kvinnan också en dröm. Den nya berättelsen om moderskapet och mammarollen är en möjlighet till drömmar som kan förverkligas om bara mamman tar tillvara på alla de möjligheter som finns där ute. Men innebär inte moderskapet en ännu inte uppmärksammad möjlighet till andra relationer, och en alternativ längtan som utgör en kontrast mot tävlingens och egennyttans? Så skriver Nina Björk att hon kände, men att mamas redaktion inte kan ha känt likadant. I tidningen förmedlas uppmaningen att dröm om mammarollen som om den handlade om en livsstil, om konsumtion och glamour och njut materiella drömmar. Samtidigt skrev mama att aldrig komma med pekpinnar, men att uppmana till att drömma om inredning, mode och mat, om en härlig långweekend i London och om den senaste Chanelklänningen är ett uttryck för just lydnad under konsumismens pekpinne. Vad mama gör är att skapa en falsk motsättning mellan pekpinnar och drömmar, vilket omöjliggör det politiska samtalet eftersom vi då anses lägga oss i varandras liv. I den svenska debatten pågick för några år sedan en hätsk debatt om heltidsarbete för småbarnsföräldrar, om det var en sund utveckling att barnen lämnades på dagis eller förskola tidigt på morgnarna för att föräldrarna skulle kunna göra karriär. Den ena sidan i debatten menade att det inte var ett lämpligt sätt att organisera människors tillvaro, och att det fanns ekonomiska- och strukturella faktorer som var själva förklaringen till denna utveckling; nämligen för att höja produktionen och tillväxten och stimulera till fortsatt konsumtion. Det var anledningen till att politiska beslut hade lett fram till att det normala nu kommit att bli att organisera familjelivet på detta sätt. Carina Nunstedt uttalade sig i mama genom att säga att hon var trött på alla dem som stjälpte dessa mammor och som gav dem dåligt samvete. Hon fortsatte med att skriva att i mama skulle de fortsätta väja för pekpinnar och ge stöd för de olika livslösningarna som mammorna bestämmer sig för. Nina Björk frågar sig: ”Vad är då skillnaden mellan att drömma om mindre lönearbete och att drömma om paraplydrinkar? Varför är det ena en pekpinne och det andra en peppande dröm?”. Det ena anses vara någonting som hjälper kvinnorna och det andra någonting som stjälper dem. Det ena är en dröm om det egna jagets förändring; en individuell dröm. Det andra är en utopi om en strukturell förändring; en kollektiv dröm. De kollektiva drömmarna är i vår kultur avvisade, medan vi ständigt uppmuntras till att försöka uppnå de individuella drömmarna. Det är befogat att drömma om det nyrenoverade badrummet och de nya skåpsluckorna i köket, om semesterresan till Phuket, om det nya matbordet från Bruno Mathsson och den nya Tom Dixon-lampan, om egentid på gymmet i dem nya Nikesneakersen och om en karriär som stegrar på utvecklingstrappan. Men det är inte befogat att drömma om en bättre och rättvisare värld, om ett annat ekonomiskt system och en annan politisk ordning. Då betraktas det som en pekpinne. Det enda som skiljer den ena pekpinnen från den andra är att den ena är så djupt rotat i vårt ekonomiska system att vi inte kan se den; vi märker den inte. De falska motsättningar mellan drömmar och pekpinnar som mama skapar ger upphov till att vi har svårt att se oss själva i spegeln och tolka vårt handlande och agerande, i en kultur och i ett samhälle som därmed blir svårare att förändra eftersom vi inte vet vår roll och vilket samhälle vi lever i. Ett annat exempel som belyser den falska motsättningen mellan drömmar och pekpinnar är när Nina Björk för några år sedan skrev en kolumn i DN om den nya inredningstrenden då alla plötsligt skulle renovera sina hem. Hon skrev att dessa drömmar om det perfekta hemmet var ”skitdrömmar”. ”Medan jorden brinner upp sätter svensken upp nya fondtapeter”, skrev hon. Reaktionerna var starka och lät inte vänta på sig. Vem var hon att tala om vad andra skulle drömma, och vem var hon att döma ut andras drömmar. Nina Björk beskriver att hennes egen blick på sitt hem var utgångspunkten för kolumnen. Hennes blick såg plötsligt en massa bristfälligheter och defekter i sitt hem. Men blicken hade skapats, konstruerats och formats av kulturen, av alla idealbilder av andras hem och av uppmaningen till att ständigt konsumera för att uppnå idealbilden. Blicken hade slipats av en kultur som hela tiden säger till oss att det är viktigt att drömma materiella drömmar, och om vi inte gör det kommer vi att hamna på efterkälken och inte vara inkluderade i gemenskapen. Vad det handlar om är egentligen en kulturell och ekonomisk uppfostran, där vi förväntas drömma ”skitdrömmar” - som Nina Björk benämner det - och jag kan inget annat än att hålla med. Vad som är problemet är att man vägrar erkänna den ekonomiska makt som formar våra drömmar och vårt liv. Så länge vi inte erkänner denna makt kommer det politiska samtalet fortsatt vara kvävt. De som fortsätter välkomna detta system, som inte ser några problem med att drömma materiella drömmar har inget behov av ett offentligt politiskt samtal som berör det gemensamma. Tystnaden är talande. Vårt ekonomiska system vilar på plikten att drömma om varor, saker och tjänster. Plikten är en del av vår kultur, men vi känner inte igen den som någonting vi lär oss, utan som ett uttryck för den fria- och individuella viljan. I detta klimat blir det politiska samtalet omöjligt att föra, och när man försöker samtala om relevanta politiska frågor avfärdas det som en vilja till pekpinnar och att man lägger sig i något som borde vara en privatsak. Vi uppmanas ständigt till att konsumera, vilket är den stora pekpinnen. På marknaden kan vi välja bland tusentals varor och produkter som vi byter ut och ersätter med en annan när den inte längre ger oss tillfredsställelse. Vi byter ut vår dator till en nyare och bättre, vi byter bostad, jobb eller partner. Vi sätter ett ex framför, och det som en gång var betydelsefullt för mig och en del av mitt liv upphör att vara det. Men när det kommer till barn upphör denna logik. Ett otidsenligt drag av evighet vilar över relationen förälder-barn. Som vuxen individ kan man inte i relationen utvecklas genom separation, genom att byta ut eller uppdatera. Det är snarare en relation utan frivillighet, utan avtal och kontrakt; tills döden skiljer oss åt. Det är som vi flyttas bakåt i tiden när ett barn föds. Det är många som har svårt att andas och kvävs av allvaret, och samtidigt många som upplever den största lyckan. I en kanadensisk studie intervjuades kanadensiska mammor från olika samhällsskikt om hur moderskapet hade påverkat dem som individer. Resultatet sammanfattades: ”Deltagarnas berättelser om moderskap var alternativa metaforer för jaget, skapade genom kulturella erfarenheter av mänsklig samhörighet, omsorg och ömsesidigt beroende snarare än av avskildhet, oberoende och konkurrens: alternativa band som fungerar socialt sammanbindande”. Jag tror som Nina Björk att en förälder erfar dessa annorlunda band mellan människor och andra former av relationer när barnet och inte jaget sätts i främsta rummet. Vad detta belyser är att en modern kvinna också är en mor och att moderskapet innefattar så mycket mer än bara en roll att utöva. För en feminist är frågan känslig då det utgör den patriarkala myten om kvinnan som moder, vilket innebär att den som ägnar sig åt moderskap hamnar i både ekonomiskt och politiskt underläge och förlorar makt. Modern har alltid varit upphöjd och haft inflytande inom hemmets väggar. Det var först när det kapitalistiska produktionssättet blev ledande och lönearbetet som organisatorisk grund för överlevnad befästes, som kvinnans maktbefogenheter och inflytande försvagades. Den stora frågan är om feminismen kan eller vill beröra den mer övergripande frågan. Och nu kommer jag till slutsatsen av min kritik av den feminism som har segrat i Sverige och i stora delar av västvärlden. Det är den rättighetsliberala, inte den utopiska feminismen som har segrat. Det den är bäst på är att framhålla kvinnors rätt att vara som män traditionellt har varit, att arbeta som män, ha samma rättigheter och samma lön som män. Vi måste fråga oss vad som i det traditionellt manliga som är gott, vilka egenskaper som är mindre smickrande och vad som är värt att befrämja eller förkasta. Vi måste även samtala kring traditionellt kvinnliga egenskaper som empati och omsorgsfullhet som är värdefullt att bevara, men att frigöra egenskaperna från just kvinnlighet och se det som mänskliga egenskaper värda att värna om. Feminismen bör inte anamma allt det som traditionellt ansetts manligt, utan diskutera kring och problematisera värdet av att efterlikna manliga egenskaper som exempelvis att prioritera lönearbete framför familjeliv. Risken är annars att relevanta frågor om samhället vi lever i och den kultur vi uppfostras i inte ställs. Feminismen riskerar annars bli ett sätt att slippa värdera handlingar och att slippa förhålla sig till etiska och moraliska frågor. I kampen har feminismen övertagit ett språkbruk där ord som frihet, ägande och oberoende varit centrala. I kampen för juridiskt skydd mot våldtäkt och för fri abort har man använt sig av dualismen mellan kropp och själ, att kroppen inte är en ägd privat egendom. Eftersom kroppen är hennes kan hon inte tvingas fullfölja oönskade graviditeter, bli våldtagen eller tvingas göra abort mot sin vilja. Kroppen är hennes. Det privata ägandets makt åberopas. Nina Björk frågar sig vad vi förlorat på vägen, vad vi gör med den speciella relationen mellan ett barn och en förälder, om det är som så att vi som en konsekvens av att den är för känslig för att uppmärksammas som en politisk fråga lämnar den åt dess privata öde, och att vi därmed glömmer dess unika värde och låter den bli en relation som utspelar sig mellan människor och varor som på den öppna marknaden. Risken är att vi varufierar denna relation i rädsla för att politisera den.

Melankoliska rum, del 1

Om du ställde dig frågorna: Vad är det som fattas? Vad är det för fel på mig? Hur kan jag hitta tillbaka till den jag var?, hade Kierkegaard sagt – grattis, du är förtvivlad. Han hade menat att det du känner inte är någon brist, utan en tillgång, och att du nu har möjlighet att utvecklas som människa. Förtvivlan innebär att nuet står i konflikt med våra tankar om framtiden, och att det är just detta som gör oss till människor. Människan lever både i en uppfattad och i en tänkt värld. Den tänkta världen kan vara en flykt från vardagen. Fantasin kan komma att springa iväg utan förankring i verkligheten. Den inre föreställningsvärlden blir en evinnerlig längtan som genom oförmågan att förverkliga drömmarna kan leda till ständig frustration. Förtvivlan kan vara existentiell. Det första steget från förtvivlan är enligt Kierkegaard att acceptera de känslor du är bärare av. Är du inte nöjd trots att du enligt dina egna värderingar och enligt samhällets konventioner borde vara det, bör du omfamna det och acceptera att du känner som du gör. Det är det som är autenticitet, att finna sig själv i den situationen man befinner sig i och börja där.

     I det moderna samhället anses det orimligt att tala om universella principer och ordningar. Det är vedertaget att tala om att allt är relativt och föränderligt. I olika kulturer är olika normer och värderingar vägledande för det mänskliga handlandet. Något som är rätt någonstans kan vara fel på en annan plats. Finns det sådant som alltid är rätt och alltid är fel? Eller är människans moraliska uppfattningar föränderliga över tid och ser olika ut beroende på kontext och sammanhang? Varje samtid har en egen känslorepertoar. Genom olika mönster i samtiden formas känslor. Reaktioner kan i en tid uttryckas som leda, i en annan som förtvivlan, och i en tredje som depression. Det finns inga universella sätt att förstå människors känslor. Det existerar alltså trender i emotionellt beteende. Utbrändhet, torgskräck och panikångest fanns inte förr. Känslor skapas och återskapas genom hur de bekräftas i det sociala rummet. Känslor produceras genom kulturen och de normer och värderingar som är rådande för tiden. Kulturella aspekter är i allra högsta grad närvarande när vi talar om känslostrukturer. Kulturen inverkar på våra sinnen, upplevelser och förnimmelser av oss själva och omgivningen, och sträcker sig över hela våra liv. Samtida mönster av känslor och stämningar fungerar som emotionellt normsystem som blir ett sätt att förstå sig själv och omvärlden, och en del av identiteten. Även när vi talar om känslor är samspelet mellan individ och samhälle ständigt pågående. Under 1700-talet existerade en sensibilitetskultur, under 1800-talet en kontrollkultur, och i vår samtid en begärkultur, vilket illustrerar att olika tidsepoker har bestämda känslokoder. Konstaterandet tvingar fram frågan, om det verkligen är vad individen känner eller vad individen har lärt sig att känna. Känsloyttringar är redskap för iscensättandet av jaget. Känslor gör liksom kläder någonting med kroppen och är att betrakta som kommunikativa medier; bärare av ett budskap. Känslor ingår i vad Bourdieu kallar det symboliska och kulturella kapitalet, vilket skapar och befäster den sociala identiteten. Det innebär att känslor ingår i sociala processer och att individen konstruerar sig själv och skapar den man vill vara. Känslostrukturer skapar även klassmedvetande på samma sätt som makt eller kapital. Depression, grubbleri och drömmande sågs länge som ett känslotillstånd förenat med överklassen. När man talar om melankoli uppstår frågan om var gränsen går mellan friskt och sjukt och när en känsla är så stark och förstorad att den hamnar utanför det normala. De tillstånd som Karin Johannisson (2009) - professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet - vill fånga är ett gränstillstånd, och är som ett rum utan väggar som kan utvecklas till eller söka sig ifrån sjukdom. Melankolin svävar mellan det friska och det sjuka, och befinner sig i gränssystem mellan samhälle och individ. Hon menar att känslotillstånden befinner sig i ett ingenmansland mellan medicinen och socialpsykologin. Det som anses normalt krymper i takt med att vi benämner allt fler melankoliska tillstånd med medicinska namn. Melankolin har ingen entydig form. Melankolin beskrivs som leda, rastlöshet, tomhet, trötthet, ångest, längtan, lustfylldhet. Den kan vara nattsvart med tankar om självmord. Den kan vara depressions-grå, tomhets-vit, eller stämnings-blå. Den beskrivs vid många namn som en känsla av leda och tungsinne, svårmod och nedstämdhet, och betraktas i regel som en känsla eller ett stämningsläge. Av andra kan melankolin betraktas vara lyckan att vara sorgsen. Men det finns en bestämd beståndsdel som alltid tycks finnas med; nämligen brist eller förlust. Förlusten kan ta former på olika sätt, och vara en förlust av handlingskraft och ork, men kan även betyda förlust av mening. Förlusten kan även visa sig som en påtaglig sensibilitet, ångest och rastlöshet. Temat förlust är ständigt närvarande som en grundförutsättning för tillståndet. När man befinner sig i ett melankoliskt tillstånd ifrågasätter och reflekterar man oftast över relationen mellan jaget och omvärlden, och nästan alltid uppstår konflikt och revolt. Melankolin kan beskrivas vara utlöst av olika variationer av rädsla, svartsjuka, sorg, svek eller längtan. Karin Johannisson vill beskriva melankolin som en känsla och inte som en sjukdom och formulerar denna känsla i enlighet med Freud som betraktade melankolin som en känsla av förlust av något som man inte vet vad det är. Jag anser att definitionen är tänkvärd och att väldigt många människor kan känna igen sig i att befinna sig i ett nedstämt tillstånd där man inte kan sätta finger på vad det beror på. Den verkliga melankolin skapas av passionerna skräck och förtvivlan, och det finns olika underavdelningar som jag har för avsikt att redogöra för. Kärleksmelankolin med underrubriken svartsjuka karaktäriseras av känslor som ångest, misstänksamhet, en bitter smärta, en eld över bröstet, en besatthet av att veta, yrsel och helvete, och dessutom tillkommer utbrott och underligt beteende. En annan typ av kärleksmelankoli utlöses vid separation från den älskade som skapar en outhärdlig längtan och en känsla av att inte kunna leva utan den andre. I det mörkaste melankoliska rummet finns inget ljus, bara en avgrund som väntar på kropp och själ. Den drabbade undviker social kontakt och älskar avlägsna platser i sin ensamhet; i förvirring irrar han omkring i natten utan att veta vart han är på väg. Renässanshumanisten Robert Burton sa om sig själv ”jag skriver om melankoli för att slippa melankoli”. Jag tror att om man kan beskriva sina känslor och närma sig dem genom att finna ett språk kan man också finna en utväg. Även när mörkret är som mest påtagligt och outhärdligt har kreativitet och uppfriskande former uppstått. Aristoteles frågade sig om melankolin tilldelats särskilda människor med ordinära förmågor av skarpsinne och insikt. Melankoli knöts i den antika traditionen till intellektuell storhet. Tegnér betraktade melankolin som ett tillstånd förknippat med ett skapande och självreflexivt jag; ett tillstånd med hög status som genom sensibilitet byggs upp som en identitet. Mörkrets orsak säger Tegnér finns i ”de passioner som ligger på bottnen av livets kalk”. En sensitiv personlighet fungerade i ett elitistiskt och intellektuellt sammanhang som ett identitetsbygge. Melankoliska tillstånd förenades med skapande och kreativitet, egenskaper som den moderna människan var bärare av. Kring sekelskiftet 1800 lyftes melankolikern fram som romantiker och betraktades som ett självmedvetet subjekt som byggde sin identitet genom melankolin, och pendlade mellan stort självtvivel och stor självtillit. Melankolin byggs upp som en kreativ konstnärsidentitet där den enskilda medvetet avskiljer sig från sin omgivning och frigör sig från samhällets konventioner. Den romantiska melankolikern bygger sin identitet genom att vårda sin unika personlighet där uppdraget är att inte vara som alla andra. Melankolin kan betraktas som att vara den olyckligaste människan innebär även att vara den lyckligaste människan.  Ett melankoliskt tillstånd beskrivs av en läkare under 1800-talet som en avskurenhet och ett förfrämligande, som om det är placerat en hinna av glas mellan jaget och omvärlden. Melankolin är stum och instängd i sig själv fångad av en sorg utan orsak i en tryckande outhärdlig grå stämning. I en skildring från slutet av 1800-talet av psykologen T.A Ribet beskrivs tillståndet som oförmågan att känna njutning. Den drabbade visar ett genuint intresse för omvärlden men deltar inte, utan befinner sig på åskådarplats med svårigheter att ta del av allt. Tillståndet beskrivs som självreflexivt och att oförmågan att delta upplevs plågsam. Första gången vi drabbas av känslan av meningslöshet blir vi lätt förvånade. Jag som alltid tyckt om att gå ut och dricka öl med mina vänner. Jag som alltid njutit av en promenad längs havet. Jag som alltid känt mig rofylld av ett långt varmt bad. Plötsligt bryr jag mig inte om någonting längre. Vi känner inte igen oss helt enkelt. Till en början tror vi att vi kan befrias från tillståndet genom att vi lider en brist av något annat, att om vi bara får mer stimulans i form av en ny partner, en resa, ett klädesplagg eller ett nytt jobb så blir allt bra. Man försöker och man hoppas, men ingenting hjälper. Man inser att de gamla metoderna och recepten inte fungerar för att känna ett större välbefinnande. Oavsett vad man vunnit eller vad man funnit i livet, vad man äger och vem man är, tycks tillvaron omgärdad av ett mörkt hölje som man inte kan få bort. Melankolin är någonting man kan visa upp, men det är ett nederlag om den förvandlas till depression. Depressionen saknar melankolins existentiella karaktär. Vad är då skillnaden mellan melankoli och depression? Frågan är relevant eftersom depressionstillståndets kurva växer drastiskt. Diagnosen depression existerade knappt innan 1900, men dyker sporadiskt upp i patientjournaler från 1920-talet. Depressionsbegreppet har kommit att ersätta melankolibegreppet. Den moderna psykiatrin har begränsat kriterierna och förklaringarna till olika psykiska tillstånd och fokuserat på att det mörka i jaget kan mätas, skiljas av och förses med terapeutiska insatser och behandlingar. Genom att betrakta tillståndet som en sjukdom blir det möjligt att behandla. Depressionen beskriver individen som nertryckt och hämmad av sina känslor, medan melankolibegreppet inbegriper starka känsloyttringar framkallat av det mörka och mer ett tillstånd av känslomässig oordning. Melankolin beskrivs som både lidande och skapande. Av många betraktas den kreativa sidan som romantisering och falsk heroisering, men psykoanalytisk teori visar att känslorna av förlust och sorg kan av individen översättas i ett språk som upprättar och stärker ett jag i kris. Det stora problemet är fixeringen vid vad som är friskt och vad som är sjukt. Adam Smith och David Hume menar att känsla, inte förnuft är moralens källa. Melankolin har historiskt sett betraktats vara en känsloyttring hos dem som tar världen på allvar och som därför måste göra sig sårbara för världen, och att välbefinnande och förnöjsamhet är för enkla själar. Sensibilitet har historiskt betytt förhöjd mottaglighet för känslor, känslighet, förhöjd förnimmelseförmåga och förhöjd empatisk förmåga. Sensibilitet handlar om social insikt och är relaterat till sympati, empati och altruism, om att bli berörd och beröra andra, vilket tar form i ett socialt spel där nyckeln är kommunikation. I samspelet upptäcker individen sig själv och andra genom blickarna som möts och genom den andres rörelser. Sensibilitet förstorar och förstärker, vilket gör att världen öppnas och intrycken blir påtagligare. Världen kan betraktas outhärdlig då intrycken kan förvandlas till smärta. Sårbarhet har en egen historia. Modernitetens känsliga individ socialiseras genom kulturen och skapas socialt, moraliskt och medicinskt. Vad som är intressant att understryka är att känslostrukturer skapas och bekräftas genom samhällsordningen. Sårbarhet har under tidigare tidsepoker genom historien varit en status av markör. En sårbarhet eller kollaps i det sociala umgänget betraktades vittna om en sensitiv person som behandlades med respekt. Den förväntade manliga identiteten består i en förmåga att avskärma sig från känslor och stänga ute yttre impulser och störningar. Den manliga gråten är ett tecken på svaghet och en antydan om att mannen är på väg att brista och tappa kontrollen. Med gråten och darrningarna försvinner manligheten. Att förlora kontrollen innebär att känslor som skall hållas inne flyter utåt, och de känslor som ska hållas ute rusar in i jaget.

     Karin Johannisson skriver om acedia som historiskt beskrivits som en isande tomhet; som en själslig död. Acedia är en känsla av att vara fylld av tomhet och är snarare en process än ett stabilt tillstånd. Med stöd av Hans Zetterbergs forskning från 1960-talet, menar Johannisson att en särskilt utsatt grupp att drabbas av detta tillstånd är akademiker och intellektuella. Tillståndet delas in i fyra typer. Den första acediatypen drabbar de som inser sina begränsningar, och som inte klarar av att leva upp till sina ambitioner oftast för att individen har haft för högt ställda krav på sig själv. Det är misslyckandets acedia. Den andra typen är framgångens acedia, vilket innebär att en snabb framgång förändrar orienteringspunkten för jaget som medför till att förväntningar av sig själv och av andra kan leda till att förmågan förloras. Idéerna har försvunnit och tankarna och den kreativa kraften är som bortblåst. Den tredje är specialiseringens acedia, vilket kan uppkomma om allt i livet koncentreras till vetenskapen, på bekostnad av det sociala och privata. Hela självbilden centreras kring forskningen, vilket innebär att man avskärmar sig från omvärlden. Den fjärde är splittringens acedia. Den uppstår när man lämnat det akademiska eller intellektuella arbetet bakom sig och man söker bekräftelse på annat håll. Splittringen består i att man flyr vetenskapen för världen, men man känner en själslig tomhet i att det som världen har att erbjuda inte kan fylla igen tomrummet som skapats och man längtar tillbaka till det tänkande och kreativa rummet som man tidigare befann sig i dagligen. Splittringen handlar om en obalans mellan förväntningar och belöningar. För att inte avslöja sitt sociala underläge och för att passa in dras man djupare in i vetenskapen, vilket är det område där man kan hävda sig och få bekräftelse. Problemet är att hela jaget nu placerats där. 

     Vad man kan konstatera är att nedstämdhet och sårbarhet återkommer i varierande former och att samtiden anger vilka tecken som accepteras och vilka som trängs bort, och när de ges namn i form av diagnoser. Traditionellt har känslorna betraktats som subjektiva inneslutna i det enskilda jaget. Känsloidentiteter etableras i tidsspecifika rum. Melankoli, sensibilitet, nervositet och utbrändhet är känslor som endast kan förstås i relation till sociala och kulturella sammanhang, vilket illustrerar en form av självskapande process som säger hur individen uppfattar sig själv och hur omgivningen uppfattar individen. Beteendevetaren Tomas Danielsson förklarar varför väldigt många människor drabbas av utmattningsdepression i det moderna samhället. Han talar om ett fenomen han benämner ”additionsstress”, som handlar om att man medvetet och omedvetet jämför sig och sina prestationer med andra och andras prestationer. I samtalet med andra i sin omgivning ser och hör man att alla byter jobb, tränar, umgås med släkten, åker på weekendresor, lagar spännande mat och läser på universitetet för att få ett bra jobb. Varje prestation som du hör andra gör adderar du till din egen mentala lista över saker som du vill uppnå. Detta innebär att relationerna med andra grundas på konkurrens och jämförelser, vilket leder till att man placerar sig själv i en hierarki i relationen till andra och i värderingen av andras prestationer. Detta bidrar till att vi distanserar oss från relationer och inte vill ha med varandra att göra särskilt mycket, eftersom vi främst har att göra med varandra som konkurrenter. Relationsrädslan är en psykologisk företeelse som konstrueras socialt och kulturellt. Känslorna är djupt internaliserade i oss, och anledningen till att de blir det är för att de har väldigt mycket samhälle och kultur i sig. Denna rädsla är en verklig och adekvat känsla i ett konkurrensinriktat samhälle där en bild om oss själva i samhället har införlivats genom att leva i det, vilket gör att det är lätt att tro att allt en människa gör, gör hon för sig själv för att hävda sig och för att stärka sin position gentemot andra. Ögat öppnas på nya sätt för känslorna på den samhälleliga scenen. Vad Karin Johannisson konkluderar är att melankolin alltid har uttryckts som att jaget upplever en förlust av något, som man oftast inte vet vad det är. Känslor uppstår spontant, formas och konstrueras i sociala och kulturella sammanhang. Känslorna bestäms alltid utifrån inre känslostrukturer som formas i det upplevda livet genom normer och värderingar. Den stora frågan som Karin Johannisson ställer är om kulturellt inlärda känslor kan autentiseras. Hon besvarar frågan med ett ja, och utvecklar antagandet genom att hävda att känslorna inte endast kan reduceras till konstruktioner som avviker från något autentiskt. Känslorna är i allra högsta grad verkliga för den enskilde. Men känslorna är både sociala och subjektiva processer som inte endast kan reduceras till psykologiska fenomen. Känslostrukturer verkar i den sociala sfären, vilket hör ihop med aspekter av kulturen. Intensiva försök har gjorts att sjukförklara melankolin eftersom den i en tid av välfärd och rationalitet inte passar in. Den har därför placerats i förfrämligande diagnoser som depression, utbrändhet och ångest för att frånta sig ansvaret om att förklaringarna till melankolin kanske bör sökas i samhället och inte i individen.

Miljömedvetande och miljöbeteende

Flertalet människor börjar inse att sättet som vi för närvarande lever på inte är hållbart. Den västerländska livsstilen som grundas i konsumtion och överexploatering av jordens resurser bidrar till att energiförbrukningen ökar och mängden av utsläpp av växthusgaser ökar. Vi besitter idag kunskapen och förfogar över resurserna för att vidta ett stort antal konkreta handlingsåtgärder för att reducera människans negativa påverkan på jorden och klimatet. De konkreta åtgärderna som privatpersoner kan vidta består i att sänka elförbrukningen, reducera antalet resor som bidrar till stora koldioxidutsläpp, källsortera avfall och köpa ekologiska livsmedel. Transporter är en väldigt stor bidragande faktor till den globala uppvärmningen och klimatförändringarna som orsakas av utsläpp av växthusgaser såsom koldioxid. Koldioxidutsläppen från flyg beräknas vara 2,5 gånger högre än utsläppen från vägtransporter, och har ökat stadigt under en 50 års period; en ökning som skett i snabbare takt än transporter på land. Ungefär hälften av alla internationella resor skedde med flyg år 2011 enligt UNWTO (2012). Det har en betydande negativ påverkan på miljön eftersom det är det transportmedel som producerar mer koldioxid per passagerarkilometer än något annat transportmedel. En ökad miljömedvetenhet hos individer behöver inte betyda att beteendet förändras. När det gäller långa utlandsresor visar flera studier att människors benägenhet att flyga inte har minskat. Miljöbeteendet hos en och samma person förändras beroende på olika situationer. Inom turism och resandet övervägs sällan beslutet att resa utifrån miljömässiga faktorer, vilket kan förklaras genom att många turister inte är medvetna om resandets konsekvenser för miljön, och hur flyget bidrar till klimatförändringarna och den globala uppvärmningen. Miljömedvetenheten hos den enskilde har snarare ett lokalt fokus i form av exempelvis källsortering, köp av ekologiska produkter och varor, och undvikande av nedskräpning. Även om en medvetenhet finns om resandets negativa miljöpåverkan ser man det på individnivå inte som sitt ansvar, och väljer istället att skjuta ansvaret ifrån sig. Ett konkret exempel härrör från en bekant som är miljövetare och arbetar som miljökonsult inom den privata sektorn, och således bör ha omfattande kunskaper om transportsektorns negativa påverkan på miljön. Hon försöker envetet påverka andra att inte skräpa ner i naturen, att börja källsortera och att köpa ekologiska råvaror och produkter, men hon åker på nöjesresor i form av dagsutflykter till avlägsna platser med bil ett par gånger i månaden och reser med flyg till turistresemål flera gånger om året. En påtaglig dubbelmoral är närvarande i förhållandet och medvetenheten kring miljöproblemet, vilket avspeglar den enskildes miljöbeteende. En del av det moraliska dilemmat består i resonemanget om friheten att resa. Resandet har blivit mer och mer accepterat som en viktig del i människors liv och värderas högt av den enskilde individen. Fördelarna med resandet överväger de negativa effekterna. Ansvaret för klimatförändringarna anses inte ligga hos den enskilde individen. Således saknas det dels kunskap kring miljöproblemet och individens egen påverkan, dels beredvillighet att förändra det egna beteendet eftersom det inte betraktas vara ett individuellt ansvar. Klimatproblemet anses för svårhanterbart och komplicerat. Individen överför ansvaret till externa aktörer såsom regeringar och internationella organisationer som anses ha det övergripande ansvaret att införa klimatpolitiska åtgärder för att påverka individens beteende. Det finns en oerhörd komplexitet vad gäller det individuella ansvaret att hantera klimatproblemet. Samtidigt som jag anser att individen har ett ansvar att förändra sitt beteende kommer inte några konkreta förändringar att ske om inte regeringar och internationella organisationer på politisk nivå inför strategier för att införa klimatpolitiska åtgärder, som syftar till att påverka individers beteende och begränsa individers klimatpåverkan. Vi befinner oss lite i ett moment 22 där individen måste ta ansvar för att förändra sitt beteende, men att det krävs att regeringar och organisationer inför klimatpolitiska åtgärder för att individer ska förändra sitt beteende. Regeringar och organisationer anser att individen har ansvaret, och individen anser att det yttersta ansvaret ligger hos regeringar och organisationer.

     Hur kan man gå tillväga för att reducera flygresorna och köttkonsumtionen? För det första krävs en radikal klimatpolitik som ger oss starka incitament att flyga mindre och äta mindre kött. Det krävs att vi säger till andra att det är moraliskt fel att ta bilen till jobbet, att flyga och att äta nötkött. Den stora anledningen till att vi måste göra ovillkorade uppoffringar och åtaganden är omsorgen av kommande generationer och jordens fattiga. Enligt vissa krävs det mer än så; nämligen en global etik som tydligt förklarar varför det är moraliskt fel att flyga trots avsaknaden av definierade lagar och överenskommelser. Det stora problemet är att de flesta medborgarna lägger ner avsevärt mycket större vikt vid sin egen välfärd och människorna i sin omedelbara närhet. Vi distanserar oss från människor som lever i andra delar av världen. I politiska sammanhang lägger vi ner större vikt vid svenskarnas välfärd än kommande generationers välfärd eller människor som lever i andra delar av världen. Om vårt synsätt förändras kan vi också bli villiga att göra uppoffringar för deras skull genom att sluta flyga och äta nötkött. Men den stora paradoxen är att den enskilde individen inte kommer att förändra sin livsstil om inte andra följer efter. Trots insikten om att vi håller på att förstöra vår planet är väldigt få villiga att ändra sitt beteende och sin livsstil, vilket är en märklig paradox nästan som att begå kollektivt självmord utan att vilja dö. Svenskarna har en generellt hög medvetenhet kring miljöhotet, men väljer ändå inte att agera; antalet resor till fjärran länder ökar och konsumtionen av varor och prylar når allt högre höjder.  Den stora frågan som uppstår i sammanhanget är om attityder till ett problem innebär att beteendet påverkas, vilket inte är en självklarhet eftersom medvetenheten om miljöhotet är väldigt hög, men väldigt få väljer att förändra sitt beteende för att förhindra miljöförstöringen. Vad beror detta på? En förklaring nära till hands är att om det föreligger hinder för att förändra sitt beteende och om det innebär påfrestningar för individen väljer individen att inte förändra sitt beteende. En annan tänkbar förklaring grundas i en likgiltighet hos människorna och en känsla av hopplöshet; att problemet är för omfattande, ogripbart, komplext och komplicerat för att överhuvudtaget kunna påverka och göra någonting åt det. Den generella uppfattningen är att om ingen annan gör någonting åt problemet och förändrar sitt beteende kommer inte jag heller att göra det. Men vad vi måste förstå är att allt individuellt flygande ingår i ett kollektivt beteende som både skadar individen och alla andra. Därför är det moraliskt förkastligt att flyga, även om alla inte är klandervärda. Därför bör man ta avstånd från den skadliga praktik det innebär att flyga, även om effekten är marginell. Förhållandet mellan ett ökat miljömedvetande och förändrat miljöbeteende är komplicerat. Studier visar att sambandet mellan miljövänligt beteende och uppfattningar om ekologiska livsmedel inte är solklart. En del studier visar att den vanligaste orsaken till att köpa ekologiska livsmedel är hälsorelaterat där miljömedvetandet endast har en marginell betydelse. Andra studier visar att miljömedvetenheten är en stark indikator vid köpet av ekologiska produkter. Det ska nämnas i sammanhanget att det finns ett tydligt samband med en ökad oro över miljön och en ökad intention att agera miljövänligt. För att kunna oroa sig över ett problem krävs kunskap om problemets konsekvenser, och för att förvärva kunskap om relevanta samhällsproblem krävs högre utbildning. Studier visar på en tydlig korrelation mellan kunskap om miljöfrågor och miljömedvetet beteende, och visar att ett större miljömedvetet engagemang är relaterat till högre utbildning, vilket kan förklaras på olika sätt. Ett miljömedvetet engagemang kräver tid, energi och även kapital. Individer med högre utbildning har oftast en högre inkomst, vilket innebär en större valfrihet att kunna konsumera ekologiska produkter eftersom ekologiska livsmedel oftast är dyrare. En höginkomsttagare har i sin tur möjlighet att arbeta mindre än en låginkomsttagare, vilket underlättar möjligheten att köpa ekologiska produkter som oftast är mindre tillgängliga och svårare att hitta än konventionellt odlade och producerade varor. Eftersom en höginkomsttagare inte behöver arbeta i lika hög utsträckning finns större utrymme för fritid och vila, vilket påverkar energiförmågan som krävs för att ha ork att engagera sig och leva på ett miljömedvetet sätt. En höginkomsttagare behöver inte oroa sig över att få privatekonomin att gå ihop och få mat på bordet för dagen, vilket innebär att en höginkomsttagare har möjligheten och förmågan att engagera sig i andra frågor som inte handlar om att tillfredsställa de grundläggande behoven. Kan man konkludera att ett ökat miljömedvetet beteende är en fråga om klass? Även om det inte finns någon enhetlig forskning som visar på att handla ekologiska varor är kopplat till en specifik klass finns det ändå väldigt mycket som tyder på att det finns en koppling, och anledning att anta att det bland andra klasser bildas ett motstånd och minskad benägenhet att handla ekologiskt, vilket innebär att andra inte följer efter. Studier visar på att högre utbildning har en stor effekt på attityder till ekologiska livsmedel. Individer med högre utbildning har en större beredvillighet att betala för ekologiska livsmedel eftersom de anser att det bidrar till att förbättra miljön. Med högre utbildning följer också en större ekonomisk möjlighet att köpa ekologiska varor som oftast är dyrare än massproducerade livsmedel. Därför kan hävdas att en högre inkomst bidrar till att fler väljer att handla ekologiskt. Ekonomiska faktorer har alltså en stor inverkan eftersom de med lägre inkomster avstår från att köpa ekologiska livsmedel för att de är dyrare än konventionella. Genom en kort genomgång av den befintliga litteraturen på området kan konkluderas att inkomst har en stor inverkan på valet av köp av ekologiska produkter, och högre inkomst följer av högre utbildning, och genom högre utbildning och högre inkomst befinner man sig i ett högre socialt skikt. Alltså har klass inverkan på köpet av ekologiska produkter.