Melankoliska rum, del 1

Om du ställde dig frågorna: Vad är det som fattas? Vad är det för fel på mig? Hur kan jag hitta tillbaka till den jag var?, hade Kierkegaard sagt – grattis, du är förtvivlad. Han hade menat att det du känner inte är någon brist, utan en tillgång, och att du nu har möjlighet att utvecklas som människa. Förtvivlan innebär att nuet står i konflikt med våra tankar om framtiden, och att det är just detta som gör oss till människor. Människan lever både i en uppfattad och i en tänkt värld. Den tänkta världen kan vara en flykt från vardagen. Fantasin kan komma att springa iväg utan förankring i verkligheten. Den inre föreställningsvärlden blir en evinnerlig längtan som genom oförmågan att förverkliga drömmarna kan leda till ständig frustration. Förtvivlan kan vara existentiell. Det första steget från förtvivlan är enligt Kierkegaard att acceptera de känslor du är bärare av. Är du inte nöjd trots att du enligt dina egna värderingar och enligt samhällets konventioner borde vara det, bör du omfamna det och acceptera att du känner som du gör. Det är det som är autenticitet, att finna sig själv i den situationen man befinner sig i och börja där.

     I det moderna samhället anses det orimligt att tala om universella principer och ordningar. Det är vedertaget att tala om att allt är relativt och föränderligt. I olika kulturer är olika normer och värderingar vägledande för det mänskliga handlandet. Något som är rätt någonstans kan vara fel på en annan plats. Finns det sådant som alltid är rätt och alltid är fel? Eller är människans moraliska uppfattningar föränderliga över tid och ser olika ut beroende på kontext och sammanhang? Varje samtid har en egen känslorepertoar. Genom olika mönster i samtiden formas känslor. Reaktioner kan i en tid uttryckas som leda, i en annan som förtvivlan, och i en tredje som depression. Det finns inga universella sätt att förstå människors känslor. Det existerar alltså trender i emotionellt beteende. Utbrändhet, torgskräck och panikångest fanns inte förr. Känslor skapas och återskapas genom hur de bekräftas i det sociala rummet. Känslor produceras genom kulturen och de normer och värderingar som är rådande för tiden. Kulturella aspekter är i allra högsta grad närvarande när vi talar om känslostrukturer. Kulturen inverkar på våra sinnen, upplevelser och förnimmelser av oss själva och omgivningen, och sträcker sig över hela våra liv. Samtida mönster av känslor och stämningar fungerar som emotionellt normsystem som blir ett sätt att förstå sig själv och omvärlden, och en del av identiteten. Även när vi talar om känslor är samspelet mellan individ och samhälle ständigt pågående. Under 1700-talet existerade en sensibilitetskultur, under 1800-talet en kontrollkultur, och i vår samtid en begärkultur, vilket illustrerar att olika tidsepoker har bestämda känslokoder. Konstaterandet tvingar fram frågan, om det verkligen är vad individen känner eller vad individen har lärt sig att känna. Känsloyttringar är redskap för iscensättandet av jaget. Känslor gör liksom kläder någonting med kroppen och är att betrakta som kommunikativa medier; bärare av ett budskap. Känslor ingår i vad Bourdieu kallar det symboliska och kulturella kapitalet, vilket skapar och befäster den sociala identiteten. Det innebär att känslor ingår i sociala processer och att individen konstruerar sig själv och skapar den man vill vara. Känslostrukturer skapar även klassmedvetande på samma sätt som makt eller kapital. Depression, grubbleri och drömmande sågs länge som ett känslotillstånd förenat med överklassen. När man talar om melankoli uppstår frågan om var gränsen går mellan friskt och sjukt och när en känsla är så stark och förstorad att den hamnar utanför det normala. De tillstånd som Karin Johannisson (2009) - professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet - vill fånga är ett gränstillstånd, och är som ett rum utan väggar som kan utvecklas till eller söka sig ifrån sjukdom. Melankolin svävar mellan det friska och det sjuka, och befinner sig i gränssystem mellan samhälle och individ. Hon menar att känslotillstånden befinner sig i ett ingenmansland mellan medicinen och socialpsykologin. Det som anses normalt krymper i takt med att vi benämner allt fler melankoliska tillstånd med medicinska namn. Melankolin har ingen entydig form. Melankolin beskrivs som leda, rastlöshet, tomhet, trötthet, ångest, längtan, lustfylldhet. Den kan vara nattsvart med tankar om självmord. Den kan vara depressions-grå, tomhets-vit, eller stämnings-blå. Den beskrivs vid många namn som en känsla av leda och tungsinne, svårmod och nedstämdhet, och betraktas i regel som en känsla eller ett stämningsläge. Av andra kan melankolin betraktas vara lyckan att vara sorgsen. Men det finns en bestämd beståndsdel som alltid tycks finnas med; nämligen brist eller förlust. Förlusten kan ta former på olika sätt, och vara en förlust av handlingskraft och ork, men kan även betyda förlust av mening. Förlusten kan även visa sig som en påtaglig sensibilitet, ångest och rastlöshet. Temat förlust är ständigt närvarande som en grundförutsättning för tillståndet. När man befinner sig i ett melankoliskt tillstånd ifrågasätter och reflekterar man oftast över relationen mellan jaget och omvärlden, och nästan alltid uppstår konflikt och revolt. Melankolin kan beskrivas vara utlöst av olika variationer av rädsla, svartsjuka, sorg, svek eller längtan. Karin Johannisson vill beskriva melankolin som en känsla och inte som en sjukdom och formulerar denna känsla i enlighet med Freud som betraktade melankolin som en känsla av förlust av något som man inte vet vad det är. Jag anser att definitionen är tänkvärd och att väldigt många människor kan känna igen sig i att befinna sig i ett nedstämt tillstånd där man inte kan sätta finger på vad det beror på. Den verkliga melankolin skapas av passionerna skräck och förtvivlan, och det finns olika underavdelningar som jag har för avsikt att redogöra för. Kärleksmelankolin med underrubriken svartsjuka karaktäriseras av känslor som ångest, misstänksamhet, en bitter smärta, en eld över bröstet, en besatthet av att veta, yrsel och helvete, och dessutom tillkommer utbrott och underligt beteende. En annan typ av kärleksmelankoli utlöses vid separation från den älskade som skapar en outhärdlig längtan och en känsla av att inte kunna leva utan den andre. I det mörkaste melankoliska rummet finns inget ljus, bara en avgrund som väntar på kropp och själ. Den drabbade undviker social kontakt och älskar avlägsna platser i sin ensamhet; i förvirring irrar han omkring i natten utan att veta vart han är på väg. Renässanshumanisten Robert Burton sa om sig själv ”jag skriver om melankoli för att slippa melankoli”. Jag tror att om man kan beskriva sina känslor och närma sig dem genom att finna ett språk kan man också finna en utväg. Även när mörkret är som mest påtagligt och outhärdligt har kreativitet och uppfriskande former uppstått. Aristoteles frågade sig om melankolin tilldelats särskilda människor med ordinära förmågor av skarpsinne och insikt. Melankoli knöts i den antika traditionen till intellektuell storhet. Tegnér betraktade melankolin som ett tillstånd förknippat med ett skapande och självreflexivt jag; ett tillstånd med hög status som genom sensibilitet byggs upp som en identitet. Mörkrets orsak säger Tegnér finns i ”de passioner som ligger på bottnen av livets kalk”. En sensitiv personlighet fungerade i ett elitistiskt och intellektuellt sammanhang som ett identitetsbygge. Melankoliska tillstånd förenades med skapande och kreativitet, egenskaper som den moderna människan var bärare av. Kring sekelskiftet 1800 lyftes melankolikern fram som romantiker och betraktades som ett självmedvetet subjekt som byggde sin identitet genom melankolin, och pendlade mellan stort självtvivel och stor självtillit. Melankolin byggs upp som en kreativ konstnärsidentitet där den enskilda medvetet avskiljer sig från sin omgivning och frigör sig från samhällets konventioner. Den romantiska melankolikern bygger sin identitet genom att vårda sin unika personlighet där uppdraget är att inte vara som alla andra. Melankolin kan betraktas som att vara den olyckligaste människan innebär även att vara den lyckligaste människan.  Ett melankoliskt tillstånd beskrivs av en läkare under 1800-talet som en avskurenhet och ett förfrämligande, som om det är placerat en hinna av glas mellan jaget och omvärlden. Melankolin är stum och instängd i sig själv fångad av en sorg utan orsak i en tryckande outhärdlig grå stämning. I en skildring från slutet av 1800-talet av psykologen T.A Ribet beskrivs tillståndet som oförmågan att känna njutning. Den drabbade visar ett genuint intresse för omvärlden men deltar inte, utan befinner sig på åskådarplats med svårigheter att ta del av allt. Tillståndet beskrivs som självreflexivt och att oförmågan att delta upplevs plågsam. Första gången vi drabbas av känslan av meningslöshet blir vi lätt förvånade. Jag som alltid tyckt om att gå ut och dricka öl med mina vänner. Jag som alltid njutit av en promenad längs havet. Jag som alltid känt mig rofylld av ett långt varmt bad. Plötsligt bryr jag mig inte om någonting längre. Vi känner inte igen oss helt enkelt. Till en början tror vi att vi kan befrias från tillståndet genom att vi lider en brist av något annat, att om vi bara får mer stimulans i form av en ny partner, en resa, ett klädesplagg eller ett nytt jobb så blir allt bra. Man försöker och man hoppas, men ingenting hjälper. Man inser att de gamla metoderna och recepten inte fungerar för att känna ett större välbefinnande. Oavsett vad man vunnit eller vad man funnit i livet, vad man äger och vem man är, tycks tillvaron omgärdad av ett mörkt hölje som man inte kan få bort. Melankolin är någonting man kan visa upp, men det är ett nederlag om den förvandlas till depression. Depressionen saknar melankolins existentiella karaktär. Vad är då skillnaden mellan melankoli och depression? Frågan är relevant eftersom depressionstillståndets kurva växer drastiskt. Diagnosen depression existerade knappt innan 1900, men dyker sporadiskt upp i patientjournaler från 1920-talet. Depressionsbegreppet har kommit att ersätta melankolibegreppet. Den moderna psykiatrin har begränsat kriterierna och förklaringarna till olika psykiska tillstånd och fokuserat på att det mörka i jaget kan mätas, skiljas av och förses med terapeutiska insatser och behandlingar. Genom att betrakta tillståndet som en sjukdom blir det möjligt att behandla. Depressionen beskriver individen som nertryckt och hämmad av sina känslor, medan melankolibegreppet inbegriper starka känsloyttringar framkallat av det mörka och mer ett tillstånd av känslomässig oordning. Melankolin beskrivs som både lidande och skapande. Av många betraktas den kreativa sidan som romantisering och falsk heroisering, men psykoanalytisk teori visar att känslorna av förlust och sorg kan av individen översättas i ett språk som upprättar och stärker ett jag i kris. Det stora problemet är fixeringen vid vad som är friskt och vad som är sjukt. Adam Smith och David Hume menar att känsla, inte förnuft är moralens källa. Melankolin har historiskt sett betraktats vara en känsloyttring hos dem som tar världen på allvar och som därför måste göra sig sårbara för världen, och att välbefinnande och förnöjsamhet är för enkla själar. Sensibilitet har historiskt betytt förhöjd mottaglighet för känslor, känslighet, förhöjd förnimmelseförmåga och förhöjd empatisk förmåga. Sensibilitet handlar om social insikt och är relaterat till sympati, empati och altruism, om att bli berörd och beröra andra, vilket tar form i ett socialt spel där nyckeln är kommunikation. I samspelet upptäcker individen sig själv och andra genom blickarna som möts och genom den andres rörelser. Sensibilitet förstorar och förstärker, vilket gör att världen öppnas och intrycken blir påtagligare. Världen kan betraktas outhärdlig då intrycken kan förvandlas till smärta. Sårbarhet har en egen historia. Modernitetens känsliga individ socialiseras genom kulturen och skapas socialt, moraliskt och medicinskt. Vad som är intressant att understryka är att känslostrukturer skapas och bekräftas genom samhällsordningen. Sårbarhet har under tidigare tidsepoker genom historien varit en status av markör. En sårbarhet eller kollaps i det sociala umgänget betraktades vittna om en sensitiv person som behandlades med respekt. Den förväntade manliga identiteten består i en förmåga att avskärma sig från känslor och stänga ute yttre impulser och störningar. Den manliga gråten är ett tecken på svaghet och en antydan om att mannen är på väg att brista och tappa kontrollen. Med gråten och darrningarna försvinner manligheten. Att förlora kontrollen innebär att känslor som skall hållas inne flyter utåt, och de känslor som ska hållas ute rusar in i jaget.

     Karin Johannisson skriver om acedia som historiskt beskrivits som en isande tomhet; som en själslig död. Acedia är en känsla av att vara fylld av tomhet och är snarare en process än ett stabilt tillstånd. Med stöd av Hans Zetterbergs forskning från 1960-talet, menar Johannisson att en särskilt utsatt grupp att drabbas av detta tillstånd är akademiker och intellektuella. Tillståndet delas in i fyra typer. Den första acediatypen drabbar de som inser sina begränsningar, och som inte klarar av att leva upp till sina ambitioner oftast för att individen har haft för högt ställda krav på sig själv. Det är misslyckandets acedia. Den andra typen är framgångens acedia, vilket innebär att en snabb framgång förändrar orienteringspunkten för jaget som medför till att förväntningar av sig själv och av andra kan leda till att förmågan förloras. Idéerna har försvunnit och tankarna och den kreativa kraften är som bortblåst. Den tredje är specialiseringens acedia, vilket kan uppkomma om allt i livet koncentreras till vetenskapen, på bekostnad av det sociala och privata. Hela självbilden centreras kring forskningen, vilket innebär att man avskärmar sig från omvärlden. Den fjärde är splittringens acedia. Den uppstår när man lämnat det akademiska eller intellektuella arbetet bakom sig och man söker bekräftelse på annat håll. Splittringen består i att man flyr vetenskapen för världen, men man känner en själslig tomhet i att det som världen har att erbjuda inte kan fylla igen tomrummet som skapats och man längtar tillbaka till det tänkande och kreativa rummet som man tidigare befann sig i dagligen. Splittringen handlar om en obalans mellan förväntningar och belöningar. För att inte avslöja sitt sociala underläge och för att passa in dras man djupare in i vetenskapen, vilket är det område där man kan hävda sig och få bekräftelse. Problemet är att hela jaget nu placerats där. 

     Vad man kan konstatera är att nedstämdhet och sårbarhet återkommer i varierande former och att samtiden anger vilka tecken som accepteras och vilka som trängs bort, och när de ges namn i form av diagnoser. Traditionellt har känslorna betraktats som subjektiva inneslutna i det enskilda jaget. Känsloidentiteter etableras i tidsspecifika rum. Melankoli, sensibilitet, nervositet och utbrändhet är känslor som endast kan förstås i relation till sociala och kulturella sammanhang, vilket illustrerar en form av självskapande process som säger hur individen uppfattar sig själv och hur omgivningen uppfattar individen. Beteendevetaren Tomas Danielsson förklarar varför väldigt många människor drabbas av utmattningsdepression i det moderna samhället. Han talar om ett fenomen han benämner ”additionsstress”, som handlar om att man medvetet och omedvetet jämför sig och sina prestationer med andra och andras prestationer. I samtalet med andra i sin omgivning ser och hör man att alla byter jobb, tränar, umgås med släkten, åker på weekendresor, lagar spännande mat och läser på universitetet för att få ett bra jobb. Varje prestation som du hör andra gör adderar du till din egen mentala lista över saker som du vill uppnå. Detta innebär att relationerna med andra grundas på konkurrens och jämförelser, vilket leder till att man placerar sig själv i en hierarki i relationen till andra och i värderingen av andras prestationer. Detta bidrar till att vi distanserar oss från relationer och inte vill ha med varandra att göra särskilt mycket, eftersom vi främst har att göra med varandra som konkurrenter. Relationsrädslan är en psykologisk företeelse som konstrueras socialt och kulturellt. Känslorna är djupt internaliserade i oss, och anledningen till att de blir det är för att de har väldigt mycket samhälle och kultur i sig. Denna rädsla är en verklig och adekvat känsla i ett konkurrensinriktat samhälle där en bild om oss själva i samhället har införlivats genom att leva i det, vilket gör att det är lätt att tro att allt en människa gör, gör hon för sig själv för att hävda sig och för att stärka sin position gentemot andra. Ögat öppnas på nya sätt för känslorna på den samhälleliga scenen. Vad Karin Johannisson konkluderar är att melankolin alltid har uttryckts som att jaget upplever en förlust av något, som man oftast inte vet vad det är. Känslor uppstår spontant, formas och konstrueras i sociala och kulturella sammanhang. Känslorna bestäms alltid utifrån inre känslostrukturer som formas i det upplevda livet genom normer och värderingar. Den stora frågan som Karin Johannisson ställer är om kulturellt inlärda känslor kan autentiseras. Hon besvarar frågan med ett ja, och utvecklar antagandet genom att hävda att känslorna inte endast kan reduceras till konstruktioner som avviker från något autentiskt. Känslorna är i allra högsta grad verkliga för den enskilde. Men känslorna är både sociala och subjektiva processer som inte endast kan reduceras till psykologiska fenomen. Känslostrukturer verkar i den sociala sfären, vilket hör ihop med aspekter av kulturen. Intensiva försök har gjorts att sjukförklara melankolin eftersom den i en tid av välfärd och rationalitet inte passar in. Den har därför placerats i förfrämligande diagnoser som depression, utbrändhet och ångest för att frånta sig ansvaret om att förklaringarna till melankolin kanske bör sökas i samhället och inte i individen.