Melankoliska rum, del 2

Redan på 1700-talet beskriver läkare att människors sårbarhet påverkas genom individens oförmåga att begränsa begären efter njutningar och konsumtion. En sådan livsstil placerar individen i en negativ spiral av begär som gör att individen själv drar sina drömmar mot sårbarhet. Sören Kierkegaard menade att konsumtion inte räcker för att skapa mening, eftersom ”den egentliga njutningen ligger inte i njutningen som sådan utan i föreställningen därom”. Karin Johannisson refererar till romanen Leklust från 2006, skriven av Juli Zeh för att kategorisera senmodern melankoli. Författaren beskriver en helt ny människa som karaktäriseras av en längtan efter känsla och beröring, som i konsumtionssamhället framkallar melankoliska tillstånd genom den ändlösa längtan att tillfredsställa tomheten genom att konsumera varor och saker. Det beskrivs att en senmodern form av melankoli uppstår genom att man har känslan av att jaget urholkas av konsumtionskulturen. När man har samlat på sig tillräckligt för att kunna leva ett gott liv tröttnar man på det materiella och längtar efter att söka nya vägar. Om man inte är mottaglig för sina egna signaler stelnar människan och börjar känna att allt är meningslöst, vilket leder till en tomhetskänsla, och vad Kierkegaard beskriver, förtvivlan. Johannisson beskriver en känsla av tomhet, att man förlorat någonting som man inte vet vad det är, men att känslan upplevs som ett oerhört tomrum som individen försöker fylla. Men vad består tomrummet av, och vad är det som förlorats? Det skrämmande svaret som ligger nära till hands är att konsumtionen har skapat kravet på tomhet eftersom det föder begär som i sin tur föder krav på tillfredsställelse. Konsumtionen handlar inte om att tillfredsställa individens behov, utan om att se till att individen förblir otillfredsställd. I en tid där de stora berättelserna om gud, världsfreden och folkhemmet som kunde överbrygga skillnader och konflikter är förbi, sluter sig marknadsekonomin runt jaget som en bur, vilket skapar missnöjdhet och ett ifrågasättande av tillvaron. I tomheten inbjuds vi till drömmar om vad som helst, att göra sig fri från ansvar och skuldkänslor, vilket omvandlas till en ”fånga-dagen mentalitet” och narcissistisk leklust.

     I den moderna hjärnforskningen har människans förväntningssystem kartlagts. Det framkommer att längtan efter det vi vill äga eller uppleva är större än behovstillfredsställelsen. Den största njutningen ligger således i själva begäret. När vi köper en skjorta eller ett par nya skor kan första gången inge en underbar känsla. När vi sedan köper flera upphör samma underbara känsla som infann sig första gången. Inom oss pågår en kemisk resa som satts igång av dopaminet som är begärets substans. Det gör dig lustfylld, nöjd och glad, och fungerar som en drog för sinnet; en lyckans drog. Man ser någonting man vill ha som genom dopaminet gör dig upphetsad, motiverad och nyfiken, vilket påverkar din lust och ditt humör. I vår samtid går dopaminproduktionen på högvarv, och vi förstår inte att brist har vänts till överflöd, utan vi går ständigt omkring med ett habegär som förstärks av kroppens belöningssystem. I början kan man känna tillfredsställelsen, men din nya skjorta eller de nya skorna förlorar snabbt sin glans. Vi är programmerade att tröttna på det vi har och hela tiden söka efter nya njutningar. Lyckan över prylar och saker upphör väldigt snabbt. Mängden av saker i ditt hem, i ditt skåp, i din garderob, i din byrå är att betrakta som mängden av förbleknande drömmar. När behov ersätts av begär kan individen känna en stress när man suktar efter att ta del av livets goda, men man inser att man inte kan förtära allt. Individerna är hetsade av prestationskraven, vilket bygger på bördan av personligt ansvar och oro för framtiden. Samhället förvandlas till en massa av ensamma individer, otrygga i tillvaron och styrda av egoistiska intressen. Individen hotas genom kraven på sig själv och från omgivningen till gränsen av kollaps, vilket utmynnar i ett känslokaos. Sigge Eklund menar att vi är den första generationen ”där den breda massan får pröva på narcissistens tvära kast mellan att vara geni eller värdelös”. Återigen handlar melankolin om förlust och tomhet. Den enskilde rätar in sig i ledet och efterföljer samhällets rituella beteende och koder. Individen är förvirrad och vet inte vem hon är. Hon är öppen och fri; en möjlighetsmänniska som kräver ständig bekräftelse från sin omgivning. Identiteten är beroende av andras erkännande. Samtidigt är individen tom och handlingsförlamad att kunna ta del av alla möjligheter. Individen upplever i denna identitetsjakt att jag är ingenting och förfasas över att det inte finns någonting under ytan när den genomskådas, eller avskyr det som finns där under. Frågan som uppstår är vem jag är när jag inser att jag är tom på innehåll och ingenting. Att vara modern är att befinna sig i ett samhälle där allt som är fast förflyktigas. Samhällets omstöpning föder en instabilare typ av människa som är otålig, uppvarvad och emotionell. Samma äventyrslystnad och flyktbegär från våra innersta känslor framkallas genom konsumtionen som kompensation och substitut för det vi saknar, vilket innebär att känslorna trycks undan och hålls inne fram till den stunden då vi havererar och allt går i kras, då allt vi har försvinner och hotas att förstöras. Kierkegaard menade att människorna var ”fossilerade”, att de är medmänniskor utan identitet som tycker samma sak och har likartade åsikter om det mesta. Han såg en massa klädd i samma färger, med samma åsikter, samma intressen och samma rutiner. De levde samma liv och var stöpta i samma form. Därför lever inte människorna, ansåg han. Ett liv som bara bevaras och inte engageras och sätts på spel förlorar sitt värde. Redan Kierkegaard talade om det nya samhällets opersonliga pratsamhet. Alla pratar men det är ingen som säger något. Alla har en åsikt, men om oväsentliga saker. Aldrig har så många haft så lite att säga om så mycket. Även om Sören skrev det för över hundrafemtio år sedan kan det appliceras på vår samtid. Varför är människor i vår nutid så benägna att engagera sig i jämställdhetsdebatten, undrar jag. Det är en fråga som alla vågar och kan ha en åsikt om. Det är en fråga som inte kräver några vidare efterforskningar, kunskaper eller analytisk förmåga, eller att man ens har funderat kring problemet, innan man börjar prata utan att tänka. Människorna relaterar till sina egna erfarenheter och tror sig ha en uppfattning om vad som är sant, utifrån att exempelvis observerat deras barns beteende på dagis. Då anser personen att man har gjort en egen antropologisk empirisk fallstudie, och därigenom har närmat sig verkligheten och en djupare förståelse för könets betydelse. Jag är så trött på alla som i slentrian med en väldigt bestämd, tydlig och fast åsikt kan hävda att pojkar och flickor är olika, att det är en del av den mänskliga naturen och att det bara är att erkänna det. Hur ofta hör man inte någon säga att flickor är mer känsliga och eftertänksamma, men skvallrar betydligt mer än vad pojkar gör. Män är mer impulsiva, rakare och tydligare, men inte i lika stor kontakt med sitt känsloliv, och har tätare vänskapsband med ett fåtal istället för flera lösa förbindelser. Eller så hör man motpolen att könet inte finns, utan är en social konstruktion skapad genom samhällets normer, föreställningar och gemensamma uppfattningar, att det inte finns några egenskaper som är typiskt manliga eller typiskt kvinnliga, och att vi bör benämna individer vid hen. Hur har man kommit fram till detta undrar jag. Man bara plockar argument och åsikter från luften, fattar tag i dem och yttrar sig utan att tänka. Alla tycks i jämställdhetsdebatten tro att det finns en absolut sanning. Denna opersonliga pratsamhet mellan fossilerade människor gör mig så trött. Alla pratar men det är ingen som säger något, i alla fall inte av värde och betydelse som bidrar till den mänskliga utvecklingen. Det är inte ofta jag ger mig in i den snåriga och knapphändiga terrängen som utgörs av genusdebatten. Men jag tar tillfället i akt och beger mig något oförberedd ut i den med huvudet före och en sabel i min hand för att försvara mig mot potentiella rabiata motståndare som kommer i min väg. När jag läste Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar formulerade hon mycket av det jag tänkt utgör kärnan i feminismens problematik. Nina Björk illustrerar problemet genom att analysera budskapet i föräldrartidsskriften mama. Chefredaktören Carina Nunstedt beskrev att tidningen skiljer sig från traditionella föräldrartidningar genom att inte ställa barnet i fokus utan mamman. Redan genom denna beskrivning bröt mama med den traditionella bilden av moderskapet, som handlat om att någon annan än modern står i centrum för ens liv. Samtida jämställdhetsivrande kvinnor gör allt för att komma bort från den tidigare identiteten som förknippades med att vara mamma. Genom att istället tala om mammarollen öppnas en dörr mot frihet upp eftersom ordet har en aura av frivillighet över sig; en roll som man kan gå in i och som man kan träda ur. I mama var kvinnan också en dröm. Den nya berättelsen om moderskapet och mammarollen är en möjlighet till drömmar som kan förverkligas om bara mamman tar tillvara på alla de möjligheter som finns där ute. Men innebär inte moderskapet en ännu inte uppmärksammad möjlighet till andra relationer, och en alternativ längtan som utgör en kontrast mot tävlingens och egennyttans? Så skriver Nina Björk att hon kände, men att mamas redaktion inte kan ha känt likadant. I tidningen förmedlas uppmaningen att dröm om mammarollen som om den handlade om en livsstil, om konsumtion och glamour och njut materiella drömmar. Samtidigt skrev mama att aldrig komma med pekpinnar, men att uppmana till att drömma om inredning, mode och mat, om en härlig långweekend i London och om den senaste Chanelklänningen är ett uttryck för just lydnad under konsumismens pekpinne. Vad mama gör är att skapa en falsk motsättning mellan pekpinnar och drömmar, vilket omöjliggör det politiska samtalet eftersom vi då anses lägga oss i varandras liv. I den svenska debatten pågick för några år sedan en hätsk debatt om heltidsarbete för småbarnsföräldrar, om det var en sund utveckling att barnen lämnades på dagis eller förskola tidigt på morgnarna för att föräldrarna skulle kunna göra karriär. Den ena sidan i debatten menade att det inte var ett lämpligt sätt att organisera människors tillvaro, och att det fanns ekonomiska- och strukturella faktorer som var själva förklaringen till denna utveckling; nämligen för att höja produktionen och tillväxten och stimulera till fortsatt konsumtion. Det var anledningen till att politiska beslut hade lett fram till att det normala nu kommit att bli att organisera familjelivet på detta sätt. Carina Nunstedt uttalade sig i mama genom att säga att hon var trött på alla dem som stjälpte dessa mammor och som gav dem dåligt samvete. Hon fortsatte med att skriva att i mama skulle de fortsätta väja för pekpinnar och ge stöd för de olika livslösningarna som mammorna bestämmer sig för. Nina Björk frågar sig: ”Vad är då skillnaden mellan att drömma om mindre lönearbete och att drömma om paraplydrinkar? Varför är det ena en pekpinne och det andra en peppande dröm?”. Det ena anses vara någonting som hjälper kvinnorna och det andra någonting som stjälper dem. Det ena är en dröm om det egna jagets förändring; en individuell dröm. Det andra är en utopi om en strukturell förändring; en kollektiv dröm. De kollektiva drömmarna är i vår kultur avvisade, medan vi ständigt uppmuntras till att försöka uppnå de individuella drömmarna. Det är befogat att drömma om det nyrenoverade badrummet och de nya skåpsluckorna i köket, om semesterresan till Phuket, om det nya matbordet från Bruno Mathsson och den nya Tom Dixon-lampan, om egentid på gymmet i dem nya Nikesneakersen och om en karriär som stegrar på utvecklingstrappan. Men det är inte befogat att drömma om en bättre och rättvisare värld, om ett annat ekonomiskt system och en annan politisk ordning. Då betraktas det som en pekpinne. Det enda som skiljer den ena pekpinnen från den andra är att den ena är så djupt rotat i vårt ekonomiska system att vi inte kan se den; vi märker den inte. De falska motsättningar mellan drömmar och pekpinnar som mama skapar ger upphov till att vi har svårt att se oss själva i spegeln och tolka vårt handlande och agerande, i en kultur och i ett samhälle som därmed blir svårare att förändra eftersom vi inte vet vår roll och vilket samhälle vi lever i. Ett annat exempel som belyser den falska motsättningen mellan drömmar och pekpinnar är när Nina Björk för några år sedan skrev en kolumn i DN om den nya inredningstrenden då alla plötsligt skulle renovera sina hem. Hon skrev att dessa drömmar om det perfekta hemmet var ”skitdrömmar”. ”Medan jorden brinner upp sätter svensken upp nya fondtapeter”, skrev hon. Reaktionerna var starka och lät inte vänta på sig. Vem var hon att tala om vad andra skulle drömma, och vem var hon att döma ut andras drömmar. Nina Björk beskriver att hennes egen blick på sitt hem var utgångspunkten för kolumnen. Hennes blick såg plötsligt en massa bristfälligheter och defekter i sitt hem. Men blicken hade skapats, konstruerats och formats av kulturen, av alla idealbilder av andras hem och av uppmaningen till att ständigt konsumera för att uppnå idealbilden. Blicken hade slipats av en kultur som hela tiden säger till oss att det är viktigt att drömma materiella drömmar, och om vi inte gör det kommer vi att hamna på efterkälken och inte vara inkluderade i gemenskapen. Vad det handlar om är egentligen en kulturell och ekonomisk uppfostran, där vi förväntas drömma ”skitdrömmar” - som Nina Björk benämner det - och jag kan inget annat än att hålla med. Vad som är problemet är att man vägrar erkänna den ekonomiska makt som formar våra drömmar och vårt liv. Så länge vi inte erkänner denna makt kommer det politiska samtalet fortsatt vara kvävt. De som fortsätter välkomna detta system, som inte ser några problem med att drömma materiella drömmar har inget behov av ett offentligt politiskt samtal som berör det gemensamma. Tystnaden är talande. Vårt ekonomiska system vilar på plikten att drömma om varor, saker och tjänster. Plikten är en del av vår kultur, men vi känner inte igen den som någonting vi lär oss, utan som ett uttryck för den fria- och individuella viljan. I detta klimat blir det politiska samtalet omöjligt att föra, och när man försöker samtala om relevanta politiska frågor avfärdas det som en vilja till pekpinnar och att man lägger sig i något som borde vara en privatsak. Vi uppmanas ständigt till att konsumera, vilket är den stora pekpinnen. På marknaden kan vi välja bland tusentals varor och produkter som vi byter ut och ersätter med en annan när den inte längre ger oss tillfredsställelse. Vi byter ut vår dator till en nyare och bättre, vi byter bostad, jobb eller partner. Vi sätter ett ex framför, och det som en gång var betydelsefullt för mig och en del av mitt liv upphör att vara det. Men när det kommer till barn upphör denna logik. Ett otidsenligt drag av evighet vilar över relationen förälder-barn. Som vuxen individ kan man inte i relationen utvecklas genom separation, genom att byta ut eller uppdatera. Det är snarare en relation utan frivillighet, utan avtal och kontrakt; tills döden skiljer oss åt. Det är som vi flyttas bakåt i tiden när ett barn föds. Det är många som har svårt att andas och kvävs av allvaret, och samtidigt många som upplever den största lyckan. I en kanadensisk studie intervjuades kanadensiska mammor från olika samhällsskikt om hur moderskapet hade påverkat dem som individer. Resultatet sammanfattades: ”Deltagarnas berättelser om moderskap var alternativa metaforer för jaget, skapade genom kulturella erfarenheter av mänsklig samhörighet, omsorg och ömsesidigt beroende snarare än av avskildhet, oberoende och konkurrens: alternativa band som fungerar socialt sammanbindande”. Jag tror som Nina Björk att en förälder erfar dessa annorlunda band mellan människor och andra former av relationer när barnet och inte jaget sätts i främsta rummet. Vad detta belyser är att en modern kvinna också är en mor och att moderskapet innefattar så mycket mer än bara en roll att utöva. För en feminist är frågan känslig då det utgör den patriarkala myten om kvinnan som moder, vilket innebär att den som ägnar sig åt moderskap hamnar i både ekonomiskt och politiskt underläge och förlorar makt. Modern har alltid varit upphöjd och haft inflytande inom hemmets väggar. Det var först när det kapitalistiska produktionssättet blev ledande och lönearbetet som organisatorisk grund för överlevnad befästes, som kvinnans maktbefogenheter och inflytande försvagades. Den stora frågan är om feminismen kan eller vill beröra den mer övergripande frågan. Och nu kommer jag till slutsatsen av min kritik av den feminism som har segrat i Sverige och i stora delar av västvärlden. Det är den rättighetsliberala, inte den utopiska feminismen som har segrat. Det den är bäst på är att framhålla kvinnors rätt att vara som män traditionellt har varit, att arbeta som män, ha samma rättigheter och samma lön som män. Vi måste fråga oss vad som i det traditionellt manliga som är gott, vilka egenskaper som är mindre smickrande och vad som är värt att befrämja eller förkasta. Vi måste även samtala kring traditionellt kvinnliga egenskaper som empati och omsorgsfullhet som är värdefullt att bevara, men att frigöra egenskaperna från just kvinnlighet och se det som mänskliga egenskaper värda att värna om. Feminismen bör inte anamma allt det som traditionellt ansetts manligt, utan diskutera kring och problematisera värdet av att efterlikna manliga egenskaper som exempelvis att prioritera lönearbete framför familjeliv. Risken är annars att relevanta frågor om samhället vi lever i och den kultur vi uppfostras i inte ställs. Feminismen riskerar annars bli ett sätt att slippa värdera handlingar och att slippa förhålla sig till etiska och moraliska frågor. I kampen har feminismen övertagit ett språkbruk där ord som frihet, ägande och oberoende varit centrala. I kampen för juridiskt skydd mot våldtäkt och för fri abort har man använt sig av dualismen mellan kropp och själ, att kroppen inte är en ägd privat egendom. Eftersom kroppen är hennes kan hon inte tvingas fullfölja oönskade graviditeter, bli våldtagen eller tvingas göra abort mot sin vilja. Kroppen är hennes. Det privata ägandets makt åberopas. Nina Björk frågar sig vad vi förlorat på vägen, vad vi gör med den speciella relationen mellan ett barn och en förälder, om det är som så att vi som en konsekvens av att den är för känslig för att uppmärksammas som en politisk fråga lämnar den åt dess privata öde, och att vi därmed glömmer dess unika värde och låter den bli en relation som utspelar sig mellan människor och varor som på den öppna marknaden. Risken är att vi varufierar denna relation i rädsla för att politisera den.