Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

 

Begreppet ”underklass” myntades 1963 av Gunnar Myrdal för att beskriva riskerna med en avindustrialisering då han fruktade att en växande del av befolkningen skulle bli permanent sysslolösa och oanställningsbara, vilket berodde på att det helt enkelt saknades sysselsättning för de som behövde och önskade anställning. En växande arbetslöshet berodde alltså inte på moraliska fel och brister hos människorna som var arbetslösa. Det som kom att kallas för ”strukturell arbetslöshet” innebar ankomsten av en ”underklass” - som enligt Myrdal - inte var en följd av att arbetsetiken inte inspirerat människorna, utan snarare ett resultat av att samhället inte kunde garantera villkor som arbetsetiken utlovade. Den kommande ”underklassen” skulle komma att bli offer för en utestängning från produktionsverksamheten och som ett resultat av en felaktig ekonomisk logik sakna kontroll och inflytande, och drabbas av utestängning från den kollektiva gemenskapen. Dessvärre fick Myrdals hypotes ingen större offentlig uppmärksamhet och hans förvarningar glömdes snabbt bort. I senare studier - genomförda under slutet av 1970- och början av 1980-talet som presenterades i Time och New Yorker - kom underklassen att på nytt analyseras. I studierna framkommer en tydlig bild av underklassen som en kategori av asociala människor som benämns: ”fientliga”, ”främmande”, ”omedgörliga” och ”onåbara”. Att sträcka ut en hjälpande hand var inte lönt eftersom dessa människor ansågs ha valt ett sjukt liv och var därför omöjliga att bota. Vad som är av relevans att titta närmare på är ordvalet för att beskriva underklassen och retoriken i diskursen där bilden av underklassen skapas och upprätthålls. I ett utdrag av Aulettas studie går det att läsa att: ”[…] denna underklass i allmänhet känner sig utestängd från samhället, förkastar i allmänhet accepterade värden, lider av brister i fråga om både beteende och inkomster. De är inte bara fattiga, utan för de flesta amerikaner framstår även deras beteende som avvikande”. Vad man lägger märke till i beskrivningarna är att underklassens medlemmar ”känner sig” uteslutna från gemenskapen i samhället, men ”förkastar” gemensamma värden. Vad man gör är att man förenar medlemmarna i underklassen med uppfattningen om att det är ett fritt val och medvetet ställningstagande som medlemmarna gör. Auletta påminner oss även kontinuerligt i studien om att vara en del av underklassen inte enbart är en fråga som kan förklaras genom fattigdom, och att man således inte kan göra slut på underklassfenomenet genom att avskaffa fattigdomen. Det hävdades att andra faktorer som leder till att människor sjunker ner i underklassen måste tänkas ligga bakom som i grunden är subjektiva och individuella, beteendemässiga och psykologiska, och som inte kan beskrivas genom fattigdom men som förekommer oftare hos de människor som lever i fattigdom. Enligt denna uppfattning är det ett indirekt val att hamna i underklassen. I händelse av att man inte uppskattar samhällets normer eller följer dem tillräckligt för att man är ouppmärksam rör det sig om ett öppet ifrågasättande av samhällets allmängiltiga normer och om ett direkt val. I den socialpsykologiska terminologin talar man om det fundamentala attributionsfelet, som jag tror kan utöka förståelsen för synen på att vara fattig i konsumtionssamhället. Attribution delas in i två perspektiv; dispositionell attribution - som berör orsaken till att individen handlar på ett visst sätt där orsaken till beteendet anses förklaras genom individens inre egenskaper - och situationell attribution - som innebär att orsaken till beteendet förklaras orsakat av yttre situationsrelaterade faktorer. Teorin om det fundamentala attributionsfelet tar som utgångspunkt att det finns en tendens hos människor vid bedömning av andra människors beteenden att underskatta de yttre situationsrelaterade faktorerna och överskatta de inre dispositionella faktorerna som orsaksförklaring. Aktörer tenderar alltså att attribuera orsaker till sitt eget handlande till situationsrelaterade faktorer, medan observatören attribuerar samma beteende som dispositionellt. Aktören och observatören ser situationen utifrån olika kontrasterande perspektiv. Med andra ord: individen har ett stort behov av att förklara orsaker till sitt eget och andras handlande. En förklaring till att man är benägen att se händelser på ett rakt motsatt sätt innebär att vi förklarar hur våra egna handlingar uppkom genom att hänvisa till omständigheterna och den givna situationen, medan när vi försöker förklara andra människors beteende söker vi motiven i deras person. Orsaken till andras beteende förklaras alltså genom individens inre egenskaper, och orsakerna till det egna beteendet förklaras orsakat av yttre situationsrelaterade faktorer. ”Att välja att inte göra vad som krävs för att uppnå vissa mål i ett land av fritt väljande människor tolkas automatiskt, utan närmare eftertanke, som att man väljer något annat i stället; i underklassens fall valdes asocialt beteende” (Bauman 2008:153). Vad som inträffade var att man skiljde underklassproblemet från fattigdomsfrågan, vilket fick en rad konsekvenser. Människor som blivit en del av underklassen förvägrades offerrollen. Förklaringen att deras situation var en konsekvens av samhällets funktionsoduglighet och missgärningar misskrediterades i grunden. Bevisbördan fördes över på målsägarna som var tvungna till att uppvisa sin goda vilja och beslutsamhet att bli som resten av medborgarna. Det fulla ansvaret att ta sig ur situationen och initiativet till att göra det låg hos individen själv. Misslyckades man med den bedriften var det de själva som klandrades för misslyckandet. Genom att göra rätt val ansågs man kunna ta sig ur fattigdomens tillstånd. På samma sätt ansågs det vara ett val att falla ner i underklassen och bli kvar där. En annan än mer betydelsefull konsekvens var att närvaron av fattigdom normaliserades genom att underklassfenomenet betraktades som onormalt. Underklassen placerades utanför samhällets gränser, men var endast en liten del av de fattiga. Av just den anledningen betraktades underklassen som det stora och överhängande problemet. De fattiga som betraktades som hyggliga och anständiga hade tillskillnad från underklassens medlemmar förmågan att hitta tillbaka till samhället genom att göra de rätta valen. En obestridd och oskriven regel i konsumtionssamhället lyder: om man ska kunna ha möjligheten att fritt välja krävs kompetens, färdighet och beslutsamhet för att kunna göra valen. De val som människor gör kan vara bättre eller sämre, bra eller dåliga, vilket innebär att inte alla val är riktiga trots att man har friheten att välja. Det underförstådda antagandet grundas i föreställningen om att det handlar om ett val att en fattig person faller ner i underklassen och att det samtidigt handlar om ett val att ta sig därifrån. De valen som görs är det sammanlagda resultatet av den kompetens man besitter. De otillräckliga konsumenterna eller underklassens medlemmar i konsumtionssamhället anses vara en konsekvens av dåliga individuella val och uppfattas som beviset för den personliga karaktären som bidrar till livets nederlag och olyckligheter. Valfrihet medför i själva verket till oförutsebara och oförutsedda risker för misslyckande. De människor som betraktas som lyckosamma i konsumtionssamhället är oftast rika och kända med ett förmånligt yttre. Det är dessa människor vi hela tiden uppmanas till att efterlikna, imitera och sträva efter att bli som. Det är dessa människor vi hela tiden blir tillsagda är lyckosamma och framgångsrika. Ingen vill vara fattig och ful, och ingen vill bli förknippad med att vara olycksam. Jag kom att tänka på en historia om en arbetsgivare som utlyst en ledig tjänst på företaget, och som fått inskickat ett stort antal ansökningar som han ansåg det mödosamt att ta sig igenom. För att förenkla uppgiften slängde arbetsgivaren hälften av ansökningarna i papperskorgen och motiverade sitt handlande genom att säga att han inte ville anställa någon som bar på otur. Denna historia kan fungera som exempel på hur konsumtionssamhället förhåller sig till olycksamma människor.

     För att sammanfatta: Att vara olycklig betraktas som en konsekvens av det fria valet, eller att ha gjort fel val, och anledningen till det anses bero på den personliga karaktären. Människor som blir kategoriserade inom underklassen döms inte enbart till att leva ett liv i fattigdom under tillräcklig välståndsnivå. De döms även till social utestängning eftersom de betraktas olämpliga för att ingå i det samhället som bestäms av konsumtionens regler. I likhet med de rika blir de fattiga förförda av konsumismens utlovelser, men till skillnad från de rika och välbärgade har inte underklassens medlemmar råd att bli förförda. För att undvika social utestängning och förödmjukelse tvingas de fattiga in i en situation där de pressas till att spendera sina begränsade tillgångar och resurser på meningslösa konsumtionsobjekt, i stället för livsnödvändiga förnödenheter. Att inte anamma samhällets konsumtionsmönster resulterar för de fattiga i stigma och utestängning. Men de otillräckliga konsumenternas oförmåga att anamma konsumtionssamhällets regler och inkluderas som fullvärdiga medlemmar har inte någonting att göra med ett medvetet beslut att inte delta, och måste därför förklaras bero på andra strukturella orsaker inbyggda i vårt system.

 

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

I de socialt eftersatta områdena finns det inget som de fattiga kollektivt kan göra för att hitta på sätt att strukturera sin tid för att känna att man gör någonting meningsfullt. Den arbetslöse beskylls ofta för lättja. Det är svårt att motverka stigmat och skammen att vara en otillräcklig konsument. Eftersom normerna för vad som är rätt sätts genom tidningar och tevereklam blir det svårt att hålla jämna steg med människorna omkring sig. Det finns inget substitut som kan stå emot konkurrensen och lindra plågan av känslan av underlägsenhet. De välbärgade skyltar med sin överdådiga konsumtion. Vad människor har tonas ner. Människorna ska helst inte förklara sig nöjda med vad de har. Samhället har utvecklat en artificiellt skapad subjektiv känsla av otillräcklighet. Det är de rika som samhällets medlemmar ser upp till och försöker leva som. Genom den ökade förmågan att tillgå information inbjuds och frestas vi att jämföra oss med alla andra, och i synnerhet dyrkar vi våra idolers överdådiga konsumtionsvanor. Dessa idolers överflöd som förmedlas genom tv, veckotidningar och löpsedlar blir ett sorts mått på vad som gör livet värt att leva. Genom de åtråvärda symbolerna förmedlas uppfattningen om vad det är som utgör ett lyckligt liv. Det mänskliga beteendet styrs inte längre av att ”hålla jämna steg med grannen”, utan av att hålla samma nivå som kändisarna; en strävan som har uppstått genom orealistiska förhoppningar om att infria sina drömmar genom att individerna förmås tro att de kan bli rika och kända, och att vem som helst kan bli lika framgångsrik som Bill Gates - med betoning på rik - för det verkar vara det primära och absolut mest lockande målet före alla andra strävanden i livet för konsumtionssamhällets medlemmar. I tidigare samhällen brukade de rika som var föremål för allmän dyrkan ha arbetat sig upp själva, vars liv och rikedom representerade en strängt efterföljd arbetsetik. Så är inte längre fallet. Det är rikedomen i sig självt som nu är föremål för allmän beundran. Det är det som kan göras som betyder någonting, inte vad som gjorts eller vad som bör göras, och det som dyrkas hos de rika är deras förmåga att själva välja innehållet i sitt liv. Det är konsumtionens estetik som ligger till grund för denna allmänna beundran, och vad de rika människorna kan uträtta genom den rikedom de tillskansar sig. Individernas drivkraft är att avancera i rang och position genom att spela med i spelet som villkoras av marknaden. Marknadens villkor har upphöjts till dominerande idé och naturaliserat dess föreställningar och drivkrafter. Ett tydligt exempel på när marknaden tillåts definiera ett lands behov är när en minister i Storbritannien förklarar att invandringspolitikens mål är att stänga ute de ”som landet inte har något behov av” och få in de människor som ”landet behöver”. Behovet tillåts definieras av marknaden eftersom de som välkomnas är de människor som kan bli exemplariska konsumenter, och de människor som inte landet behöver är de vars konsumtionsmönster inte överensstämmer med konsumtionsekonomins logik, som inte intresserar sig för konsumtionsvaror och som inte anammat den sociala logik som präglar de västerländska liberaliserade marknadsekonomiernas samhällen. Alltså: de människor som inte följer konsumtionssamhällets normer betraktas som otillräckliga konsumenter, sådana som konsumtionssamhället inte behöver och som samhället klarar sig bättre utan. Sådana människor blir i ett samhälle som mäter framgång och misslyckande utifrån konsumtionsnivåer en belastning och betraktas som otillräckliga konsumenter, eller ofullkomliga konsumenter. Argumentet och den underförstådda formeln som ligger bakom är: ”ingen konsument utan vara”. Medborgarnas rättigheter vilar på konsumentens förutsatta förmåga. Lever man inte upp till kraven som ställs på individen att vara en konsument och inte förmår använda sig av sin konsumistiska kompetens fogas man in i underkategorier som ”otillräckliga konsumenter”, ”illegala invandrare” eller ”underklass” - som är benämningen på ”ett blandat urval individer som förvägrats tillträde till någon av de erkända samhällsklasserna eftersom de inte är valbara till någon klass överhuvudtaget” (Bauman 2008:75).

Den goda sådden kan breda ut sig – Om fotboll och kärlek

Ljudet av dobbarna från fotbollsskorna hördes smattra mot stenplattorna från spelarna som var på väg att äntra den gröna planen. Jag tittade runtomkring mig i spelargången under västra läktaren och betraktade väggarna som var täckta av behaglig och varm träpanel. Blickandes ut i spelartunneln mot ljuset långt där borta kunde jag i horisonten se konturerna av exalterade och glädjefyllda människor ståendes på östra ståplatsläktaren applåderandes i takt när inmarschlåten spelades i högtalarna. Det var strålande solksken och Helsingborgs IF tog emot Mjällby i dåvarande division ett. Bredvid mig stod min pappa och höll mig i handen. Jag tittade upp mot honom och var undrande över vad som skulle hända, varför jag stod där mitt bland vuxna välväxta män klädd i ett komplett matchställ med det vackra klubbemblemet på bröstet och nummer tio på ryggen. Året var 1989. Jag var nyss fem år fyllda och skulle springa in med matchbollen på HIF:s hemmamatch. Min tränare kom leendes fram till mig och pappa, klappade mig på huvudet och sa att det var dags nu. I nästa ögonblick kom en stor man med mörkt krylligt hår, klädd i en grön tröja som skilde sig från de andra spelarnas röda tröjor och med konstiga vita handskar på händerna. Han tog mig i handen. Min pappa berättade för mig att han skulle stå precis bredvid spelargången på planen så att jag kunde se honom hela tiden. Sedan tog den mörkhåriga mannen med konstiga handskar mig i handen och så klev vi in på planen. Mannen var den legendariska HIF-målvakten Janne Möller. Publiken applåderade och fotoblixtar bländade mina ögon. I mitten av planen stannade vi till bredvid tre andra män som var helt klädda i svart. Två av dem bar på varsin gul flagga i handen. En av dem svartklädda männen gick fram till mig, hälsade genom att ta i hand, klappade mig på huvudet (jag tyckte inte om att andra klappade mig på huvudet eftersom det förstörde min blonda stubbfrisyr som min syster fönade varje morgon då jag skulle gå till dagis) och lämnade bollen i min famn. Jag visste inte riktigt varför han gjorde det. Men jag gjorde som jag brukade, la ner bollen på gräset och höll den i luften så många gånger som jag klarade av. Sedan minns jag att den mörkhåriga mannen sa att jag skulle lägga bollen i mittcirkeln på den vita punkten, vilket jag gjorde. Den mörkklädda mannen tog upp ett mynt som han kastade upp i luften, sedan samtalade han med två män i vardera lag, en av dem var den mörkhåriga mannen som höll mig i handen när vi gick in på planen. Sedan klappade båda mig på huvudet och sprang snabbt därifrån, och två andra killar i det gula laget klev fram mot bollen som låg vid den vita punkten. Kvar stod jag nu ensam och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Jag tittade upp mot publiken som alla stod och tittade mot mittcirkeln och där jag stod. Jag minns att det var en fantastisk stämning, alla var glada och ropade: ”Heja HIF, Heja HIF”. Jag ville inte gå därifrån. Jag ville fortsätta vara med och spela inför alla dessa människor som befann sig jublandes på läktarna. Jag beslöt mig för att springa efter mannen klädd i svart som jag kunde skymta några meter bort. När jag kom fram till honom log han mot mig, tog mig i handen och sprang ut med mig mot spelargången där pappa tog emot mig. Bredvid pappa stod farfar iklädd herrkeps med en HIF-nål i kavajslaget, och min morfar även han iklädd herrkeps med en röd och blå halsduk runt halsen. De skrattade glatt och såg ut att vara väldigt glada och stolta. Efter det tog vi plats långt uppe på västra läktaren med en bra överblick av planen. Jag fick en grillad korv i pausen och en Plopp. HIF vann med 2-0. Sedan gick vi hem till farfar och farmor som bodde på Olympia och åt köttbullar som farmor hade lagat. Det var så jag minns det när jag sprang in med matchbollen tillsammans med Janne Möller, och som jag fått det återberättat av min pappa som enligt uppgift tillsammans med farfar och morfar skrattade storartat, genuint och hjärtligt vid sidan av planen. Resten av min "fotbollskarriär" är historia. Jag och Tony Flygare kanske borde ses över en öl och prata om livet någon gång.

I dessa dagar är det av vikt att vi talar om kärleken till fotbollen. Att vi förenas kring fotbollen som en kultur, som en institution som sammanför människor från alla sociala skikt, där individer med olika bakgrund träffas och känner gemenskap och samhörighet. Det är inte sporten det är fel på. Men både du och jag vet att någonting är väldigt fel; att det är någonting som saknas. När jag igår tittade in i min systerdotters glittrande, levande och lekfyllda ögon då hon berättade för mig att hennes lag skulle spela cup i helgen, undrade jag över om hon skulle få uppleva samma solidaritet, gemenskap och värme genom sporten som jag fått uppleva; hur hon skulle vänja sig vid och förhålla sig till att hon som en konsekvens av att samhället utvecklats i en viss riktning distanseras bort från solidaritet och gemenskapsvärden, och att hon skulle se hur allt det vackra i tillvaron var hotat. Det räcker nu. Jag håller med om det. Vi måste agera. Endast då kan en förändring ske. Endast då kan vi gå genom livet rofyllda och tillfreds, och förenas kring gemensamma intressen och värden. Om det finns någonting jag kan göra för att förändra något till det bättre, men är för feg för att göra det och allt för upptagen vid att vara ifred och ro om mitt eget hem; hur kan jag då se mig själv i spegeln om kvällen och vila mitt huvud mot huvudkudden när jag går och lägger mig med gott samvete? Godheten saknas inte. I det stora och i det lilla ser vi människor som gör gott varje dag i olika sammanhang. Kärleken saknas inte. Vi vill alla ha och ge kärlek. Vad som saknas är ett system som underhåller och främjar godheten och kärleken, och som leder människan i den riktningen. Ingen ska få förstöra det. Ingen. En förändring kan uppstå som Hans Fallada skriver i romanen Ensam i Berlin: ”som ett gott utsäde i en åker som är full av ogräs. Om inte den goda sådden fanns, skulle hela åkern stå full av ogräs. Och den goda sådden kan breda ut sig”. De gröna gräsmattorna måste återigen få liv, grönska och stå i blom, efter askan av bengaliska eldar och sorgen. Ogräsen måste rensas ut, och den goda sådden breda ut sig.

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument

I dagens samhälle är innebörden av att vara fattig främst ett tecken på att man är en ”otillräcklig konsument”, tillskillnad från att innebörden av att vara fattig tidigare hämtades ur arbetslöshetens tillstånd. I dag kan man ha anställning men ändå vara fattig. Full sysselsättning har varit målsättningen i ett normalt fungerande samhälle. Genom arbetsetiken fastställdes att det onormala var att vara arbetslös. Fattigdom förklarades beror på bristen på arbete eller genom bristen på viljan att arbeta. Arbetsstyrkorna på fabrikerna blir allt mindre. Den nya moderniseringsprincipen är nedskärning. Produktiviteten växer och sysselsättningen minskar genom de tekniska framstegen, vilket är en motsägelsefull men högst reell ekvation. Att arbeta men ändå vara fattig framstår som en uppenbar självmotsägelse. Men vad får det som konsekvens i vår uppfattning om oss själva och samhället om man kan förbli fattig även om man är heltidsanställd? För det första kan inte fattigdom som fenomen förklaras genom otillräcklig arbetsetik. Arbetsetiken har som jag redan varit inne på berövats sin funktion som högsta regleringsprincip och arbetet har förlorat sin position som mötesplats för individuella motiv, social integration och systemisk reproduktion. I konsumtionssamhället används arbetsetiken som ett sätt att skylla de fattigas elände på deras bristande vilja att arbeta, och därmed framställa fattigdom som ett moraliskt fördärv. Det elände som förut betraktades som en kollektivt orsakad skada som var tvunget att behandlas med kollektiva medel, har nu kommit att tolkas som bevis på att individen inte handlar i enlighet med moraliska och etiska normer. När sanningshalten av denna förklaring avslöjades strida mot verkligheten kom konsumtionssamhället att upphöra att hänvisa till arbetsetiken som grundprincip, och istället anvisa till alternativa förklaringar och krafter för att stimulera människorna i samhället. De klasserna som potentiellt är upproriska för att de är upprörda över deras situation omdefinieras som en samling farliga individer. Fängelserna fyller välfärdsprogrammens funktion allteftersom välfärdsprogrammen skärs ner, och vikarierar för de nedmonterade välfärdsinstitutionerna. Den mänskliga existensen mäts av samhällets normer för vad som anses vara ett anständigt liv. Att inte kunna leva upp till normerna är en orsak till plåga och självförödmjukelse. Därför inskränker fattigdomen som fenomen inte till endast materiell och fysisk nöd, utan är även i allra högsta grad ett socialt och psykologiskt tillstånd. Genom att vara fattig stängs man ute från det som uppfattas som ett ”normalt liv”, vilket leder till känslan av skuld, oro och skam. Fattigdom innebär även att ”inte hålla måttet” och bli avskuren från vad som i samhället betraktas som ett ”lyckligt liv”. Naturligtvis framkallar detta vrede och förbittring som leder till självförakt, vilket kan utlösa våldshandlingar. Ett ”normalt liv” är i konsumtionssamhället ett liv som konsument där man väljer av alla möjligheter till behagliga sensationer och entusiasmerande upplevelser. Ett lyckligt liv betraktas som förmågan att fånga alla de möjligheter som står till förfogande, helst före alla andra. De fattiga betraktas vara de som inte har tillgång till ett normalt liv och därmed inte heller till ett lyckligt liv. I konsumtionssamhället innebär att inte ha tillgång till ett normalt och lyckligt liv att man är misslyckad och en otillräcklig konsument. Först och främst blir de fattiga i konsumtionssamhället socialt definierade, anses ofullgångna och ofullständiga, vilket med andra ord kan beskrivas som en otillräcklig konsument. Det är otillräckligheten som konsument som leder till social degradering och det är oförmågan att fullfölja konsumtionshandlingarna som förvandlas till en känsla av att vara utestängd och exkluderad från den sociala gemenskapen. Den enda utvägen ur denna förödmjukande situation är att bli konsumtionsduglig. De socialpsykologiska effekterna av att vara arbetslös i konsumtionssamhället är väldigt plågsamma för människorna. Enligt beskrivningar i Kelvin & Jaretts (1985) studie beskriver människor att vara utan arbete innebär att ha en oändlig mängd fritid, att de arbetslösas tillvaro blir väldigt ostrukturerad som de arbetslösa saknar medel till att strukturera, och att det främsta problemet med denna överflödiga fritid är oförmågan till att använda den på ett meningsfullt och värdefullt sätt, vilket leder till känslan av otillfredsställdhet. I Hutchens (1994) studie på samma tema sammanfattas att det ordet som förekommer mest frekvent i beskrivningen av att vara arbetslös är ”tråkigt”; problemet består av att ”inte ha någonting att göra”. Tråkighet har inte plats i konsumtionssamhället, vilket konsumtionskulturen frekvent försökt utrota. Ett lyckligt liv - definierat av konsumtionskulturen - är försäkrat mot tråkighet. Konsumtionsmarknaden ger försäkringar mot håglöshet, svårmod, leda, melankoli och bitterhet, och inger förhoppningar om ett liv där någonting ständigt händer, där något nytt ständigt inträffar, och att det handlar om att prova det där nya som kan ge upphov till något bättre. Konsumtionsmarknadens förråd av njutningsmedel äro en outtömlig källa. Micael Dahlén (2008) betraktar samhället som förväntanssamhället. Han menar att vi hela tiden går och strävar efter någonting bättre och att vi hela tiden sysslar med det som kommer härnäst. Framgång och lycka väntar runt hörnet; det är inte den senaste prestationen som räknas, utan nästa. För att undvika att hamna i skuggan måste vi skapa förväntningar. Det kommande är synonymt med nuet. Han menar att det aldrig tidigare under historien varit enklare att uppleva lycka, men att förbli lycklig har aldrig varit svårare. En lycklig människa är enligt Aristoteles den som aldrig är tillfredsställd, utan som måste tänja sina talanger när hon väl uppnått ett mål för att se om hon kan gå längre. Som Freud påpekade finns det inget som heter tillstånd av lycka. Lycka är ett kort ögonblick som vi känner när ett trängande behov blir tillfredsställt, men omedelbart efter sätter ledan in. När skälet till begäret har försvunnit förlorar föremålet för begäret sin lockelse. Freud förbisåg dock konsumtionsmarknadens uppfinningsrikedom, som frambesörjde det tillstånd av lycka som ansågs ouppnåeligt enligt Freud, vilket den gjorde genom att försöka väcka begären snabbare än den tid det tog att stilla dem. Föremålen för begären ersattes snabbare än tiden det tog för att tröttna på innehavet av föremålen. Normen för konsumentens liv är att aldrig bli uttråkad, och för att lindra ledan och uppnå lyckans tillstånd behövs naturligtvis pengar, och det behövs mycket pengar. För att begäret ska kunna släppas loss och uppfattas som ett behagligt tillstånd krävs resurser. Pengar är inträdesbiljetten till de platser där botemedel mot ledan säljs; platser vars syfte är att hålla begären sjudande, platser som är den effektiva medicinen mot sjukdomar, platser som är djupt behagliga eftersom de tillfredsställer människans omedelbara behov. Platserna som jag talar om är gallerior, köpcenter, varuhus och nöjesparker.

Konsumtion och lycka

Konsumtion och lycka

De materiella förutsättningarna för mänsklig blomstring tenderar att vara ganska lika i alla samhällen. Däremot skiljer sig de materiella förutsättningarna som är förknippade med människans sociala- och psykologiska möjligheter mellan olika samhällen. Skam spelar en betydelsefull roll i det moderna samhället. Att undvika och leva utan skam och följa med i vad som händer i samhället är viktigt för det sociala välmåendet, vilket kräver en dyrare samling varor och tjänster i ett samhälle som är rikare och där de flesta redan har ett överflöd av materiella ting. Möjligheterna till välstånd är ofrånkomligen begränsade av materiella och sociala förhållanden, men känslan av att vara lycklig växer endast till en viss tröskel med ökad tillväxt. ”Denna tröskel sammanfaller med tillfredsställandet av de väsentliga eller naturliga levnadsbehoven” (Bauman 2008:54). Ovanför tröskeln upphör sambandet mellan rikedom och lycka, vilket visar att konsumtion inte framkallar lycka och att det är svårt att utvidga lyckan utöver den nivå då ens grundläggande existensbehov är tillfredsställda. Det finns alltså inga belägg för att den samlade ökningen av konsumtionsvolymen följer en ökning av antalet människor som ”känner sig lyckliga”. Trots betydande ekonomisk tillväxt i i-länderna är livstillfredsställelsen i stort sett oförändrad. Studier visar att trots stora ökningar av BNP slutar livstillfredsställelsen att påverkas vid en viss nivå. Länder som har avsevärt lägre inkomstnivåer upplever en högre livstillfredsställelse, vilket understryker ett av bokens viktigaste budskap; att det finns starka argument för i-länderna att ge plats åt tillväxt i de fattiga länderna eftersom det är där tillväxten verkligen gör skillnad. BNP mäter främst pågående konsumtion och lycka utifrån ett kortsiktigt perspektiv. BNP och livstillfredsställelse mäter uppenbart inte samma sak. Om tillväxten avstannar betyder inte det att livskvaliteten nödvändigtvis försvagas. Det handlar om hur man definierar välstånd och livskvalitet baserat på andra värden såsom relationer och erfarenheter, istället för konsumtion. Högre inkomstnivåer leder inte nödvändigtvis till ökat socialt välmående och lycka. Forskningsresultat visar på att kopplingen mellan mer prylar och mer lycka är en illusion, och att jakten på ekonomisk tillväxt snarare kan resultera i isolering och hämma den mänskliga lyckan. I en situation där de materiella framstegen saknar motstycke i historien tenderar negativa fenomen i konsumtionsdrivna ekonomier som orsakar olycka och obehag - såsom depression, stress, försämrade sociala relationer och nervpåfrestningar - att öka i volym, frekvens och intensitet, vilket resulterat i allt mer isolerade, ängsliga och konkurrensinriktade individer. Frågan är om det finns något som vi kan kalla ett tillstånd av lycka. Vi jagar istället ständigt nästa korta stund av tillfredsställelse av våra begär som vi tror ska framkalla lycka. Konsumtionssamhället erbjuder likt en knarklangare sina missbrukande kunder endast tillfälliga stunder av eufori som vi kallar lycka. Existerar det i själva verket ingen djupare form av lycka i vårt nutida samhälle? Jag betvivlar det, men återkommer till frågan i senare kapitel.

     Huruvida människor är lyckligare eller mindre lyckliga i det flytande moderna konsumtionssamhället än i det fasta moderna produktionssamhället är och förblir en omtvistad fråga. Vad man kan konkludera är att konsumtionssamhället utlovar ständig lycka i jordelivet, och dess medlemmar står och faller med lyckan i en utsträckning som genom historien inte är känt i något annat samhälle. I konsumtionssamhället betraktas hög livskvalitet vara synonymt med att man lyckosamt uppnått vissa materiella mål. De flesta av oss som lever i det västerländska samhället blir vilseledda att tro att en strävan efter materiella artefakter leder till ökat välmående och lycka. I kontrast med konsumtionssamhällets argument och föreställningar visar forskning på att en konsumtionsorienterad ekonomi istället skapar missnöje och fördjupar känslan av osäkerhet och undergräver självförtroendet hos dess medlemmar. Den osäkerhet som bygger på en omsvepande rädsla och som bidrar till olycka tenderar att förvärras i konsumtionssamhället. Så länge medlemmarna inte blir tillfredsställda och tillståndet förvandlas till evigt blomstrar konsumtionssamhället. Konsumtionssamhällets mål är att bidra till att ett större antal människor blir lyckliga. Bevisen för riktigheten är i allra högsta grad tvivelaktiga. Det vore en sak om konsumtionssamhällets löften stämde överens med verkligheten, men så är inte fallet. Konsumtionssamhället har i själva verket passerat en kritisk punkt. Materialismen minskar människors välmående och vi längtar efter andra former av mänsklig samverkan. Det västerländska samhället har drabbats av en ”social lågkonjunktur”. Förfallet härleds till att offentliga nyttigheter tenderar att förvandlas till varor på en marknad, samtidigt som de sociala klyftorna växer. Tillväxten är en del av förklaringen till problemet. Konsumtionskapitalismen bidrar till att skapa förhållanden som leder till psykologiska komplikationer och osäkerhet hos medborgarna. I det kulturella klimatet av konsumism jämför vi oss ständigt med varandra, och nästan ingen blir skonad från den negativa sociala logik som utmynnar i en minskning av välbefinnandet.  Filosofen Kate Soper (2007) beskriver en utbredd besvikelse över det moderna livet och att den mänskliga tillfredsställelsen ligger utanför den konventionella marknaden. Tim Kassers (2002) statistiska belägg ger stöd för denna uppfattning och belyser vad han kallar ”materialismens höga pris”. Välfärdens beståndsdelar och det som bidrar till vårt välmående är våra ”inre” värden som tillhörighet och en känsla av gemenskap i samhället, vilket kontrasterar mot materialistiska värderingar som image, popularitet och ekonomisk framgång. Människor med högre ”inre” värderingar tenderar att ta ett större ansvar för miljön än de med materialistiska värderingar och är generellt lyckligare. Resultatet visar att ett mindre materialistiskt liv - och ekologiskt hållbart alternativ - skulle göra oss lyckligare och skänka oss större tillfredsställelse. Dessa rön belyser att det är möjligt att blomstra inom gränser och att frivillig återhållsamhet att konsumera kan förbättra det subjektiva välbefinnandet.

Normativ reglering

Normativ reglering

Konsumtionssamhället beskrivs som en individuell frigörelseprocess från obligatoriska rutiner och från ett tvingande beteendemönster. Övergången beskrivs som ett språng från ofriheter och restriktioner, till en värld av individuell autonomi och den slutgiltiga friheten för individens suveränitet - mot individens självförverkligande, självbestämmanderätt och valfrihet. Mekanismer för ”normativ reglering” och bevarande av mönster anses inte längre behövas eller vara önskvärda. Övervakande institutioners förmåga att integrera människor i den sociala ordningen som tidigare var centrala har successivt försvagats. De övervakande institutionernas tidigare disciplinering lämpar sig inte för skolningen av konsumenter. Institutionerna förmådde tidigare skola människor och uppmana till monotont arbete, vilket begränsade eller helt avskaffade valfriheten. I konsumtionssamhället är det just valfriheten och frånvaron av rutiner som karaktäriserar och utgör förutsättningarna för konsumenten. De disciplinerade åtgärderna som de övervakande institutionerna implementerade hos människorna är kontraproduktiva i skapandet av ideala konsumenter, och är därför oförenliga med konsumtionssamhällets behov. Det idealiska är att inga behov någonsin tillfredsställs och att inga begär ses som slutgiltiga. Inget bör omfattas av fasthet, och engagemanget bör inte vara längre än den tid som krävs för konsumtionen av föremålet. Det är flyktigheten som premieras. De tidigare disciplinerade metoderna skulle stå i vägen för konsumtionens uppgift, och inte framkalla det begär som är nödvändigt för att konsumenterna ska konsumera mer. Föreställningen av normativ reglering som var viktigt i industrisamhället för att få människor att arbeta har i dagens samhälle av konsumenter inte överlevt sig självt. Syftet med varje norm är att begränsa människornas förmåga att välja fritt eller skära av all valfrihet, bortsett från den som gynnas av normen. Bieffekten av att begränsa valet innebär att människan skulle konsumera mindre, vilket hade inneburit en katastrof för det marknadsorienterade samhället som är uppbyggt på konsumtion. Därmed blir den normativa regleringen ett hinder för konsumtionsmarknaden, som vänder sig emot regleringar och inskränkningar av valfriheten och potentiella konsumtionsobjekt. Den politik som förespråkas ställer sig positiv till skattesänkningar under slagordet: ”mer pengar i skattebetalarnas fickor”, vilket får som konsekvens att sociala tjänster drabbas av nedskärningar. Löftet om mer pengar kvar i skattebetalarnas plånböcker lockar väljarkåren genom utsikterna till större valfrihet om vad som ska konsumeras, vilket inger större njutning i själva shoppandet. Paradoxen är att förförelsen inte ligger så mycket i löftet om mer konsumtion som i löftet om den ökade valfriheten. Men valfriheten stimulerar naturligtvis till att även konsumtionen väsentligen ökar, men själva kallelsen ligger i att kunna välja i större utsträckning. Så länge de sociala framstegen är beroende av en självförstärkande konsumtion saknas en väg ut ur denna sociala fälla. Utsikten till utveckling inom ekologins gränser försvåras och själva välståndet hotas av den fortsatta ekonomiska modellen som håller konsumtionen vid liv och driver på den materiella resursförbrukningen.

     Nina Björk (2011) gör en analys av den svenska valrörelsen 2010 på ett enligt mitt förmenande ytterst adekvat och belysande sätt. Utvecklingen av svensk politik har sedan några decennier varit mot en marknadsoptimism där marknaden ses som lösningen på relevanta samhällsproblem. Privata alternativ inom vården och skolan har fått stor genomslagskraft, tidigare kommunala bostäder har blivit privatägda genom att de sålts ut på marknaden, statliga företag har privatiserats, pensionernas värde har knutits till finansmarknaderna och kollektivtrafiken har utsatts för konkurrens. Medborgarna har fått friheten att välja vårdcentral, tandläkare, förskola, skola, pensionsform och elbolag. Kommersiella krafter har börjat röra sig inom offentliga sfärer som tidigare inte var möjligt. Det var mot bakgrund av denna samhällsutveckling som vi gick till valurnorna den milda söndagen i september 2010. Vad valet kom att handla om var inte olika syner på människan och samhället, utan om tjockleken på den enskilda medborgarens plånbok. Den rödgröna alliansen skrev i sin första gemensamma artikel som publicerades i DN den 19 januari följande: ”Valet 2010 handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha och vilken människosyn politiken ska utgå ifrån för den regering som ska leda vårt land in i framtiden”. För att inleda ett politiskt samtal lät utgångspunkten lovande. Men vi levde redan i ett annat slags samhälle som i stor utsträckning är präglat av ett ekonomiskt tänk grundat på egenintresset, för att ett sådant samtal skulle bli centralt i valrörelsen. I DN:s granskning av valet söndagen innan valsöndagen löd rubriken: ”Så påverkar valet din plånbok” med underrubriken: ”Räkna ut hur din ekonomi blir med blått eller rödgrönt styre”. Det publicerades guider och tabeller för hur en ensamstående förälder, en tvåbarnsfamilj, en studerande, en arbetslös, en person som uppbar sjukpenning och en pensionär med bostadstillägg skulle få mer pengar över i plånboken om de rödgröna eller om alliansen vann valet. DN:s fokus i sin bevakning av valet illustrerade hur det svenska samtalet under valrörelsen 2010 såg ut, och det har enligt min mening inte förändrats utan ser ut på exakt samma sätt inför kommande val 2014. Det stod väldigt tidigt klart för de flesta analytiker och bedömare att valet skulle vinnas av mittenväljarna som i stor utsträckning utgörs av storstädernas medelklass. I det avseendet hade inte det rödgröna alternativet en konkurrensfördel, eftersom alliansen lovade avdrag för hushållsnära tjänster och sänkt fastighets- och förmögenhetsskatt för radhusägare, som om de rödgröna vann valet skulle göra dem många tusenlappar fattigare. Den borgerliga alliansen lovade skattesänkningar för svenska pensionärer och löntagare, vilket följdes upp av de rödgröna med löftet om att ingen som tjänade mindre än 45 000 skulle få höjd skatt om de rödgröna vann valet. När de rödgröna presenterade sitt budgetalternativ i maj framkom att de ställde sig bakom nio tiondelar av alliansens skattesänkningar. Massmedia följde upp med analyser om varför de olika regeringsalternativen kom att tävla om löften om sänkta skatter, och presenterade i kvantitativa termer ”vinnare” och ”förlorare” vid respektive regeringsalternativ, där vinnare betraktades synonymt med det alternativ som kunde leverera mest pengar kvar i plånboken hos den enskilde väljaren. Varje enskild väljare kom att bli sin egen revisor och förväntades räkna och kalkylera. Mer än något annat antogs väljaren vara en egoist; en opolitisk rationell nyttomaximerare vars politiska intresse var att se till att man fick en rejäl slant över i plånboken. Väljaren förväntades inte tänka att det var tillfälle att tänka på någon annan, att tänka på det allmänna bästa; på den gemensamma nyttan. Landet Sverige kom i det närmaste att betraktas som ett aktiebolag, inte som ett samhälle. Medborgarna var delägarna och förväntades agera företagare och rösta i enlighet med det som gynnade den lilla firman. Det är ett strikt ekonomiskt tänkande utifrån egenintresset som av partierna förväntades skulle ge upphov till en politisk röst. Men den politiska rösten kom att bli helt färgad av den ekonomiska. Tanken på ett företag kom att helt ersätta tanken på ett samhälle. Vad vi kom att rösta på var inte politiska idéer om ett samhälle, utan om privata kalkyler om sin egen ekonomi. Valrörelsen var ett farväl till den politiska människan som tänker i kollektiva termer; som tänker gemensamt och solidariskt. Detta belystes genom Mona Sahlins tal då hon meddelade att hon skulle avgå som socialdemokratisk partiledare i november efter valet. Mona Sahlin tog inte bara farväl som partiledare utan också till idén om den politiska väljaren. Socialdemokraterna hade gjort sitt sämsta val sedan allmän- och lika rösträtt infördes i landet och endast nått upp till 30 procent av väljarnas röster. Sahlin sa följande: ”Jag vill aldrig mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor uppgivet säger: - Ja, jag ska rösta på er trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra”. Vad Mona Sahlin sa var att hon aldrig mer vill uppleva en politisk och solidarisk väljare som inte endast röstar utifrån sin egen vilja och intresse och en vision om samhället och människorna. Mona Sahlin befäster uppfattningen om att medborgaren bör gå till valurnorna som en individuell plånboksinnehavare som ser om sitt eget hus och röstar utifrån det egna ekonomiska intresset. Implicit säger Sahlin att hon aldrig mer vill att en valrörelse ska handla om solidaritet där en privilegierad väljare inte röstar utifrån egna ekonomiska intressen utan för någon annans parti. I samma tal nämner Mona Sahlin konkurrens sex gånger, vilket naturligtvis inte är en tillfällighet då konkurrens genomsyrar hela vårt samhälle. Hon talar om att ”kunskap är konkurrenskraft”, om att a-kassan är bra för ”konkurrenskraften”, om en ”konkurrenskraftig näringspolitik” och ”konkurrenskraftiga villkor för företagen” i Sverige, och om Sverige som en ”konkurrenskraftig ekonomi”. Konkurrens är centralt i vårt samhälle. Vi tävlar med varandra hela tiden. Vi tävlar om utbildningsplatser på de högre lärosätena, om betyg i skolan, om arbeten på arbetsmarknaden, om köp av bostäder och i köer till hyresrätter. Olika lärosäten tävlar med varandra för att attrahera elever och studenter till sig. Städer och kommuner konkurrerar om att göra sig attraktiva för att få människor att flytta dit. Den vanligaste formen av tv-underhållning handlar om att tävla; i matlagning, i bakning, i frågesport, i inredning, i renovering, i utseende, i sång, i dans osv, om att tävla om att tävla som i Paradise Hotel (eller vad handlar egentligen det programmet om?). Konkurrens är en så integrerad del av vårt samhälle att vi inte tänker på eller uppfattar det som att vi ständigt tävlar med varandra. Och är man indoktrinerad i ett system av tävlan upphör man inte att göra det bara för att det är ett riksdagsval som stundar. Människorna som förvandlats till subjekt har av objektiva nödvändigheter tvingats in i ett tillstånd av konkurrens med de andra subjekten. Tävling och solidaritet är väsensskilda fenomen; oförenliga i sin natur. I en värld av konkurrens upplever inte människorna sig själva som sociala människor ömsesidigt beroende av varandra, utan som individuella slutna enheter tävlande mot varandra i en självisk värld. Egenskaper som - solidaritet, empati, känslighet, benägenhet att vara behjälplig för andra utan att man själv vinner någonting på det - blir i en sådan värld ett tecken på svaghet, och det är ingen som vill vara eller vill ha med en sådan förlorare att göra. Det tydliggjorde Mona Sahlin genom att ta avstånd från en sådan väljare. Vad som förmedlades av massmedia att döma verkade det inte existera någon sådan väljare i valrörelsen. Väljarna uppmuntrades inte från varken de politiska partierna eller massmedia i något avseende att vara en sådan människa. Mona Sahlin letade svaren på rätt eller fel politik i kvantitativa aspekter, inte i en politisk övertygelse eller i önskan om ett bättre samhälle. Rätt politik översattes med det som de flesta ville ha, och den politiken som var fel var den som en majoritet inte ville ha. Mona Sahlin sa att vi inte kan ”tala till en minoritet av folket och förvänta oss en majoritet av rösterna” och att ”löntagarna har inte ställt sig upp som en man och en kvinna och avfärdat jobbskatteavdraget. Då bör inte vi göra det heller”. Hon sa att den rödgröna inställningen till fastighets- och förmögenhetsskatten har dömts ut av väljarna och att partiet nu bör ”förhålla sig till det”. Vad Sahlin gör är att hon ställer sig den i allra högsta grad ekonomistiska frågan om det finns köpare för denna typ av produkt, och om det inte finns det är det dags att byta ut produkten. Hon ställer samma typ av marknadsorienterade fråga som arbetssökande, entreprenörer och produktutvecklare måste ställa, och samma typ av fråga som universiteten måste ställa med tanke på kraven för sina studenter på ”anställningsbarhet”. I efterdyningarna av det socialdemokratiska nederlaget och Mona Sahlins avgång har krav på förnyelse ställts inom partiet. Alltså om inte tillräckligt många vill rösta på Socialdemokraterna och för att vinna nästa val måste partiet byta politisk övertygelse. Frågan som uppstår är var gränsen för Socialdemokraterna går. I valet 2010 fick det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna 5,7 procent av rösterna och kom in i riksdagen. Skulle Socialdemokraterna blivit invandrarfientliga om Sverigedemokraterna fick 50 procent av rösterna? Mona Sahlin sa: ”Löntagarna har inte ställt sig upp som en man och en kvinna och avfärdat jobbskatteavdraget. Då bör inte vi göra det heller”, utan partiet bör ”förhålla sig till det”, och inte ”tala till en minoritet av folket och förvänta oss en majoritet av rösterna”. Leif Pagrotsky sa: ”Det är vi, inte väljarna som måste ändra på oss”. Men om en majoritet av väljarna var invandrarfientliga, föraktade homosexuella och ville inskränka kvinnors fri- och rättigheter och införa förbud mot abort, skulle Socialdemokraterna också göra det då? Med en kvantitativ måttstock på politiken blir det omöjligt att dra några gränser. Vad som är rätt eller fel politik avgörs då endast genom beräkningar, och inte av övertygelser, argument eller politiska visioner. Ett parti frågar sig då enbart om partiet står för vad de flesta vill ha, och inte om det är det rätta eller viktigaste. Problemet är när det kvantitativa tänkandet och kalkyleringens politik ersätter det kvalitativa gör politiken sorti.

    Marknadsnormerna definierar villkoren. För att inkluderas i gemenskapen och komma in i konsumtionssamhället måste villkoren uppfyllas. Konsumtionssamhällets medlemmar är skyldiga att följa samma beteendemönster som de vill att föremålen för deras konsumtion ska följa. Istället för ett steg mot individuell frigörelse ”kan denna övergång beskrivas som varumarknadens erövring, annektering och kolonisering av livet” (Bauman 2008), och en utveckling mot att marknadens regler och oskrivna lagar omstöps till allmänna normer och livsregler som man på egen risk kan bryta mot, men som i konsumtionssamhället bestraffas med utestängning och exkludering. Individernas drivkraft är att avancera i rang och position genom att spela med i spelet som villkoras av marknaden. Marknadens villkor har upphöjts till dominerande idé och naturaliserat dess föreställningar och drivkrafter.

 

Arbetsetiken upplöst - Konsumtion och arbete som en estetisk verksamhet

Arbetsetiken upplöst - Konsumtion och arbete som en estetisk verksamhet

För konsumenterna framstår konsumtionen som en estetisk verksamhet och en rättighet att åtnjuta, inte som en samhällelig plikt att följa och betungas av. Det är estetiken som används för att integrera konsumtionssamhället och hålla det på rätt kurs, inte etiska normer. Estetiken sätter stort värde på upplevelsen, medan etiken premierar den fullgjorda förpliktelsen. Förpliktelsen begripliggör den fördröjda tillfredsställelsen, strukturerar och ger tiden riktning, vilket det inte finns någon anledning till för upplevelsen som ser dröjsmål som förspillda möjligheter, varför en uppskjutning av sökandet inte förespråkas. Upplevelsen behöver inget förberedelsearbete då den försvinner om den inte grips med en gång och fångas i flykten. Konsumenten vet inte när möjligheten infinner sig och måste därför alltid vara på sin vakt redo att välkomna den, och uppfatta möjligheten när den kommer för att på bästa sätt utnyttja den. Arbete ansågs inte i tidigare samhällen vara förnedrande. De som arbetade med mindre stimulerande och upplevelserika jobb ansågs inte vara av mindre värde än andra människor, eftersom de utövade sin plikt vars prestationer bedömdes på moraliska och etiska grunder. Jag menar att vi kan se en antydan till en attityd i dagens konsumtionssamhälle där man på ett föraktfullt sätt uttalar sig om de som jobbar inom lågavlönade verksamheter och att de lågavlönade arbetena betraktas som förnedrande. Det är visserligen inget nytt att arbetet skänkte varierande tillfredsställelse hos människor i produktionssamhället. Men arbetet i sig betraktades ur ett etiskt perspektiv som något nobelt och värdefullt, som bidrog till människovärdet och den moraliska anständigheten. Känslan av att utfört sin plikt var den etiskt avgörande aspekten som ingav tillfredsställelse. I den meningen var alla former av arbete likvärdiga. Arbetsetiken formulerade budskapet om jämlikhet, genom att tona ner skillnaden av arbete och dess skiftande förmåga att ge status och prestige genom de materiella fördelar som de erbjöd. I den estetiska värderingen och granskningen av arbete förstoras olikheter och skillnader framhävs, vilket upphöjer en del arbeten som mer värda än andra eftersom de erbjuder upplevelser och sensationer, samtidigt som andra former av arbete betraktas som usla och värdelösa omöjliga att frivilligt tänka sig att välja. Man skulle kunna säga att estetikens herravälde sprider sig över arbetets land på bekostnad av etiken. Arbeten måste liksom allting annat i konsumtionssamhället bli mål för begär och föremål för ett fritt val, och vara intressanta, spännande och ge möjlighet till sensationer. Arbetets estetiska värde och valfriheten har i konsumtionssamhället blivit betydelsefullt och tilltalande. De jobb som inte betraktas estetiskt tilltalande har inte heller kunnat bevara sitt tidigare etiska värde. Arbeten som är monotona och rutinartade, som inte stimulerar intellektet eller ger möjlighet att hävda sig betraktas tråkiga, som ingen konsument av egen fri vilja skulle kunna åta sig. I ett samhälle där samlingen av upplevelser har så stor betydelse har arbeten som saknar estetiskt värde inte någon chans att bli attraktiva och åtråvärda. Endast de människor som inte omvänts till konsumism hade i utbyte mot ren överlevnad nöjt sig med att sälja sin arbetskraft frivilligt. Inom denna kategori faller gästarbetare från fattiga länder och första generationens invandrare. För att överleva tvingas en del människor helt enkelt ta de jobb som valts bort av de mer privilegierade i samhället. Jobb som betraktas som mindre värda skattesubventioneras av den svenska regeringen bland annat genom rut-avdraget skattesubventionerar, vilket syftar till att de mer privilegierade i samhället inte ska behöva betala en översumma för hushållsnära tjänster som någon annan utför åt dem. För att skapa tillväxt måste vi idag även skapa jobb och arbetstillfällen. ”Jobben först” - hör vi utropas i den rådande svenska politiska debatten från alla håll. Jobben går alltså före allt. Före frågan om vad vi ska tillverka, före frågan om behov, om mänsklig lycka, om mening. Varje arbetstillfälle betraktas som en seger oavsett innehåll. Uppgifter som utförs utan att någon får betalt, utan att någon köper och säljer där pengar inte är involverade ses som en förlust. Om det främsta målet är att skapa jobb finns det genom de hushållsnära tjänsterna ett betydande lager av sysselsättningar. Det kan handla om att tvätta, städa, laga mat och handla. Om nu målet är att skapa jobb är frågan varför vi själva gratis ska utföra alla dessa tråkiga sysslor. Om sådana sysslor omvandlas till avlönade arbetstillfällen tjänar samhället på det och ekonomerna blir överlyckliga. Men om vi värjer oss mot tanken att alla handlingar ska ingå i en köp- och säljlogik kan man anta att vissa verksamheter inte motiveras av pengar. I ett system där alla tjänster har ett pris och kan sättas in i ett penningsystem kan man säga att människan är till för ekonomin, istället för att ekonomin är till för människan. Det är alltså systemet som gör bedömningen av en handling, inte den mening som handlingen kan ha för individen. Det går alltså att hävda att individer kan ha en annan mening än penningens mening. Man får ofta höra att man nedvärderar städarna när man uttrycker att man inte är för skattesubventionerad städning, eftersom jag är emot att det utförs mot betalning. En mänsklig handling anses alltså inte som värdefull om den inte kommer i kontakt med penningen och görs mot betalning. Eftersom jag ser städning som en viktig uppgift och erfarenhet - och inte som en köpbar vara på en marknad - är det precis tvärtom. Jag anser att man ska städa sitt eget hem eftersom det är en erfarenhet i våra egna liv som är värdefull i sig. Jag menar att städning har en betydelse för det lär oss någonting om oss själva i samhället. Vi tar ansvar för vår egen smuts som kan leda både till miljömedvetenhet och en ödmjuk inställning till fysiskt belastande arbeten. Denna syn på städning tenderar att möta samma motstånd som när man kritiserar konsumtionen. Det ses som moraliskt förkastligt som argument. Men moraliskt är just vad det är. För vem städar hemma hos städarna? Min principiella ståndpunkt är att man helt enkelt får städa upp sin egen skit, och bor man i en för stor bostad och inte har möjlighet och tid över att få med städning på agendan i det fullspäckade livspusslet är mitt förslag att man helt enkelt flyttar till ett mindre boende eller reducerar sin dagliga användning av sociala medier eller planlöst surfande som enligt studier svenskar ägnar sig åt i snitt mellan 3-4 timmar om dagen. Min mening är en annan än penningens mening. Min politik är en annan politik än den rationella kalkyleringens politik som handlar om plus och minus, om vinst och förlust. Även om man utgår från ett kalkylerande kan motståndet mot städning i privata hem motiveras. Om jag anställer någon under fyra timmar och köper en annan människas tid för någonting som jag själv hade kunnat utföra, är det ett uträknande om att den andra människans fyra timmar ger mindre betalning än det arbete som jag själv utför under dessa fyra timmar. Denna professionalisering av hushållsnära tjänster befriar en privilegierad elit från att göra sysslor som inte bringar någon inkomst, och föder en ny klass underbetalda tjänare, vilket är en ovärdig social fördelning av uppgifterna. Att utvidga marknaden för hushållsnära tjänster kan därför inte tolkas innebära någonting annat än att de ekonomiska- och sociala klyftorna ökar. Vad detta resulterar i är att vi skapar ett samhälle baserat på ett ekonomiskt system som endast bedömer handlingars meningsfullhet genom hur mycket pengar man kan tjäna på att utföra uppgifterna, och inte hur en handling kan vara meningsfull i sig.

 

     Arbetet ska betraktas som ett kall, och på en och samma gång som fritidssyssla, hobby och reinkarnation. Arbetet ska upphöjas till det mest tillfredsställande nöjet och betraktas som ett åtråvärt privilegium som ger upphov till sensationer och starka upplevelser. Men i själva verket är arbetet i enlighet med denna beskrivning en realitet få förunnat. Snarare återfinns ett arbete utan fastställda arbetstider där man ständigt under dygnets alla timmar och veckans samtliga dagar stimuleras av utmaningarna endast inom en lyckosam och framgångsrik elit. Arbete som kärnan i allt som räknas, som ger livet mening, som bjuder till upplevelser och självförverkligande, som en källa till respekt, stolthet och ära har blivit fåtalets privilegium, som alla andra endast på avstånd kan begrunda med beundran och vördnad. Den stora majoriteten får inte möjligheten att genomleva sina jobb på det sättet. Den flexibla arbetsmarknaden varken erbjuder eller tillåter dess aktörer möjligheten att engageras och visa hängivenhet inför en utförd sysselsättning. Det är vare sig lämpligt eller rekommendabelt att bli förtjust och fästa sig vid sitt arbete eller identifiera sig med sitt arbete, eftersom det inte är gynnsamt för den flexibla arbetsmarknaden där det är förenat med stora risker att se ett arbete som ett kall då det skulle betyda att cheferna samlade på sig större bekymmer än nödvändigt i händelse av att man tvingades till ”nedskärningar” eller ”rationaliseringsåtgärder”. Moraliserande predikningar skulle på lång sikt visa sig kontraproduktivt eftersom det skulle avleda människors uppmärksamhet från deras konsumtionssträvan, som bör vara deras egentliga kall. Den estetiska tillfredsställelsen som arbetet anses åtnjuta tillåter en att tro att arbetsmarknadens flexibilitet är en förutsättning för att kunna uppnå denna tillfredsställelse. Detta är i själva verket en illustration av den diskursiva maktens betydelse och den sociala hierarkins rangordning. Det estetetiskt tilltalande arbetet som inger tillfredsställelse är endast unnat en privilegierad elit. För alla andra betyder flexibilitet inte så mycket valfrihet, autonomi och rätt till självhädelse som påtvingad rotlöshet, ovissa framtidsutsikter och brist på trygghet.

 

För att sammanfatta: Den väsentliga skillnaden mellan konsumtionssamhället och produktionssamhället är att arbetet inte står i etiskt fokus som vägen till moralisk bekräftelse. Arbetet utsätts numera främst för estetisk granskning och bedöms utifrån förmågan att alstra upplevelser. Världen betraktas som en outtömlig källa av möjligheter, spänning och allt intensivare sensationer och upplevelser, som väcker begär i konsumentens strävan efter tillfredsställelse. Genom att ha förlorat sin ställning och moraliska och etiska förmåga har också synen på värdet av att arbeta förändrats. Arbetet blir av den estetiskt styrda samlaren av upplevelser fördömt som meningslöst och rent av förnedrande. Konsumenterna drivs av estetiska kriterier - inte av etiska och moraliska - vilket även påverkar arbetets ställning som förlorat sin tidigare privilegierade position kring vilken all självkonstituering och identitetsbyggande kretsade. Konsumtionsetiken styr där arbetsetiken tidigare härskade.