Konsumtionssamhället
beskrivs som en individuell frigörelseprocess från obligatoriska rutiner och
från ett tvingande beteendemönster. Övergången beskrivs som ett språng från
ofriheter och restriktioner, till en värld av individuell autonomi och den
slutgiltiga friheten för individens suveränitet - mot individens
självförverkligande, självbestämmanderätt och valfrihet. Mekanismer för
”normativ reglering” och bevarande av mönster anses inte längre behövas eller
vara önskvärda. Övervakande institutioners förmåga att integrera människor i
den sociala ordningen som tidigare var centrala har successivt försvagats. De
övervakande institutionernas tidigare disciplinering lämpar sig inte för
skolningen av konsumenter. Institutionerna förmådde tidigare skola människor
och uppmana till monotont arbete, vilket begränsade eller helt avskaffade
valfriheten. I konsumtionssamhället är det just valfriheten och frånvaron av
rutiner som karaktäriserar och utgör förutsättningarna för konsumenten. De
disciplinerade åtgärderna som de övervakande institutionerna implementerade hos
människorna är kontraproduktiva i skapandet av ideala konsumenter, och är
därför oförenliga med konsumtionssamhällets behov. Det idealiska är att inga
behov någonsin tillfredsställs och att inga begär ses som slutgiltiga. Inget
bör omfattas av fasthet, och engagemanget bör inte vara längre än den tid som
krävs för konsumtionen av föremålet. Det är flyktigheten som premieras. De
tidigare disciplinerade metoderna skulle stå i vägen för konsumtionens uppgift,
och inte framkalla det begär som är nödvändigt för att konsumenterna ska
konsumera mer. Föreställningen av normativ reglering som var viktigt i
industrisamhället för att få människor att arbeta har i dagens samhälle av
konsumenter inte överlevt sig självt. Syftet med varje norm är att begränsa
människornas förmåga att välja fritt eller skära av all valfrihet, bortsett
från den som gynnas av normen. Bieffekten av att begränsa valet innebär att
människan skulle konsumera mindre, vilket hade inneburit en katastrof för det
marknadsorienterade samhället som är uppbyggt på konsumtion. Därmed blir den
normativa regleringen ett hinder för konsumtionsmarknaden, som vänder sig emot
regleringar och inskränkningar av valfriheten och potentiella konsumtionsobjekt.
Den politik som förespråkas ställer sig positiv till skattesänkningar under
slagordet: ”mer pengar i skattebetalarnas fickor”, vilket får som konsekvens
att sociala tjänster drabbas av nedskärningar. Löftet om mer pengar kvar i
skattebetalarnas plånböcker lockar väljarkåren genom utsikterna till större
valfrihet om vad som ska konsumeras, vilket inger större njutning i själva
shoppandet. Paradoxen är att förförelsen inte ligger så mycket i löftet om mer
konsumtion som i löftet om den ökade valfriheten. Men valfriheten stimulerar
naturligtvis till att även konsumtionen väsentligen ökar, men själva kallelsen
ligger i att kunna välja i större utsträckning. Så länge de sociala framstegen
är beroende av en självförstärkande konsumtion saknas en väg ut ur denna
sociala fälla. Utsikten till utveckling inom ekologins gränser försvåras och
själva välståndet hotas av den fortsatta ekonomiska modellen som håller
konsumtionen vid liv och driver på den materiella resursförbrukningen.
Nina Björk (2011) gör en analys av den
svenska valrörelsen 2010 på ett enligt mitt förmenande ytterst adekvat och
belysande sätt. Utvecklingen av svensk politik har sedan några decennier varit
mot en marknadsoptimism där marknaden ses som lösningen på relevanta
samhällsproblem. Privata alternativ inom vården och skolan har fått stor
genomslagskraft, tidigare kommunala bostäder har blivit privatägda genom att de
sålts ut på marknaden, statliga företag har privatiserats, pensionernas värde
har knutits till finansmarknaderna och kollektivtrafiken har utsatts för
konkurrens. Medborgarna har fått friheten att välja vårdcentral, tandläkare,
förskola, skola, pensionsform och elbolag. Kommersiella krafter har börjat röra
sig inom offentliga sfärer som tidigare inte var möjligt. Det var mot bakgrund
av denna samhällsutveckling som vi gick till valurnorna den milda söndagen i
september 2010. Vad valet kom att handla om var inte olika syner på människan
och samhället, utan om tjockleken på den enskilda medborgarens plånbok. Den
rödgröna alliansen skrev i sin första gemensamma artikel som publicerades i DN den 19 januari följande: ”Valet 2010
handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha och vilken människosyn politiken
ska utgå ifrån för den regering som ska leda vårt land in i framtiden”. För att
inleda ett politiskt samtal lät utgångspunkten lovande. Men vi levde redan i
ett annat slags samhälle som i stor utsträckning är präglat av ett ekonomiskt
tänk grundat på egenintresset, för att ett sådant samtal skulle bli centralt i
valrörelsen. I DN:s granskning av valet söndagen innan valsöndagen löd
rubriken: ”Så påverkar valet din plånbok” med underrubriken: ”Räkna ut hur din
ekonomi blir med blått eller rödgrönt styre”. Det publicerades guider och
tabeller för hur en ensamstående förälder, en tvåbarnsfamilj, en studerande, en
arbetslös, en person som uppbar sjukpenning och en pensionär med bostadstillägg
skulle få mer pengar över i plånboken om de rödgröna eller om alliansen vann
valet. DN:s fokus i sin bevakning av valet illustrerade hur det svenska
samtalet under valrörelsen 2010 såg ut, och det har enligt min mening inte
förändrats utan ser ut på exakt samma sätt inför kommande val 2014. Det stod
väldigt tidigt klart för de flesta analytiker och bedömare att valet skulle
vinnas av mittenväljarna som i stor utsträckning utgörs av storstädernas
medelklass. I det avseendet hade inte det rödgröna alternativet en
konkurrensfördel, eftersom alliansen lovade avdrag för hushållsnära tjänster
och sänkt fastighets- och förmögenhetsskatt för radhusägare, som om de rödgröna
vann valet skulle göra dem många tusenlappar fattigare. Den borgerliga
alliansen lovade skattesänkningar för svenska pensionärer och löntagare, vilket
följdes upp av de rödgröna med löftet om att ingen som tjänade mindre än
45 000 skulle få höjd skatt om de rödgröna vann valet. När de rödgröna
presenterade sitt budgetalternativ i maj framkom att de ställde sig bakom nio
tiondelar av alliansens skattesänkningar. Massmedia följde upp med analyser om
varför de olika regeringsalternativen kom att tävla om löften om sänkta
skatter, och presenterade i kvantitativa termer ”vinnare” och ”förlorare” vid
respektive regeringsalternativ, där vinnare betraktades synonymt med det
alternativ som kunde leverera mest pengar kvar i plånboken hos den enskilde
väljaren. Varje enskild väljare kom att bli sin egen revisor och förväntades
räkna och kalkylera. Mer än något annat antogs väljaren vara en egoist; en
opolitisk rationell nyttomaximerare vars politiska intresse var att se till att
man fick en rejäl slant över i plånboken. Väljaren förväntades inte tänka att
det var tillfälle att tänka på någon annan, att tänka på det allmänna bästa; på
den gemensamma nyttan. Landet Sverige kom i det närmaste att betraktas som ett
aktiebolag, inte som ett samhälle. Medborgarna var delägarna och förväntades
agera företagare och rösta i enlighet med det som gynnade den lilla firman. Det
är ett strikt ekonomiskt tänkande utifrån egenintresset som av partierna
förväntades skulle ge upphov till en politisk röst. Men den politiska rösten
kom att bli helt färgad av den ekonomiska. Tanken på ett företag kom att helt
ersätta tanken på ett samhälle. Vad vi kom att rösta på var inte politiska
idéer om ett samhälle, utan om privata kalkyler om sin egen ekonomi.
Valrörelsen var ett farväl till den politiska människan som tänker i kollektiva
termer; som tänker gemensamt och solidariskt. Detta belystes genom Mona Sahlins
tal då hon meddelade att hon skulle avgå som socialdemokratisk partiledare i
november efter valet. Mona Sahlin tog inte bara farväl som partiledare utan
också till idén om den politiska väljaren. Socialdemokraterna hade gjort sitt
sämsta val sedan allmän- och lika rösträtt infördes i landet och endast nått
upp till 30 procent av väljarnas röster. Sahlin sa följande: ”Jag vill aldrig
mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor uppgivet säger: -
Ja, jag ska rösta på er trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra”. Vad
Mona Sahlin sa var att hon aldrig mer vill uppleva en politisk och solidarisk
väljare som inte endast röstar utifrån sin egen vilja och intresse och en
vision om samhället och människorna. Mona Sahlin befäster uppfattningen om att
medborgaren bör gå till valurnorna som en individuell plånboksinnehavare som
ser om sitt eget hus och röstar utifrån det egna ekonomiska intresset. Implicit
säger Sahlin att hon aldrig mer vill att en valrörelse ska handla om
solidaritet där en privilegierad väljare inte röstar utifrån egna ekonomiska
intressen utan för någon annans parti. I samma tal nämner Mona Sahlin
konkurrens sex gånger, vilket naturligtvis inte är en tillfällighet då
konkurrens genomsyrar hela vårt samhälle. Hon talar om att ”kunskap är
konkurrenskraft”, om att a-kassan är bra för ”konkurrenskraften”, om en
”konkurrenskraftig näringspolitik” och ”konkurrenskraftiga villkor för
företagen” i Sverige, och om Sverige som en ”konkurrenskraftig ekonomi”.
Konkurrens är centralt i vårt samhälle. Vi tävlar med varandra hela tiden. Vi
tävlar om utbildningsplatser på de högre lärosätena, om betyg i skolan, om
arbeten på arbetsmarknaden, om köp av bostäder och i köer till hyresrätter.
Olika lärosäten tävlar med varandra för att attrahera elever och studenter till
sig. Städer och kommuner konkurrerar om att göra sig attraktiva för att få
människor att flytta dit. Den vanligaste formen av tv-underhållning handlar om
att tävla; i matlagning, i bakning, i frågesport, i inredning, i renovering, i
utseende, i sång, i dans osv, om att tävla om att tävla som i Paradise Hotel (eller vad handlar
egentligen det programmet om?). Konkurrens är en så integrerad del av vårt
samhälle att vi inte tänker på eller uppfattar det som att vi ständigt tävlar
med varandra. Och är man indoktrinerad i ett system av tävlan upphör man inte
att göra det bara för att det är ett riksdagsval som stundar. Människorna som
förvandlats till subjekt har av objektiva nödvändigheter tvingats in i ett
tillstånd av konkurrens med de andra subjekten. Tävling och solidaritet är
väsensskilda fenomen; oförenliga i sin natur. I en värld av konkurrens upplever
inte människorna sig själva som sociala människor ömsesidigt beroende av
varandra, utan som individuella slutna enheter tävlande mot varandra i en
självisk värld. Egenskaper som - solidaritet, empati, känslighet, benägenhet
att vara behjälplig för andra utan att man själv vinner någonting på det - blir
i en sådan värld ett tecken på svaghet, och det är ingen som vill vara eller
vill ha med en sådan förlorare att göra. Det tydliggjorde Mona Sahlin genom att
ta avstånd från en sådan väljare. Vad som förmedlades av massmedia att döma
verkade det inte existera någon sådan väljare i valrörelsen. Väljarna
uppmuntrades inte från varken de politiska partierna eller massmedia i något
avseende att vara en sådan människa. Mona Sahlin letade svaren på rätt eller fel
politik i kvantitativa aspekter, inte i en politisk övertygelse eller i önskan
om ett bättre samhälle. Rätt politik översattes med det som de flesta ville ha,
och den politiken som var fel var den som en majoritet inte ville ha. Mona
Sahlin sa att vi inte kan ”tala till en minoritet av folket och förvänta oss en
majoritet av rösterna” och att ”löntagarna har inte ställt sig upp som en man
och en kvinna och avfärdat jobbskatteavdraget. Då bör inte vi göra det heller”.
Hon sa att den rödgröna inställningen till fastighets- och förmögenhetsskatten
har dömts ut av väljarna och att partiet nu bör ”förhålla sig till det”. Vad
Sahlin gör är att hon ställer sig den i allra högsta grad ekonomistiska frågan
om det finns köpare för denna typ av produkt, och om det inte finns det är det
dags att byta ut produkten. Hon ställer samma typ av marknadsorienterade fråga
som arbetssökande, entreprenörer och produktutvecklare måste ställa, och samma
typ av fråga som universiteten måste ställa med tanke på kraven för sina studenter
på ”anställningsbarhet”. I efterdyningarna av det socialdemokratiska nederlaget
och Mona Sahlins avgång har krav på förnyelse ställts inom partiet. Alltså om
inte tillräckligt många vill rösta på Socialdemokraterna och för att vinna
nästa val måste partiet byta politisk övertygelse. Frågan som uppstår är var
gränsen för Socialdemokraterna går. I valet 2010 fick det främlingsfientliga
partiet Sverigedemokraterna 5,7 procent av rösterna och kom in i riksdagen.
Skulle Socialdemokraterna blivit invandrarfientliga om Sverigedemokraterna fick
50 procent av rösterna? Mona Sahlin sa: ”Löntagarna har inte ställt sig upp som
en man och en kvinna och avfärdat jobbskatteavdraget. Då bör inte vi göra det
heller”, utan partiet bör ”förhålla sig till det”, och inte ”tala till en
minoritet av folket och förvänta oss en majoritet av rösterna”. Leif Pagrotsky
sa: ”Det är vi, inte väljarna som måste ändra på oss”. Men om en majoritet av
väljarna var invandrarfientliga, föraktade homosexuella och ville inskränka
kvinnors fri- och rättigheter och införa förbud mot abort, skulle
Socialdemokraterna också göra det då? Med en kvantitativ måttstock på politiken
blir det omöjligt att dra några gränser. Vad som är rätt eller fel politik
avgörs då endast genom beräkningar, och inte av övertygelser, argument eller
politiska visioner. Ett parti frågar sig då enbart om partiet står för vad de
flesta vill ha, och inte om det är det rätta eller viktigaste. Problemet är när
det kvantitativa tänkandet och kalkyleringens politik ersätter det kvalitativa
gör politiken sorti.
Marknadsnormerna definierar villkoren. För
att inkluderas i gemenskapen och komma in i konsumtionssamhället måste
villkoren uppfyllas. Konsumtionssamhällets medlemmar är skyldiga att följa
samma beteendemönster som de vill att föremålen för deras konsumtion ska följa.
Istället för ett steg mot individuell frigörelse ”kan denna övergång beskrivas
som varumarknadens erövring, annektering och kolonisering av livet” (Bauman
2008), och en utveckling mot att marknadens regler och oskrivna lagar omstöps
till allmänna normer och livsregler som man på egen risk kan bryta mot, men som
i konsumtionssamhället bestraffas med utestängning och exkludering.
Individernas drivkraft är att avancera i rang och position genom att spela med
i spelet som villkoras av marknaden. Marknadens villkor har upphöjts till
dominerande idé och naturaliserat dess föreställningar och drivkrafter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar