Arbetsetiken upplöst - Konsumtion och arbete som en estetisk verksamhet
För konsumenterna framstår konsumtionen som en estetisk verksamhet och en rättighet att åtnjuta, inte som en samhällelig plikt att följa och betungas av. Det är estetiken som används för att integrera konsumtionssamhället och hålla det på rätt kurs, inte etiska normer. Estetiken sätter stort värde på upplevelsen, medan etiken premierar den fullgjorda förpliktelsen. Förpliktelsen begripliggör den fördröjda tillfredsställelsen, strukturerar och ger tiden riktning, vilket det inte finns någon anledning till för upplevelsen som ser dröjsmål som förspillda möjligheter, varför en uppskjutning av sökandet inte förespråkas. Upplevelsen behöver inget förberedelsearbete då den försvinner om den inte grips med en gång och fångas i flykten. Konsumenten vet inte när möjligheten infinner sig och måste därför alltid vara på sin vakt redo att välkomna den, och uppfatta möjligheten när den kommer för att på bästa sätt utnyttja den. Arbete ansågs inte i tidigare samhällen vara förnedrande. De som arbetade med mindre stimulerande och upplevelserika jobb ansågs inte vara av mindre värde än andra människor, eftersom de utövade sin plikt vars prestationer bedömdes på moraliska och etiska grunder. Jag menar att vi kan se en antydan till en attityd i dagens konsumtionssamhälle där man på ett föraktfullt sätt uttalar sig om de som jobbar inom lågavlönade verksamheter och att de lågavlönade arbetena betraktas som förnedrande. Det är visserligen inget nytt att arbetet skänkte varierande tillfredsställelse hos människor i produktionssamhället. Men arbetet i sig betraktades ur ett etiskt perspektiv som något nobelt och värdefullt, som bidrog till människovärdet och den moraliska anständigheten. Känslan av att utfört sin plikt var den etiskt avgörande aspekten som ingav tillfredsställelse. I den meningen var alla former av arbete likvärdiga. Arbetsetiken formulerade budskapet om jämlikhet, genom att tona ner skillnaden av arbete och dess skiftande förmåga att ge status och prestige genom de materiella fördelar som de erbjöd. I den estetiska värderingen och granskningen av arbete förstoras olikheter och skillnader framhävs, vilket upphöjer en del arbeten som mer värda än andra eftersom de erbjuder upplevelser och sensationer, samtidigt som andra former av arbete betraktas som usla och värdelösa omöjliga att frivilligt tänka sig att välja. Man skulle kunna säga att estetikens herravälde sprider sig över arbetets land på bekostnad av etiken. Arbeten måste liksom allting annat i konsumtionssamhället bli mål för begär och föremål för ett fritt val, och vara intressanta, spännande och ge möjlighet till sensationer. Arbetets estetiska värde och valfriheten har i konsumtionssamhället blivit betydelsefullt och tilltalande. De jobb som inte betraktas estetiskt tilltalande har inte heller kunnat bevara sitt tidigare etiska värde. Arbeten som är monotona och rutinartade, som inte stimulerar intellektet eller ger möjlighet att hävda sig betraktas tråkiga, som ingen konsument av egen fri vilja skulle kunna åta sig. I ett samhälle där samlingen av upplevelser har så stor betydelse har arbeten som saknar estetiskt värde inte någon chans att bli attraktiva och åtråvärda. Endast de människor som inte omvänts till konsumism hade i utbyte mot ren överlevnad nöjt sig med att sälja sin arbetskraft frivilligt. Inom denna kategori faller gästarbetare från fattiga länder och första generationens invandrare. För att överleva tvingas en del människor helt enkelt ta de jobb som valts bort av de mer privilegierade i samhället. Jobb som betraktas som mindre värda skattesubventioneras av den svenska regeringen bland annat genom rut-avdraget skattesubventionerar, vilket syftar till att de mer privilegierade i samhället inte ska behöva betala en översumma för hushållsnära tjänster som någon annan utför åt dem. För att skapa tillväxt måste vi idag även skapa jobb och arbetstillfällen. ”Jobben först” - hör vi utropas i den rådande svenska politiska debatten från alla håll. Jobben går alltså före allt. Före frågan om vad vi ska tillverka, före frågan om behov, om mänsklig lycka, om mening. Varje arbetstillfälle betraktas som en seger oavsett innehåll. Uppgifter som utförs utan att någon får betalt, utan att någon köper och säljer där pengar inte är involverade ses som en förlust. Om det främsta målet är att skapa jobb finns det genom de hushållsnära tjänsterna ett betydande lager av sysselsättningar. Det kan handla om att tvätta, städa, laga mat och handla. Om nu målet är att skapa jobb är frågan varför vi själva gratis ska utföra alla dessa tråkiga sysslor. Om sådana sysslor omvandlas till avlönade arbetstillfällen tjänar samhället på det och ekonomerna blir överlyckliga. Men om vi värjer oss mot tanken att alla handlingar ska ingå i en köp- och säljlogik kan man anta att vissa verksamheter inte motiveras av pengar. I ett system där alla tjänster har ett pris och kan sättas in i ett penningsystem kan man säga att människan är till för ekonomin, istället för att ekonomin är till för människan. Det är alltså systemet som gör bedömningen av en handling, inte den mening som handlingen kan ha för individen. Det går alltså att hävda att individer kan ha en annan mening än penningens mening. Man får ofta höra att man nedvärderar städarna när man uttrycker att man inte är för skattesubventionerad städning, eftersom jag är emot att det utförs mot betalning. En mänsklig handling anses alltså inte som värdefull om den inte kommer i kontakt med penningen och görs mot betalning. Eftersom jag ser städning som en viktig uppgift och erfarenhet - och inte som en köpbar vara på en marknad - är det precis tvärtom. Jag anser att man ska städa sitt eget hem eftersom det är en erfarenhet i våra egna liv som är värdefull i sig. Jag menar att städning har en betydelse för det lär oss någonting om oss själva i samhället. Vi tar ansvar för vår egen smuts som kan leda både till miljömedvetenhet och en ödmjuk inställning till fysiskt belastande arbeten. Denna syn på städning tenderar att möta samma motstånd som när man kritiserar konsumtionen. Det ses som moraliskt förkastligt som argument. Men moraliskt är just vad det är. För vem städar hemma hos städarna? Min principiella ståndpunkt är att man helt enkelt får städa upp sin egen skit, och bor man i en för stor bostad och inte har möjlighet och tid över att få med städning på agendan i det fullspäckade livspusslet är mitt förslag att man helt enkelt flyttar till ett mindre boende eller reducerar sin dagliga användning av sociala medier eller planlöst surfande som enligt studier svenskar ägnar sig åt i snitt mellan 3-4 timmar om dagen. Min mening är en annan än penningens mening. Min politik är en annan politik än den rationella kalkyleringens politik som handlar om plus och minus, om vinst och förlust. Även om man utgår från ett kalkylerande kan motståndet mot städning i privata hem motiveras. Om jag anställer någon under fyra timmar och köper en annan människas tid för någonting som jag själv hade kunnat utföra, är det ett uträknande om att den andra människans fyra timmar ger mindre betalning än det arbete som jag själv utför under dessa fyra timmar. Denna professionalisering av hushållsnära tjänster befriar en privilegierad elit från att göra sysslor som inte bringar någon inkomst, och föder en ny klass underbetalda tjänare, vilket är en ovärdig social fördelning av uppgifterna. Att utvidga marknaden för hushållsnära tjänster kan därför inte tolkas innebära någonting annat än att de ekonomiska- och sociala klyftorna ökar. Vad detta resulterar i är att vi skapar ett samhälle baserat på ett ekonomiskt system som endast bedömer handlingars meningsfullhet genom hur mycket pengar man kan tjäna på att utföra uppgifterna, och inte hur en handling kan vara meningsfull i sig.
Arbetet ska betraktas som ett kall, och på en och samma gång som fritidssyssla, hobby och reinkarnation. Arbetet ska upphöjas till det mest tillfredsställande nöjet och betraktas som ett åtråvärt privilegium som ger upphov till sensationer och starka upplevelser. Men i själva verket är arbetet i enlighet med denna beskrivning en realitet få förunnat. Snarare återfinns ett arbete utan fastställda arbetstider där man ständigt under dygnets alla timmar och veckans samtliga dagar stimuleras av utmaningarna endast inom en lyckosam och framgångsrik elit. Arbete som kärnan i allt som räknas, som ger livet mening, som bjuder till upplevelser och självförverkligande, som en källa till respekt, stolthet och ära har blivit fåtalets privilegium, som alla andra endast på avstånd kan begrunda med beundran och vördnad. Den stora majoriteten får inte möjligheten att genomleva sina jobb på det sättet. Den flexibla arbetsmarknaden varken erbjuder eller tillåter dess aktörer möjligheten att engageras och visa hängivenhet inför en utförd sysselsättning. Det är vare sig lämpligt eller rekommendabelt att bli förtjust och fästa sig vid sitt arbete eller identifiera sig med sitt arbete, eftersom det inte är gynnsamt för den flexibla arbetsmarknaden där det är förenat med stora risker att se ett arbete som ett kall då det skulle betyda att cheferna samlade på sig större bekymmer än nödvändigt i händelse av att man tvingades till ”nedskärningar” eller ”rationaliseringsåtgärder”. Moraliserande predikningar skulle på lång sikt visa sig kontraproduktivt eftersom det skulle avleda människors uppmärksamhet från deras konsumtionssträvan, som bör vara deras egentliga kall. Den estetiska tillfredsställelsen som arbetet anses åtnjuta tillåter en att tro att arbetsmarknadens flexibilitet är en förutsättning för att kunna uppnå denna tillfredsställelse. Detta är i själva verket en illustration av den diskursiva maktens betydelse och den sociala hierarkins rangordning. Det estetetiskt tilltalande arbetet som inger tillfredsställelse är endast unnat en privilegierad elit. För alla andra betyder flexibilitet inte så mycket valfrihet, autonomi och rätt till självhädelse som påtvingad rotlöshet, ovissa framtidsutsikter och brist på trygghet.
För att sammanfatta: Den väsentliga skillnaden mellan konsumtionssamhället och produktionssamhället är att arbetet inte står i etiskt fokus som vägen till moralisk bekräftelse. Arbetet utsätts numera främst för estetisk granskning och bedöms utifrån förmågan att alstra upplevelser. Världen betraktas som en outtömlig källa av möjligheter, spänning och allt intensivare sensationer och upplevelser, som väcker begär i konsumentens strävan efter tillfredsställelse. Genom att ha förlorat sin ställning och moraliska och etiska förmåga har också synen på värdet av att arbeta förändrats. Arbetet blir av den estetiskt styrda samlaren av upplevelser fördömt som meningslöst och rent av förnedrande. Konsumenterna drivs av estetiska kriterier - inte av etiska och moraliska - vilket även påverkar arbetets ställning som förlorat sin tidigare privilegierade position kring vilken all självkonstituering och identitetsbyggande kretsade. Konsumtionsetiken styr där arbetsetiken tidigare härskade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar