Valfrihetens ofrihet

Valfrihetens ofrihet

Vad som även skiljer produktionssamhället från konsumtionssamhället är övergången från en samordning av arbetet och konformitetsskapande övervakning, till en i vissa avseenden frivillig och i andra avseenden tvingande individualisering, som karaktäriserar sättet att hantera samhällets uppgifter och ansvarsfördelningen av hanteringen. Denna utveckling har inneburit en ökad betoning på individens självförverkligande under kraftfulla slagord som ”satsa på dig själv”. Individen betraktas samtidigt som huvudobjekt och huvudsubjekt med både ansvaret och skyldigheten att fullgöra samhällets uppgifter. I produktionssamhället prioriterades det samhälleliga och det allmänna bästa framför det individuella intresset. Att eftersträva och fullfölja den samhälleliga normen prioriterades på bekostnad av individuellt självförverkligande. I konsumtionssamhället kan man säga att man ”utkontrakterar” eller ”outsourcar” efterlevnaden och utförandet av de kollektiva normsystemen till individerna. Det demokratiska systemet förmår inte tillgodose medborgarnas intresse, vilket undersökningar visar. Den politiska makten skjuter över moraliska bedömningar och val på individen, vilket leder till att individen får ta på sig ansvaret för någonting individen aldrig velat ha ansvar och makt över. Individen har därmed ett tungt ansvar vilandes på sina axlar. För man måste ta ansvar. Att göra ett val är obligatoriskt som ingen kan undgå. Det fria valets upprymdhet befriar nuet från de störningar som det förflutna och framtiden kan orsaka, vilket innebär att nuet kan exploateras och till fullo utforskas. Att vara ständigt uppdaterad garanterar att man inte hamnar efter. Vad som är av relevans är att individen hela tiden har möjligheten att välja, vilket innebär att individen själv har det fulla ansvaret. Väljande och frihet är i konsumtionssamhället beteckningar för samma tillstånd och kan behandlas synonymt i den meningen att man endast kan avstå från att välja genom att på samma gång ge upp sin frihet. Valet av alla de varor vi konsumerar handlar om beslut utifrån det egna omdömet, men frågan är om vi har kontroll över vad vi från början har för valmöjligheter. Individen betraktas vara fullständigt fri med makt över sitt eget liv, vilket gör att individen anses förmögen att påverka produktionen och därmed även den globala miljön och vår planets framtid. Resultatet blir att vi som konsumenter har valet att fortsätta förstöra vår planet och utrota andra arter. Samtidigt betraktas konsumenten som en lättmanipulerad och passiv varelse styrd av ekonomiska maktsfärer; fri att välja men endast mellan de erbjudanden som producenterna presenterar för oss. Individuell framgång bedöms utifrån kvantiteten av de varor vi konsumerar, vilket leder till att vi skapar våra sociala relationer och vår identitet. Diskurserna i samhället präglar våra föreställningar av omgivningen. Frågan om hur vi verkar utanför diskursernas ramar aktualiseras genom att diskurserna påverkar vår syn på frihet och hur vi bör leva våra liv. Konsumtionens valfrihet har bidragit till att makthavare överlåtit ansvaret för konsumtionens negativa inverkan på konsumenten, och lägger skulden på och ansvaret för att hantera miljöproblemen hos konsumenterna, vilket innebär att konsumenterna påtvingas kravet att lösa de sociala problemen som uppstår genom marknaden och konkurrensen. Det demokratiska systemet sätts ur spel genom att individen blir ansvarig att hantera problem som förtroendevalda blivit framröstade till att göra. Genom valfriheten har individen blivit tvingad till att axla de sociala problem som tidigare det demokratiska systemet hanterade. Priset för valfriheten är att vi inte kan undvika att göra val. Denna påtvingade valfrihet medför i själva verket ett större åtagande och börda, snarare än att det skapar positiva konsekvenser för individen. Endast inom de diskursiva ramarna som utgör konsumtionssamhället är vi fria att välja, vilket i det närmaste fångat in oss i en kontrollfälla där vi övervakar oss själva och disciplinerar oss för att passa in i enlighet med samhällets normer och värderingar. Konsumtionssamhällets diskursiva ramar inkapslar oss i ett problematiskt förhållande till lycka, där det inte lämnas något annat utrymme för synen på lycka än sprungen ur konsumtionen. Hela vår existens konstitueras av en ständig jakt efter en omedelbar och flyktig form av lycka som upphör i samma stund som den konsumeras, vilket resulterar i att vi aldrig får känna någon varaktig lycka. Genom produkterna och förmågan att konsumera bedöms individens framgång, vilket är direkt knutet till hur vi uppfattar oss själva och hur andra uppfattar mig som individ. Inom konsumtionssamhällets ramar av valfrihet existerar vår frihet; ramar som vi inte har friheten att ställa oss utanför. Vi blir därmed inhägnade av en mur som omgärdar våra liv. Om vi håller oss innanför muren är valfriheten stor. Utanför muren är det ensamt, kallt och mörkt. Utanför muren vill ingen individ vistas, där tillhör man ingenting, man är inte en del av gemenskapen, man är ingen, och är man ingen är man ingenting, och är man ingenting upphör jaget att existera, och upphör jaget att existera finns man inte längre, och finns man inte längre är man död.

     Konsumtion är en isolerad, ensam och individuell verksamhet. Kollektiv konsumtion är inget som existerar. Själva verksamheten genomförs genom att kväva och dämpa ett stimulerat och framkallat begär; en i allra högsta grad privat sensation som inte är direkt kommunicerbar. Produktion däremot är en kollektiv strävan där arbetet drivs av integration och interindividuell kommunikation. Endast kollektivt kan producenterna fylla sitt kall, vilket kräver arbetsdelning, samarbete och samordning. Även när individerna var för sig handlar är de tillsammans i den kollektiva produktionsprocessen som utgörs av att fullgöra arbetsuppgiften. Konsumtionsmarknaden sägs ofta förföra sina kunder, men det kräver att kunderna är angelägna och beredda att bli förförda, vilket konsumenterna är i sökandet efter spänning och någonting bättre än det man redan har som kan leda konsumenten ur missnöjet. I fabriken krävdes på samma sätt att arbetarna disciplinerades genom fasta vanor för att låta sig styras och lyda order. I konsumtionssamhället söker konsumenterna aktivt efter att bli förförda. På samma sätt som producenterna stod vid löpande bandet och levde från ett skift ena dagen till ett identiskt likadant skift andra dagen, lever konsumenterna från den ena attraktionen till den andra, för att jaga efter någonting annat, där frestelsen och den nya attraktionen förväntas vara bättre och starkare än den föregående. Konsumenterna förväntas handla på det sättet. Därför kan det betraktas som ett tvång och ett måste som omöjliggör att leva sitt liv på ett annat sätt, men som framträder och marknadsförs som ett fritt utövande av viljan. Vad marknaden gör är att den skolar konsumenterna i det beteendet, vilket innebär att konsumenterna berövats friheten att ignorera marknadens frestelser. Att ha en plats i samhället, utveckla en självidentitet och leva ett liv som betraktas som meningsfullt kräver aktivt besök på marknadsplatsen. Under industrisamhällets inledande fas krävdes att man först och främst var producent för att någonting annat skulle kunna komma på fråga. Konsumtionssamhället däremot kräver att man först är konsument för att man överhuvudtaget ska kunna bli någonting särskilt.

     Den upprepade försäkran om att man lever i frihet betyder att det är upp till individen hur man vill leva sitt liv, och att det därför även är individens eget fel om det inte slutar lika lyckligt som man hade hoppats på. Med frihet följer ansvar. Drömmen om frihet från tvång och frihet från ansvar följs av obligatoriska rutiner. Hobbes menade att restriktioner på individens frihet är ofrånkomliga och nödvändiga för att förhindra ett anarkiskt samhällstillstånd och ett ”allas krig mot alla” (Hobbes 2008). Det är i det avseendet statens roll kommer in i sammanhanget som tenderar att förena sina medlemmar och ge skydd åt en hänsynslös konkurrens, som därav motverkar ett hobbesianskt tillstånd och ett ”allas krig mot alla”. Mer om det i senare kapitel. Jag tror att som ett resultat av att individen genom konsumtionskulturen inte sätter den överindividuella gruppens intressen före individuella böjelser och impulser och håller tillbaka omedelbara behovstillfredsställelser till förmån för långsiktiga effekter, krävs att vår kultur bygger på ett visst mått av tvång eller hot om tvång i händelse av att restriktioner inte upprätthålls. I konsumtionssamhället har uppfunnits en alternativ och smidigare metod att utöva makt på och bevara ett dominanssystem som erkänts som samhällsordning. Detta beskrivs som det ”postmoderna tillståndet”. Det flytande moderna konsumtionssamhället framställer skyldigheten att välja som friheten att välja. Enligt Hegel är frihet ”insedd nödvändighet” som blivit självuppfyllande där nödvändigheten förvandlas till en upplevd frihet; en imaginär frihet. Det individuella valet betraktas som det viktigaste och den enda vägen i jakten på lyckan, utan att avslöja den individuella frihetens dolda gränser. Graden av valfrihet mäter även hur högt upp i den sociala hierarkin man befinner sig. Ju mer man utövar friheten att välja desto större aktning i samhället får man, vilket bidrar till ökad självkänsla. Inkomst och förmögenhet betyder att valfriheten ökar, utan pengar begränsas eller förvägras valet. De pengar som främst har som uppgift att framställa mer pengar har en underordnad plats. Inkomsten och förmögenhetens roll som kapital är sekundär. Den primära betydelsen består i att öka räckvidden av konsumtionsvalet. Att investera, lagra och spara uppfyller inte löftet om att öka räckvidden av konsumtionsvalet. Om det anammades av en majoritet som grundläggande princip hade tillväxten avstannat. Sparandet och minskade krediter är helt enkelt inte önskvärt och betraktas som dåliga nyheter. I stället välkomnas växande konsumtionskrediter som ses som ett tecken på att tillväxten ökar. Konsumtionssamhället är ett samhälle av krediter som inte skulle ta lätt på uppmaningen att människor skulle dröja med att tillfredsställa behovet. Att utnyttja de krediter som erbjuds konsumenterna ses alltmer som en samhällelig plikt och ett mål för socialisation. Att leva på kredit blir en sorts ”andra natur”; en självklarhet i konsumtionssamhället som motiveras med att mer konsumtionsprodukter leder till lycka och välstånd. Tillväxten som mäts i BNP tenderar att minska när konsumtionen avstannar. Den dygd som förväntas av konsumtionssamhällets medlemmar är att vara aktiva deltagare på konsumtionsmarknaderna. ”Kreditvärdiga” människor vänder sig mot ”leende”- och ”lyssnande” banker som lånar ut pengar för att stimulera till konsumtion. Att skuldsätta sig och leva på kredit har i många länder blivit en del av en strategi som utformats av staten. För att sätta fart på ekonomin och föra samhällen ur depression stimuleras människor till att vända sig till kreditmarknaderna. Denna ”andra natur” innebär att vanliga människor betraktas som seriösa konsumenter långt innan de hunnit försörja sig själva genom att det inte längre är problematiskt att skaffa sig kreditkort utan stabil inkomst. För att bli en attraktiv vara krävs att man har pengar, som är ett inledande villkor innan möjligheterna att etableras på arbetsmarknaden blir tänkbart. Att leva utan besparingar och tillgångar skuldsatt på kredit, har gjorts till en officiell norm som betraktas som kreativt beteende; ett rationellt val som det ges stöd för i dagens utvecklade konsumtionssamhällen. Statistik visar att unga brittiska medborgare i åldern 18-40 är oförmögna att betala av sina skulder och tjäna ihop till en skälig nivå av sparmedel. Endast 30 procent av individerna inom den ålderskategorin har lagt undan pengar för framtida omkostnader. Endast 42 procent har eget pensionssparande, och 24 procent har övertrasserat sina bankkonton. Det är inte aktiviteten hos producenten - utan hos konsumenten, och konsumenternas kapacitet, inte producenternas - som är själva gränsytan mellan individerna och samhället som definierar medborgarnas status.

     För att sammanfatta: I en postmodern tid anses vi ha ett fritt val. Men underbyggt i systemet finns det en stark order om att du måste tycka om det fria valet. Den diskursiva makten påverkar våra känslor. När individen gör som makten vill är det inte för att makten tvingar individen till det, eftersom individen vill detsamma. Myten om den grundläggande mänskliga friheten är ett sätt att framhålla att människan är sin egen lyckas smed med förmågan att forma sitt eget öde, och att det är upp till var och en att avgöra vem man är och var man hamnar i samhället. Det stora problemet är att vi accepterar och erkänner denna berättelse som utgör en bärande grundsten i samhällsbygget.