Arbetsetiken upplöst - Konsumtion och arbete som en estetisk verksamhet

Arbetsetiken upplöst - Konsumtion och arbete som en estetisk verksamhet

För konsumenterna framstår konsumtionen som en estetisk verksamhet och en rättighet att åtnjuta, inte som en samhällelig plikt att följa och betungas av. Det är estetiken som används för att integrera konsumtionssamhället och hålla det på rätt kurs, inte etiska normer. Estetiken sätter stort värde på upplevelsen, medan etiken premierar den fullgjorda förpliktelsen. Förpliktelsen begripliggör den fördröjda tillfredsställelsen, strukturerar och ger tiden riktning, vilket det inte finns någon anledning till för upplevelsen som ser dröjsmål som förspillda möjligheter, varför en uppskjutning av sökandet inte förespråkas. Upplevelsen behöver inget förberedelsearbete då den försvinner om den inte grips med en gång och fångas i flykten. Konsumenten vet inte när möjligheten infinner sig och måste därför alltid vara på sin vakt redo att välkomna den, och uppfatta möjligheten när den kommer för att på bästa sätt utnyttja den. Arbete ansågs inte i tidigare samhällen vara förnedrande. De som arbetade med mindre stimulerande och upplevelserika jobb ansågs inte vara av mindre värde än andra människor, eftersom de utövade sin plikt vars prestationer bedömdes på moraliska och etiska grunder. Jag menar att vi kan se en antydan till en attityd i dagens konsumtionssamhälle där man på ett föraktfullt sätt uttalar sig om de som jobbar inom lågavlönade verksamheter och att de lågavlönade arbetena betraktas som förnedrande. Det är visserligen inget nytt att arbetet skänkte varierande tillfredsställelse hos människor i produktionssamhället. Men arbetet i sig betraktades ur ett etiskt perspektiv som något nobelt och värdefullt, som bidrog till människovärdet och den moraliska anständigheten. Känslan av att utfört sin plikt var den etiskt avgörande aspekten som ingav tillfredsställelse. I den meningen var alla former av arbete likvärdiga. Arbetsetiken formulerade budskapet om jämlikhet, genom att tona ner skillnaden av arbete och dess skiftande förmåga att ge status och prestige genom de materiella fördelar som de erbjöd. I den estetiska värderingen och granskningen av arbete förstoras olikheter och skillnader framhävs, vilket upphöjer en del arbeten som mer värda än andra eftersom de erbjuder upplevelser och sensationer, samtidigt som andra former av arbete betraktas som usla och värdelösa omöjliga att frivilligt tänka sig att välja. Man skulle kunna säga att estetikens herravälde sprider sig över arbetets land på bekostnad av etiken. Arbeten måste liksom allting annat i konsumtionssamhället bli mål för begär och föremål för ett fritt val, och vara intressanta, spännande och ge möjlighet till sensationer. Arbetets estetiska värde och valfriheten har i konsumtionssamhället blivit betydelsefullt och tilltalande. De jobb som inte betraktas estetiskt tilltalande har inte heller kunnat bevara sitt tidigare etiska värde. Arbeten som är monotona och rutinartade, som inte stimulerar intellektet eller ger möjlighet att hävda sig betraktas tråkiga, som ingen konsument av egen fri vilja skulle kunna åta sig. I ett samhälle där samlingen av upplevelser har så stor betydelse har arbeten som saknar estetiskt värde inte någon chans att bli attraktiva och åtråvärda. Endast de människor som inte omvänts till konsumism hade i utbyte mot ren överlevnad nöjt sig med att sälja sin arbetskraft frivilligt. Inom denna kategori faller gästarbetare från fattiga länder och första generationens invandrare. För att överleva tvingas en del människor helt enkelt ta de jobb som valts bort av de mer privilegierade i samhället. Jobb som betraktas som mindre värda skattesubventioneras av den svenska regeringen bland annat genom rut-avdraget skattesubventionerar, vilket syftar till att de mer privilegierade i samhället inte ska behöva betala en översumma för hushållsnära tjänster som någon annan utför åt dem. För att skapa tillväxt måste vi idag även skapa jobb och arbetstillfällen. ”Jobben först” - hör vi utropas i den rådande svenska politiska debatten från alla håll. Jobben går alltså före allt. Före frågan om vad vi ska tillverka, före frågan om behov, om mänsklig lycka, om mening. Varje arbetstillfälle betraktas som en seger oavsett innehåll. Uppgifter som utförs utan att någon får betalt, utan att någon köper och säljer där pengar inte är involverade ses som en förlust. Om det främsta målet är att skapa jobb finns det genom de hushållsnära tjänsterna ett betydande lager av sysselsättningar. Det kan handla om att tvätta, städa, laga mat och handla. Om nu målet är att skapa jobb är frågan varför vi själva gratis ska utföra alla dessa tråkiga sysslor. Om sådana sysslor omvandlas till avlönade arbetstillfällen tjänar samhället på det och ekonomerna blir överlyckliga. Men om vi värjer oss mot tanken att alla handlingar ska ingå i en köp- och säljlogik kan man anta att vissa verksamheter inte motiveras av pengar. I ett system där alla tjänster har ett pris och kan sättas in i ett penningsystem kan man säga att människan är till för ekonomin, istället för att ekonomin är till för människan. Det är alltså systemet som gör bedömningen av en handling, inte den mening som handlingen kan ha för individen. Det går alltså att hävda att individer kan ha en annan mening än penningens mening. Man får ofta höra att man nedvärderar städarna när man uttrycker att man inte är för skattesubventionerad städning, eftersom jag är emot att det utförs mot betalning. En mänsklig handling anses alltså inte som värdefull om den inte kommer i kontakt med penningen och görs mot betalning. Eftersom jag ser städning som en viktig uppgift och erfarenhet - och inte som en köpbar vara på en marknad - är det precis tvärtom. Jag anser att man ska städa sitt eget hem eftersom det är en erfarenhet i våra egna liv som är värdefull i sig. Jag menar att städning har en betydelse för det lär oss någonting om oss själva i samhället. Vi tar ansvar för vår egen smuts som kan leda både till miljömedvetenhet och en ödmjuk inställning till fysiskt belastande arbeten. Denna syn på städning tenderar att möta samma motstånd som när man kritiserar konsumtionen. Det ses som moraliskt förkastligt som argument. Men moraliskt är just vad det är. För vem städar hemma hos städarna? Min principiella ståndpunkt är att man helt enkelt får städa upp sin egen skit, och bor man i en för stor bostad och inte har möjlighet och tid över att få med städning på agendan i det fullspäckade livspusslet är mitt förslag att man helt enkelt flyttar till ett mindre boende eller reducerar sin dagliga användning av sociala medier eller planlöst surfande som enligt studier svenskar ägnar sig åt i snitt mellan 3-4 timmar om dagen. Min mening är en annan än penningens mening. Min politik är en annan politik än den rationella kalkyleringens politik som handlar om plus och minus, om vinst och förlust. Även om man utgår från ett kalkylerande kan motståndet mot städning i privata hem motiveras. Om jag anställer någon under fyra timmar och köper en annan människas tid för någonting som jag själv hade kunnat utföra, är det ett uträknande om att den andra människans fyra timmar ger mindre betalning än det arbete som jag själv utför under dessa fyra timmar. Denna professionalisering av hushållsnära tjänster befriar en privilegierad elit från att göra sysslor som inte bringar någon inkomst, och föder en ny klass underbetalda tjänare, vilket är en ovärdig social fördelning av uppgifterna. Att utvidga marknaden för hushållsnära tjänster kan därför inte tolkas innebära någonting annat än att de ekonomiska- och sociala klyftorna ökar. Vad detta resulterar i är att vi skapar ett samhälle baserat på ett ekonomiskt system som endast bedömer handlingars meningsfullhet genom hur mycket pengar man kan tjäna på att utföra uppgifterna, och inte hur en handling kan vara meningsfull i sig.

 

     Arbetet ska betraktas som ett kall, och på en och samma gång som fritidssyssla, hobby och reinkarnation. Arbetet ska upphöjas till det mest tillfredsställande nöjet och betraktas som ett åtråvärt privilegium som ger upphov till sensationer och starka upplevelser. Men i själva verket är arbetet i enlighet med denna beskrivning en realitet få förunnat. Snarare återfinns ett arbete utan fastställda arbetstider där man ständigt under dygnets alla timmar och veckans samtliga dagar stimuleras av utmaningarna endast inom en lyckosam och framgångsrik elit. Arbete som kärnan i allt som räknas, som ger livet mening, som bjuder till upplevelser och självförverkligande, som en källa till respekt, stolthet och ära har blivit fåtalets privilegium, som alla andra endast på avstånd kan begrunda med beundran och vördnad. Den stora majoriteten får inte möjligheten att genomleva sina jobb på det sättet. Den flexibla arbetsmarknaden varken erbjuder eller tillåter dess aktörer möjligheten att engageras och visa hängivenhet inför en utförd sysselsättning. Det är vare sig lämpligt eller rekommendabelt att bli förtjust och fästa sig vid sitt arbete eller identifiera sig med sitt arbete, eftersom det inte är gynnsamt för den flexibla arbetsmarknaden där det är förenat med stora risker att se ett arbete som ett kall då det skulle betyda att cheferna samlade på sig större bekymmer än nödvändigt i händelse av att man tvingades till ”nedskärningar” eller ”rationaliseringsåtgärder”. Moraliserande predikningar skulle på lång sikt visa sig kontraproduktivt eftersom det skulle avleda människors uppmärksamhet från deras konsumtionssträvan, som bör vara deras egentliga kall. Den estetiska tillfredsställelsen som arbetet anses åtnjuta tillåter en att tro att arbetsmarknadens flexibilitet är en förutsättning för att kunna uppnå denna tillfredsställelse. Detta är i själva verket en illustration av den diskursiva maktens betydelse och den sociala hierarkins rangordning. Det estetetiskt tilltalande arbetet som inger tillfredsställelse är endast unnat en privilegierad elit. För alla andra betyder flexibilitet inte så mycket valfrihet, autonomi och rätt till självhädelse som påtvingad rotlöshet, ovissa framtidsutsikter och brist på trygghet.

 

För att sammanfatta: Den väsentliga skillnaden mellan konsumtionssamhället och produktionssamhället är att arbetet inte står i etiskt fokus som vägen till moralisk bekräftelse. Arbetet utsätts numera främst för estetisk granskning och bedöms utifrån förmågan att alstra upplevelser. Världen betraktas som en outtömlig källa av möjligheter, spänning och allt intensivare sensationer och upplevelser, som väcker begär i konsumentens strävan efter tillfredsställelse. Genom att ha förlorat sin ställning och moraliska och etiska förmåga har också synen på värdet av att arbeta förändrats. Arbetet blir av den estetiskt styrda samlaren av upplevelser fördömt som meningslöst och rent av förnedrande. Konsumenterna drivs av estetiska kriterier - inte av etiska och moraliska - vilket även påverkar arbetets ställning som förlorat sin tidigare privilegierade position kring vilken all självkonstituering och identitetsbyggande kretsade. Konsumtionsetiken styr där arbetsetiken tidigare härskade.

Valfrihetens ofrihet

Valfrihetens ofrihet

Vad som även skiljer produktionssamhället från konsumtionssamhället är övergången från en samordning av arbetet och konformitetsskapande övervakning, till en i vissa avseenden frivillig och i andra avseenden tvingande individualisering, som karaktäriserar sättet att hantera samhällets uppgifter och ansvarsfördelningen av hanteringen. Denna utveckling har inneburit en ökad betoning på individens självförverkligande under kraftfulla slagord som ”satsa på dig själv”. Individen betraktas samtidigt som huvudobjekt och huvudsubjekt med både ansvaret och skyldigheten att fullgöra samhällets uppgifter. I produktionssamhället prioriterades det samhälleliga och det allmänna bästa framför det individuella intresset. Att eftersträva och fullfölja den samhälleliga normen prioriterades på bekostnad av individuellt självförverkligande. I konsumtionssamhället kan man säga att man ”utkontrakterar” eller ”outsourcar” efterlevnaden och utförandet av de kollektiva normsystemen till individerna. Det demokratiska systemet förmår inte tillgodose medborgarnas intresse, vilket undersökningar visar. Den politiska makten skjuter över moraliska bedömningar och val på individen, vilket leder till att individen får ta på sig ansvaret för någonting individen aldrig velat ha ansvar och makt över. Individen har därmed ett tungt ansvar vilandes på sina axlar. För man måste ta ansvar. Att göra ett val är obligatoriskt som ingen kan undgå. Det fria valets upprymdhet befriar nuet från de störningar som det förflutna och framtiden kan orsaka, vilket innebär att nuet kan exploateras och till fullo utforskas. Att vara ständigt uppdaterad garanterar att man inte hamnar efter. Vad som är av relevans är att individen hela tiden har möjligheten att välja, vilket innebär att individen själv har det fulla ansvaret. Väljande och frihet är i konsumtionssamhället beteckningar för samma tillstånd och kan behandlas synonymt i den meningen att man endast kan avstå från att välja genom att på samma gång ge upp sin frihet. Valet av alla de varor vi konsumerar handlar om beslut utifrån det egna omdömet, men frågan är om vi har kontroll över vad vi från början har för valmöjligheter. Individen betraktas vara fullständigt fri med makt över sitt eget liv, vilket gör att individen anses förmögen att påverka produktionen och därmed även den globala miljön och vår planets framtid. Resultatet blir att vi som konsumenter har valet att fortsätta förstöra vår planet och utrota andra arter. Samtidigt betraktas konsumenten som en lättmanipulerad och passiv varelse styrd av ekonomiska maktsfärer; fri att välja men endast mellan de erbjudanden som producenterna presenterar för oss. Individuell framgång bedöms utifrån kvantiteten av de varor vi konsumerar, vilket leder till att vi skapar våra sociala relationer och vår identitet. Diskurserna i samhället präglar våra föreställningar av omgivningen. Frågan om hur vi verkar utanför diskursernas ramar aktualiseras genom att diskurserna påverkar vår syn på frihet och hur vi bör leva våra liv. Konsumtionens valfrihet har bidragit till att makthavare överlåtit ansvaret för konsumtionens negativa inverkan på konsumenten, och lägger skulden på och ansvaret för att hantera miljöproblemen hos konsumenterna, vilket innebär att konsumenterna påtvingas kravet att lösa de sociala problemen som uppstår genom marknaden och konkurrensen. Det demokratiska systemet sätts ur spel genom att individen blir ansvarig att hantera problem som förtroendevalda blivit framröstade till att göra. Genom valfriheten har individen blivit tvingad till att axla de sociala problem som tidigare det demokratiska systemet hanterade. Priset för valfriheten är att vi inte kan undvika att göra val. Denna påtvingade valfrihet medför i själva verket ett större åtagande och börda, snarare än att det skapar positiva konsekvenser för individen. Endast inom de diskursiva ramarna som utgör konsumtionssamhället är vi fria att välja, vilket i det närmaste fångat in oss i en kontrollfälla där vi övervakar oss själva och disciplinerar oss för att passa in i enlighet med samhällets normer och värderingar. Konsumtionssamhällets diskursiva ramar inkapslar oss i ett problematiskt förhållande till lycka, där det inte lämnas något annat utrymme för synen på lycka än sprungen ur konsumtionen. Hela vår existens konstitueras av en ständig jakt efter en omedelbar och flyktig form av lycka som upphör i samma stund som den konsumeras, vilket resulterar i att vi aldrig får känna någon varaktig lycka. Genom produkterna och förmågan att konsumera bedöms individens framgång, vilket är direkt knutet till hur vi uppfattar oss själva och hur andra uppfattar mig som individ. Inom konsumtionssamhällets ramar av valfrihet existerar vår frihet; ramar som vi inte har friheten att ställa oss utanför. Vi blir därmed inhägnade av en mur som omgärdar våra liv. Om vi håller oss innanför muren är valfriheten stor. Utanför muren är det ensamt, kallt och mörkt. Utanför muren vill ingen individ vistas, där tillhör man ingenting, man är inte en del av gemenskapen, man är ingen, och är man ingen är man ingenting, och är man ingenting upphör jaget att existera, och upphör jaget att existera finns man inte längre, och finns man inte längre är man död.

     Konsumtion är en isolerad, ensam och individuell verksamhet. Kollektiv konsumtion är inget som existerar. Själva verksamheten genomförs genom att kväva och dämpa ett stimulerat och framkallat begär; en i allra högsta grad privat sensation som inte är direkt kommunicerbar. Produktion däremot är en kollektiv strävan där arbetet drivs av integration och interindividuell kommunikation. Endast kollektivt kan producenterna fylla sitt kall, vilket kräver arbetsdelning, samarbete och samordning. Även när individerna var för sig handlar är de tillsammans i den kollektiva produktionsprocessen som utgörs av att fullgöra arbetsuppgiften. Konsumtionsmarknaden sägs ofta förföra sina kunder, men det kräver att kunderna är angelägna och beredda att bli förförda, vilket konsumenterna är i sökandet efter spänning och någonting bättre än det man redan har som kan leda konsumenten ur missnöjet. I fabriken krävdes på samma sätt att arbetarna disciplinerades genom fasta vanor för att låta sig styras och lyda order. I konsumtionssamhället söker konsumenterna aktivt efter att bli förförda. På samma sätt som producenterna stod vid löpande bandet och levde från ett skift ena dagen till ett identiskt likadant skift andra dagen, lever konsumenterna från den ena attraktionen till den andra, för att jaga efter någonting annat, där frestelsen och den nya attraktionen förväntas vara bättre och starkare än den föregående. Konsumenterna förväntas handla på det sättet. Därför kan det betraktas som ett tvång och ett måste som omöjliggör att leva sitt liv på ett annat sätt, men som framträder och marknadsförs som ett fritt utövande av viljan. Vad marknaden gör är att den skolar konsumenterna i det beteendet, vilket innebär att konsumenterna berövats friheten att ignorera marknadens frestelser. Att ha en plats i samhället, utveckla en självidentitet och leva ett liv som betraktas som meningsfullt kräver aktivt besök på marknadsplatsen. Under industrisamhällets inledande fas krävdes att man först och främst var producent för att någonting annat skulle kunna komma på fråga. Konsumtionssamhället däremot kräver att man först är konsument för att man överhuvudtaget ska kunna bli någonting särskilt.

     Den upprepade försäkran om att man lever i frihet betyder att det är upp till individen hur man vill leva sitt liv, och att det därför även är individens eget fel om det inte slutar lika lyckligt som man hade hoppats på. Med frihet följer ansvar. Drömmen om frihet från tvång och frihet från ansvar följs av obligatoriska rutiner. Hobbes menade att restriktioner på individens frihet är ofrånkomliga och nödvändiga för att förhindra ett anarkiskt samhällstillstånd och ett ”allas krig mot alla” (Hobbes 2008). Det är i det avseendet statens roll kommer in i sammanhanget som tenderar att förena sina medlemmar och ge skydd åt en hänsynslös konkurrens, som därav motverkar ett hobbesianskt tillstånd och ett ”allas krig mot alla”. Mer om det i senare kapitel. Jag tror att som ett resultat av att individen genom konsumtionskulturen inte sätter den överindividuella gruppens intressen före individuella böjelser och impulser och håller tillbaka omedelbara behovstillfredsställelser till förmån för långsiktiga effekter, krävs att vår kultur bygger på ett visst mått av tvång eller hot om tvång i händelse av att restriktioner inte upprätthålls. I konsumtionssamhället har uppfunnits en alternativ och smidigare metod att utöva makt på och bevara ett dominanssystem som erkänts som samhällsordning. Detta beskrivs som det ”postmoderna tillståndet”. Det flytande moderna konsumtionssamhället framställer skyldigheten att välja som friheten att välja. Enligt Hegel är frihet ”insedd nödvändighet” som blivit självuppfyllande där nödvändigheten förvandlas till en upplevd frihet; en imaginär frihet. Det individuella valet betraktas som det viktigaste och den enda vägen i jakten på lyckan, utan att avslöja den individuella frihetens dolda gränser. Graden av valfrihet mäter även hur högt upp i den sociala hierarkin man befinner sig. Ju mer man utövar friheten att välja desto större aktning i samhället får man, vilket bidrar till ökad självkänsla. Inkomst och förmögenhet betyder att valfriheten ökar, utan pengar begränsas eller förvägras valet. De pengar som främst har som uppgift att framställa mer pengar har en underordnad plats. Inkomsten och förmögenhetens roll som kapital är sekundär. Den primära betydelsen består i att öka räckvidden av konsumtionsvalet. Att investera, lagra och spara uppfyller inte löftet om att öka räckvidden av konsumtionsvalet. Om det anammades av en majoritet som grundläggande princip hade tillväxten avstannat. Sparandet och minskade krediter är helt enkelt inte önskvärt och betraktas som dåliga nyheter. I stället välkomnas växande konsumtionskrediter som ses som ett tecken på att tillväxten ökar. Konsumtionssamhället är ett samhälle av krediter som inte skulle ta lätt på uppmaningen att människor skulle dröja med att tillfredsställa behovet. Att utnyttja de krediter som erbjuds konsumenterna ses alltmer som en samhällelig plikt och ett mål för socialisation. Att leva på kredit blir en sorts ”andra natur”; en självklarhet i konsumtionssamhället som motiveras med att mer konsumtionsprodukter leder till lycka och välstånd. Tillväxten som mäts i BNP tenderar att minska när konsumtionen avstannar. Den dygd som förväntas av konsumtionssamhällets medlemmar är att vara aktiva deltagare på konsumtionsmarknaderna. ”Kreditvärdiga” människor vänder sig mot ”leende”- och ”lyssnande” banker som lånar ut pengar för att stimulera till konsumtion. Att skuldsätta sig och leva på kredit har i många länder blivit en del av en strategi som utformats av staten. För att sätta fart på ekonomin och föra samhällen ur depression stimuleras människor till att vända sig till kreditmarknaderna. Denna ”andra natur” innebär att vanliga människor betraktas som seriösa konsumenter långt innan de hunnit försörja sig själva genom att det inte längre är problematiskt att skaffa sig kreditkort utan stabil inkomst. För att bli en attraktiv vara krävs att man har pengar, som är ett inledande villkor innan möjligheterna att etableras på arbetsmarknaden blir tänkbart. Att leva utan besparingar och tillgångar skuldsatt på kredit, har gjorts till en officiell norm som betraktas som kreativt beteende; ett rationellt val som det ges stöd för i dagens utvecklade konsumtionssamhällen. Statistik visar att unga brittiska medborgare i åldern 18-40 är oförmögna att betala av sina skulder och tjäna ihop till en skälig nivå av sparmedel. Endast 30 procent av individerna inom den ålderskategorin har lagt undan pengar för framtida omkostnader. Endast 42 procent har eget pensionssparande, och 24 procent har övertrasserat sina bankkonton. Det är inte aktiviteten hos producenten - utan hos konsumenten, och konsumenternas kapacitet, inte producenternas - som är själva gränsytan mellan individerna och samhället som definierar medborgarnas status.

     För att sammanfatta: I en postmodern tid anses vi ha ett fritt val. Men underbyggt i systemet finns det en stark order om att du måste tycka om det fria valet. Den diskursiva makten påverkar våra känslor. När individen gör som makten vill är det inte för att makten tvingar individen till det, eftersom individen vill detsamma. Myten om den grundläggande mänskliga friheten är ett sätt att framhålla att människan är sin egen lyckas smed med förmågan att forma sitt eget öde, och att det är upp till var och en att avgöra vem man är och var man hamnar i samhället. Det stora problemet är att vi accepterar och erkänner denna berättelse som utgör en bärande grundsten i samhällsbygget.

Den virtuella identiteten och den symboliska konsumtionen

Den virtuella identiteten och den symboliska konsumtionen

För att skilja sig från mängden är det idag viktigt att skapa sig ett personligt varumärke. Genom sin profil och statusuppdateringar på Facebook, och genom sina bilder på Instagram har individen möjlighet att kontrollera och konstruera sitt virtuella framträdande och välja hur man vill bygga upp sitt personliga varumärke och bli uppfattad av andra. Naturligtvis framhåller man de positiva sidorna och undanhåller de negativa som man inte vill dela med sig av med andra. Det handlar i väsentlig grad om att ha kontroll över hur andra ska uppfatta en själv för att stärka det personliga varumärket. Den virtuella identiteten har sedan internets intåg och dess ökade betydelse, tagit form och blivit alltmer relevant. Det har blivit lättare för individen att ta del av all sorts information och hålla sig uppdaterad, och även uppdatera andra genom att dela med sig av information om sig själv och sina egna aktiviteter. Den virtuella identiteten blir mest framträdande genom sociala medier där individer kommunicerar och interagerar med andra användare. Det som individer presenterar är det idealiska snarare än det verkliga jaget, vilket innebär att på det sättet individen framställer sig uppfattas som bekräftelsesökande och i vissa avseenden skrytsamt av dess omgivning. Detta menar forskare har bidragit till en viss förändring av kulturen och det mänskliga beteendet där den virtuella identiteten får ta allt större plats, och skryt och självhävdande genom statussymboler är alltmer vanligt. Hur kommer det sig att man tror att andra är intresserade av bilder på sin upphängda tvätt eller vad man ätit till frukost? Hur kan ordet selfie tillkommit som ett av de vanligaste orden under 2013? Varför tar man en bild på sig själv överhuvudtaget? Förstå vilken normförändring som skett under de senaste åren i synen och framställningen av sig själv. Att framhäva jaget på det sätt vi gör idag hade för bara 20 år sedan betraktats i det närmaste som sjukligt. Varför har vi ett påtagligt behov av att få bekräftelse av andra för allt vi gör? Även för de mest banala aktiviteterna. Jag tror att det har ett nära samband med den individualistiska och narcissistiska personligheten med en överdriven tro på sin egen förmåga och betydelse. Det förs i skrivande stund diskussioner om narcissism ska plockas bort som diagnos i den reviderade upplagan av psykiatrins sammanställning av olika tillstånd av psykisk ohälsa. Narcissim anses inte längre vara ett sjukligt tillstånd, sannolikt eftersom alltför många drivs av en överdriven tro på sin egen förmåga och självupptagenhet. Det finns helt enkelt alltför många som lider av symtomen, vilket innebär att det möjligen betyder att det är att betrakta som allmänmänskliga egenskaper i ett alltmer individualistiskt samhälle där självförverkligandet är den mest grundläggande drivkraften hos människorna.

      Den symboliska konsumtionen uppstår när en produkt konsumeras på grund av emotionella aspekter, som handlar om viljan av att konsumera, snarare än funktionella aspekter som handlar om behovet av att konsumera. Den symboliska konsumtionen handlar om att individen konsumerar för att bli accepterad av sin omgivning, vilket är ett sätt att förbättra och upprätthålla sin status och makt i gruppen eller i samhället. Eftersom bekräftelsebehovet är stort använder individer produkterna som symboler för att kommunicera med omgivningen som en form av det förlängda jaget. De symboliska produkterna blir ett socialt hjälpmedel som syftar till att uppvisas för andra, för att bli accepterad av omgivningen. Den symboliska kommunikationen kan handla om att befinna sig på ”det rätta” stället genom att logga in på vissa ställen för att förmedla för andra att man är just där. Det kan även handla om att man äter exklusiv mat, konsumerar ”de rätta” produkterna eller medverkar vid en aktivitet som man vill förmedla till omvärlden. Det handlar nästan alltid om att man vill framställa sig själv i god dager och befinna sig på exklusiva platser och bevista populära miljöer. Individen vill exempelvis inte visa för omvärlden att den befinner sig i väntrummet på gynekologmottagningen eller storstädar i källaren. Att synliggöra sig genom att kommunicera via sociala nätverk handlar om självhävdande och har blivit allmänt accepterat av medborgarna som mer än gärna visar upp sina tillgångar, och skryter om sina framgångar och bedrifter för att få bekräftelse av andra. Dagligen utsätts individer för denna nya nivå av bekräftelsebehov, som handlar om att skapa sin identitet och framhålla sina positiva egenskaper. Detta sökande efter bekräftelse har underlättats av möjligheterna att genom den virtuella identiteten framhäva den idealiska sidan av jaget. Individens självuppfattning är uppbyggd av positiva och negativa uppfattningar om sig själv som påverkar självkänslan, som influeras av en process där individer jämför sina attribut med andras attribut som anses vara idealiska. Detta får som konsekvens att individens jag blir tudelat. Det idealiska jaget representerar hur individen vill vara och bli uppfattad som, och det verkliga jaget representerar hur individen faktiskt är. Denna ideala bild som förmedlas av andra kan ge upphov till en negativ uppfattning av det egna och verkliga jaget, som kan leda till självtvivel och självförakt och resultera i minskad självkänsla. Självbekräftelse av andra har inom forskningen även visat sig ger upphov till psykologisk påverkan genom minskat självförtroende då individer upplever att andra har ett betydligt bättre och lyckligare liv än dem själva. Behovet av att styrka det verkliga jaget genom statussymboler och exponerandet av extraordinära händelser blir ett sätt att visa inför andra att man inte halkat efter. Individer döljer därav sina svagheter genom att förstärka och kommunicera sin styrka. Trots att väldigt många avslöjat att den enorma självhävdelsen på de sociala nätverken är överdriven, blir det svårt att inte påverkas av andras bekräftelsebehov. Vid osäkerhet söker individer efter ledtrådar och vägledning hos sin omgivning, och influeras av andras beteende för att veta hur de själva ska handla.        

 

Sammanfattningsvis menar jag att den mentaliteten som är rådande på Facebook och Instagram är en form av tävling som handlar om att visa upp hur bra man är och hur bra och lyckligt liv man har. Bilden som visas upp är oftast bättre än vad det egentligen är. Även om det finns en medvetenhet och ett kritiskt förhållningssätt beträffande andras presentationer av sig själva vill jag hävda att det sociala spelet genom användandet av sociala medier såsom Facebook och Instagram handlar om representationer av den egna identiteten i syfte att få bekräftelse av andra. Huvudsyftet med det materialet som publiceras handlar om att så många som möjligt ska ta del av budskapet för att få någon form av respons tillbaka. Om budskapet handlade om att kommunicera med vänner finns det andra stängda kanaler för den formen av kommunikation.

    

Hipsterkulturen och konsumtion i en postmodern tid

Hipsterkulturen och konsumtion i en postmodern tid

Eftersom jag har en tydlig bild och förutfattad uppfattning om hipsterkulturen anser jag det av intresse att finna stöd i den akademiska litteraturen, för att utöka min förståelse och få större kunskap om hipsterkulturen och dess betydelse för individens förhållningssätt och beteende i konsumtionssamhället. Samhällsforskare menar att vi lever i ett postmodernt samhälle som utgörs av ett fragmenterat och mångskiftande samhälle där det inte finns några objektiva sanningar. Kunskapssökandet är relativistiskt där allt kan ifrågasättas. Etablerade sanningar och ideologier blir därmed öppna för diskussion. Det postmoderna samhället utmärker sig genom en tilltagande pluralism av värden, föreställningar och erfarenheter. Universella standardiseringar av moral, sanningar och fakta har upplösts, vilket inneburit att individen splittrats från kollektivet. Den kollektiva andan har gått förlorad. Den postmoderna människan erkänner att kaos och oordning är oundvikligt, och att traditioner och institutioner har upplösts. I förhållande till identitet och konsumtion påverkar postmodernismen sättet vi konsumerar, vilket handlar om att utbudet gett oss större valmöjligheter och att konsumtionen blir allt viktigare i konstruerandet av jaget och i skapandet av sin identitet. Konsumenten i det postmoderna samhället bygger sin identitet kring konsumtion. Att vara modemedveten handlar i väsentlig utsträckning om att förbli efterfrågad genom att vårda sitt utseende och byta ut omoderna kläder till moderna och nya, för att hitta potentiella kunder oavsett om det handlar om ekonomiskt utbyte eller inte. I den konsumistiska kulturen är det angeläget att ligga före de andra som betraktas som ”modepacket”, dvs. referensgruppen, eftersom det ger löfte om ett högre marknadsvärde som ger upphov till rik efterfrågan och kan översättas med inklusion, erkännande och godkännande, vilket inger känslan av tillhörighet. Alternativet är utestängning från den sociala gemenskapen eftersom man betraktas som misslyckad och i viss mån efterbliven. De mänskliga banden förmedlas genom konsumtionsmarknaderna. Genom att demonstrera synliga tecken på tillhörighet som erhålls i butikerna sker en självidentifieringsprocess. Det sociala livet är ett uttryck för känslor av att höra till, att ingå i gruppen och känna delaktighet och gemenskap. Varorna inger individen en trygghet som kräver snabb förnyelse för att ständigt vara uppdaterad om det senaste. Michel Maffesolis ord: ”Jag är den jag är därför att andra erkänner mig som sådan”, beskriver på ett adekvat sätt konsumtionssamhällets sociala logik. Man satsar alltså på att köpa tecken och offentligt annonsera att man är ägare av dessa tecken, vilket inger känslan av tillhörighet. I en postmodern tidsepok förs diskussioner om individualitet och kring tidens flyktighet. Relativismen har fått allt större gehör och formar de sociala krafter som ligger till grund för jagprojektet. Vi kan se en tendens mot att identiteten alltmer förflyktigas och att vi blir medvetna om alla valmöjligheter som står till vårt förfogande.

     Inom hipsterkulturen är konsumtion en central faktor för jakten på individualitet. För att framhäva sin identitet använder sig hipsters främst av yttre attribut såsom kläder och produkter, men även framhållandet av inre föreställningar som berör förkastandet av allt som betraktas som ”mainstream”, och ett ironiskt distanstagande mellan uttrycksformer och sig själv. Men frågan är om det inte i själva verket är den ständiga jakten på individualitet och unicitet, och upphöjandet av flyktigheten som är mainstream i vårt nutida individualiserade samhälle. Hipstern kan anses förkroppsliga det postmoderna intrycksflödet genom att ha ett relativistiskt förhållningssätt till sin omvärld och ett nedvärderande av gemensamma värden, samt ett komplext förhållningssätt till sin identitet. Reflexivitet är ett annat huvuddrag inom postmodernismen som är individens möjlighet till självreferenser; att ständigt analysera den egna identiteten mot bakgrund av samhället, och att reflexivt förhålla sig till konsumtion genom att hela tiden göra referenser till sig själv i förhållande till vad man konsumerar, vilket leder till ett ständigt utbyte av konsumtionsvaror.

     Hipstergemenskapen är inte en frivillig sammanslutning utan påbjuds av att individer delar likartade föreställningar och förhållningssätt till sin omvärld. Temporära sammanslutningar som snabbt kan upplösas och tillkomma utan att de skänker någon större hängivelse kallar Bauman (2008) för garderobsgemenskaper. Det handlar om ett individualistiskt förhållningssätt till gemenskapen som identitetsmarkör där man förevisar en bild av sig själv genom att ingå i en sammanslutning, vilket skapar en berättelse om vem man är som person. Hipstern kan i sammanhanget betraktas som en temporärt insamlande masskonsument av ställningstaganden. Hipstern anammar ett trendmässigt förhållningssätt till varor och produkter som konsumeras innan det blir en trend. Hipsterkulturen är inte statisk eftersom den saknar uttalade intentioner om vad som ska bejakas. Ur ett konsumtionsperspektiv handlar det om att man förvärvar produkter under en kort tid som snabbt förlorar den betydelse för individen som produkterna tidigare haft. Hipsterkulturen grundar sig i en jakt på individualitet; att bli unik där det handlar om att ligga steget före med vad som anses ”hippt” och ”coolt”, innan mainstreamassan under influens av medierna attraheras av produkterna. Att vara individuell möjliggörs genom trendmedvetenheten hos hipstern som snabbt förbrukar produkterna och ersätter dem med nya så fort den breda massan attraheras och köper samma produkter. Det som genomsyrar hipsterkulturen och som är en av grundpelarna till kulturens existens är ett motstånd mot mainstreamkulturen och den breda massans förhållningssätt och föreställningar. Det aktiva individuella ställningstagandet om en önskan att urskilja sig från mängden och en ovilja att vara som alla andra är även det karaktäristiska särdrag. Genom att få en stämpel går myten om sig själv förlorad. Problemet är när tillräckligt många vill vara individuella och skilja sig från mängden. Paradoxen blir uppenbar när alla vill vara individuella och utmärka sig som egna på samma sätt. Som Wille Crafoord sjöng i en av sina låtar ”alla vill ha samma typ av annorlunda saker och vara lite udda på ett likartat sätt”.
      Symboler är en viktig del i hipsterkulturen. Utan konsumtionen av prylar och saker existerar inte själva kulturen. Symboliska värden och estetiska attribut är av yttersta vikt för att hela tiden uppnå en ”attraktiv annanhet”, som uppkommer genom att tillgodose begär som skapas genom konsumtion. Hipsterhabitus handlar om att skaffa sig socialt- och kulturellt kapital genom att ge uttryck för sin individualitet utan att ta några fasta anspråk. Den uppenbara svårigheten består i att inte dela med sig för mycket av sin stil till andra eftersom den kan kopieras och därmed placeras i ett fack - vilket vore ett nederlag - men samtidigt bekräfta sin autenticitet genom andra genom att påvisa det unika hos varan eller plagget som nyligen införskaffats. Även hipstern har ett behov av interaktion med andra för att bekräfta sin säregna identitet. Föremålens symboliska värde är stort. Hipstern är hela tiden på jakt efter det unika klädesplagget eller produkten som sticker ut, vilket är ett led i en individuell självbildsprocess för att uppnå en ”attraktiv annanhet”, och visa att man inte tillhör en gråtonig mainstreammassa utan att man är unik. Hipstern är alltså att betrakta som den ultimata konsumenten som snabbt förbrukar varor och produkter för att hela tiden vara ajour med de senaste trenderna som används som ett led i en identitetsskapande process. Det är ett självändamål för hipsterkulturen att ägna sig åt estetisk konsumtion, som handlar om att tilltala ögat inför sig själv och andra. Genom att hela tiden jaga efter laddade symbolvärden tappar varornas symbolvärde snabbt sin glans, och hipstern är tvungen till att försöka hålla sig uppdaterad genom att jaga efter nya symbolvärden som kan bekräfta identiteten. Att uppehålla bilden av sig själv som en unik individ genom att dedicera sitt liv åt konsumtion är mycket krävande eftersom individen måste följa de regler som ställs för att upprätthålla bilden av sig själv. I sin jakt på autenticitet genomsyras hipsters konsumtionsmönster av punktmässiga inköp. Hipstern uppvisar en omedveten medvetenhet att synas och bekräftas men ändå vara individuell och unik, vilket är en påtaglig dubbelmoral. Att genom symboler jämföra sig med andra och bära upp trender för att skilja sig och ta avstånd från mainstream är en logik som jag har svårt att få ihop. Denna fabricerade yta kan anses bestå av ett stort mått av hyckleri. Vad jag har så innerligt svårt att förstå är att hipsterkulturen består av en grupp individer som umgås tillsammans och gör samma saker, transporteras på samma fixed gear cyklar, dricker samma importerade kaffe från Peru, har samma sneakers och samma kepsar, men som inte anser sig ha en gemensam värdegrund och stå för någonting överhuvudtaget. Vad som blir kvar är en blek skepnad av en antydan till ett ställningstagande. Hipstern kommersialiserar de unika kulturella beståndsdelarna för att ta sig vidare mot nästa mål i jakten på autenticitet. Inom hipsterkulturen etableras en form av habitus som kategoriseras genom övertygelsen som delas av gemenskapen; övertygelsen om att det inte finns något fast uttalat inom kulturen som förenar. En del av hipsterhabitus är att motsätta sig all form av etikettering och klassificering, men att stil och yta är viktiga komponenter är uppenbart. Genom den ständiga nödvändigheten att hålla sig uppdaterad på forum och bloggar i syfte att hitta unika varor och produkter spelar internet och media en stor roll för hipsterkulturen. Genom medierna reproduceras kulturen och sprider den över gränser. Utan att erkänna det anammar och utnyttjar hipstern informationsflödet i jakt efter originalitet och trender. Tillskillnad från tidigare subkulturer finns det ingen tydligt definierad agenda inom hipsterkulturen. Historiska subkulturer som hippies, mods eller punkare har haft en uttalad form av agenda med tydligt definierade gemensamma värderingar och ställningstagande som höll samman gruppen. De gemensamma värderingarna har handlat om fred på jorden, modernism eller grundat på en upprorskultur med ambitionen att förändra ett förkastligt system. I själva verket har hipsters ingen respekt för symbolvärden. De stjäl symboler från andra subkulturer och ändrar dem till något annat än vad de tidigare stod för och representerade, vilket innebär att det genuina symboliska värdet upphör genom att hisptern inte tar ansvar för vad symbolerna betyder. Vi kan här tala om en symbolisk demokratisering som innebär att symbolerna blir tillgängliga för en bredare publik. Frågan om vad hisptern egentligen står för kommer upp till ytan, och om hipstern står för någonting överhuvudtaget.
     Hipsterkulturen är den snabbast växande subkulturen i Västeuropa som bidrar till upprätthållandet av konsumtionssamhället, där allt förflyktigas, där det handlar om att konsumera och förvärva produkter under en kort tid för att snabbt köpa nya som används för att upprätthålla och bekräfta sin identitet. Utan produkterna är man ingenting; en betydelselös individ placerad i en grå mainstreammassa. Den ironiska paradoxen inom hipsterkulturen är rädslan över att bli kategoriserad, klassificerad och placerad i ett visst fack; strävan efter att hela tiden utmärka sig som unik och ett avståndstagande mot mainstreamsamhället, samtidigt som önskan om att bli bekräftad av andra är grundläggande. Att vara hipster är i själva verket idag mainstream, vilket får som konsekvens att självbilden blir väldigt motsägelsefull och ambivalent. Jag anser att hipstern är en människa präglad av sin tid, där det saknas moraliska värden och en agenda, där det hela tiden handlar om att aldrig vara nöjd, att ligga steget före och stimulera sitt omåttliga begär genom ohållbar och resurskrävande estetisk konsumtion. En förutsättning för hipsterkulturen är att leva i ett civiliserat samhälle grundat på kapitalism och konsumism. Hipsterkulturen möjliggör köpkraft och konsumtion. Sammanfattningsvis menar jag att hipsterkulturen är en innehållslös subkultur utan agenda, budskap och innehåll; en ytlig och flyktig gemenskap bestående av kvasiintellektuella individer som anser sig vara kultiverade medborgare bärare av ett alldeles säreget sinne för god smak, som representerar ett konsumistiskt beteendemönster genom förflyktigandet av varor och produkter, vilket bidrar till ohållbar konsumtion som vi måste försöka motverka.

 

Vi är alla hipsters!

Förord

Vi är alla hipsters!

 

J

ag börjar med ett antagande. Jag menar att hipsterkulturen representerar den moderna människan i ett västerländskt samhälle uppbyggt på kapitalism och konsumism. Under en längre tid har jag intresserat mig för hipsterkulturen genom att iaktta min omgivning och de människor som jag mött i olika sammanhang som jag identifierar som hipsters. Men vad är en hipster? Vad som är intressant är att de allra flesta har en bild av vad en hipster är och står för, trots att hipstern inte vill erkännas eller betraktas på det sättet. Eftersom hipstern inte erkänner sig själv finns inte kulturen rent objektivt. Hipstern kan betraktas vara en konstruerad kulturell företeelse skapad av samhället. Men även om hipstern är konstruerad av sin omgivning blir kulturen ändå verklig. Det finns egenskaper och handlingsmönster som trots allt förenar hipsters, och som är att betrakta som hipsterkulturellt - vare sig de vill det eller inte - vilket gör att man kan anta att det existerar en gemenskap inom kulturen. Hipstern konstrueras av utomstående personer som tillskriver gruppen vissa egenskaper och värden, och blir i betraktarens ögon en del av en hipstergemenskap. Denna kulturella undermedvetenhet existerar inom hipsterkulturen som är förvissade om att utomstående betraktar hipstern på ett visst sätt. Erkänns man som hipster av sin omgivning är man en hipster, menar jag. Svårare än så behöver det inte vara. Hipsters anser sig representera ett inkluderande förhållningssätt till sina medmänniskor genom att framhålla inre värden såsom kollektivism, mångkulturalism, miljömedvetenhet och ett ifrågasättande av etablerade normer och föreställningar, vilket enligt min uppfattning är ett hyckleri eftersom det inte är överensstämmande med verkligheten. I själva verket representerar hipsterkulturen en livsstil formad av stil och yta utan innehåll, budskap och agenda, som bygger sin identitet genom symboliska värden i form av kläder, prylar och andra konsumtionsvaror. Jag menar att det är en ytterst exkluderande gemenskap där det främst handlar om att genom kläder och yttre attribut tillhöra någonting som ingen kan definiera vad det är, men som alla implicit har en väldigt bestämd och tydlig uppfattning om. Jag vill förtydlig att det som jag främst förhåller mig kritisk till är att hipsterkulturen utger sig för att ha en agenda och stå för någonting som inte är överensstämmande med verkligheten. Och skulle någon postmodern, relativistisk hipster bemöta min kritik med argumentet om att det inte finns någon verklighet endast olika beskrivningar av den, vill jag förtydliga att jag inte är i överensstämmande med det strängt relativistiska perspektivet som i sig är uppbyggt på en hycklande föreställning och en logisk problematisk självmotsägelse. Antagandet att det inte finns någon sanning; att sanningen är relativ och att ingen kunskap är mer sann än någon annan är i sig själv ett argument om att det finns en absolut sanning. Nämligen sanningen om att det inte finns någon sanning. Den strängt relativistiska hållningen är därför ytterst problematisk. Hipsterkulturen representerar i min studie den moderna människan präglad av sin tid och samhället vi lever i; ett samhälle vars utmärkande drag är kapitalism, konsumism och individualism, med avsaknad av grundläggande gemensamma normer och värderingar, och skapar ett beteende som grundar sig på en strävan efter att vara unik och skilja sig från mängden, ett upphöjande av flyktighet och ytlighet, försök till att konstruera och upprätthålla sin identitet genom att köpa varor och produkter som brukas under kort tid, och en innerlig önskan om att bli bekräftad av andra. Hipsterkulturen är en subkultur som i hög utsträckning baseras på ohållbar estetisk konsumtion som syftar till att konstruera en identitet, vilket är ett utmärkande drag för konsumtionsmönstret i vårt nutida samhälle, och just ett sådant beteende som vi måste försöka motverka för att rädda vårt klimat. Bokens titel syftar till att belysa karaktäristiska särdrag för människans beteende i konsumtionssamhället. Det konsumistiska beteendemönstret grundar sig i en utpräglad individualism, om en önskan att urskilja sig från mängden och en ovilja att vara som alla andra. I jakten på autenticitet krävs att man dedicerar sitt liv åt konsumtion, vilket skapar ett konsumtionsmönster som innebär att man måste konsumera symboler för att upprätthålla den önskade bilden av sig själv. Detta bidrar till att alla försöker hitta den unika produkten eller varan som ingen annan har, vilket innebär att fler varor och produkter tillverkas för att tillfredsställa konsumentens omättliga behov. Att vara individuell kräver att man snabbt förbrukar produkterna och ersätter dem med nya så fort den breda massan attraheras av samma produkter, vilket naturligtvis är en uttänkt strategi av marknadsaktörerna, i syfte att sälja mer varor och produkter för att generera högre vinst. Men det unika upphör när alla vill vara unika på likartat sätt. Paradoxen blir uppenbar när alla vill vara individuella, skilja sig från mängden och utmärka sig som egna. I vårt nutida samhälle vill ”alla ha samma typ av annorlunda saker och vara lite udda på ett likartat sätt”, som Wille Crafoord sjöng i en av sina låtar. Strävan efter unicitet och individualitet resulterar i en uniformitet och likformighet som skapar ett likartat socialt beteende. Jakten på individualitet och unicitet kan därför sägas bidrar till skapandet av en mainstreamkultur. Försöket att vara unik blir en kollektiv strävan. Det är denna individualisering och strävan efter att vara unik som bidrar till att konsumtionssamhället expanderar, vilket får som konsekvens att jordens resurser utarmas och tillväxtmaskineriets hjul fortsätter att rulla i allt snabbare takt. Vi är alla hipsters i konsumtionssamhället!