Midsommarporträtt

Social ojämlikhet och fattigdom i konsumtionssamhället

Vid den här punkten i den mänskliga historien har vi tillräckligt med materiella resurser för att ge mat, skydd och utbildning åt varje individ på jorden. Vi har möjlighet och tillräckliga resurser att erbjuda sjuk- och hälsovård, bekämpa dödliga sjukdomar och reducera den globala uppvärmningen, men genom en hastig anblick kan konstateras att vi ännu är långt ifrån att uppfylla något av målen. Världen är tydligt uppdelad mellan de som har ett överflöd av lyxartiklar och materiella tillgångar och möjligheter att skapa välstånd åt sig själva, och de som saknar grundläggande materiella förnödenheter som krävs för att inte hamna i fattigdom och misär. Vi har alla kunskap och vetskap om naturkatastrofer och skadorna på miljön och klimatet som vi människor orsakar. Vi har alla hört och sett skildringarna av elände i andra länder, om fattigdom, hunger och svält, om laglöshet och förföljelser av misshagliga. Men vi tenderar att titta bort för att det framstår som för tungt att ta till sig, för jobbigt för att orka se. Vi stänger av och förtränger. För invånarna som lever i Västeuropa är livet enklare att leva än för alla de som lever i fattigare länder. I Västeuropa har aldrig så många människor haft så hög levnadsstandard. Sjukdomar botas, barnadödligheten minskar drastiskt, medellivslängden ökar, teknik och bekvämligheter underlättar människornas vardag. De västeuropeiska länderna har upphört att kriga med varandra, invånarna har kunnat ta del av olika sorters välfärdsförmåner såsom fri skola och sjukvård för alla, pensioner och barnbidrag. Vi har avskaffat dödsstraffet och byggt upp ett relativt välfungerande rättssystem. Vi har infört demokrati och yttrandefrihet. Vi har mat och dryck i överflöd. Förbättrade arbetsförhållanden har underlättat livet för många människor i form av arbetstidsförkortning och förlängd semester, vilket gjort att vi kunnat utveckla ett fritidsliv och kunnat resa till fjärran länder. Vi har utvecklat en levnadsstandard som väldigt många människor runtom i världen endast kan drömma om. Bättre än vi har det idag har vi historiskt aldrig haft det i västvärlden. Allt detta privilegium omkring oss. Men hur ska man vänja sig vid och förhålla sig till att leva på en sida av jorden med oerhörda materiella rikedomar, samtidigt som andra människor lever på samma jord men är så oerhört fattiga? I land efter land i övriga världen ser vi svält, krig och miljöförstöring. Men den moderna europén är stressad och drabbas av ekonomiska och existentiella bekymmer, antalet som lider av psykisk ohälsa ökar, skilsmässofrekvensen ökar betänkligt. Vi har fortfarande hög arbetslöshet och inkomstklyftorna är väldigt stora. Vi lever i en individualistisk tid där det handlar om att förverkliga sig själv och ta tillvara på valfriheten och livets alla möjligheter. Om man misslyckas har man sig själv att skylla. Vi lever i ett ”sköt dig själv- samhälle” där man inte kan förvänta sig någon storartad hjälp från det allmänna, eftersom de offentliga institutionerna och organisationerna successivt håller på att försvagas och monteras ner. Makt har överförts från medborgarna till privilegierade eliter och marknaden, som anses vara garant för det allmänna bästa. Problemet är att det är profitmotivet som styr, vilket inte är förenligt med främjandet av det allmänna bästa, utan skapar i själva verket ängsliga och rädda, konkurrensinriktade individer som hela tiden tävlar med varandra. Innerst inne vet vi att vi håller på att förbruka jordens resurser i en ohållbar takt, att vi lever över våra tillgångar och att vi måste förändra vår livsstil. Vi vet att vi måste skära ner på transporter genom att flyga mindre och köra mindre bil. Vi vet att våra importerade grönsaker, frukter, matvaror och viner transporteras långa sträckor och belastar miljön. Vi vet att vi importerar varor och produkter från låglöneländer där arbetarna har undermåliga arbetsförhållanden. Med insikten om allt detta, är det anmärkningsvärt att vi kan fortsätta leva våra liv som om ingenting har hänt och njuta av livets goda. Att ta del av alla förmåner och privilegier som vi har möjligheten att göra i Västeuropa borde vara en möjlighet som står öppen för alla. Synonymt med hållbar utveckling borde just vara detta; en god levnadsstandard för alla. Problemet är att det är svårt att få människor att frivilligt avstå från det de uppnått och avhålla sig från att konsumera och medvetet försämra sina egna villkor för att möjliggöra andras överlevnad. För att lyckas med det krävs att en helt ny människa med ett kollektivt ansvar, samvete och välvilja skapas. Men människor är egennyttiga i vårt individualistiska samhälle och letar efter personliga fördelar, vilket inte betyder att vi är hopplöst egoistiska och självupptagna eftersom det finns empati och altruism runtomkring oss, men omedvetet eller medvetet gör vi goda handlingar ytterst för att gagna oss själva. Tidigare försök att omdana människan till en människa med kollektivt ansvar, samvete och välvilja har misslyckats. Men det betyder inte att det inte är möjligt att omdana människan idag. Jag tror aldrig möjligheterna varit så stora som idag. Jag menar att våra uppfattningar och föreställningar påverkas av normer och värderingar i samhället som konstrueras genom diskurser, och att de nuvarande mänskliga egenskaperna att ytterst genomföra handlingar som gagnar oss själva, att vi främst ser till vårt eget intresse är en konsekvens av den rådande ideologin som formats av den diskursiva makten, vilket innebär att nya diskurser som grundas på altruistiska värden, ett kollektivt samvete, välvilja och ansvar kan ändra uppfattningen om oss själva och skapa en annan typ av människa. Människor är inte dömda till att vara vare sig egoistiska eller altruistiska. För att motverka att människor vänder bort blicken måste synen på människors uppfattningar om sina egna möjligheter förändras. För vi människor har ödet i våra egna händer. Beroende på de handlingar och prioriteringar vi gör tillsammans kan alla på vår planet få ett bättre liv.

Den nuvarande ekonomiska modellens fortsatta bestånd, del 3

Forskningen visar tydligt på att ojämlika samhällen är mindre välmående samhällen. Berättelsen om människan som en ekonomisk varelse som finns till för ekonomin, och att vår roll är att pliktaktigt arbeta och konsumera begränsar oss och fångar in oss i ett stort evigt snurrande ekorrhjul som skapar tydliga vinnare och förlorare. Vi har kommit till ett stadium i den mänskliga utvecklingen då vi istället för att fråga oss hur vi skapar tillväxt, måste fråga oss hur vi långsiktigt kan behålla den välfärden som vi har idag, och hur vi kan ersätta de gamla produktions- och distributionssätten som visat sig ohållbara med nya uthålliga. Att göra det är grundläggande för att inte välfärden och livskvaliteten systematiskt ska krympa. Vi måste förstå att klimatet är viktigare än att hantera arbetslösheten. Ett led i en lösning på arbetslöshetsproblematiken är att förändra våra föreställningar genom att komma till insikten att vi sannolikt behöver dela på de jobb som finns, vilket är en bättre strategi än att öka tillväxten för att åtgärda problemet. Tillväxten har inte lyckats höja levnadsstandarden för de som varit i mest behov av det. Bristen på rättvisa - parallellt med insikten av att ekonomisk tillväxt inte nödvändigtvis främjar den mänskliga lyckan och leder till ökat välstånd - är skälet till att ifrågasätta den konventionella formeln för hur välstånd uppnås. En alternativ vision om ekologisk hållbarhet och utveckling erkänner motsatsförhållandet mellan teknologi och ekologi, ekonomisk tillväxt och ekologi, och konsumtionskapitalism och ekologi. Det krävs att vi formulerar en definition av välstånd som inte bygger på konsumtionstillväxt, utan som gör det möjligt att finna välbefinnande och sammanhållning i samhället, samtidigt som den materiella inverkan på miljön minskar, vilket inte är en enkel uppgift, men eftersom det är den bästa vägen till ett varaktigt välstånd bör inte möjligheterna ges upp alltför lättvindigt. När våra institutioner, administrativa arrangemang och mentala föreställningar öppnas upp för förändring kan betydande politiska möjligheter uppstå. Vad vi idag behöver är nya mentala föreställningar som kan hjälpa oss att förstå världen på ett bättre sätt. Det nuvarande systemet är inte förutbestämt att överleva. Kriser skapar möjligheter som kan ge upphov till att alternativa lösningar kan framträda. Den ekonomiska krisen ger oss ett unikt tillfälle att förändra det nuvarande systemet. Vi kan från och med finanskrisen 2008 se en antydan mot en omsvängning i synen på statens lämplighet som samhällelig problemlösare. Ifrågasättandet av den nyliberala modellens hegemoni innebär att ögonblicket då möjligheterna att göra politiken mer levande är kommen. Ett ”möjligheternas fönster” öppnas upp för en reformering av samhället, vilket kräver att aktörer inom det administrativa politiska systemet gör gemensam sak med medborgarsamhället och bildar en motkraft mot de ekonomiska aktörer som vill fortsätta längs samma linje och vandra på de upptrampade stigarna som tidigare, och så snabbt som möjligt slå igen det fönster som öppnats. I en digitaliserad värld med verktyg som twitter, bloggar och sociala medier kan information och kunskap spridas med en oerhörd hastighet. Därför är det fullt möjligt att tro att budskapet om att en annan värld är möjlig kan spridas. En bättre och rättvisare social logik är inom räckhåll. En annan värld är möjlig!

Den marknadsekonomiska modellens fortsatta bestånd, del 2

Den marknadsekonomiska modellen baserad på en frimarknadsideologi har misskrediterats i grunden. De val som görs idag kommer att påverka det ekonomiska systemets fortsatta utveckling. Tron på den nyliberala marknadsideologin har inte påtagligt försvagats i de västerländska demokratierna, och det finns ingenting som indikerar på att invånarna radikalt förändrat sin livsstil. Men som denna bok har visat finns ett ökat erkännande av den ekologiska krisen hos ett växande antal människor, men att det fortfarande finns en ovilja och oförmåga att hantera problemen, vilket illustrerar ett glapp mellan medborgarnas intresse för klimatet och politikernas prioriteringar. I de tillväxtbaserade ekonomierna domineras den politiska diskursen av att synen på hållbarhet är en kostnad. Utveckling och hållbarhet ställs i kontrast mot jobb och tillväxt. Vi har nu kommit till en gräns då det är omöjligt att fortsätta dröja med åtgärder, även ur ett ekonomiskt perspektiv. Efter de senaste årens publikationer från forskarvärlden kan inte politiker och medborgare komma och säga att de inget visste. En hållbar förvaltning av miljön är en förutsättning för ekonomisk utveckling och välfärd. Forskare är eniga om att det är samhällsekonomiskt lönsamt att investera och agera nu för att bromsa den globala uppvärmningen. Som tidigare poängterats drivs den ekonomiska modellen av en felaktig social logik. Vi har också sett att en rättvisare och bättre social logik kan förverkligas, och att en annan ekonomi är möjlig. För att skapa ett ekonomiskt system som värnar om klimatet krävs att balansen mellan privata och offentliga investeringar förändras och att staten värnar om mindre produktiva men mer långsiktiga investeringar, vilket kommer att kräva finansiering genom höjd beskattning, och att den offentliga sektorn tar över ägandet och kontrollen över stora delar av produktionsmedlen och fördelar överskottet i samhället. Att hävda betydelsen av gemensamma strävanden betyder inte att individuella behov ska demoniseras. Det handlar om att hålla den rätta balansen mellan individ och samhälle, som understryker betydelsen av offentliga nyttigheter och det allmänna bästa. Det enda valet vi har är att omvandla strukturer och institutioner och formulera en trovärdig vision för varaktigt välstånd, och arbeta för förändring. Samhällsförändringar är enklast att beskriva i termer av de idéer och känslor hos människorna som utgör samhället. En samhällsförändring går genom människorna, även om naturliga processer kan initiera den. Utifrån min vetenskapsteoretiska utgångspunkt skapas och konstrueras nya idéer och sanningar hela tiden. Idéer som visat sig felaktiga kan få förödande konsekvenser. Mentala föreställningar som erhåller hegemonisk status spelar en betydande roll. Det går inte att förneka att de mentala föreställningarna som är förknippade med nyliberalismen har haft en betydande roll i frambringandet av den kris vi nu befinner oss i. Det går inte att se en tydlig koppling mellan ökad tillväxt och utvecklingen av sysselsättningen. Den ekonomiska tillväxten bidrar inte till att öka välbefinnandet hos befolkningen. Klyftorna i Västvärlden har ökat stadigt under de senaste 20 åren, och den psykiska ohälsan breder ut sig. Den ökade sjukfrånvaron och ökningen av antalet personer som är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa har i Sverige under de senaste åren varit en fråga som lett till omfattande diskussion. Psykisk ohälsa är idag den främsta orsaken till längre sjukfrånvaro i Sverige och i en rad ekonomiskt utvecklade länder. Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden, enligt en rapport från OECD. Sjukskrivna som är arbetslösa har svårare att återgå till arbete än de som har arbete, vilket leder till en negativ spiral som är svår att bryta. I rapporten framgår att cirka 15 procent av befolkningen i yrkesverksam ålder i OECD-länderna lider av måttlig psykisk ohälsa, och att cirka 5 procent lider av allvarlig psykisk ohälsa. På samhällsnivå leder den psykiska ohälsan till att utgifterna för trygghetssystemen och vården ökar, och på individnivå leder psykisk ohälsa till nedsatt livskvalitet, diskriminering, stigmatisering och isolering. Detta kan utmynna i missbruksproblem och få stora sociala konsekvenser. Därför är det av vikt att följa denna utveckling och identifiera vilka mekanismer som kan tänkas ligga bakom denna ökning. Behovet av kunskap om orsakerna till denna utveckling och möjliga åtgärder för att förhindra denna eskalering är stort. Enligt rapporten ”Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser” - som är en slutredovisning av det särskilda regeringsuppdraget som Försäkringskassan fick i februari 2013 - har internationella studier visat att en samvariation av flertalet faktorer är viktiga som förklaring till att antalet sjukfall med en psykisk diagnos ökar. Till dessa hör långvarig arbetslöshet, negativa livshändelser, livsstil och frånvaro av sociala nätverk. Risken för att drabbas av psykisk ohälsa skiljer sig beroende på demografiska faktorer, kön och ålder men även socioekonomiska faktorer såsom utbildning, inkomst, civilstånd, yrke, bostadsort, etniskt ursprung, antal barn m.fl. Arbetsmiljön har belysts som en viktig faktor till att den psykiska ohälsan ökar. I den internationella litteraturen framgår att det finns ett samband mellan upplevda krav på arbetet och sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa. Kopplingen mellan den psykosociala arbetsmiljön, psykisk ohälsa och sjukfrånvaro har genom en formulerad modell av Karasek (1979) legat till grund för en rad vetenskapliga studier, som även poängterar att obalansen mellan satsad möda och belöningar inom arbetslivet är förklaringsfaktorer som ligger till grund för den psykiska ohälsan. De högt ställda kraven i arbetet och de ansträngningar som arbetet kräver kan ge upphov till psykisk ohälsa. Jag har tidigare tagit upp att vi kan se en utveckling mot att tidigare trygga och fasta anställningsvillkor har ersatts med tillfälliga, tidsbestämda och flexibla anställningskontrakt. Dolt under begrepp och retorik som ”flexibel arbetskraft”, ”rationalisering” och ”omstrukturering”, blir anställningarna tidsbegränsade och tillfälliga, vilket innebär att arbetstagarnas otrygghet växer. Jag har även tagit upp att konkurrensen på arbetsmarknaden är skyhög och att kraven på arbetskraften är orimlig. Företagen visar ingen påtaglig lojalitet gentemot sina anställda och individen förväntas vara anpassningsbar och flexibel. En ny skara arbetsföra individer står klara; redo att byta plats med den anställda om den anställda inte är nöjd med sina arbetsförhållanden. I händelse av att individen inte lyckas ta tillvara på sin frihet och alla möjligheter som står till förfogande får individen skylla sig själv. Rädslan över att inte räcka till finns ständigt närvarande eftersom företagen omplacerar och avskedar, och det finns alltid någon kvalificerad individ som står på tur om man inte anpassar sig efter kraven. Det är ingen orimlig slutsats att detta sammantaget leder till att risken för att drabbas av psykisk ohälsa ökar. För att återgå till Försäkringskassans rapport visar en annan studie av personer som var sjukskrivna på grund av psykisk diagnos på att personer som är boendes i storstäderna är överrepresenterade i jämförelse med personer som bor på glesbygden. Detta kan förklaras genom att det sociala stödet och den sociala integrationen är svagare i befolkningstäta områden, och att det möjligtvis upplevs mindre stigmatiserande i storstäderna att vara sjukskriven för psykiska problem jämfört med mindre orter på glesbygden. När det gäller utbildning innebär en längre utbildning lägre risk att påbörja sjukfall, men att risken för att bli sjukskriven för en psykisk diagnos är högre i tjänstemannayrken och yrken med krav på längre utbildning. Utbildningen är kopplat till livsstilsfaktorer såsom kost, motion, rökning och alkohol och kan i sig ha positiva effekter. Det finns stöd i den vetenskapliga litteraturen för att inkomst ses som en statusmarkör och att låg socioekonomisk status ökar risken för sjukskrivning. Oavsett diagnos är risken att påbörja sjukfall högst i mansdominerade arbetaryrken. Här vill jag inflika med att den stigmatiserande faktorn kan även här ha en inverkan på denna diskrepans, och menar att det går att argumentera för att det är mer stigmatiserande att bli sjukskriven för en psykisk diagnos för personer i mansdominerande arbetaryrken, än för personer i yrken som kräver längre utbildning beroende på normer och kulturella faktorer inom dessa yrkeskategorier. Således går det inte att utesluta att betydligt fler lider av psykisk ohälsa även inom mansdominerande arbetaryrken än vad statistiken visar. 

Den nuvarande ekonomiska modellens fortsatta bestånd, del 1

Jag tänkte avsluta med en diskussion om den nuvarande ekonomiska modellens fortsatta bestånd, och möjligheterna till en utveckling av en systemkritisk social rörelse. Kapitalismen har segrat! Idag står vi inför precis som i början av 1840-talet en cynisk kapitalism grundat på antagandet om att den utgör det enda rationella sättet att organisera samhället på. Antydningar görs att de underutvecklade länderna måste civiliseras och underkasta sig en global kapitalism, och att de fattiga bär skulden för sina egna umbäranden. Den extrema fattigdomen existerar även i de rika länderna; vi bevittnar växande ojämlikheter både mellan och inom länder och samhällsklasser. De enorma politiska klyftorna mellan dels den tredje världens bönder och arbetslösa och den västerländska medelklassen är märkt av en slags likgiltighet, och är väldigt svåra att överbrygga. Kapitalismens seger innebär en seger för konkurrensen, tävlingen och en produktion styrd av vinstmotiv åt marknaden. Så ser verkligheten ut. Men hur skapar vi en annan verklighet? Kommer det ekonomiska systemet att överleva och kunna expandera ställd inför naturens gränser? Svaret är ja, men endast om vi accepterar den successiva försämringen av levnadsförhållanden och den tilltagande miljöförstöringen. Alltså; Om vi vill förhindra klimatförändringarna är oändlig tillväxt i en värld av ändliga resurser omöjligt.                               

     Människan är samtidigt egoistisk och altruistisk, tävlingsbenägen och solidarisk, självisk och generös. Men vilka egenskaper som blir framträdande är beroende av hur samhället i vilket hon lever är organiserat. Den rådande makten som skapar och som vi har skapat, kräver disciplin och tystnad snarare än drömmar om förändring. Den avväpnar utopier genom att förklara allt som inte är som orealistiskt flum. Den rådande makten får oss att se våra medmänniskor som konkurrenter, och ett instrument för att få vår egen vilja igenom genom att ställa oss själva frågan: Vad tjänar jag på det här? Den rådande makten har etablerat marknadslogiken som hegemonisk och får oss att, för att låna Oscar Wildes ord: veta priset på allt men inte värdet av något. Kapitalismen gör människan till en individuellt vinstmaximerande varelse genom sina praktiker och institutioner som vilar på konkurrens, utan någon uttalad människosyn. Att leva ett liv i konkurrens och tävlan föder rädsla och en diffus känsla av att hela tiden vara jagad. En människa som är rädd innebär att hon aldrig kan vila och finns ro, hon måste springa, springa fortare, och andetagen blir allt snabbare. En rädd människa är en liten människa som inte kan leva i ett blomstrande tillstånd. Vad det rådande systemet gör är att underhålla denna rädsla, och odlar de sämsta sidorna av oss människor. Om denna tidskrävande konkurrens och tävlan hade gått åt till samarbete. Om samhället och våra institutioner istället underhöll och odlade människans goda sidor. Om värden såsom rättvisa, solidaritet och gemenskap skulle upphöjas till normer för det mänskliga beteendet, hade förutsättningarna för människan att blomstra varit betydligt bättre.