Galopp 2015

Social ojämlikhet och fattigdom i konsumtionssamhället, del 3

Vi har all anledning att fira kommunismens fall, men vi måste även ifrågasätta det system som tog vid. För vad vi kan konstatera när allt väl kommer omkring är att det inte är mycket som blivit bättre, och min övertygelse gör gällande att det nuvarande systemet inte är det bästa som kan uppnås. Det slutgiltiga målet kan inte vara att skapa det minst onda samhället för att förhindra en större ondskefull kraft. En sådan inställning grundas i en pessimistisk människosyn som tar som utgångspunkt att människan är en i grunden självisk och egoistisk varelse som inte är kapabel till att skapa ett politiskt system baserat på altruistiska värden. Vi har inte nått vägs ände och historiens slut - såsom Francis Fukuyama som 1992 kom ut med boken Historiens slut och den sista människan – förutspådde. I alla fall inte vägs ände i den bemärkelse som Fukuyama menade. Fukuyamas tes bygger på att den västerländska liberala demokratin och det marknadsekonomiska systemet segrade efter det kalla kriget och att vi nu hamnat i ett mer harmoniskt världsläge som innebär ”slutmålet i människans historiska utveckling” (11). Historien har sannolikt inget slut. Som Engels sa har vi inget slutmål, och därför inte för avsikt att diktera några slutgiltiga lagar för mänskligheten. Historien utkämpar inga slag, den åstadkommer inget. Historien har inget eget liv, och använder inte människan som ett medel för att uppnå ett mål. Det är människan som gör allt detta, det är människan som strävar efter sina egna mål, det är människan som skapar sin egen historia under existerande omständigheter och sammanhang. Framtiden är endast en förlängning av nuet. Om Berlinmurens fall signalerade ”historiens slut” och en ny världsordning var det den mest kortlivade världsordningen någonsin genom historien. 2001 innebar början på slutet, och banksystemets kollaps 2008 en återvändo till historien i ordets fulla bemärkelse. Den ekonomiska krisen urholkade systemets legitimitet och gav människorna perspektiv på den kapitalistiska ideologin. Det är att betrakta som en fullskalig politisk kris som för med sig en kamp och antagonism kring uteslutningen av stora grupper av människor som förvägras politiskt inflytande, deltagande och ekonomisk aktivitet, men även försvagandet av välfärdsstaten och frågor om miljön. För hundra år sedan skrev Karl Marx att ett sammanbrott som ett resultat av den nuvarande finanskrisen är oundviklig och efterföljs av en olyckligare och mer destruktiv utgång ju längre sammanbrottet skjuts upp. Slutresultatet blir därmed värre ju längre sammanbrottet dröjer, och Europa befinner sig på ruinens brant men samtidigt tvungen att driva alla företag som ruinerat henne och tillgripa alla till buds stående medel för att förhindra och skjuta upp den oundvikliga krisen. Dessa ord är skrämmande aktuella i dagens Europa. Vi kan inte längre nonchalera ändligheten i vår civilisationsmodell. I den bemärkelsen har vi nått vägs ende.

     I en värld som hotas av miljökatastrofer och växande och oöverstigliga klyftor mellan inkluderade och exkluderade är behovet av nya idéer som kan vägleda oss mot en strävan efter ett jämlikt och rättvist samhälle stort. Min ambition är att utifrån olika infallsvinklar diskutera möjligheterna till att upprätta en filosofi och riktad kritik gentemot kapitalismens kriser och privatiseringar, som kontrasterar mot den rådande uppdelningen mellan privat och offentligt, och peka mot de kollektiva resurser och förmågor som utgör det gemensamma, som kan bidra till att göra en annan värld möjlig. Vi måste släppa tanken på tillväxt eftersom myten om tillväxt svikit oss och ställa oss frågan: Hur kan vi klara oss utan tillväxt? Sveket grundar sig i oförmågan att bekämpa fattigdomen och reducera skadorna på miljön, och att tillhandahålla ekonomisk stabilitet och välstånd. Vi måste inse att tillväxt och hållbar utveckling inte är förenligt. Klimatkrisen kan inte lösas med hjälp av marknadsekonomiska mekanismer. Ett ifrågasättande av tillväxtmodellen handlar inte endast om att producera och konsumera mindre, utan främst om att tillhandahålla kritik riktat mot den ekonomiska modellens negativa effekter på samhället och klimatet; om ett paradigmatiskt skifte i vårt sätt att tänka och en affirmation av sociala och ekologiska värden, och en nödvändig återpolitisering av ekonomin. Vad som krävs är att vi frångår den kalkylerande och rationalistiska förståelsen för ekonomin, människan och samhället och ställer fundamentala frågor om hur välstånd uppnås. Vi måste blåsa nytt liv i idéerna och vända på senkapitalismens tendens till avpolitisering. Under senare tid har en avpolitisering av samhällsdebatten skett. Idéerna om ett samhälle baserat på frihet, solidaritet och jämlikhet har förpassats i dunkel. Allmänningarna har inhägnats genom den nyliberala kapitalistiska exploateringen. Gång på gång måste vi börja om från början, vilket är den svåraste uppgiften. Men det är möjligen som så att början redan har inletts eftersom vi kan se konturerna av ett slut. Begreppet det gemensamma måste få en renässans som kontrasterar mot den nyliberala privatiseringssträvan, i syfte att bygga ett nytt och bättre samhälle. Ett samhälle baserat på frihet, solidaritet och jämlikhet. Det främsta vapnet är tänkandet i handling. Vi måste börja agera nu!

Social ojämlikhet och fattigdom i konsumtionssamhället, del 2

Intensiva akademiska diskussioner förs om huruvida den ekonomiska ojämlikheten som en konsekvens av globaliseringen håller på att öka eller minska. Hans Rosling, professor i internationell hälsa, vill få oss att tro och ger oss bilden av att utvecklingen i världen har gått framåt. Med övertygande, energiska och pedagogiska utläggningar ställer han upp sju dockor, och visar att två endast har råd med sandaler medan fyra har råd med cyklar, och endast en docka har råd med en bil. Sedan menar han att det gäller för de sju dockorna att röra sig framåt, som står i kö i väntan på att ha råd med mer. Men om det vore så enkelt. Om kunskap endast bestod av statistik och mått på levnadsstandard skulle samhällsvetenskapen som koncentrerar sig på maktförhållanden, strukturella motsättningar och finansflöden vara obehövlig. Men om vi ändå leker med tanken att det är möjligt att studera dessa faktorer genom att åskådliggöra med hjälp av leksaker och diagram. En av de sju dockorna har mycket pengar, fyra har lite pengar och två inga alls. Den sjunde dockan som har råd med bil sätter enorma ekologiska avtryck, de fyra som har råd med cykel endast få, och de två som endast har råd med sandaler nästan inga alls. Det är de fattiga länderna som gör konsumtionsvarorna i de rika länderna så billiga. Detta utmynnar i antagandet att dockorna har relationer med varandra, något som Hans Rosling med sin statistik och sina dockor inte uppmärksammar, och det är det som kallas samhällsvetenskap. Vi måste i sammanhanget förstå att den första dockan inte hade haft råd med sin bil, sin teknik och överdådiga konsumtion om inte de andra dockorna hade så låga löner. Lågavlönat och hälsovådligt arbete har förskjutits till de fattigare länderna. Den europeiska och amerikanska medelklassen har bytt ut sina hembiträden mot tvättmaskiner och dammsugare som tillverkas av arbetare i fattigare delar av världen. Men frågan om de lågavlönade arbetarna har det bättre än de europeiska hembiträdena hade det på 1930-talet är det ingen som ställer. Vad vi även måste fråga oss är hur det går att upprätthålla de stora skillnaderna mellan de rika och de fattiga. Svaret är att en av dockorna har banker och därmed möjlighet att ständigt fylla på sina stora påsar av pengar. Vi måste fundera på vad denna påstådda utveckling som Hans Rosling pekar på innebär för dels relationerna mellan människor i olika delar av världen, och dels för utarmningen av jordens resurser. Vad som krävs för att upprätthålla vårt nuvarande system är att vi koloniserar andra planeter, och fortsätter exploatera andra delar av världen. Varken de enorma globala välfärdsklyftorna eller miljöproblemet har rubbat makthavarnas tro till den nyliberala politiken. Wolf (2006) pekar på att stora ekonomiska framsteg skett i utvecklingsländerna genom att de öppnat upp för frihandel och låtit sig integreras i världsekonomin, vilket har gagnat miljontals människor och bidragit till en minskning av andelen människor som lever i extrem fattigdom. Castells (2000) menar att skillnaderna i resursfördelning under de senaste årtiondena har ökat och att klyftan mellan OECD-länderna och resten av världen är avgrundsdjup. Fattigdomen ökar och människor har stöts ut i tillväxtprocessen vilket inneburit ökad polarisering. Castells förklarar den strukturella trenden vara ett resultat av politiska åtgärder, eftersom regeringar prioriterat ekonomisk strukturering framför social välfärd. Stiglitz (2007) påtalar att det absoluta antalet människor som lever i fattigdom ökar medan procentandelen minskar, vilket beror på den ökade befolkningstillväxten. Antalet människor som lever i extrem fattigdom har nästan fördubblats, vilket måste ses som ett misslyckande. De 5 procent rikaste människorna i världen hade vid ingången till 2000-talet en tredjedel av de sammanlagda globala inkomsterna, vilket motsvarar lika mycket som de 80 procent som är mest fattiga. Skillnaderna mellan de rikaste och fattigaste på jorden är enorma och väntas öka. FN:s rapport om ojämlikhet (2005) säger att trots en markant ökning av den ekonomiska tillväxten har ojämlikheten på jorden ökat de senaste tio åren, och att ”den ekonomiska utvecklingen främst har gynnat de rika nationerna”. Enligt Attalis (2006) studie gynnas endast 22 länder som inkluderas av 14 procent av världens befolkning av ungefär hälften av världsmarknaden och mer än hälften av de globala investeringarna, medan 11 procent av världens befolkning som utgörs av de 49 fattigaste länderna har en andel på endast 0,5 procent av globalprodukten, vilket motsvarar ungefär lika mycket som de tre mest förmögna männen i världens tillgångar. 1 procent av jordens befolkning besitter 90 procent av jordens samlade förmögenhet. Goldeman Sachs Bank fördelar på 161 aktieägare 2,6 miljarder dollar. Tanzania drar in 2,2 miljarder dollar på ett år som fördelas på 25 miljoner invånare. För att rädda jordens befolkning från svält beräknas att det krävs 19 miljarder dollar, en parantes är att ungefär lika mycket lägger USA och Europa ner varje år på djurmat. Ekonomisk tillväxt är under avregleringen av kapitalrörelsernas världsomsegling en av huvudfaktorerna till att de rika berikas och utarmningen av de fattiga fortsätter. En paradox är att ett fåtal fattiga länder håller på att komma ikapp de rika länderna, samtidigt som glappet mellan de rikaste och de fattigaste på jorden ständigt växer och beräknas öka, vilket förklaras genom att ojämlikheten mellan nationer minskar samtidigt som ojämlikheten inom dem ökar, från den tidigare trenden ökande ojämlikhet mellan nationer och en minskande ojämlikhet inom nationer. Den ökande ojämlikheten betraktas nästan uteslutande som ett ekonomiskt problem, och man bortser från de problem som har att göra med samhällets välbefinnande, befolkningens fysiska och psykiska hälsa, invånarnas politiska engagemang och de band som bidrar till integrationen i samhället. Graden av ojämlikhet i termer av välfärd och inkomster lämnas utan avseende, vilket förmedlar ett budskap om att ojämlikhet inte är ett hot mot samhället som helhet eller en källa till de problem som samhället är drabbat av. Den del av befolkningen som saknar inkomst och förmögenhet som befinner sig längst ner i den sociala fördelningen inordnas under den imaginära kategorin ”underklassen”, vilket är en sammansättning av personer som inte tillhör samhället eftersom de till skillnad från resten av befolkningen har förvägrats att inkluderas inom en klass. Genom att benämna denna kategori människor underklassen faller den utanför varje meningsfull klassifikation. Föreställningen om underklassen pekar inte - tillskillnad från ”arbetarklassen” eller ”akademikerklassen” - på någon funktion som ska utföras eller på någon position i samhället som helhet. Underklassen befinner sig i samhället men tillhör inte samhället eftersom den inte bidrar med något som samhället behöver för att överleva. Samhället hade helt enkelt klarat sig bättre utan underklassen.

     De fattigas fattigdom förvärras av ekonomisk tillväxt i dubbel bemärkelse. Hur är det möjligt? För det första betyder begreppet ekonomisk tillväxt i dess nuvarande fas att skära ner antalet sysselsatta. I den produktion som inte är i lika stort behov av muskelkraft kommer det i framtiden finnas färre arbeten än idag. Därför stiger arbetslösheten och allt fler blir projektanställda. Dolt under begrepp och retorik som ”flexibel arbetskraft”, ”rationalisering” och ”omstrukturering” blir anställningarna tidsbegränsade och tillfälliga, vilket innebär att arbetstagarnas otrygghet växer. Tidigare trygga och fasta anställningsvillkor ersätts med tillfälliga, tidsbestämda och flexibla anställningskontrakt. Det finns idag ett strukturellt överskott på arbetskraft. Vi vet att näringslivet inte behöver allas arbetskraft. Lönearbetet är en förutsättning för individens rättigheter och att vara en inkluderad medborgare i samhället. Lönearbetet är ett villkor för fullständigt medborgarskap; en institution för att skapa struktur för människor, för att känna att vi har en uppgift, för att träffa andra människor och för att få en inkomst. Arbetet bidrar till känslan av att vara behövd, att vara en del av en gemenskap och tillhöra någonting. Arbetsgivaren har därför en viktig roll och befinner sig därav i en betydelsefull maktposition. Arbetsgivaren blir den som kan rädda oss i samhället, som kan garantera välfärden och människors trygghet. Numera anses företagen - inte människorna och människornas tid - vara denna garant. Vad denna hjälteroll får för konsekvenser är sänkta arbetsgivaravgifter, företagsskatter och otryggare anställningsvillkor, eftersom kostnaderna gör det svårare att konkurrera på en global marknad. Det faktum att arbetslösheten stiger och anställningstryggheten minskar kräver alternativa förklaringar. Man beskyller då de arbetslösa för att inte tillräckligt energiskt söka jobb, att de inte har tillräcklig kompetens eller att de lockas till lättja genom en generös arbetslöshetsersättning. Så förs samtalet i Sverige angående den stigande arbetslösheten. Arbetsgivarnas krav på sänkta löner och förmåner för att öka produktiviteten tillgodoses och arbetarnas krav avvisas. Kapitalet har skaffat sig en oerhörd makt över arbetet. Men det paradoxala är att samtidigt som arbetet intar en central position bidrar effektiviseringsåtgärder och rationaliseringar till att det sparas in och avskaffas inom alla led i produktionen.

     De rika blir ännu rikare samtidigt som de fattiga blir fattigare. Rikedomen är föremål för beundran och ses som en garant för ett lyckligt liv. Tidigare brukade de rika som ansågs som hjältar och vara föremål för allmän beundran ha arbetat sig upp själva, och dess rikedom en produkt av en strängt anammad arbetsetik, vilket inte längre är fallet. Alltså: desto fattigare de fattiga är förvärras den subjektiva känslan av otillräcklighet eftersom de livsmönster som ska dyrkas och efterliknas blir allt svårare att uppnå, vilket åtföljs av en känsla av stigmatisering och förödmjukelse, genom dels en sjunkande levnadsstandard och dels att försöket att uppnå de livsmönster som dyrkas försvåras, vilka båda förstärks snarare än dämpas av den ekonomiska tillväxten i dess nuvarande frimarknadsanpassade form. De fattiga lever i samma värld som de rika och i samma kultur som är skapad till förmån för de som har pengar. De offentligägda fordon som var avsedda att gemensamt färdas i har genom politiska medel avvecklats och slängts på skrotupplaget. Nu är det endast de privatägda lyxbilarna som trafikerar de allmänna vägarna och endast de välbärgade som har möjlighet att åka. Med ökande grad av social jämlikhet sjunker dödstalen även i länder som inte är de rikaste. Den förväntade medellivslängden påverkas i stor utsträckning av hur hög jämlikheten är. Fattigdomen biter sig inte endast fast i länder som traditionellt varit drabbade av misär, undernäring och fattigdom utan det komplexa och paradoxala i sammanhanget är att den på nytt besöker länder där den en gång för alla verkade ha jagats ut och förvisats. Vi kan även se en minskad ömsesidig tillit i ett samhälle där sammanhållningen och samarbetet drastiskt avtagit i volym och frekvens. I de högutvecklade länderna kan vi se en ökning av erkända sociala sjukdomar och diagnostiserade psykiska sjukdomar (psykiska sjukdomar förekommer tre gånger så ofta i samhällen som anses vara de mest ojämlika i världen, hit inkluderas både USA och Storbritannien). Genom forskningen vet vi att ojämlika samhällen ligger högt vad gäller andelen fängslade personer och antalet mord, antalet tonårsgraviditeter och spädbarnsdödlighet, fetma och allmänt större dödlighet - de rika klasserna inkluderat. Även om inte statistiken säger någonting om orsakssambanden sporrar det till ett ifrågasättande av den nuvarande samhällsmodellen, och utmanar vår utbredda moraliska likgiltighet, vilket även visar att föreställningen om att sträva efter lycka är en individuell angelägenhet är grundat på en grov missuppfattning, vilket är en motsägelse i uppfattningen av oss själva som vi aldrig kan närma oss om vi fjärmar oss från andras olycksöden. Vad som enligt min mening ligger bakom dagens ojämlikhet är att marknadsintressena i stor utsträckning frigörs från de institutioner som står för den etiska övervakningen och kontrollen, vilket gör företagsprojekten immuna mot andra värden än vinstmaximering. Vad som krävs är att vi utvidgar förståelsen av ojämlikhet bortom den snäva och vilseledande uppfattningen om att det endast handlar om inkomst per person, till att handla om fattigdom som resulterar i social sårbarhet, förnedring och förödmjukelse. Det är dessa faktorer som bidrar till exkludering och social uteslutning som formar attityder och beteenden, vilket får vittgående och katastrofala konsekvenser i ett samhälle baserat på konkurrens.

Midsommarporträtt

Social ojämlikhet och fattigdom i konsumtionssamhället

Vid den här punkten i den mänskliga historien har vi tillräckligt med materiella resurser för att ge mat, skydd och utbildning åt varje individ på jorden. Vi har möjlighet och tillräckliga resurser att erbjuda sjuk- och hälsovård, bekämpa dödliga sjukdomar och reducera den globala uppvärmningen, men genom en hastig anblick kan konstateras att vi ännu är långt ifrån att uppfylla något av målen. Världen är tydligt uppdelad mellan de som har ett överflöd av lyxartiklar och materiella tillgångar och möjligheter att skapa välstånd åt sig själva, och de som saknar grundläggande materiella förnödenheter som krävs för att inte hamna i fattigdom och misär. Vi har alla kunskap och vetskap om naturkatastrofer och skadorna på miljön och klimatet som vi människor orsakar. Vi har alla hört och sett skildringarna av elände i andra länder, om fattigdom, hunger och svält, om laglöshet och förföljelser av misshagliga. Men vi tenderar att titta bort för att det framstår som för tungt att ta till sig, för jobbigt för att orka se. Vi stänger av och förtränger. För invånarna som lever i Västeuropa är livet enklare att leva än för alla de som lever i fattigare länder. I Västeuropa har aldrig så många människor haft så hög levnadsstandard. Sjukdomar botas, barnadödligheten minskar drastiskt, medellivslängden ökar, teknik och bekvämligheter underlättar människornas vardag. De västeuropeiska länderna har upphört att kriga med varandra, invånarna har kunnat ta del av olika sorters välfärdsförmåner såsom fri skola och sjukvård för alla, pensioner och barnbidrag. Vi har avskaffat dödsstraffet och byggt upp ett relativt välfungerande rättssystem. Vi har infört demokrati och yttrandefrihet. Vi har mat och dryck i överflöd. Förbättrade arbetsförhållanden har underlättat livet för många människor i form av arbetstidsförkortning och förlängd semester, vilket gjort att vi kunnat utveckla ett fritidsliv och kunnat resa till fjärran länder. Vi har utvecklat en levnadsstandard som väldigt många människor runtom i världen endast kan drömma om. Bättre än vi har det idag har vi historiskt aldrig haft det i västvärlden. Allt detta privilegium omkring oss. Men hur ska man vänja sig vid och förhålla sig till att leva på en sida av jorden med oerhörda materiella rikedomar, samtidigt som andra människor lever på samma jord men är så oerhört fattiga? I land efter land i övriga världen ser vi svält, krig och miljöförstöring. Men den moderna europén är stressad och drabbas av ekonomiska och existentiella bekymmer, antalet som lider av psykisk ohälsa ökar, skilsmässofrekvensen ökar betänkligt. Vi har fortfarande hög arbetslöshet och inkomstklyftorna är väldigt stora. Vi lever i en individualistisk tid där det handlar om att förverkliga sig själv och ta tillvara på valfriheten och livets alla möjligheter. Om man misslyckas har man sig själv att skylla. Vi lever i ett ”sköt dig själv- samhälle” där man inte kan förvänta sig någon storartad hjälp från det allmänna, eftersom de offentliga institutionerna och organisationerna successivt håller på att försvagas och monteras ner. Makt har överförts från medborgarna till privilegierade eliter och marknaden, som anses vara garant för det allmänna bästa. Problemet är att det är profitmotivet som styr, vilket inte är förenligt med främjandet av det allmänna bästa, utan skapar i själva verket ängsliga och rädda, konkurrensinriktade individer som hela tiden tävlar med varandra. Innerst inne vet vi att vi håller på att förbruka jordens resurser i en ohållbar takt, att vi lever över våra tillgångar och att vi måste förändra vår livsstil. Vi vet att vi måste skära ner på transporter genom att flyga mindre och köra mindre bil. Vi vet att våra importerade grönsaker, frukter, matvaror och viner transporteras långa sträckor och belastar miljön. Vi vet att vi importerar varor och produkter från låglöneländer där arbetarna har undermåliga arbetsförhållanden. Med insikten om allt detta, är det anmärkningsvärt att vi kan fortsätta leva våra liv som om ingenting har hänt och njuta av livets goda. Att ta del av alla förmåner och privilegier som vi har möjligheten att göra i Västeuropa borde vara en möjlighet som står öppen för alla. Synonymt med hållbar utveckling borde just vara detta; en god levnadsstandard för alla. Problemet är att det är svårt att få människor att frivilligt avstå från det de uppnått och avhålla sig från att konsumera och medvetet försämra sina egna villkor för att möjliggöra andras överlevnad. För att lyckas med det krävs att en helt ny människa med ett kollektivt ansvar, samvete och välvilja skapas. Men människor är egennyttiga i vårt individualistiska samhälle och letar efter personliga fördelar, vilket inte betyder att vi är hopplöst egoistiska och självupptagna eftersom det finns empati och altruism runtomkring oss, men omedvetet eller medvetet gör vi goda handlingar ytterst för att gagna oss själva. Tidigare försök att omdana människan till en människa med kollektivt ansvar, samvete och välvilja har misslyckats. Men det betyder inte att det inte är möjligt att omdana människan idag. Jag tror aldrig möjligheterna varit så stora som idag. Jag menar att våra uppfattningar och föreställningar påverkas av normer och värderingar i samhället som konstrueras genom diskurser, och att de nuvarande mänskliga egenskaperna att ytterst genomföra handlingar som gagnar oss själva, att vi främst ser till vårt eget intresse är en konsekvens av den rådande ideologin som formats av den diskursiva makten, vilket innebär att nya diskurser som grundas på altruistiska värden, ett kollektivt samvete, välvilja och ansvar kan ändra uppfattningen om oss själva och skapa en annan typ av människa. Människor är inte dömda till att vara vare sig egoistiska eller altruistiska. För att motverka att människor vänder bort blicken måste synen på människors uppfattningar om sina egna möjligheter förändras. För vi människor har ödet i våra egna händer. Beroende på de handlingar och prioriteringar vi gör tillsammans kan alla på vår planet få ett bättre liv.

Den nuvarande ekonomiska modellens fortsatta bestånd, del 3

Forskningen visar tydligt på att ojämlika samhällen är mindre välmående samhällen. Berättelsen om människan som en ekonomisk varelse som finns till för ekonomin, och att vår roll är att pliktaktigt arbeta och konsumera begränsar oss och fångar in oss i ett stort evigt snurrande ekorrhjul som skapar tydliga vinnare och förlorare. Vi har kommit till ett stadium i den mänskliga utvecklingen då vi istället för att fråga oss hur vi skapar tillväxt, måste fråga oss hur vi långsiktigt kan behålla den välfärden som vi har idag, och hur vi kan ersätta de gamla produktions- och distributionssätten som visat sig ohållbara med nya uthålliga. Att göra det är grundläggande för att inte välfärden och livskvaliteten systematiskt ska krympa. Vi måste förstå att klimatet är viktigare än att hantera arbetslösheten. Ett led i en lösning på arbetslöshetsproblematiken är att förändra våra föreställningar genom att komma till insikten att vi sannolikt behöver dela på de jobb som finns, vilket är en bättre strategi än att öka tillväxten för att åtgärda problemet. Tillväxten har inte lyckats höja levnadsstandarden för de som varit i mest behov av det. Bristen på rättvisa - parallellt med insikten av att ekonomisk tillväxt inte nödvändigtvis främjar den mänskliga lyckan och leder till ökat välstånd - är skälet till att ifrågasätta den konventionella formeln för hur välstånd uppnås. En alternativ vision om ekologisk hållbarhet och utveckling erkänner motsatsförhållandet mellan teknologi och ekologi, ekonomisk tillväxt och ekologi, och konsumtionskapitalism och ekologi. Det krävs att vi formulerar en definition av välstånd som inte bygger på konsumtionstillväxt, utan som gör det möjligt att finna välbefinnande och sammanhållning i samhället, samtidigt som den materiella inverkan på miljön minskar, vilket inte är en enkel uppgift, men eftersom det är den bästa vägen till ett varaktigt välstånd bör inte möjligheterna ges upp alltför lättvindigt. När våra institutioner, administrativa arrangemang och mentala föreställningar öppnas upp för förändring kan betydande politiska möjligheter uppstå. Vad vi idag behöver är nya mentala föreställningar som kan hjälpa oss att förstå världen på ett bättre sätt. Det nuvarande systemet är inte förutbestämt att överleva. Kriser skapar möjligheter som kan ge upphov till att alternativa lösningar kan framträda. Den ekonomiska krisen ger oss ett unikt tillfälle att förändra det nuvarande systemet. Vi kan från och med finanskrisen 2008 se en antydan mot en omsvängning i synen på statens lämplighet som samhällelig problemlösare. Ifrågasättandet av den nyliberala modellens hegemoni innebär att ögonblicket då möjligheterna att göra politiken mer levande är kommen. Ett ”möjligheternas fönster” öppnas upp för en reformering av samhället, vilket kräver att aktörer inom det administrativa politiska systemet gör gemensam sak med medborgarsamhället och bildar en motkraft mot de ekonomiska aktörer som vill fortsätta längs samma linje och vandra på de upptrampade stigarna som tidigare, och så snabbt som möjligt slå igen det fönster som öppnats. I en digitaliserad värld med verktyg som twitter, bloggar och sociala medier kan information och kunskap spridas med en oerhörd hastighet. Därför är det fullt möjligt att tro att budskapet om att en annan värld är möjlig kan spridas. En bättre och rättvisare social logik är inom räckhåll. En annan värld är möjlig!