Ekologiskt fotavtryck

Sverige ligger väldigt högt på listan över länder som sätter störst ekologiskt avtryck. Det skulle behövas nästan fyra planeter om alla konsumerade som vi. Konsumtionen i de rika länderna begränsar möjligheterna för fattigare människor att ta del av biosfärens resurser för att tillfredsställa sina grundläggande behov. Begreppet ekologiskt fotavtryck har tydliga fördelar eftersom ansvarsbördan för miljöbelastningen flyttas över till de som konsumerar slutprodukterna från de som producerar varorna och tjänsterna. När man beräknar ett lands ekologiska fotavtryck sammanför man statistik över produktion och handel och tar fram den totala mängden bränsle, textilier, mat, växter och prylar som invånarna konsumerar under ett år. Man räknar sedan ut hur stora arealer betesmark, skogsmark och åker som krävs för att invånarna ska kunna konsumera i samma takt. Fotavtrycksberäkningarna summerar i en siffra hur mycket vi påverkar de globala ekosystemen negativt för att konsumera som vi gör idag. I Sverige är vi idag mindre beroende av produktiva ekosystem. Allt färre människor jobbar inom skogsbruk, fiske och jordbruk. Men detta innebär inte att vi konsumerar mindre och att vi inte är beroende av ekosystemens arbete. Vi har istället blivit beroende av andra länders ekosystem som producerar en växande andel av våra konsumtionsvaror. Vår import av kött, fisk och skaldjur har blivit sex gånger större sedan 1980-talet. Dessutom är vår inhemska djuruppfödning beroende av foder, exempelvis soja som importeras från odlingar i Sydamerika som breder ut sig på tidigare orörda savanner och marker, och fiskmjöl som trålas utanför Afrikas kuster. Vi har inte bara ökat trycket på ekosystemen i andra länder utan även efterfrågan på tillverkningsindustrier, vilket innebär att koldioxidutsläppen i dessa länder ökar drastiskt. De rikaste länderna sätter högst ekologiskt fotavtryck. För att uttrycka mig tydligt och en aning förenklat kan man säga att där det finns mest pengar är konsumtionen högst, och där miljöbelastningen är störst är där det finns mest pengar. De rika länderna har råd att konsumera mer, men även råd att avstå från den produktion som innebär omfattande miljöbelastning, som istället förflyttas till delar av världen där landskap och människornas hälsa inte värderas lika högt. Eftersom vår fossilbränsleanvändning är väldigt hög i de rika länderna innebär det att andra människor måste dela på ett mindre utsläppsutrymme. Om vi tar Kina som exempel. Svenska byggföretag gör idag enorma vinster tack vare att Kina producerar billiga produkter från tillverkningsindustrin. Av de leksaker som säljs i svenska butiker är 80 procent tillverkade i Kina. Därför är det ytterst problematiskt att Kina får bära ansvaret för landets hastigt ökande koldioxidutsläpp. Under senare år har politiker kommit att satsa på så kallad grön tillväxt, vilket innebär satsning på sådan tillväxt som inte ökar miljöbelastningen. Det har i den svenska debatten framförts att beräkningar visat att tillväxten frikopplats från en stegrande miljöbelastning. Problemet är att man endast tar med den miljöbelastning som sker inom Sveriges gränser i beräkningarna. Man får en helt annan bild av utvecklingen om man som i fotavtrycksberäkningarna tar med den miljöbelastning för att framställa de produkter och tjänster som konsumeras i den svenska ekonomin som produceras i andra länder. Vad skulle det innebära om vi inkluderade fotavtrycksberäkningarna i FN:s millenniemål som även inkluderar fattigdomsbekämpning? Det är både moraliskt och etiskt oförsvarbart att fortsätta konsumera som vi gör idag eftersom vi måste ta ansvar för alla människors rätt att få sina grundläggande behov tillfredsställda. Fotavtrycksberäkningarna tvingar oss att ompröva vår självbild.

Finanskrisen 2008 - ett uppvaknande?

”Finanskriser rationaliserar det irrationella i kapitalismen” (Harvey 2010:24).

Kreditkrisen och den efterföljande lågkonjunkturen är delar av ett systemfel i det nuvarande ekonomiska paradigmet som drivs av ekonomisk tillväxt och får konsekvenser för resursförbrukningen och miljön. För hundra år sedan skrev Karl Marx att ett sammanbrott som ett resultat av den nuvarande finanskrisen är oundviklig och efterföljs av en olyckligare och mer destruktiv utgång ju längre sammanbrottet skjuts upp. Europa befinner sig på ruinens brant men samtidigt tvungen att driva alla företag som ruinerat henne och tillgripa alla till buds stående medel för att förhindra och skjuta upp den oundvikliga krisen. Utvecklingen idag påminner mer än någonsin om den situation Marx beskrev. De flesta hade genom att de lättvindigt tilläts att låna av bankerna möjligheten att köpa sin bostad, och använda sig av bostaden som garant för att betala andra utgifter som i sin tur krävde fler lån. Priserna på tillgångar trissades upp väsentligt. Att köpa sin bostad eller bo i attraktiva områden i städerna blev för en medelinkomsttagare i princip omöjligt om man inte var beredd att skuldsätta sig genom hög belåning. Denna inflation av tillgångsvärden kunde inte fortgå i en evighet och slutligen föll priserna, vilket i hög grad drabbade arbetarna, vars inkomster emellertid inte ökade. Den nuvarande skuldsättningen är i allra högsta grad kopplad till det centrala och grundläggande problemet med ”absorptionen av överskottskapital”, som grundas i att kapitalister producerar ett överskott i form av vinster som tvingar kapitalisten att återinvestera en del av överskottet i expansion som förutsätter nya lönsamma avsättningsområden. Sannolikt är USA:s och Europas enorma skuldberg ett resultat av att vi har uttömt alla tidigare möjligheter till tillväxt. Naturresurserna håller på att ta slut, tillgången på arbetskraft håller på att ta slut och tekniska revolutioner likaså. Vad som då återstår är att skaffa nya pengar som inte finns. De patetiska försök som har gjorts för att rädda länder från ekonomisk kollaps genom ännu fler krediter är som att ”bota en alkoholist med mer sprit”, som en känd finansman uttryckte det. Regeringar har helt enkelt tappat kontrollen över sina ekonomier efter att i flera decennier levt över sina tillgångar. Vi har nu kommit till en gräns då det inte finns några resurser att ta av för att reparera skadorna.

 

“So-called anti-crisis measures that seek to boost economic growth will worsen inequalities and environmental conditions in the long-run.” (Degrowth declaration Barcelona 2010).

 

Under Köpenhamnsmötet 2009 misslyckades representanter från världens 20 mäktigaste länder att komma fram till en överrenskommelse om en hållbar hantering av klimatet. Mötet resulterade i en vag kompromiss utan fastslagna åtaganden. EU försökte under Köpenhamnsmötet exportera den europeiska synen på klimatfrågan till resten av världen, men misslyckades, och mötet kom att betraktas som en diplomatisk katastrof. EU:s misslyckade försök att exportera sättet att hantera klimatfrågan signalerade en motsättning till resten av världen, vilket enligt mitt förmenande även berör Europas försök att exportera idéer och normer om hur andra problem bör konstrueras och hanteras, vilket skiljer sig från resten av världen. Dessvärre står inte heller det resultatdokument som förhandlades fram inför Riokonferensen i paritet med den vetenskapliga riskbilden och ger inte grund för en hållbar utveckling. Istället för att rädda planeten från den globala uppvärmningen har världens länder kommit att mobilisera aktörer och makthavare över nationella gränser i en gemensam uppoffring för att rädda bankerna och storföretagen som anses ”systemrelevant”, men fortfarande inte ”systemrelevant” att avvärja klimatkrisen. Finanskrisen 2008 illustrerade en ovilja av politiker att reglera och kontrollera ekonomin, även när mänsklighetens överlevnad är hotad. De politiska åtgärder som föreslogs för att bemästra krisen centraliserade och konsoliderade marknadens makt över politiken. Det paradoxala är att kapitalismen har växt sig allt starkare under den rådande systemkrisen. Den ekonomiska modellens grundvalar kom att skakas om genom krisen, vilket omdefinierade gränserna mellan stat och marknad och avslöjade att den ekonomiska klokheten frätts sönder. Endast statlig intervention kan återupprätta förtroendet för systemet. Men åtgärdsstrategierna som tillämpades kom inte att bli början på något nytt, utan en återgång till det normala. En grön ny giv skulle efter krisen signalera till omvärlden att vi menar allvar med att skapa ett rättvisare samhälle och bekämpa klimatförändringarna genom att satsa på investeringar och tekniska innovationer. Det var ett klassiskt keynesianskt program som grundas i att staten ökar de offentliga utgifterna genom att satsa på meningsfulla framtidsinvesteringar för att skapa sysselsättning och minska arbetslösheten. En grön ny giv följde den allmänt vedertagna åtgärdsstrategin att återställa ekonomin till ett tillstånd av konsumtionstillväxt. Krediterna flödade och bidrog till att företagen investerade. Konsumenterna började återigen köpa och problematiken kom att återvända. En återgång till det normala blev en del av återhämtningen, och vi är nu tillbaka i samma strukturella återvändsgränd som tidigare. Slutsatsen är att vi på lång sikt måste göra någonting mer. Av de skäl som redogjorts för är den nuvarande situationen lika ohållbar som tidigare. De drivkrafter som finns inbyggda i systemet leder till fortsatt ohållbar resursförbrukning, vilket symboliserar behovet av en annan ekonomisk struktur i en värld med ekologiska begränsningar. I det nuvarande systemet växer ekonomin och miljöpåverkan blir större.

Melankoliska rum, del 3

Vi är innestängda jag gentemot våra medmänniskor i vår omgivning, vilket inte betyder att vi är mindre emotionella när vi är ensamma. Vi tar på oss masker och upprätthåller fasader för att dölja vad som pågår inom oss. Människors sensibilitet kommer inte till uttryck i det offentliga rummet eftersom det inte är förenligt med samhällets normer. Att vara emotionell och visa sina känslor för andra är avvikande och suspekt, och allt som är avvikande och suspekt tar människorna helst avstånd från. Nedstämdhet och melankoli är en motbild till de förväntade egenskaper som den moderna människan anses bör vara bärare av. Känslor är i vår samtid påtagligt bortträngda. Vi skyddar oss från sårbarheten genom att dra på oss en mask; ytligheten tränger bort det innerliga. Vi sätter på oss skygglappar, blundar och håller för öronen för att slippa möta den där otrygga världen utanför. Avsaknad av mening kan framkalla en attityd för att hantera bristen genom att leva som turist i verkligheten, som Bauman benämner det. Han beskriver att den moderna människan är en turist på ständig semester överallt i tillvaron. Turist i livet, i samhället, fri att skapa sina estetiska rum befriad från det moraliska. Människan ställer sig utanför livet och betraktar det på avstånd, befriar sig från ansvarstagande och undviker inblandning i de stora frågorna. Frågan som uppstår är vad friheten ska vara bra för om den inte har någon mening. Att känna tillit och trygghet i sina relationer är nödvändigt för att kunna vara harmonisk och tillfreds. För att mänskliga relationer ska fungera är det grundläggande att vi kan lita på att andra människor talar sanning, är lojala och ärliga. Vi är i stort behov av att ha människor att älska och som älskar oss. Vi behöver andra människor som vi kan anförtro oss åt, och stadigvarande relationer att bygga vår trygghet på. Konsumtionssamhället påverkar även känslofältet. Relationer tycks förvandlade till marknadsrelationer, där objekten - det vill säga individerna - upphör att vara värdefulla när den omedelbara behovstillfredsställelsen är över. Individer konsumeras. Relationer präglas av flyktighet och tillfälliga förbindelser där partnern är utbytbar som vilken annan vara som helst på marknaden. Den lyckliga kärleken konsumeras på samma sätt som varorna. När det ögonblickliga behovet är tillfredsställt ersätter man individen med en annan individ som fyller igen tomrummet som skapats. Genom andra individer försöker man få sina behov tillfredsställda. Om individen misslyckas framkalla ett behov eller ett begär kan individen snabbt bli ersatt av nyare och förbättrade individer som lovar att tillfredsställa konsumenten på ett bättre sätt än den andre individen lyckades med att göra. Att betraktas som patetisk och förbrukad är det värsta som kan inträffa. När man har förlorat sitt marknadsvärde blir man en förkrympt skuggfigur oförmögen att realisera sin fulla potential med den ständiga rädslan för att misslyckas och bli lämnad ensam. Det handlar om att förvalta sitt jag. Den stora rädslan består i självförakt och att vara en förbrukad individ vars värde har upphört; redo att slängas på tippen.

     Våra val får konsekvenser för oss själva och vår omgivning, även om vi gärna undviker att se sambandet mellan våra val och den vi utvecklas till att bli. I ett samtal med en nära vän diskuterade vi hur fria vi egentligen är, och om man alltid har möjligheten att välja. Hon berättade att hon var förbluffad och förfärad över hur lite kunskaper om omvärlden som hennes kollegor på en fabrik där hon jobbade för att dryga ut studentkassan i själva verket hade. Hon berättade att väldigt många slängde ur sig de mest fördomsfulla och föraktfulla kommentarerna om sina medmänniskor och grupper i samhället, och det fanns en samstämmighet om dessa åsikter bland fabriksarbetarna. Jag menade att trots att man inte haft möjligheten eller förmågan att bedriva studier på avancerad nivå, eller på annat sätt kunnat tillgå mer nyanserad och fördjupad kunskap och information om sin omgivning och samhället, ändå har ett ansvar för sina åsikter och attityder och är även ansvarig för sin egen dumhet och okunskap. Det är väldigt orättvist att underkänna människor på grund av fattigdom eller okunskap, men det är lika förkastligt att behandla människor olika på grund av deras kulturella tillhörighet eller sociala bakgrund. Hon menade att ens attityder, åsikter och handlande påverkas av normer och värderingar och inlärda vanor, och att vi därmed är begränsade i vår frihet och till viss del styrda. Jag höll till viss del med, men menade att valet handlar även faktiskt om att låta bli att yttra sig om man inte kan grunda sina åsikter på relevant information och kunskap. Den relevanta frågan som uppstod är hur fria vi i själva verket är, om våra upplevelser och erfarenheter bidrar till att vårt handlande i viss mån är förutbestämt. Är vi endast en produkt av våra omständigheter eller är vi kapabla att själva ta makten över våra val? I vår samtid blir vi allt mer ensamma med våra val och med oss själva. Att vara ensam med sig själv kan likställas med att vara självupptagen. Vägen till lycka anses i det individualiserade samhället ligga i ens egna händer. Det personliga valet favoriseras och vi uppmanas till att ta tillvara på friheten; att göra det man vill med lusten som motor. Den etablerade sanningen inbegriper uppfattningen om att man själv kan bestämma om man vill vara lycklig. I budskapet framhävs att människan själv har ett ansvar för sitt eget liv - vilket jag naturligtvis håller med om att vi har - men jag ställer mig frågande till om det är som så att man endast har sig själv att förlita sig på, om trygghet, bekräftelse och kärlek är någonting man endast kan ge sig själv. Man måste veta sitt värde och älska sig själv eftersom ingen annan gör det. I sammanhanget formas bilden av upptagna individer med enorma bekräftelsebehov som endast älskar sig själva oförmögna att bekräfta och älska andra. Allt tal om självförverkligande är nonsens. Det är ett tecken på vår förvirring och att vi egentligen inte vet vad vi vill ägna oss åt. Att hitta sitt verkliga och innersta jag är kanske därför en felaktig strategi. Endast om vi strävar efter att försöka nå utanför oss själva kan vi utvecklas maximalt. Men jag tror att vi måste finna oss själva för att kunna göra det. Med kraven från omgivningen står individen ensam utan möjligheten att dela erfarenheter med andra. Man kan bli vem man vill utropas av så kallade experter. Valmöjligheterna kan vara fler än vad individen klarar av att hantera, vilket gör individen förvirrad och splittrad. I vår samtid står individen inför en rad möjligheter till självförverkligande där det gäller att göra sig fullbordad som individ. Men om man inte vet vem man är kan man inte heller veta vem man kan vara, och då är man ingenting. Vi hör ofta budskapet att våra möjligheter är obegränsade, vilket innebär att man inte ska slå sig till ro och vara nöjd. Budskapet antyder att bara du vill någonting tillräckligt mycket så kan du också förverkliga din vilja. Det är en positiv och optimistisk syn på människan och hennes förmåga, att människan är fri, stark och oberoende. Men det bidrar även till en stress och oro, och oförmåga till att koppla av och vara nöjd med det man har och den situationen man befinner sig i. För hur ska man kunna känna sig nöjd och tillfreds när man hela tiden tror att det finns obegränsade möjligheter bakom kröken och att det bara är att springa vidare genom livet för att nå dit. Vi springer och vi springer, och vi tror att vi ska nå fram till ett mål, men det blir endast korta delmål, vi når aldrig dit mot det slutgiltiga målet där harmoni och rofylldhet är rådande, för vår tillfredsställelse över att ha nått målet är väldigt kort, och snart springer vi vidare för vi tror att vi ska bli tillfredsställda någon annanstans. Vi springer vidare för att hinna i kapp allt det som gått förlorat. Jag menar att budskapet om människans obegränsade möjligheter och förmåga är falskt och lögnaktigt. Vi har inte obegränsade möjligheter. Vi är i allra högsta grad begränsade på grund av en rad omständigheter såsom begåvning, intellektuell kapacitet, vår fysik. Det vore ett hån att säga till en misshandlad tvåbarnsmamma som söker sig till socialförvaltningen i behov av hjälp, eller en hemlös diabetiker som inte har tak över huvudet om natten att livet består av obegränsade möjligheter. Jag tror att vi måste ta kontroll över våra begär och önskemål som är orimliga, och bli medvetna om våra svagheter och begränsningar för att känna harmoni och fler lyckliga stunder. Vi kommer att fortsätta känna oss misslyckade och missnöjda om vi strävar efter det ouppnåeliga. Först när man inser och accepterar sina begränsningar kan man utvecklas som människa. Jag tänker på uttagningarna till Idol där unga människor med varierande begåvning tar chansen att bli popstjärnor. De köar i flera timmar för att inför juryn få uppträda, för att efter juryns hårda sågningar brista ut i gråt. En del vägrar att inse att de åkt ut från tävlingen och hävdar att juryn har agerat orättvist eftersom deras mamma och pappa har sagt att jag minsann är jättebra på att sjunga och har talang. Hade inte denna besvikelse gått att förhindra? Jag menar att föräldrarna har ett ansvar inte bara till att uppmuntra, utan även att hjälpa sina barn att inse sina begränsningar. En människa som tror sig kunna allt och tror sig ha rätt till allt blir bara besviken. Man kan inte sjunga falskt och vara tondöv om man ska bli popstjärna. Jag anser inte att det är elitistiskt eller förtryckande att erkänna att alla människor har begränsningar, utan snarare en förutsättning för att till fullo utveckla vår potential. Denna insikt skapar utrymme för möjligheter. Det krävs att man har en rimlig uppfattning om sin förmåga och inser sina begränsningar för att kunna bli lyckosam inom ett område man företar sig. Människan är som Aristoteles uttryckte det ett socialt djur. Eftersom människor är individer i relation till varandra tror jag att vi behöver bekräftas av andra för att uppleva att vi har ett värde. Jag tror att meningen upptäcks med hjälp av andra människor utanför det egna jaget. Vi är beroende av andra människor för att bli lyckliga. Lyckan ligger inte endast i våra egna händer. Människor behöver helt enkelt andra människor för att må bra och känna välbefinnande. Därför kan inte människans natur vara förenligt med en moral som endast grundar sig på individens egenintresse. Hobbes menade att det högsta målet för människan är att bevara sin egen existens och att människan hela tiden strävar efter sitt eget bästa. Egenintresset har formulerats som att vägen till lyckan handlar om att göra det som är bäst för sig själv. Ett ensidigt egoistiskt perspektiv är uppenbart riskfyllt eftersom det leder till ett samhälle där individerna uteslutande intresserar sig för sin egen lycka och sitt eget välbefinnande, när vad som krävs för att ett samhälle ska fungera och vara socialt välmående är samarbete för att överleva. En individ ska enligt den etiska egoismen göra det som är bäst för sig själv. Budskapet påminner ganska mycket om det budskap som sprids av livsstilscoacher och personliga coacher idag om att göra det som är bäst för sig själv och se till sin egen lycka. Det är ett tydligt individualistiskt perspektiv som väldigt många tar till sig för att människor har ett behov av att höra att de är bra, att de duger och är värda att älska. Endast om man är en person konkretiserad genom jaget kan man känna igen sig själv i den andre. Det är i princip omöjligt att relatera till någon annan om man inte vet vem man är. Endast i relation till andra blir jag en individ. Människans identitet formas och skapas genom andra. Altruism består i oegennyttiga handlingar och att man erkänner och förstår den andres verklighet. Det betyder alltså att man måste veta vem man är för att kunna hjälpa andra, vilket inte nödvändigtvis behöver stå i kontrast till altruism. Att älska sig själv är således inget hinder, utan snarare en förutsättning för att kunna se den andre och ta andra människor på allvar. Men problemet är att individen kanske endast älskas av sig själv och glömmer bort att älska andra, vilket jag anser är en tydlig tendens i vår samtid. Vår självupptagenhet bekräftas ständigt genom att observera vår omgivning och det mänskliga beteendet i en individualistisk tid. Man måste fråga sig vilken sorts människa man vill vara. Vill man vara en människa som endast ser till sig själv och sitt eget bästa, eller vill man vara en människa som bryr sig om andra människor och tar ansvar för andra?