Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

 

Begreppet ”underklass” myntades 1963 av Gunnar Myrdal för att beskriva riskerna med en avindustrialisering då han fruktade att en växande del av befolkningen skulle bli permanent sysslolösa och oanställningsbara, vilket berodde på att det helt enkelt saknades sysselsättning för de som behövde och önskade anställning. En växande arbetslöshet berodde alltså inte på moraliska fel och brister hos människorna som var arbetslösa. Det som kom att kallas för ”strukturell arbetslöshet” innebar ankomsten av en ”underklass” - som enligt Myrdal - inte var en följd av att arbetsetiken inte inspirerat människorna, utan snarare ett resultat av att samhället inte kunde garantera villkor som arbetsetiken utlovade. Den kommande ”underklassen” skulle komma att bli offer för en utestängning från produktionsverksamheten och som ett resultat av en felaktig ekonomisk logik sakna kontroll och inflytande, och drabbas av utestängning från den kollektiva gemenskapen. Dessvärre fick Myrdals hypotes ingen större offentlig uppmärksamhet och hans förvarningar glömdes snabbt bort. I senare studier - genomförda under slutet av 1970- och början av 1980-talet som presenterades i Time och New Yorker - kom underklassen att på nytt analyseras. I studierna framkommer en tydlig bild av underklassen som en kategori av asociala människor som benämns: ”fientliga”, ”främmande”, ”omedgörliga” och ”onåbara”. Att sträcka ut en hjälpande hand var inte lönt eftersom dessa människor ansågs ha valt ett sjukt liv och var därför omöjliga att bota. Vad som är av relevans att titta närmare på är ordvalet för att beskriva underklassen och retoriken i diskursen där bilden av underklassen skapas och upprätthålls. I ett utdrag av Aulettas studie går det att läsa att: ”[…] denna underklass i allmänhet känner sig utestängd från samhället, förkastar i allmänhet accepterade värden, lider av brister i fråga om både beteende och inkomster. De är inte bara fattiga, utan för de flesta amerikaner framstår även deras beteende som avvikande”. Vad man lägger märke till i beskrivningarna är att underklassens medlemmar ”känner sig” uteslutna från gemenskapen i samhället, men ”förkastar” gemensamma värden. Vad man gör är att man förenar medlemmarna i underklassen med uppfattningen om att det är ett fritt val och medvetet ställningstagande som medlemmarna gör. Auletta påminner oss även kontinuerligt i studien om att vara en del av underklassen inte enbart är en fråga som kan förklaras genom fattigdom, och att man således inte kan göra slut på underklassfenomenet genom att avskaffa fattigdomen. Det hävdades att andra faktorer som leder till att människor sjunker ner i underklassen måste tänkas ligga bakom som i grunden är subjektiva och individuella, beteendemässiga och psykologiska, och som inte kan beskrivas genom fattigdom men som förekommer oftare hos de människor som lever i fattigdom. Enligt denna uppfattning är det ett indirekt val att hamna i underklassen. I händelse av att man inte uppskattar samhällets normer eller följer dem tillräckligt för att man är ouppmärksam rör det sig om ett öppet ifrågasättande av samhällets allmängiltiga normer och om ett direkt val. I den socialpsykologiska terminologin talar man om det fundamentala attributionsfelet, som jag tror kan utöka förståelsen för synen på att vara fattig i konsumtionssamhället. Attribution delas in i två perspektiv; dispositionell attribution - som berör orsaken till att individen handlar på ett visst sätt där orsaken till beteendet anses förklaras genom individens inre egenskaper - och situationell attribution - som innebär att orsaken till beteendet förklaras orsakat av yttre situationsrelaterade faktorer. Teorin om det fundamentala attributionsfelet tar som utgångspunkt att det finns en tendens hos människor vid bedömning av andra människors beteenden att underskatta de yttre situationsrelaterade faktorerna och överskatta de inre dispositionella faktorerna som orsaksförklaring. Aktörer tenderar alltså att attribuera orsaker till sitt eget handlande till situationsrelaterade faktorer, medan observatören attribuerar samma beteende som dispositionellt. Aktören och observatören ser situationen utifrån olika kontrasterande perspektiv. Med andra ord: individen har ett stort behov av att förklara orsaker till sitt eget och andras handlande. En förklaring till att man är benägen att se händelser på ett rakt motsatt sätt innebär att vi förklarar hur våra egna handlingar uppkom genom att hänvisa till omständigheterna och den givna situationen, medan när vi försöker förklara andra människors beteende söker vi motiven i deras person. Orsaken till andras beteende förklaras alltså genom individens inre egenskaper, och orsakerna till det egna beteendet förklaras orsakat av yttre situationsrelaterade faktorer. ”Att välja att inte göra vad som krävs för att uppnå vissa mål i ett land av fritt väljande människor tolkas automatiskt, utan närmare eftertanke, som att man väljer något annat i stället; i underklassens fall valdes asocialt beteende” (Bauman 2008:153). Vad som inträffade var att man skiljde underklassproblemet från fattigdomsfrågan, vilket fick en rad konsekvenser. Människor som blivit en del av underklassen förvägrades offerrollen. Förklaringen att deras situation var en konsekvens av samhällets funktionsoduglighet och missgärningar misskrediterades i grunden. Bevisbördan fördes över på målsägarna som var tvungna till att uppvisa sin goda vilja och beslutsamhet att bli som resten av medborgarna. Det fulla ansvaret att ta sig ur situationen och initiativet till att göra det låg hos individen själv. Misslyckades man med den bedriften var det de själva som klandrades för misslyckandet. Genom att göra rätt val ansågs man kunna ta sig ur fattigdomens tillstånd. På samma sätt ansågs det vara ett val att falla ner i underklassen och bli kvar där. En annan än mer betydelsefull konsekvens var att närvaron av fattigdom normaliserades genom att underklassfenomenet betraktades som onormalt. Underklassen placerades utanför samhällets gränser, men var endast en liten del av de fattiga. Av just den anledningen betraktades underklassen som det stora och överhängande problemet. De fattiga som betraktades som hyggliga och anständiga hade tillskillnad från underklassens medlemmar förmågan att hitta tillbaka till samhället genom att göra de rätta valen. En obestridd och oskriven regel i konsumtionssamhället lyder: om man ska kunna ha möjligheten att fritt välja krävs kompetens, färdighet och beslutsamhet för att kunna göra valen. De val som människor gör kan vara bättre eller sämre, bra eller dåliga, vilket innebär att inte alla val är riktiga trots att man har friheten att välja. Det underförstådda antagandet grundas i föreställningen om att det handlar om ett val att en fattig person faller ner i underklassen och att det samtidigt handlar om ett val att ta sig därifrån. De valen som görs är det sammanlagda resultatet av den kompetens man besitter. De otillräckliga konsumenterna eller underklassens medlemmar i konsumtionssamhället anses vara en konsekvens av dåliga individuella val och uppfattas som beviset för den personliga karaktären som bidrar till livets nederlag och olyckligheter. Valfrihet medför i själva verket till oförutsebara och oförutsedda risker för misslyckande. De människor som betraktas som lyckosamma i konsumtionssamhället är oftast rika och kända med ett förmånligt yttre. Det är dessa människor vi hela tiden uppmanas till att efterlikna, imitera och sträva efter att bli som. Det är dessa människor vi hela tiden blir tillsagda är lyckosamma och framgångsrika. Ingen vill vara fattig och ful, och ingen vill bli förknippad med att vara olycksam. Jag kom att tänka på en historia om en arbetsgivare som utlyst en ledig tjänst på företaget, och som fått inskickat ett stort antal ansökningar som han ansåg det mödosamt att ta sig igenom. För att förenkla uppgiften slängde arbetsgivaren hälften av ansökningarna i papperskorgen och motiverade sitt handlande genom att säga att han inte ville anställa någon som bar på otur. Denna historia kan fungera som exempel på hur konsumtionssamhället förhåller sig till olycksamma människor.

     För att sammanfatta: Att vara olycklig betraktas som en konsekvens av det fria valet, eller att ha gjort fel val, och anledningen till det anses bero på den personliga karaktären. Människor som blir kategoriserade inom underklassen döms inte enbart till att leva ett liv i fattigdom under tillräcklig välståndsnivå. De döms även till social utestängning eftersom de betraktas olämpliga för att ingå i det samhället som bestäms av konsumtionens regler. I likhet med de rika blir de fattiga förförda av konsumismens utlovelser, men till skillnad från de rika och välbärgade har inte underklassens medlemmar råd att bli förförda. För att undvika social utestängning och förödmjukelse tvingas de fattiga in i en situation där de pressas till att spendera sina begränsade tillgångar och resurser på meningslösa konsumtionsobjekt, i stället för livsnödvändiga förnödenheter. Att inte anamma samhällets konsumtionsmönster resulterar för de fattiga i stigma och utestängning. Men de otillräckliga konsumenternas oförmåga att anamma konsumtionssamhällets regler och inkluderas som fullvärdiga medlemmar har inte någonting att göra med ett medvetet beslut att inte delta, och måste därför förklaras bero på andra strukturella orsaker inbyggda i vårt system.

 

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument forts.

I de socialt eftersatta områdena finns det inget som de fattiga kollektivt kan göra för att hitta på sätt att strukturera sin tid för att känna att man gör någonting meningsfullt. Den arbetslöse beskylls ofta för lättja. Det är svårt att motverka stigmat och skammen att vara en otillräcklig konsument. Eftersom normerna för vad som är rätt sätts genom tidningar och tevereklam blir det svårt att hålla jämna steg med människorna omkring sig. Det finns inget substitut som kan stå emot konkurrensen och lindra plågan av känslan av underlägsenhet. De välbärgade skyltar med sin överdådiga konsumtion. Vad människor har tonas ner. Människorna ska helst inte förklara sig nöjda med vad de har. Samhället har utvecklat en artificiellt skapad subjektiv känsla av otillräcklighet. Det är de rika som samhällets medlemmar ser upp till och försöker leva som. Genom den ökade förmågan att tillgå information inbjuds och frestas vi att jämföra oss med alla andra, och i synnerhet dyrkar vi våra idolers överdådiga konsumtionsvanor. Dessa idolers överflöd som förmedlas genom tv, veckotidningar och löpsedlar blir ett sorts mått på vad som gör livet värt att leva. Genom de åtråvärda symbolerna förmedlas uppfattningen om vad det är som utgör ett lyckligt liv. Det mänskliga beteendet styrs inte längre av att ”hålla jämna steg med grannen”, utan av att hålla samma nivå som kändisarna; en strävan som har uppstått genom orealistiska förhoppningar om att infria sina drömmar genom att individerna förmås tro att de kan bli rika och kända, och att vem som helst kan bli lika framgångsrik som Bill Gates - med betoning på rik - för det verkar vara det primära och absolut mest lockande målet före alla andra strävanden i livet för konsumtionssamhällets medlemmar. I tidigare samhällen brukade de rika som var föremål för allmän dyrkan ha arbetat sig upp själva, vars liv och rikedom representerade en strängt efterföljd arbetsetik. Så är inte längre fallet. Det är rikedomen i sig självt som nu är föremål för allmän beundran. Det är det som kan göras som betyder någonting, inte vad som gjorts eller vad som bör göras, och det som dyrkas hos de rika är deras förmåga att själva välja innehållet i sitt liv. Det är konsumtionens estetik som ligger till grund för denna allmänna beundran, och vad de rika människorna kan uträtta genom den rikedom de tillskansar sig. Individernas drivkraft är att avancera i rang och position genom att spela med i spelet som villkoras av marknaden. Marknadens villkor har upphöjts till dominerande idé och naturaliserat dess föreställningar och drivkrafter. Ett tydligt exempel på när marknaden tillåts definiera ett lands behov är när en minister i Storbritannien förklarar att invandringspolitikens mål är att stänga ute de ”som landet inte har något behov av” och få in de människor som ”landet behöver”. Behovet tillåts definieras av marknaden eftersom de som välkomnas är de människor som kan bli exemplariska konsumenter, och de människor som inte landet behöver är de vars konsumtionsmönster inte överensstämmer med konsumtionsekonomins logik, som inte intresserar sig för konsumtionsvaror och som inte anammat den sociala logik som präglar de västerländska liberaliserade marknadsekonomiernas samhällen. Alltså: de människor som inte följer konsumtionssamhällets normer betraktas som otillräckliga konsumenter, sådana som konsumtionssamhället inte behöver och som samhället klarar sig bättre utan. Sådana människor blir i ett samhälle som mäter framgång och misslyckande utifrån konsumtionsnivåer en belastning och betraktas som otillräckliga konsumenter, eller ofullkomliga konsumenter. Argumentet och den underförstådda formeln som ligger bakom är: ”ingen konsument utan vara”. Medborgarnas rättigheter vilar på konsumentens förutsatta förmåga. Lever man inte upp till kraven som ställs på individen att vara en konsument och inte förmår använda sig av sin konsumistiska kompetens fogas man in i underkategorier som ”otillräckliga konsumenter”, ”illegala invandrare” eller ”underklass” - som är benämningen på ”ett blandat urval individer som förvägrats tillträde till någon av de erkända samhällsklasserna eftersom de inte är valbara till någon klass överhuvudtaget” (Bauman 2008:75).

Den goda sådden kan breda ut sig – Om fotboll och kärlek

Ljudet av dobbarna från fotbollsskorna hördes smattra mot stenplattorna från spelarna som var på väg att äntra den gröna planen. Jag tittade runtomkring mig i spelargången under västra läktaren och betraktade väggarna som var täckta av behaglig och varm träpanel. Blickandes ut i spelartunneln mot ljuset långt där borta kunde jag i horisonten se konturerna av exalterade och glädjefyllda människor ståendes på östra ståplatsläktaren applåderandes i takt när inmarschlåten spelades i högtalarna. Det var strålande solksken och Helsingborgs IF tog emot Mjällby i dåvarande division ett. Bredvid mig stod min pappa och höll mig i handen. Jag tittade upp mot honom och var undrande över vad som skulle hända, varför jag stod där mitt bland vuxna välväxta män klädd i ett komplett matchställ med det vackra klubbemblemet på bröstet och nummer tio på ryggen. Året var 1989. Jag var nyss fem år fyllda och skulle springa in med matchbollen på HIF:s hemmamatch. Min tränare kom leendes fram till mig och pappa, klappade mig på huvudet och sa att det var dags nu. I nästa ögonblick kom en stor man med mörkt krylligt hår, klädd i en grön tröja som skilde sig från de andra spelarnas röda tröjor och med konstiga vita handskar på händerna. Han tog mig i handen. Min pappa berättade för mig att han skulle stå precis bredvid spelargången på planen så att jag kunde se honom hela tiden. Sedan tog den mörkhåriga mannen med konstiga handskar mig i handen och så klev vi in på planen. Mannen var den legendariska HIF-målvakten Janne Möller. Publiken applåderade och fotoblixtar bländade mina ögon. I mitten av planen stannade vi till bredvid tre andra män som var helt klädda i svart. Två av dem bar på varsin gul flagga i handen. En av dem svartklädda männen gick fram till mig, hälsade genom att ta i hand, klappade mig på huvudet (jag tyckte inte om att andra klappade mig på huvudet eftersom det förstörde min blonda stubbfrisyr som min syster fönade varje morgon då jag skulle gå till dagis) och lämnade bollen i min famn. Jag visste inte riktigt varför han gjorde det. Men jag gjorde som jag brukade, la ner bollen på gräset och höll den i luften så många gånger som jag klarade av. Sedan minns jag att den mörkhåriga mannen sa att jag skulle lägga bollen i mittcirkeln på den vita punkten, vilket jag gjorde. Den mörkklädda mannen tog upp ett mynt som han kastade upp i luften, sedan samtalade han med två män i vardera lag, en av dem var den mörkhåriga mannen som höll mig i handen när vi gick in på planen. Sedan klappade båda mig på huvudet och sprang snabbt därifrån, och två andra killar i det gula laget klev fram mot bollen som låg vid den vita punkten. Kvar stod jag nu ensam och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Jag tittade upp mot publiken som alla stod och tittade mot mittcirkeln och där jag stod. Jag minns att det var en fantastisk stämning, alla var glada och ropade: ”Heja HIF, Heja HIF”. Jag ville inte gå därifrån. Jag ville fortsätta vara med och spela inför alla dessa människor som befann sig jublandes på läktarna. Jag beslöt mig för att springa efter mannen klädd i svart som jag kunde skymta några meter bort. När jag kom fram till honom log han mot mig, tog mig i handen och sprang ut med mig mot spelargången där pappa tog emot mig. Bredvid pappa stod farfar iklädd herrkeps med en HIF-nål i kavajslaget, och min morfar även han iklädd herrkeps med en röd och blå halsduk runt halsen. De skrattade glatt och såg ut att vara väldigt glada och stolta. Efter det tog vi plats långt uppe på västra läktaren med en bra överblick av planen. Jag fick en grillad korv i pausen och en Plopp. HIF vann med 2-0. Sedan gick vi hem till farfar och farmor som bodde på Olympia och åt köttbullar som farmor hade lagat. Det var så jag minns det när jag sprang in med matchbollen tillsammans med Janne Möller, och som jag fått det återberättat av min pappa som enligt uppgift tillsammans med farfar och morfar skrattade storartat, genuint och hjärtligt vid sidan av planen. Resten av min "fotbollskarriär" är historia. Jag och Tony Flygare kanske borde ses över en öl och prata om livet någon gång.

I dessa dagar är det av vikt att vi talar om kärleken till fotbollen. Att vi förenas kring fotbollen som en kultur, som en institution som sammanför människor från alla sociala skikt, där individer med olika bakgrund träffas och känner gemenskap och samhörighet. Det är inte sporten det är fel på. Men både du och jag vet att någonting är väldigt fel; att det är någonting som saknas. När jag igår tittade in i min systerdotters glittrande, levande och lekfyllda ögon då hon berättade för mig att hennes lag skulle spela cup i helgen, undrade jag över om hon skulle få uppleva samma solidaritet, gemenskap och värme genom sporten som jag fått uppleva; hur hon skulle vänja sig vid och förhålla sig till att hon som en konsekvens av att samhället utvecklats i en viss riktning distanseras bort från solidaritet och gemenskapsvärden, och att hon skulle se hur allt det vackra i tillvaron var hotat. Det räcker nu. Jag håller med om det. Vi måste agera. Endast då kan en förändring ske. Endast då kan vi gå genom livet rofyllda och tillfreds, och förenas kring gemensamma intressen och värden. Om det finns någonting jag kan göra för att förändra något till det bättre, men är för feg för att göra det och allt för upptagen vid att vara ifred och ro om mitt eget hem; hur kan jag då se mig själv i spegeln om kvällen och vila mitt huvud mot huvudkudden när jag går och lägger mig med gott samvete? Godheten saknas inte. I det stora och i det lilla ser vi människor som gör gott varje dag i olika sammanhang. Kärleken saknas inte. Vi vill alla ha och ge kärlek. Vad som saknas är ett system som underhåller och främjar godheten och kärleken, och som leder människan i den riktningen. Ingen ska få förstöra det. Ingen. En förändring kan uppstå som Hans Fallada skriver i romanen Ensam i Berlin: ”som ett gott utsäde i en åker som är full av ogräs. Om inte den goda sådden fanns, skulle hela åkern stå full av ogräs. Och den goda sådden kan breda ut sig”. De gröna gräsmattorna måste återigen få liv, grönska och stå i blom, efter askan av bengaliska eldar och sorgen. Ogräsen måste rensas ut, och den goda sådden breda ut sig.