Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument

Den nya fattigdomen – att vara en otillräcklig konsument

I dagens samhälle är innebörden av att vara fattig främst ett tecken på att man är en ”otillräcklig konsument”, tillskillnad från att innebörden av att vara fattig tidigare hämtades ur arbetslöshetens tillstånd. I dag kan man ha anställning men ändå vara fattig. Full sysselsättning har varit målsättningen i ett normalt fungerande samhälle. Genom arbetsetiken fastställdes att det onormala var att vara arbetslös. Fattigdom förklarades beror på bristen på arbete eller genom bristen på viljan att arbeta. Arbetsstyrkorna på fabrikerna blir allt mindre. Den nya moderniseringsprincipen är nedskärning. Produktiviteten växer och sysselsättningen minskar genom de tekniska framstegen, vilket är en motsägelsefull men högst reell ekvation. Att arbeta men ändå vara fattig framstår som en uppenbar självmotsägelse. Men vad får det som konsekvens i vår uppfattning om oss själva och samhället om man kan förbli fattig även om man är heltidsanställd? För det första kan inte fattigdom som fenomen förklaras genom otillräcklig arbetsetik. Arbetsetiken har som jag redan varit inne på berövats sin funktion som högsta regleringsprincip och arbetet har förlorat sin position som mötesplats för individuella motiv, social integration och systemisk reproduktion. I konsumtionssamhället används arbetsetiken som ett sätt att skylla de fattigas elände på deras bristande vilja att arbeta, och därmed framställa fattigdom som ett moraliskt fördärv. Det elände som förut betraktades som en kollektivt orsakad skada som var tvunget att behandlas med kollektiva medel, har nu kommit att tolkas som bevis på att individen inte handlar i enlighet med moraliska och etiska normer. När sanningshalten av denna förklaring avslöjades strida mot verkligheten kom konsumtionssamhället att upphöra att hänvisa till arbetsetiken som grundprincip, och istället anvisa till alternativa förklaringar och krafter för att stimulera människorna i samhället. De klasserna som potentiellt är upproriska för att de är upprörda över deras situation omdefinieras som en samling farliga individer. Fängelserna fyller välfärdsprogrammens funktion allteftersom välfärdsprogrammen skärs ner, och vikarierar för de nedmonterade välfärdsinstitutionerna. Den mänskliga existensen mäts av samhällets normer för vad som anses vara ett anständigt liv. Att inte kunna leva upp till normerna är en orsak till plåga och självförödmjukelse. Därför inskränker fattigdomen som fenomen inte till endast materiell och fysisk nöd, utan är även i allra högsta grad ett socialt och psykologiskt tillstånd. Genom att vara fattig stängs man ute från det som uppfattas som ett ”normalt liv”, vilket leder till känslan av skuld, oro och skam. Fattigdom innebär även att ”inte hålla måttet” och bli avskuren från vad som i samhället betraktas som ett ”lyckligt liv”. Naturligtvis framkallar detta vrede och förbittring som leder till självförakt, vilket kan utlösa våldshandlingar. Ett ”normalt liv” är i konsumtionssamhället ett liv som konsument där man väljer av alla möjligheter till behagliga sensationer och entusiasmerande upplevelser. Ett lyckligt liv betraktas som förmågan att fånga alla de möjligheter som står till förfogande, helst före alla andra. De fattiga betraktas vara de som inte har tillgång till ett normalt liv och därmed inte heller till ett lyckligt liv. I konsumtionssamhället innebär att inte ha tillgång till ett normalt och lyckligt liv att man är misslyckad och en otillräcklig konsument. Först och främst blir de fattiga i konsumtionssamhället socialt definierade, anses ofullgångna och ofullständiga, vilket med andra ord kan beskrivas som en otillräcklig konsument. Det är otillräckligheten som konsument som leder till social degradering och det är oförmågan att fullfölja konsumtionshandlingarna som förvandlas till en känsla av att vara utestängd och exkluderad från den sociala gemenskapen. Den enda utvägen ur denna förödmjukande situation är att bli konsumtionsduglig. De socialpsykologiska effekterna av att vara arbetslös i konsumtionssamhället är väldigt plågsamma för människorna. Enligt beskrivningar i Kelvin & Jaretts (1985) studie beskriver människor att vara utan arbete innebär att ha en oändlig mängd fritid, att de arbetslösas tillvaro blir väldigt ostrukturerad som de arbetslösa saknar medel till att strukturera, och att det främsta problemet med denna överflödiga fritid är oförmågan till att använda den på ett meningsfullt och värdefullt sätt, vilket leder till känslan av otillfredsställdhet. I Hutchens (1994) studie på samma tema sammanfattas att det ordet som förekommer mest frekvent i beskrivningen av att vara arbetslös är ”tråkigt”; problemet består av att ”inte ha någonting att göra”. Tråkighet har inte plats i konsumtionssamhället, vilket konsumtionskulturen frekvent försökt utrota. Ett lyckligt liv - definierat av konsumtionskulturen - är försäkrat mot tråkighet. Konsumtionsmarknaden ger försäkringar mot håglöshet, svårmod, leda, melankoli och bitterhet, och inger förhoppningar om ett liv där någonting ständigt händer, där något nytt ständigt inträffar, och att det handlar om att prova det där nya som kan ge upphov till något bättre. Konsumtionsmarknadens förråd av njutningsmedel äro en outtömlig källa. Micael Dahlén (2008) betraktar samhället som förväntanssamhället. Han menar att vi hela tiden går och strävar efter någonting bättre och att vi hela tiden sysslar med det som kommer härnäst. Framgång och lycka väntar runt hörnet; det är inte den senaste prestationen som räknas, utan nästa. För att undvika att hamna i skuggan måste vi skapa förväntningar. Det kommande är synonymt med nuet. Han menar att det aldrig tidigare under historien varit enklare att uppleva lycka, men att förbli lycklig har aldrig varit svårare. En lycklig människa är enligt Aristoteles den som aldrig är tillfredsställd, utan som måste tänja sina talanger när hon väl uppnått ett mål för att se om hon kan gå längre. Som Freud påpekade finns det inget som heter tillstånd av lycka. Lycka är ett kort ögonblick som vi känner när ett trängande behov blir tillfredsställt, men omedelbart efter sätter ledan in. När skälet till begäret har försvunnit förlorar föremålet för begäret sin lockelse. Freud förbisåg dock konsumtionsmarknadens uppfinningsrikedom, som frambesörjde det tillstånd av lycka som ansågs ouppnåeligt enligt Freud, vilket den gjorde genom att försöka väcka begären snabbare än den tid det tog att stilla dem. Föremålen för begären ersattes snabbare än tiden det tog för att tröttna på innehavet av föremålen. Normen för konsumentens liv är att aldrig bli uttråkad, och för att lindra ledan och uppnå lyckans tillstånd behövs naturligtvis pengar, och det behövs mycket pengar. För att begäret ska kunna släppas loss och uppfattas som ett behagligt tillstånd krävs resurser. Pengar är inträdesbiljetten till de platser där botemedel mot ledan säljs; platser vars syfte är att hålla begären sjudande, platser som är den effektiva medicinen mot sjukdomar, platser som är djupt behagliga eftersom de tillfredsställer människans omedelbara behov. Platserna som jag talar om är gallerior, köpcenter, varuhus och nöjesparker.

Konsumtion och lycka

Konsumtion och lycka

De materiella förutsättningarna för mänsklig blomstring tenderar att vara ganska lika i alla samhällen. Däremot skiljer sig de materiella förutsättningarna som är förknippade med människans sociala- och psykologiska möjligheter mellan olika samhällen. Skam spelar en betydelsefull roll i det moderna samhället. Att undvika och leva utan skam och följa med i vad som händer i samhället är viktigt för det sociala välmåendet, vilket kräver en dyrare samling varor och tjänster i ett samhälle som är rikare och där de flesta redan har ett överflöd av materiella ting. Möjligheterna till välstånd är ofrånkomligen begränsade av materiella och sociala förhållanden, men känslan av att vara lycklig växer endast till en viss tröskel med ökad tillväxt. ”Denna tröskel sammanfaller med tillfredsställandet av de väsentliga eller naturliga levnadsbehoven” (Bauman 2008:54). Ovanför tröskeln upphör sambandet mellan rikedom och lycka, vilket visar att konsumtion inte framkallar lycka och att det är svårt att utvidga lyckan utöver den nivå då ens grundläggande existensbehov är tillfredsställda. Det finns alltså inga belägg för att den samlade ökningen av konsumtionsvolymen följer en ökning av antalet människor som ”känner sig lyckliga”. Trots betydande ekonomisk tillväxt i i-länderna är livstillfredsställelsen i stort sett oförändrad. Studier visar att trots stora ökningar av BNP slutar livstillfredsställelsen att påverkas vid en viss nivå. Länder som har avsevärt lägre inkomstnivåer upplever en högre livstillfredsställelse, vilket understryker ett av bokens viktigaste budskap; att det finns starka argument för i-länderna att ge plats åt tillväxt i de fattiga länderna eftersom det är där tillväxten verkligen gör skillnad. BNP mäter främst pågående konsumtion och lycka utifrån ett kortsiktigt perspektiv. BNP och livstillfredsställelse mäter uppenbart inte samma sak. Om tillväxten avstannar betyder inte det att livskvaliteten nödvändigtvis försvagas. Det handlar om hur man definierar välstånd och livskvalitet baserat på andra värden såsom relationer och erfarenheter, istället för konsumtion. Högre inkomstnivåer leder inte nödvändigtvis till ökat socialt välmående och lycka. Forskningsresultat visar på att kopplingen mellan mer prylar och mer lycka är en illusion, och att jakten på ekonomisk tillväxt snarare kan resultera i isolering och hämma den mänskliga lyckan. I en situation där de materiella framstegen saknar motstycke i historien tenderar negativa fenomen i konsumtionsdrivna ekonomier som orsakar olycka och obehag - såsom depression, stress, försämrade sociala relationer och nervpåfrestningar - att öka i volym, frekvens och intensitet, vilket resulterat i allt mer isolerade, ängsliga och konkurrensinriktade individer. Frågan är om det finns något som vi kan kalla ett tillstånd av lycka. Vi jagar istället ständigt nästa korta stund av tillfredsställelse av våra begär som vi tror ska framkalla lycka. Konsumtionssamhället erbjuder likt en knarklangare sina missbrukande kunder endast tillfälliga stunder av eufori som vi kallar lycka. Existerar det i själva verket ingen djupare form av lycka i vårt nutida samhälle? Jag betvivlar det, men återkommer till frågan i senare kapitel.

     Huruvida människor är lyckligare eller mindre lyckliga i det flytande moderna konsumtionssamhället än i det fasta moderna produktionssamhället är och förblir en omtvistad fråga. Vad man kan konkludera är att konsumtionssamhället utlovar ständig lycka i jordelivet, och dess medlemmar står och faller med lyckan i en utsträckning som genom historien inte är känt i något annat samhälle. I konsumtionssamhället betraktas hög livskvalitet vara synonymt med att man lyckosamt uppnått vissa materiella mål. De flesta av oss som lever i det västerländska samhället blir vilseledda att tro att en strävan efter materiella artefakter leder till ökat välmående och lycka. I kontrast med konsumtionssamhällets argument och föreställningar visar forskning på att en konsumtionsorienterad ekonomi istället skapar missnöje och fördjupar känslan av osäkerhet och undergräver självförtroendet hos dess medlemmar. Den osäkerhet som bygger på en omsvepande rädsla och som bidrar till olycka tenderar att förvärras i konsumtionssamhället. Så länge medlemmarna inte blir tillfredsställda och tillståndet förvandlas till evigt blomstrar konsumtionssamhället. Konsumtionssamhällets mål är att bidra till att ett större antal människor blir lyckliga. Bevisen för riktigheten är i allra högsta grad tvivelaktiga. Det vore en sak om konsumtionssamhällets löften stämde överens med verkligheten, men så är inte fallet. Konsumtionssamhället har i själva verket passerat en kritisk punkt. Materialismen minskar människors välmående och vi längtar efter andra former av mänsklig samverkan. Det västerländska samhället har drabbats av en ”social lågkonjunktur”. Förfallet härleds till att offentliga nyttigheter tenderar att förvandlas till varor på en marknad, samtidigt som de sociala klyftorna växer. Tillväxten är en del av förklaringen till problemet. Konsumtionskapitalismen bidrar till att skapa förhållanden som leder till psykologiska komplikationer och osäkerhet hos medborgarna. I det kulturella klimatet av konsumism jämför vi oss ständigt med varandra, och nästan ingen blir skonad från den negativa sociala logik som utmynnar i en minskning av välbefinnandet.  Filosofen Kate Soper (2007) beskriver en utbredd besvikelse över det moderna livet och att den mänskliga tillfredsställelsen ligger utanför den konventionella marknaden. Tim Kassers (2002) statistiska belägg ger stöd för denna uppfattning och belyser vad han kallar ”materialismens höga pris”. Välfärdens beståndsdelar och det som bidrar till vårt välmående är våra ”inre” värden som tillhörighet och en känsla av gemenskap i samhället, vilket kontrasterar mot materialistiska värderingar som image, popularitet och ekonomisk framgång. Människor med högre ”inre” värderingar tenderar att ta ett större ansvar för miljön än de med materialistiska värderingar och är generellt lyckligare. Resultatet visar att ett mindre materialistiskt liv - och ekologiskt hållbart alternativ - skulle göra oss lyckligare och skänka oss större tillfredsställelse. Dessa rön belyser att det är möjligt att blomstra inom gränser och att frivillig återhållsamhet att konsumera kan förbättra det subjektiva välbefinnandet.

Normativ reglering

Normativ reglering

Konsumtionssamhället beskrivs som en individuell frigörelseprocess från obligatoriska rutiner och från ett tvingande beteendemönster. Övergången beskrivs som ett språng från ofriheter och restriktioner, till en värld av individuell autonomi och den slutgiltiga friheten för individens suveränitet - mot individens självförverkligande, självbestämmanderätt och valfrihet. Mekanismer för ”normativ reglering” och bevarande av mönster anses inte längre behövas eller vara önskvärda. Övervakande institutioners förmåga att integrera människor i den sociala ordningen som tidigare var centrala har successivt försvagats. De övervakande institutionernas tidigare disciplinering lämpar sig inte för skolningen av konsumenter. Institutionerna förmådde tidigare skola människor och uppmana till monotont arbete, vilket begränsade eller helt avskaffade valfriheten. I konsumtionssamhället är det just valfriheten och frånvaron av rutiner som karaktäriserar och utgör förutsättningarna för konsumenten. De disciplinerade åtgärderna som de övervakande institutionerna implementerade hos människorna är kontraproduktiva i skapandet av ideala konsumenter, och är därför oförenliga med konsumtionssamhällets behov. Det idealiska är att inga behov någonsin tillfredsställs och att inga begär ses som slutgiltiga. Inget bör omfattas av fasthet, och engagemanget bör inte vara längre än den tid som krävs för konsumtionen av föremålet. Det är flyktigheten som premieras. De tidigare disciplinerade metoderna skulle stå i vägen för konsumtionens uppgift, och inte framkalla det begär som är nödvändigt för att konsumenterna ska konsumera mer. Föreställningen av normativ reglering som var viktigt i industrisamhället för att få människor att arbeta har i dagens samhälle av konsumenter inte överlevt sig självt. Syftet med varje norm är att begränsa människornas förmåga att välja fritt eller skära av all valfrihet, bortsett från den som gynnas av normen. Bieffekten av att begränsa valet innebär att människan skulle konsumera mindre, vilket hade inneburit en katastrof för det marknadsorienterade samhället som är uppbyggt på konsumtion. Därmed blir den normativa regleringen ett hinder för konsumtionsmarknaden, som vänder sig emot regleringar och inskränkningar av valfriheten och potentiella konsumtionsobjekt. Den politik som förespråkas ställer sig positiv till skattesänkningar under slagordet: ”mer pengar i skattebetalarnas fickor”, vilket får som konsekvens att sociala tjänster drabbas av nedskärningar. Löftet om mer pengar kvar i skattebetalarnas plånböcker lockar väljarkåren genom utsikterna till större valfrihet om vad som ska konsumeras, vilket inger större njutning i själva shoppandet. Paradoxen är att förförelsen inte ligger så mycket i löftet om mer konsumtion som i löftet om den ökade valfriheten. Men valfriheten stimulerar naturligtvis till att även konsumtionen väsentligen ökar, men själva kallelsen ligger i att kunna välja i större utsträckning. Så länge de sociala framstegen är beroende av en självförstärkande konsumtion saknas en väg ut ur denna sociala fälla. Utsikten till utveckling inom ekologins gränser försvåras och själva välståndet hotas av den fortsatta ekonomiska modellen som håller konsumtionen vid liv och driver på den materiella resursförbrukningen.

     Nina Björk (2011) gör en analys av den svenska valrörelsen 2010 på ett enligt mitt förmenande ytterst adekvat och belysande sätt. Utvecklingen av svensk politik har sedan några decennier varit mot en marknadsoptimism där marknaden ses som lösningen på relevanta samhällsproblem. Privata alternativ inom vården och skolan har fått stor genomslagskraft, tidigare kommunala bostäder har blivit privatägda genom att de sålts ut på marknaden, statliga företag har privatiserats, pensionernas värde har knutits till finansmarknaderna och kollektivtrafiken har utsatts för konkurrens. Medborgarna har fått friheten att välja vårdcentral, tandläkare, förskola, skola, pensionsform och elbolag. Kommersiella krafter har börjat röra sig inom offentliga sfärer som tidigare inte var möjligt. Det var mot bakgrund av denna samhällsutveckling som vi gick till valurnorna den milda söndagen i september 2010. Vad valet kom att handla om var inte olika syner på människan och samhället, utan om tjockleken på den enskilda medborgarens plånbok. Den rödgröna alliansen skrev i sin första gemensamma artikel som publicerades i DN den 19 januari följande: ”Valet 2010 handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha och vilken människosyn politiken ska utgå ifrån för den regering som ska leda vårt land in i framtiden”. För att inleda ett politiskt samtal lät utgångspunkten lovande. Men vi levde redan i ett annat slags samhälle som i stor utsträckning är präglat av ett ekonomiskt tänk grundat på egenintresset, för att ett sådant samtal skulle bli centralt i valrörelsen. I DN:s granskning av valet söndagen innan valsöndagen löd rubriken: ”Så påverkar valet din plånbok” med underrubriken: ”Räkna ut hur din ekonomi blir med blått eller rödgrönt styre”. Det publicerades guider och tabeller för hur en ensamstående förälder, en tvåbarnsfamilj, en studerande, en arbetslös, en person som uppbar sjukpenning och en pensionär med bostadstillägg skulle få mer pengar över i plånboken om de rödgröna eller om alliansen vann valet. DN:s fokus i sin bevakning av valet illustrerade hur det svenska samtalet under valrörelsen 2010 såg ut, och det har enligt min mening inte förändrats utan ser ut på exakt samma sätt inför kommande val 2014. Det stod väldigt tidigt klart för de flesta analytiker och bedömare att valet skulle vinnas av mittenväljarna som i stor utsträckning utgörs av storstädernas medelklass. I det avseendet hade inte det rödgröna alternativet en konkurrensfördel, eftersom alliansen lovade avdrag för hushållsnära tjänster och sänkt fastighets- och förmögenhetsskatt för radhusägare, som om de rödgröna vann valet skulle göra dem många tusenlappar fattigare. Den borgerliga alliansen lovade skattesänkningar för svenska pensionärer och löntagare, vilket följdes upp av de rödgröna med löftet om att ingen som tjänade mindre än 45 000 skulle få höjd skatt om de rödgröna vann valet. När de rödgröna presenterade sitt budgetalternativ i maj framkom att de ställde sig bakom nio tiondelar av alliansens skattesänkningar. Massmedia följde upp med analyser om varför de olika regeringsalternativen kom att tävla om löften om sänkta skatter, och presenterade i kvantitativa termer ”vinnare” och ”förlorare” vid respektive regeringsalternativ, där vinnare betraktades synonymt med det alternativ som kunde leverera mest pengar kvar i plånboken hos den enskilde väljaren. Varje enskild väljare kom att bli sin egen revisor och förväntades räkna och kalkylera. Mer än något annat antogs väljaren vara en egoist; en opolitisk rationell nyttomaximerare vars politiska intresse var att se till att man fick en rejäl slant över i plånboken. Väljaren förväntades inte tänka att det var tillfälle att tänka på någon annan, att tänka på det allmänna bästa; på den gemensamma nyttan. Landet Sverige kom i det närmaste att betraktas som ett aktiebolag, inte som ett samhälle. Medborgarna var delägarna och förväntades agera företagare och rösta i enlighet med det som gynnade den lilla firman. Det är ett strikt ekonomiskt tänkande utifrån egenintresset som av partierna förväntades skulle ge upphov till en politisk röst. Men den politiska rösten kom att bli helt färgad av den ekonomiska. Tanken på ett företag kom att helt ersätta tanken på ett samhälle. Vad vi kom att rösta på var inte politiska idéer om ett samhälle, utan om privata kalkyler om sin egen ekonomi. Valrörelsen var ett farväl till den politiska människan som tänker i kollektiva termer; som tänker gemensamt och solidariskt. Detta belystes genom Mona Sahlins tal då hon meddelade att hon skulle avgå som socialdemokratisk partiledare i november efter valet. Mona Sahlin tog inte bara farväl som partiledare utan också till idén om den politiska väljaren. Socialdemokraterna hade gjort sitt sämsta val sedan allmän- och lika rösträtt infördes i landet och endast nått upp till 30 procent av väljarnas röster. Sahlin sa följande: ”Jag vill aldrig mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor uppgivet säger: - Ja, jag ska rösta på er trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra”. Vad Mona Sahlin sa var att hon aldrig mer vill uppleva en politisk och solidarisk väljare som inte endast röstar utifrån sin egen vilja och intresse och en vision om samhället och människorna. Mona Sahlin befäster uppfattningen om att medborgaren bör gå till valurnorna som en individuell plånboksinnehavare som ser om sitt eget hus och röstar utifrån det egna ekonomiska intresset. Implicit säger Sahlin att hon aldrig mer vill att en valrörelse ska handla om solidaritet där en privilegierad väljare inte röstar utifrån egna ekonomiska intressen utan för någon annans parti. I samma tal nämner Mona Sahlin konkurrens sex gånger, vilket naturligtvis inte är en tillfällighet då konkurrens genomsyrar hela vårt samhälle. Hon talar om att ”kunskap är konkurrenskraft”, om att a-kassan är bra för ”konkurrenskraften”, om en ”konkurrenskraftig näringspolitik” och ”konkurrenskraftiga villkor för företagen” i Sverige, och om Sverige som en ”konkurrenskraftig ekonomi”. Konkurrens är centralt i vårt samhälle. Vi tävlar med varandra hela tiden. Vi tävlar om utbildningsplatser på de högre lärosätena, om betyg i skolan, om arbeten på arbetsmarknaden, om köp av bostäder och i köer till hyresrätter. Olika lärosäten tävlar med varandra för att attrahera elever och studenter till sig. Städer och kommuner konkurrerar om att göra sig attraktiva för att få människor att flytta dit. Den vanligaste formen av tv-underhållning handlar om att tävla; i matlagning, i bakning, i frågesport, i inredning, i renovering, i utseende, i sång, i dans osv, om att tävla om att tävla som i Paradise Hotel (eller vad handlar egentligen det programmet om?). Konkurrens är en så integrerad del av vårt samhälle att vi inte tänker på eller uppfattar det som att vi ständigt tävlar med varandra. Och är man indoktrinerad i ett system av tävlan upphör man inte att göra det bara för att det är ett riksdagsval som stundar. Människorna som förvandlats till subjekt har av objektiva nödvändigheter tvingats in i ett tillstånd av konkurrens med de andra subjekten. Tävling och solidaritet är väsensskilda fenomen; oförenliga i sin natur. I en värld av konkurrens upplever inte människorna sig själva som sociala människor ömsesidigt beroende av varandra, utan som individuella slutna enheter tävlande mot varandra i en självisk värld. Egenskaper som - solidaritet, empati, känslighet, benägenhet att vara behjälplig för andra utan att man själv vinner någonting på det - blir i en sådan värld ett tecken på svaghet, och det är ingen som vill vara eller vill ha med en sådan förlorare att göra. Det tydliggjorde Mona Sahlin genom att ta avstånd från en sådan väljare. Vad som förmedlades av massmedia att döma verkade det inte existera någon sådan väljare i valrörelsen. Väljarna uppmuntrades inte från varken de politiska partierna eller massmedia i något avseende att vara en sådan människa. Mona Sahlin letade svaren på rätt eller fel politik i kvantitativa aspekter, inte i en politisk övertygelse eller i önskan om ett bättre samhälle. Rätt politik översattes med det som de flesta ville ha, och den politiken som var fel var den som en majoritet inte ville ha. Mona Sahlin sa att vi inte kan ”tala till en minoritet av folket och förvänta oss en majoritet av rösterna” och att ”löntagarna har inte ställt sig upp som en man och en kvinna och avfärdat jobbskatteavdraget. Då bör inte vi göra det heller”. Hon sa att den rödgröna inställningen till fastighets- och förmögenhetsskatten har dömts ut av väljarna och att partiet nu bör ”förhålla sig till det”. Vad Sahlin gör är att hon ställer sig den i allra högsta grad ekonomistiska frågan om det finns köpare för denna typ av produkt, och om det inte finns det är det dags att byta ut produkten. Hon ställer samma typ av marknadsorienterade fråga som arbetssökande, entreprenörer och produktutvecklare måste ställa, och samma typ av fråga som universiteten måste ställa med tanke på kraven för sina studenter på ”anställningsbarhet”. I efterdyningarna av det socialdemokratiska nederlaget och Mona Sahlins avgång har krav på förnyelse ställts inom partiet. Alltså om inte tillräckligt många vill rösta på Socialdemokraterna och för att vinna nästa val måste partiet byta politisk övertygelse. Frågan som uppstår är var gränsen för Socialdemokraterna går. I valet 2010 fick det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna 5,7 procent av rösterna och kom in i riksdagen. Skulle Socialdemokraterna blivit invandrarfientliga om Sverigedemokraterna fick 50 procent av rösterna? Mona Sahlin sa: ”Löntagarna har inte ställt sig upp som en man och en kvinna och avfärdat jobbskatteavdraget. Då bör inte vi göra det heller”, utan partiet bör ”förhålla sig till det”, och inte ”tala till en minoritet av folket och förvänta oss en majoritet av rösterna”. Leif Pagrotsky sa: ”Det är vi, inte väljarna som måste ändra på oss”. Men om en majoritet av väljarna var invandrarfientliga, föraktade homosexuella och ville inskränka kvinnors fri- och rättigheter och införa förbud mot abort, skulle Socialdemokraterna också göra det då? Med en kvantitativ måttstock på politiken blir det omöjligt att dra några gränser. Vad som är rätt eller fel politik avgörs då endast genom beräkningar, och inte av övertygelser, argument eller politiska visioner. Ett parti frågar sig då enbart om partiet står för vad de flesta vill ha, och inte om det är det rätta eller viktigaste. Problemet är när det kvantitativa tänkandet och kalkyleringens politik ersätter det kvalitativa gör politiken sorti.

    Marknadsnormerna definierar villkoren. För att inkluderas i gemenskapen och komma in i konsumtionssamhället måste villkoren uppfyllas. Konsumtionssamhällets medlemmar är skyldiga att följa samma beteendemönster som de vill att föremålen för deras konsumtion ska följa. Istället för ett steg mot individuell frigörelse ”kan denna övergång beskrivas som varumarknadens erövring, annektering och kolonisering av livet” (Bauman 2008), och en utveckling mot att marknadens regler och oskrivna lagar omstöps till allmänna normer och livsregler som man på egen risk kan bryta mot, men som i konsumtionssamhället bestraffas med utestängning och exkludering. Individernas drivkraft är att avancera i rang och position genom att spela med i spelet som villkoras av marknaden. Marknadens villkor har upphöjts till dominerande idé och naturaliserat dess föreställningar och drivkrafter.