Berlin

London

Stockholm

Den politiska paletten

Det är dags att bekänna färg på den politiska paletten. Det existerar en utbredd och vedertagen uppfattning om att socialismen kan begravas, förpassas i dunkel och betraktats som en del av en förfluten tid.

Olof Palme sa i sitt tal Därför är jag socialist: ”Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje, jag bestyrks av min övertygelse när jag ser ut i världen, när jag ser krigen och klyftorna mellan människorna. När jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare. Visst är jag demokratisk socialist. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan”.

Den värsta flyktingkatastrofen i modern tid utspelar sig framför våra ögon. Det är ett år sedan som den treårige Alan Kurdis kropp sköljdes upp på en strand i den turkiska badorten Bodrum. Bilden av den drunknade barnkroppen blev sinnebilden för flyktingstrategin på Medelhavet, etsade sig fast i det allmänna medvetandet och vållade inom oss påtagliga känslostormar. Plötsligt ville vi hjälpa till. Manifestationer, flyktinggalor, hjälporganisationer, volontärer organiserades. Vad har hänt sedan dess? Gränserna har stängts till den europeiska unionen, taggtrådsstängsel har byggts i östra Europa och kriget i Syrien fortsätter.

Spelet med människors känslor rubbar vår moraliska kompass. Upprördheten kommer sent och bildernas emotionella effekt utnyttjas i ett effektsökeri. Den överhängande katastrofen utspelar sig i flyktingläger i Syrien med omnejd. I denna region har cirka tio miljoner människor tvingats fly från sina hem. Den humanitära katastrofen är omfattande. Människor dör varje dag i dessa flyktingläger. Vi har tappat fokus från grundorsaken till allt detta lidande och vad den verkliga katastrofen handlar om och utspelar sig.  Flyktingkatastrofen har ett nära samband med den nyliberala globaliseringen och dess politik och det ändlösa kriget mot terrorismen som har drabbat många länder, och innebär att västländer behåller och förstärker sina privilegier och utövar politiska och ekonomiska påtryckningar i fattigare länder. Europa måste se sin roll i den orättvisa värld som Europa varit med att reproducera.

Risken är att bilderna av barnet vid vattenbrynet inte blir en varningsklocka utan att minnet av honom sveps i väg med tidvattnet ut i havet och att vi endast lindrar symptomen som framträder ur sjukdomen. Sjukdomen är inte obotbar. Vad som krävs är att sjukvårdarna utbildas på rätt sätt och insamlar kunskap och information om hur den grundläggande sjukdomen kan botas. Socialismen genom dess fokus på jämlikhet, solidaritet och det allmänna bästa kommer att vara vägledande. Visst är även jag demokratisk socialist.

Epilog - Meningsfullhetens väv

S

om jag tidigare skrivit tror jag att vi människor har ett behov av att förstå oss själva i ett större sammanhang för att inte drabbas av ångest och meningslöshet. Vi är idag mer utelämnade än någonsin i vårt sökande efter sammanhang och mening. En allt mer tilltagande individualism, cynism och kapitalism handlar i väsentligt om existentiella frågor och farhågor som vi vill hålla distanserade från oss. Ett tomrum i meningsfullhetens väv har uppstått som måste fyllas på annat sätt. I en annars så cynisk och orättvis värld försöker människorna finna innehåll och mening genom konsumtion, vilket innebär fortsatt flykt och förnekelse av de stora frågorna.

     Nu har jag hamnat i stadiet då jag tagit mod till mig att ställa den stora frågan: Vad är meningen med livet? Det är ingen unik fråga. Någon gång i livet funderar alla människor på meningen med livet. Den har ställts sedan urminnes tider då människan har undrat: Är det här allt? Var det inte mer än så här? När man svarar på frågan om livet är värt att leva eller inte, försöker man besvara filosofins största mysterium. Sökandet genomsyrar hela vår tillvaro. Anledningen är att människans hjärna är byggd för att söka efter sammanhang och betydelser överallt. Människan är det enda djur som bekymrar sig för mening, eftersom hon kan planera för framtiden, vilket kräver ett långsiktigt mål för att motiveras till att tänka på framtida konsekvenser. Meningen kan inte existera utan ett framtidsperspektiv. När allt väl kommer omkring kan livet sammanfattas genom bevarandet av framtiden. Eftersom vi inte kan föreställa oss att leva utan en framtid söker vi en mening med livet. Människan kan inte endast se till sina egna behov här och nu, och därför inte bara leva för stunden. Men jag undrar om det är så. Och jag ställer mig frågande till om det är en inneboende mänsklig egenskap att söka efter mening. Livet har ingen mening. Det handlar om att hitta meningen själv. Vi föds inte som förprogrammerade varelser. Mening är väldigt svårt att gemensamt komma fram till vad det är. Men med det sagt menar jag inte att det inte finns någon mening. Mening är för mig den drivkraft som gör att människan fortsätter att vilja leva. Det är det som gör livet värt att leva och som bidrar till att vi uthärdar i en hopplös tillvaro. Kierkegaard ansåg det livsnödvändigt att ha en mening med livet ”något som får oss att gå upp på morgonen, som ger perspektiv på tillvaron och kraft att leva. Utan det tappar vi fotfästet och blir tomma inombords”. Sören Kierkegaard menade att meningen med hans liv var att undersöka hur han själv och människor fungerar, och försöka förstå hur en människa kan hitta meningen. Kierkegaard menar att det är oundvikligt att hamna i den situationen. Sökandet efter mening är en del av vår natur, precis som kroppen växer och utvecklas sker samma process med vårt inre. I vår samtid har vi glömt vad det är att existera. Människorna är alltför upptagna av att leva och skjuter det innerliga ifrån sig, i jakt efter att tillfredsställa sina ögonblickliga behov som senare ersätts av andra behov och begär, och så fortsätter det fram tills den dagen då hela tillvaron vänds upp och ner, då allt havererar, då fasadens puts trillar ner, då allt går i kras. Det finns alltför många i vår omgivning som tror att de kan leva utan att reflektera över vart de är på väg. Jag tror inte det är möjligt. Förr eller senare inträffar något på vägen som kan innebära att hela världsbilden havererar. Då tvingas man konfronteras med den stora frågan. Den mörka sorgen och besvikelsen ställer den mest grundläggande och elementära frågan om meningen med livet. Det är möjligen som så att man måste upplevt ångest, smärta, sorg, förtvivlan och besvikelse för att kunna känna djupet i tillvaron och lyckan. Det mörka, hopplösheten, meningslösheten är alltså ett bevis på liv; den genuina uppenbarelsen av att man lever. Det är när vi konfronteras med tillvarons begränsningar och sådant som vi inte kan bemästra som vi tvingas se hjälplösheten och vår egen sårbarhet. Det är vid dödens närhet som vi kan se livets början. Det är då vi kan få kontakt med det som är större än oss själva. Genom konstaterandet att livet är ändligt uppenbarar sig insikten om att vi är beroende av varandra, och det fina i accepterandet att vi är sårbara och svaga. Människan förändras i takt med att förändringar sker i det liv hon lever. Människan kan vara på ett sätt under en tid, och på ett annat sätt under en annan tid. Det är spänningen mellan jag idag och jag imorgon - mellan nu, då och sedan - som är en del av förundran över hur vi människor resonerar och fungerar. Det är denna förundran som kan igångsätta sökandet efter mening. Camus (2010) talar om det absurda, som är ”klyftan mellan själens krav och världens ständiga svek, mellan min enhetssträvan och universums splittring” och ”uppstår i mötet mellan människans kallande rop och världens oförnuftiga tystnad”. Det finns tänkare som anser att meningen med livet är ett skenproblem eftersom det är meningslöst att spekulera i, och att ett erkännande av meningslösheten är meningsfullt, och om man finner en mening i det tröstlösa blir det meningsfullt. Det blir enklare att hantera tillvaron, våra sorger och besvikelser om vi erkänner att det är oundvikliga beståndsdelar av livet. Eftersom våra önskningar och förväntningar ständigt sviker oss blir det meningsfullt att konstatera att vi är svaga och utelämnade. Det finns de som menar att meningen är ett mysterium och en gåta som inte är möjlig att lösa; en fråga som inte kan besvaras. Det kanske är som så att det finns en mening men vi har svårt att formulera den, berätta om den och förstå den. Det är kanske som så att det inte går att förstå vad meningen med livet är eftersom det inte finns några entydiga svar, utan att det måste levas, och att det är deltagandet som är meningen. Jag har redan konstaterat att livet inte har någon mening, utan att det handlar om att hitta den själv. Livet är i sig självt inte meningsfullt. Livet måste fyllas med innehåll för att det ska vara meningsfullt. Saker kan inträffa i livet genom resan på vägen som får som konsekvens att våra tidigare uppfattningar och antaganden om världen, verkligheten, sanningen och vår omgivning förändras. Nu använde jag mig av metaforen att livet är en resa, som används i alla möjliga sammanhang nuförtiden. Jag vet inte om jag håller med om att livet är som en resa. En resa inbegriper att du oftast tar dig till någonstans du aldrig befunnit dig, till okänd mark under en tid som känns spännande. Otryggheten betraktas inte som en fara utan som en möjlighet att uppleva någonting som du inte annars upplever. Du vistas i okända miljöer, med okända människor som du inte vet någonting om, som du inte litar på. Eftersom resan endast är tillfällig är resan ytlig och flyktig. Den är tillfällig och ögonblickligen. Om man då applicerar resans förhållanden och situationer på livet, kan man ställa sig frågan om man vill att livet ska vara en plats som du aldrig tidigare bevistat, där man befinner sig på okänd mark i okända miljöer, otrygg omgärdad av människor man inte kan lita på, tillfälligt i en flyktig tid. Jag tror att man måste ha befunnit sig i mörkret för att kunna se ljuset. Det krävs att man har upplevt livets meningslöshet för att veta hur man finner meningen. Jag tror att de som kan fortsätta se en mening med att finnas till - om än väldigt banal - har störst möjlighet att uthärda i en kall och mörk tillvaro ständigt utsatt för sorger och besvikelser. Meningen kan vara väldigt banal helt enkelt. Jag tror att mycket handlar om att hitta det som man anser är genuint, äkta och sant; en form av autenticitet, både vad det gäller sig själv och i relation till andra, och framförallt i sitt val när man inleder relationer med andra. Känslan av sammanhang tror jag också är helt nödvändigt. Sammanhanget kan bestå av vardagliga meningsfulla handlingar, och inte nödvändigtvis i relation till de existentiella frågorna. För att leva ett tillfredsställande liv som man känner att man har kontroll över måste man vara självständig, vilket inte är detsamma som att vara oberoende. Vi människor mår inte bra av att vara ensamma. Vi är alltid beroende av andra människor, och modet att vara beroende av andra är en förutsättning för att livet inte ska kännas outhärdligt. Man måste ha modet att älska, och våga vara svag och våga göra sig beroende av andra. En människa måste ha modet att vara svag, och ibland släppa taget om sin autonomi, och samtidigt vara tillräckligt stark för att klara av att överlämna sig till den andre. Ibland måste en människa ge upp sitt själbestämmande och rätten till sin frihet för att rädda sig själv. Min uppfattning har alltid varit att mening i grunden inte kan vara ett subjektivt begrepp. Eller kan det vara så? Har jag ändrat uppfattning? Kan det vara som så att vi i olika skeden i livet har olika uppfattningar om vad som är meningsfullt? Något som var meningsfullt tidigare i livet behöver nödvändigtvis inte vara det nu. Är vi möjligen alldeles för angelägna om att hitta en övergripande mening som kanske är en omöjlighet? Är det kanske därför vi ständigt blir besvikna över att våra uppfattningar om tillvaron går i kras? Det kanske är av nödvändighet att vi erkänner livets komplexitet och oförutsägbarhet, att det då blir enklare att hantera livets sorger och besvikelser. Men med närmre eftertanke är det kanske det som är essensen av ytlighet och flyktighet, det förgängliga och tillfälliga. Är mening ett multipelt begrepp, eller finns det en singulär mening som varje individ kan finna? Jag tror inte meningen med livet är att vara lycklig. Jag tror att meningen är att finnas till för andra människor. Jag tror att livets lyckliga stunder består i att finna ro och harmoni i sin vardag tillsammans med andra människor som man känner tillit och trygghet till. Hur de vardagliga stunderna, tillfällena eller situationerna ser ut tror jag inte det råder någon samstämmighet om. Vi har alla befunnit oss i tillstånd av berusning då vi diskuterat i timmar med vänner och bekanta om ämnen som vi brinner för, vi har dansat, spelat fotboll, målat tavlor, skrivit. Vi vet vad det icke-instrumentella är. Vi vet när de vackra stunderna infinner sig. Vi sparar dem, tar dem med oss, kommer ihåg dem. Vi sparar dem som erfarenheter, som platser för riktningar hur vi kan må. Att vara lycklig är inte tillräckligt för att ge livet innehåll och mening. En individ kan inte endast vara lycklig och leva för sig själv. Det ger inget mervärde eftersom människan behöver andra människor för att ens gärningar och handlingar ska vara nödvändiga. Den varaktiga lyckan består sannolikt i att göra gott för andra människor, och att engagera sig i andras liv. Att i en gemenskap delta i sammanhang som syftar till att göra någonting gott för någon annan ger mer tillfredsställelse och lycka än att köpa nya saker och konsumera. Jag tror väldigt många kan enas om att konsumtion av saker och upplevelser i sig inte är meningsfullt, utan att det måste handla om någonting mer, någonting annat djupare. För visst är det svårt att uppskatta ett par nya skor eller en ny skjorta om det där andra saknas. Det måste alltså handla om någonting annat, något bestående, varaktigt och viktigare. Men vad är det där andra? Att vara dig själv är din viktigaste uppgift - inte att jobba, utbilda dig, skaffa barn eller ägna dig åt fritidsintressen. Det krävs att man försöker se sig själv och vem man är bortom alla föreställningar och glömma allt det som andra hävdar är sant, och istället komma underfund med vad man själv tror är sant och betydelsefullt. Men hur formulerar man sin mening och lär sig förstå sig själv? Det handlar om att leva innerligt, vilket innebär att ta sig själv och livet på yttersta allvar, att betrakta den inre och yttre verkligheten och försöka förstå hur allt hänger samman. Men det är svårt att bli autentisk eftersom människan har en naturlig önskan om att bli något annat, något mer. Kierkegaard menar att vi inte vill bli autentiska då vi inte är beredda att offra vad som krävs. Vi är rädda för att bli ensamma utstötta ur den gemenskapen som bygger på att vi alla tycker lika. Vi väljer istället att förneka vår unika varelse och fortsätter gå med strömmen. Det är inte så konstigt eftersom vi för inte alltför länge sedan var tvungna att vara en del av gruppen och gemenskapen för att överleva. Dessa minnen lever med oss. Vi förvanskar och vi förminskar oss själva genom att med hjälp av prylar, kläder, titlar och ”de rätta” åsikterna försöker förstärka vårt skakiga jag. En autentisk människa är krävande eftersom hon inte anpassar sig och knappast döljer sina åsikter, vilket av omgivningen kan betraktas som hotfullt och oroväckande. En autentisk människa kan lätt uppfattas som provokativ och provocerande eftersom hon är ifrågasättande och analytisk. Oftast kräver den autentiska människan mer av sin omgivning eftersom kommunikationen befinner sig på en djupare och mer direkt nivå, vilket kan vara ansträngande. Ämnen som kommer upp handlar mer om huruvida människan är rationell eller känslostyrd eller om kärlekens sårbarhet, än om vem som gick vidare i Let´s dance eller hur semestern i Thailand var. Kierkegaard menar att man naturligtvis kan ta avstånd från den autentiska människan om man tycker att det är för svårt och krävande, och tillägger hånfullt: ”Om man vill ha livet gjort lätt så är detta enkelt gjort, man behöver bara mer och mer obetydliggöra sig själv, det att vara människa så blir livet lättare och lättare. Var strunt och du blir strunt!”. Det krävs inte så mycket för att bli autentisk, ingen utbildning eller examen på avancerad nivå, endast ett nyfiket förhållningssätt till omvärlden och att man uppmärksammar det som pågår i omgivningen. Det är väldigt mycket som är orättvist här i livet. Vad man som individ kan göra är att inte ge efter för orättvisor, utan istället försöka minimera dess effekter. Trots att vi har olika förutsättningar har vi ändå möjligheten att göra aktiva val, vilket även för med sig ett ansvar för de val vi gör. Vi människor är inte determinerade, alltså av ödet bestämda att handla, agera eller vara på ett visst sätt. Normer och värderingar påverkar hur vi förhåller oss till varandra i en gemenskap, och synen på det mänskliga beteendet som formar samhället. Normalitet vaggar oss in i en falsk trygghet i uppfattningen av att vår omgivning är begriplig och förutsägbar. Det kan vara avkopplande och befriande att upplösas i massan, och vara som alla andra. Kan det vara som Foucault hävdar att verkligheten konstrueras genom dikotomier? Att det goda behöver det onda, det normala det abnorma, det fina det fula, det friska det sjuka. Att samhället konstruerar verkligheten genom att avslöja fenomen och förhållanden genom motsatser. Om vi talar om det svårdefinierade begreppet normalt är skillnaden mellan det som är normalt och avvikande en skenbar social konstruktion. Det normala skrämmer mig mer än det onormala. För mig är det normala onormalt. Det som anses avvikande beteende och det som betraktas som normalt har i avsevärd utsträckning förändrats över tid. Uppfattningarna av vad som är normalt eller onormalt, naturligt eller onaturligt, friskt eller sjukt är således skapat av oss människor. Det betyder att utsagor om verkligheten kan förändras om tillräckligt många tror att det är sant. Det är beroende av sammanhanget som något betraktas som normalt eller onormalt, vad som är tillåtet och förbjudet.

     Frågan är om det inte är kärleken som är meningen. Kärleken till tingen, till idéerna, till barnen, till släkt och vänner, till en kvinna, till sig själv. Kärleken är osynlig och ogripbar och i sin renaste form helt obegriplig. Den kärleken jag talar om är den ovillkorliga kärleken. Konsten att bry sig om andra människor utan att begära något i gengäld, och att älska utan att få. Kärleken är innerlighetens innerlighet, enligt Kierkegaard. Den är länken, processen och vägen till svaret på meningen med livet. Kärleken är inte svaret, men det är genom den som vi kan närma oss och förstå meningen. Själva frågan vad meningen är, är i sig själv ett antagande om att det finns en mening. Det är kanske självbedrägeri. I själva verket är vi dömda att ständigt leta och jaga efter en mening som inte existerar. Jag tror att vi måste begränsa oss i våra stora planer om en övergripande mening. Vi bör möjligen ta ner de stora ambitionerna ett par nivåer och sträva efter att leva väl, vara sann, vara sig själv och den människan man vill vara, vilket kan utmynna i ett större välbefinnande än vi tror. Vi bör möjligen bedöma meningen när vi ser på enskilda handlingar. Livet är inte en handling och bör därför inte fråga om dess mening. Men är livet möjligen den mest omfattande handlingen? Jag stannar ändå till i tanken om att det möjligen är de enskilda handlingarna vars mening vi bör bedöma. Min sammanlagda uppfattning blir att vi bör bedöma meningen utifrån varje enskild handling, inte utifrån ett allomfattande helhetsperspektiv. Livet består av alltför många tillfälligheter för att det ska vara möjligt att skapa en helhetsbild. Jag tror inte att allt har en mening, utan att livet består av meningslösa handlingar och meningsfulla handlingar. Därför finns det anledning att begränsa oss i vår strävan och i våra förhoppningar att finna en övergripande mening som kan förklara allt. Det kolliderar med vår vilja att förstå genom att se mönster i vår tillvaro. Vår inneboende vilja av att se detta helhetsmönster begränsar möjligen vår förmåga att besvara den stora frågan om meningen med livet. Frågan är om vi kan uppnå fullständig kunskap om de existentiella frågorna, som handlar om att finna mönster i världen, att finna orsaker i händelser, och om en fullkomlig drift att försöka förstå hur allt hänger samman. Vi bör kanske släppa taget, inse och acceptera att vi är primitiva varelser med begränsat förnuft och förmåga att förstå världen och människorna, att vi kanske inte ens kan förstå oss själva. Gapet mellan viljan till mening och vårt begränsade medvetande leder till tesen att vi inte kan veta, endast veta att vi inte vet. Vi kan inte förstå livets mening. Vi kan endast förstå att vi inte kan förstå. Det paradoxala i situationen ligger i att vi inte kan förstå allt, men att vi inte kan låta bli att sträva efter att försöka göra det. Är det som Kierkegaard menar att meningen med livet är just att söka meningen med livet, och att vi måste stå ut med tanken att vi möjligen aldrig kommer att begripa vad vi letar efter. Jag tror att en bit på vägen är att erkänna vår osäkerhet, att vi inte slår fast någonting utan nyfiket öppnar oss för nya förhållningssätt i livet. Bitarna i livets pussel läggs till och byts ut, några tillkommer och andra faller bort, nya bilder växer fram och får oss att omvärdera det som vi hittills trott eftersom bilderna och mönstren förändras. Det som krävs är kanske inte som existentialisterna menar att vi bör uthärda livets meningslöshet, utan möjligen som Frankl hävdar att vi bör uthärda vår oförmåga att förstå livets obetingade meningsfullhet i rationella begrepp. En lösning på dillemmat består i att frågandet blir viktigare än vetandet. För att fråga måste man vilja veta, men det leder inte alltid till något svar, utan är att betrakta som en pågående process. Det är genom dialogen som vi kan närma oss förståelse av vår omvärld, vilket sker i samspelet med andra människor. Vi människor befinner oss alltid i relation till andra. Vårt handlande sker aldrig i ett vakuum åtskilt från andras attityder, känslor och reaktioner. Förlåtelse, bitterhet, avsky, beundran, tacksamhet, kärlek och hat är de reaktioner och attityder i de mellanmänskliga relationerna som avgör hur man skapar uppfattningen om sig själv. Vi kanske inte kan besvara frågan: Vad är meningen med livet?, men vi kan delta i meningssökande och meningsskapande processer och dialoger. Mening är det som betyder. Och det som betyder är de vardagliga meningsfulla handlingarna och händelserna i tillvaron. Jag tror att meningen kan vara banal. Vi spanar efter meningen vid horisonten när den möjligen ligger rakt framför oss redo att plockas upp och omfamnas. Vi behöver inte leta efter det stora sammanhanget. Det största bedrägeriet är att tro att vi kan komma fram till ett slutgiltigt svar. Endast om vi accepterar våra begränsningar att försöka hitta omvärldens dolda mönster och en allomfattande förklaring om meningen med livet kan vi nå rofylldhet, tillfredsställelse och välbefinnande. I vardagen omgärdas vi av meningsfulla händelser och handlingar. Meningen i livet är kanske meningen med livet.

Den goda sådden kan breda ut sig

Denna bok har tagit upp förhållandet till naturen och främst fokuserat på de mentala föreställningarna, men har även berört de sociala relationerna och organisationsformerna. Jag menar att arbetet måste börja med ett ifrågasättande av idéerna och de mentala föreställningar som bidrar till den fortsatta naiva tron att oändlig tillväxt kommer skapa välstånd och lycka åt alla, i en värld där jordens resurser är ändliga. Medborgarnas inflytande över politiken är centralt för att motverka överdriven konsumtion som bidrar till överflödigt resursutnyttjande genom en felaktig tillväxtmodell. För att en social rörelse ska uppstå krävs ett brinnande politisk engagemang, och en lös överenskommelse om gemensamma mål och vägledande normer. Om man gör ett försök att uppmana andra till att förhålla sig kritiskt till det ekonomiska systemet och konsumtionssamhället anses det vara en pekpinne. I samhället idag är det helt förbjudet att komma med sådana pekpinnar om hur människor bör leva sina liv. Däremot uppmanas vi ständigt till drömmar om självförverkligande och det egna jagets förändring. Drömmen om jagets förändring och individens självförverkligande ses som en individuell dröm värd att kämpa för och försöka realisera, medan drömmen om en strukturell samhällsomvandling ses som en kollektiv strävan och därav som en utopi. Det kollektiva ses som en pekpinne, det individuella som en befogad dröm som kan uppnås. Människans blick har skapats av kulturen; av en kultur som säger att det är viktigt att drömma materiella drömmar och bete sig som en konsument ska göra. Men vad jag inte får drömma om är en annan politisk och ekonomisk ordning för då blir det en pekpinne. Vad detta leder till är att de kollektiva drömmarna förblir dolda i vårt politiska och ekonomiska system, vilket innebär en falsk motsättning mellan pekpinnar och drömmar som gör det svårare att se hur samhället faktiskt ser ut och även att tala om problematiken, vilket bidrar till att det blir svårare att åstadkomma en förändring. Vår ekonomi är uppbyggd på en mänsklig plikt att begära och drömma om varor, vilket vi lär oss göra genom att leva i denna kultur. Men vi betraktar inte denna plikt som någonting vi lär oss eller som någon annan får oss att följa, utan vi ser den som ett uttryck för människans fria och individuella vilja. När man då försöker problematisera denna fria vilja blir man anklagad för att vara uppfostrande och peka med pekpinnar. Om vi inte vägrar erkänna ekonomins makt över våra liv och skapandet av våra drömmar och materiella behov, kommer aldrig ett politiskt samtal att uppstå. Genom att avfärda ett sådant samtal med hänvisning till att det borde vara en privatsak synliggörs den politiska och ekonomiska makt som formar våra liv, vilket innebär slutet på en politik grundad på en kamp mellan olika värden. Politiken kommer då enbart handla om vilket parti som kan leverera det värde som vi ser som viktigast idag, nämligen tillväxt, och om vilket parti som kan bidra till att individen får mer pengar kvar i plånboken för att kunna konsumera.

▪▪▪

Vårt system är ohållbart och vi behöver förändring. Vi måste vara realistiska och begära det omöjliga, som slagordet på gatorna 1968 löd. Jordens överlevnad står i motsättning till det ekonomiska tillväxtsystemet. Jag har länge haft en krypande känsla av att någonting är väldigt fel. Kulturen i det moderna samhället har fallit isär. Det saknas en enad punkt, en vision, ett mål, någonting som håller oss samman som en gemenskap. Ingenting är längre beständigt, allt är flytande. Vad har vi egentligen idag? Materialism och medelmåttighet har upphöjts till dygder. Någonting måste vara väldigt fel när väldigt många kan köpa ett hus beläget vid havet för flera miljoner, men inte orkar ta sig till jobbet på morgonen. Vad vi saknar är sammanhållning och altruistiska värden. Vi har förlorat vår glöd, vår entusiasm, vår stolthet och värdighet, normer att hålla fast vid och människor omkring oss vi kan lita på. Det finns inget sammanhållande kitt som för oss samman. Endast isolerade individer; ett distraherande oljud av missnöjdhet och samvetskval. Allt det autentiska, det som är på riktigt, det som betyder någonting har fallit samman. Det är inte konstigt att man känner meningslöshet och hopplöshet.  Jag tror att det finns fenomen i samhället idag som hotar göra individer till ”pannkaksmänniskor”, som den amerikanske teaterregissören Richard Foreman benämnde personer utan intellektuellt djup, som blir alltmer sämre rustade för verkligheten och mer utsatta och fragila i stunder av sorg och besvikelse. Jag tror att sociala förändringar alltid drivits fram av missnöje och kritik. Idag uppmanas vi till att tänka positivt och förändra det vi kan förändra, vilket oftast handlar om förhållanden som berör det egna jaget. Vi ska gilla läget helt enkelt, vilket i själva verket gynnar den rådande politiska ordningen. Jag tror att en ”gilla läget-mentalitet” riskerar att underminera det kritiska tänkandet som föds ur ett missnöje genom att distansera sig från det genom att diagnostisera sorg, missnöje, besvikelse och kritik som kliniska symtom. Människor som gillar läget menar jag är mindre intressanta och kreativa. Frånvaron av innerliga känslor som nedstämdhet, melankoli och ångest leder till ett samhälle tomt på intellekt.

     Tänk om vi folket kunde föra en diskussion om våra behov och lägga beslag på produktionsapparaten. Vi behöver ett samhälle som rättvist fördelar arbete och kapital, där vi är fria att ägna oss åt handlingar som är mål i sig, där vi lever i tiden och låter tiden vara sitt eget syfte. Men denna systemkritik betraktas som flummig och utopisk. Svaret blir att det är omöjligt. Att medborgarlön är orealistiskt, att folkligt inflytande över produktionen är omöjligt, att arbetstidsförkortning är omöjligt. Samtidigt möts vi av budskapet att inga mål är omöjliga att förverkliga; om bara viljan finns kan du skapa din egen lycka, och att det inte finns några begränsningar. Alla privata individuella förändringar är möjliga, men samhälleliga, kollektiva politiska förändringar är omöjliga. Förändringsviljan gäller endast det privata livet. Det faktum att människan är en historisk varelse med en historia och en dåtid fullt förmögen att förändra och påverka sin framtid, är en kraft som undanhålls på den politiska arenan där historien antas ha tagit slut och framtiden endast betraktas som en förlängning av nuet. Bauman gör en distinktion mellan att vara och att bli. Det som är, är oföränderligt. Det som blir är föränderligt, och vi människor är blivande. Kärnan i den mänskliga existensen är att den är ofärdig och icke slutgiltig; beroende av händelser öppen mot framtiden som existerar som möjligheter, ett önskvärt mål, en strävan, ett hopp. Det är svårt att föreställa sig att samhället ser ut på ett annat sätt. Vad skulle det innebära om det fanns andra institutioner som sammanförde människor i vänskap och umgänge och möjliggjorde för meningsfulla aktiviteter? Ett kulturellt projekt förlagd till framtiden som kämpar mot ett marknadsstyrt tillväxtbaserat ekonomiskt system kan växa fram och få kraft. En idé förutsätter att en ny sanning är historiskt möjlig. Och det är fullt möjligt att skapa en sådan sanning. Det övergripande målet som kan fungera som en katalysator för en sådan rörelse kan vara klimatet och att rädda civilisationens överlevnad. En rörelse kan uppstå som Hans Fallada skriver i romanen Ensam i Berlin: ”som ett gott utsäde i en åker som är full av ogräs. Om inte den goda sådden fanns, skulle hela åkern stå full av ogräs. Och den goda sådden kan breda ut sig”. Varje majoritet har börjat som en osynlig och obetydlig minoritet. Václav Havel sa att om man vill förändra världen måste man ta reda på vilka sånger folket vill sjunga. Enormt stora ekar har vuxit fram under hundratals år av minimala ekollon. Min ambition har varit att skriva texten till en sådan sång och plantera ekollon för att få träden att växa. Och jag tror att väldigt många vill sjunga med i sången. Liknande rörelser har vuxit fram i det förflutna och kan uppstå igen. Tiden är nu mogen. Ett sådant projekt passar inte in i den värld så som vi känner den. Men det finns ingenting som säger att vi inte skulle kunna utveckla ett sådant projekt. Det krävs kanske att vi berättar en ny historia om oss själva. Bokens normativa ambition har varit att inleda denna berättelse genom att utöka förståelsen för de negativa konsekvenser den nuvarande samhällsmodellen har på klimatet, för att lättare veta vad vi kan göra åt saken. Det kan nu bli lättare för oss att veta vad som bör göras och hur vi går tillväga för att förverkliga det övergripande målet; att rädda klimatet och säkerställa människans överlevnad. Det var en gång en morfar som berättade för sitt barnbarn om en strid som föregick inom honom. Konflikten stod mellan två vargar. Den ena vargen var full av kärlek, empati, glädje och sanning. Den andra var full av egoism, lögner, girighet och högmod. Pojken frågade sin morfar vilken av vargarna som kommer att vinna striden. Morfadern svarade: ”Den varg jag matar”.

▪▪▪

När jag säger att jag älskar dig är du inte skyldig mig något. Kalkyleringen slutar där. Det finns inget plus och inget minus, ingen orättvisa eller rättvisa, för vi vet inte vem är jag och vem är du, vem ger och vem tar, vem är objekt och vem är subjekt. Det instrumentella upphör. Hon är ett mål i sig, inte ett medel för någonting jag vill ha. Jag blir till för henne och hon genom mig, och vi blir till för varandra. Det är nu som vi börjar. Det är så den ovillkorliga och reservationslösa kärleken mellan två älskandes börjar. Detta skulle kunna vara drömmen om ett samhälle; om kärlek som politik. Vi skulle kunna vidga det som sker mellan två älskandes, och det finns ett ord för det - solidaritet - som är kärleksrelationers sociala och politiska form. Genom solidaritet kan vi politiskt skapa andra sorters relationer som inte handlar om tävling och självförverkligande. Genom våra drömmar och kärleken kan vi bygga en politisk frizon som kan frigöra oss från den instrumentella ordningens logik. På det sättet kan vi skapa en människa som vet någonting om hur en annan värld kan se ut, vilket kan utgöra ett tydligt politiskt alternativ till den nuvarande ordningen. Vad jag innerligt vill uppnå med den här boken är att ni som läser den inte ska tro på de som säger att en annan värld är omöjlig; att historien har ett slut. Drömmen om en rättvisare värld är inte omöjlig. Drömmen är hoppet som för oss människor vidare i strävan efter mening. För både du och jag vet att någonting är väldigt fel; att det är någonting som saknas. Godheten saknas inte. I det stora och i det lilla ser vi människor som gör gott varje dag. Kärleken saknas inte. Vi vill alla ha och ge kärlek. Vad som saknas är ett system som underhåller och främjar godheten och kärleken, och som leder människan i den riktningen. Så här ser min utopi ut. Med stolthet kommer jag bära den med mig.

▪▪▪