Den goda sådden kan breda ut sig

Denna bok har tagit upp förhållandet till naturen och främst fokuserat på de mentala föreställningarna, men har även berört de sociala relationerna och organisationsformerna. Jag menar att arbetet måste börja med ett ifrågasättande av idéerna och de mentala föreställningar som bidrar till den fortsatta naiva tron att oändlig tillväxt kommer skapa välstånd och lycka åt alla, i en värld där jordens resurser är ändliga. Medborgarnas inflytande över politiken är centralt för att motverka överdriven konsumtion som bidrar till överflödigt resursutnyttjande genom en felaktig tillväxtmodell. För att en social rörelse ska uppstå krävs ett brinnande politisk engagemang, och en lös överenskommelse om gemensamma mål och vägledande normer. Om man gör ett försök att uppmana andra till att förhålla sig kritiskt till det ekonomiska systemet och konsumtionssamhället anses det vara en pekpinne. I samhället idag är det helt förbjudet att komma med sådana pekpinnar om hur människor bör leva sina liv. Däremot uppmanas vi ständigt till drömmar om självförverkligande och det egna jagets förändring. Drömmen om jagets förändring och individens självförverkligande ses som en individuell dröm värd att kämpa för och försöka realisera, medan drömmen om en strukturell samhällsomvandling ses som en kollektiv strävan och därav som en utopi. Det kollektiva ses som en pekpinne, det individuella som en befogad dröm som kan uppnås. Människans blick har skapats av kulturen; av en kultur som säger att det är viktigt att drömma materiella drömmar och bete sig som en konsument ska göra. Men vad jag inte får drömma om är en annan politisk och ekonomisk ordning för då blir det en pekpinne. Vad detta leder till är att de kollektiva drömmarna förblir dolda i vårt politiska och ekonomiska system, vilket innebär en falsk motsättning mellan pekpinnar och drömmar som gör det svårare att se hur samhället faktiskt ser ut och även att tala om problematiken, vilket bidrar till att det blir svårare att åstadkomma en förändring. Vår ekonomi är uppbyggd på en mänsklig plikt att begära och drömma om varor, vilket vi lär oss göra genom att leva i denna kultur. Men vi betraktar inte denna plikt som någonting vi lär oss eller som någon annan får oss att följa, utan vi ser den som ett uttryck för människans fria och individuella vilja. När man då försöker problematisera denna fria vilja blir man anklagad för att vara uppfostrande och peka med pekpinnar. Om vi inte vägrar erkänna ekonomins makt över våra liv och skapandet av våra drömmar och materiella behov, kommer aldrig ett politiskt samtal att uppstå. Genom att avfärda ett sådant samtal med hänvisning till att det borde vara en privatsak synliggörs den politiska och ekonomiska makt som formar våra liv, vilket innebär slutet på en politik grundad på en kamp mellan olika värden. Politiken kommer då enbart handla om vilket parti som kan leverera det värde som vi ser som viktigast idag, nämligen tillväxt, och om vilket parti som kan bidra till att individen får mer pengar kvar i plånboken för att kunna konsumera.

▪▪▪

Vårt system är ohållbart och vi behöver förändring. Vi måste vara realistiska och begära det omöjliga, som slagordet på gatorna 1968 löd. Jordens överlevnad står i motsättning till det ekonomiska tillväxtsystemet. Jag har länge haft en krypande känsla av att någonting är väldigt fel. Kulturen i det moderna samhället har fallit isär. Det saknas en enad punkt, en vision, ett mål, någonting som håller oss samman som en gemenskap. Ingenting är längre beständigt, allt är flytande. Vad har vi egentligen idag? Materialism och medelmåttighet har upphöjts till dygder. Någonting måste vara väldigt fel när väldigt många kan köpa ett hus beläget vid havet för flera miljoner, men inte orkar ta sig till jobbet på morgonen. Vad vi saknar är sammanhållning och altruistiska värden. Vi har förlorat vår glöd, vår entusiasm, vår stolthet och värdighet, normer att hålla fast vid och människor omkring oss vi kan lita på. Det finns inget sammanhållande kitt som för oss samman. Endast isolerade individer; ett distraherande oljud av missnöjdhet och samvetskval. Allt det autentiska, det som är på riktigt, det som betyder någonting har fallit samman. Det är inte konstigt att man känner meningslöshet och hopplöshet.  Jag tror att det finns fenomen i samhället idag som hotar göra individer till ”pannkaksmänniskor”, som den amerikanske teaterregissören Richard Foreman benämnde personer utan intellektuellt djup, som blir alltmer sämre rustade för verkligheten och mer utsatta och fragila i stunder av sorg och besvikelse. Jag tror att sociala förändringar alltid drivits fram av missnöje och kritik. Idag uppmanas vi till att tänka positivt och förändra det vi kan förändra, vilket oftast handlar om förhållanden som berör det egna jaget. Vi ska gilla läget helt enkelt, vilket i själva verket gynnar den rådande politiska ordningen. Jag tror att en ”gilla läget-mentalitet” riskerar att underminera det kritiska tänkandet som föds ur ett missnöje genom att distansera sig från det genom att diagnostisera sorg, missnöje, besvikelse och kritik som kliniska symtom. Människor som gillar läget menar jag är mindre intressanta och kreativa. Frånvaron av innerliga känslor som nedstämdhet, melankoli och ångest leder till ett samhälle tomt på intellekt.

     Tänk om vi folket kunde föra en diskussion om våra behov och lägga beslag på produktionsapparaten. Vi behöver ett samhälle som rättvist fördelar arbete och kapital, där vi är fria att ägna oss åt handlingar som är mål i sig, där vi lever i tiden och låter tiden vara sitt eget syfte. Men denna systemkritik betraktas som flummig och utopisk. Svaret blir att det är omöjligt. Att medborgarlön är orealistiskt, att folkligt inflytande över produktionen är omöjligt, att arbetstidsförkortning är omöjligt. Samtidigt möts vi av budskapet att inga mål är omöjliga att förverkliga; om bara viljan finns kan du skapa din egen lycka, och att det inte finns några begränsningar. Alla privata individuella förändringar är möjliga, men samhälleliga, kollektiva politiska förändringar är omöjliga. Förändringsviljan gäller endast det privata livet. Det faktum att människan är en historisk varelse med en historia och en dåtid fullt förmögen att förändra och påverka sin framtid, är en kraft som undanhålls på den politiska arenan där historien antas ha tagit slut och framtiden endast betraktas som en förlängning av nuet. Bauman gör en distinktion mellan att vara och att bli. Det som är, är oföränderligt. Det som blir är föränderligt, och vi människor är blivande. Kärnan i den mänskliga existensen är att den är ofärdig och icke slutgiltig; beroende av händelser öppen mot framtiden som existerar som möjligheter, ett önskvärt mål, en strävan, ett hopp. Det är svårt att föreställa sig att samhället ser ut på ett annat sätt. Vad skulle det innebära om det fanns andra institutioner som sammanförde människor i vänskap och umgänge och möjliggjorde för meningsfulla aktiviteter? Ett kulturellt projekt förlagd till framtiden som kämpar mot ett marknadsstyrt tillväxtbaserat ekonomiskt system kan växa fram och få kraft. En idé förutsätter att en ny sanning är historiskt möjlig. Och det är fullt möjligt att skapa en sådan sanning. Det övergripande målet som kan fungera som en katalysator för en sådan rörelse kan vara klimatet och att rädda civilisationens överlevnad. En rörelse kan uppstå som Hans Fallada skriver i romanen Ensam i Berlin: ”som ett gott utsäde i en åker som är full av ogräs. Om inte den goda sådden fanns, skulle hela åkern stå full av ogräs. Och den goda sådden kan breda ut sig”. Varje majoritet har börjat som en osynlig och obetydlig minoritet. Václav Havel sa att om man vill förändra världen måste man ta reda på vilka sånger folket vill sjunga. Enormt stora ekar har vuxit fram under hundratals år av minimala ekollon. Min ambition har varit att skriva texten till en sådan sång och plantera ekollon för att få träden att växa. Och jag tror att väldigt många vill sjunga med i sången. Liknande rörelser har vuxit fram i det förflutna och kan uppstå igen. Tiden är nu mogen. Ett sådant projekt passar inte in i den värld så som vi känner den. Men det finns ingenting som säger att vi inte skulle kunna utveckla ett sådant projekt. Det krävs kanske att vi berättar en ny historia om oss själva. Bokens normativa ambition har varit att inleda denna berättelse genom att utöka förståelsen för de negativa konsekvenser den nuvarande samhällsmodellen har på klimatet, för att lättare veta vad vi kan göra åt saken. Det kan nu bli lättare för oss att veta vad som bör göras och hur vi går tillväga för att förverkliga det övergripande målet; att rädda klimatet och säkerställa människans överlevnad. Det var en gång en morfar som berättade för sitt barnbarn om en strid som föregick inom honom. Konflikten stod mellan två vargar. Den ena vargen var full av kärlek, empati, glädje och sanning. Den andra var full av egoism, lögner, girighet och högmod. Pojken frågade sin morfar vilken av vargarna som kommer att vinna striden. Morfadern svarade: ”Den varg jag matar”.

▪▪▪

När jag säger att jag älskar dig är du inte skyldig mig något. Kalkyleringen slutar där. Det finns inget plus och inget minus, ingen orättvisa eller rättvisa, för vi vet inte vem är jag och vem är du, vem ger och vem tar, vem är objekt och vem är subjekt. Det instrumentella upphör. Hon är ett mål i sig, inte ett medel för någonting jag vill ha. Jag blir till för henne och hon genom mig, och vi blir till för varandra. Det är nu som vi börjar. Det är så den ovillkorliga och reservationslösa kärleken mellan två älskandes börjar. Detta skulle kunna vara drömmen om ett samhälle; om kärlek som politik. Vi skulle kunna vidga det som sker mellan två älskandes, och det finns ett ord för det - solidaritet - som är kärleksrelationers sociala och politiska form. Genom solidaritet kan vi politiskt skapa andra sorters relationer som inte handlar om tävling och självförverkligande. Genom våra drömmar och kärleken kan vi bygga en politisk frizon som kan frigöra oss från den instrumentella ordningens logik. På det sättet kan vi skapa en människa som vet någonting om hur en annan värld kan se ut, vilket kan utgöra ett tydligt politiskt alternativ till den nuvarande ordningen. Vad jag innerligt vill uppnå med den här boken är att ni som läser den inte ska tro på de som säger att en annan värld är omöjlig; att historien har ett slut. Drömmen om en rättvisare värld är inte omöjlig. Drömmen är hoppet som för oss människor vidare i strävan efter mening. För både du och jag vet att någonting är väldigt fel; att det är någonting som saknas. Godheten saknas inte. I det stora och i det lilla ser vi människor som gör gott varje dag. Kärleken saknas inte. Vi vill alla ha och ge kärlek. Vad som saknas är ett system som underhåller och främjar godheten och kärleken, och som leder människan i den riktningen. Så här ser min utopi ut. Med stolthet kommer jag bära den med mig.

▪▪▪