Semesterkonversation på tåg

Jag satt på tåget på väg till Torekov senaste nyårsafton och lyssnade till en konversation mellan två par i fyrtioårsåldern med barn som satt vid sätet bakom mig i kupén. Jag kunde lyssna mig till att båda paren hade varit i Thailand på semester över julen och var på väg hem till Varberg där de bodde. Konversationen fortlöpte på följande sätt: ”Det har varit så skönt att komma bort från vinterrusket i Sverige och julen med all julmat”. ”Ja, vi håller med. Det första julbordet är ju gott, men det blir ju lite tröttsamt i längden, tycker jag i alla fall”, säger mannen i den ena familjen med ett tonfall som om hans åsikt var exceptionell, ovanlig och utmärkande. ”Tycker jag i alla fall”. Ja sannolikt i likhet med ungefär 8,5 miljoner andra svenskar, så jag betvivlar väldigt starkt att hans åsikt om det svenska julbordet urskiljer sig från mängden. Hur kan man överhuvudtaget tro att man genom en sådan åsikt på något sätt är unik, vilket han sannolikt trodde genom att avsluta sitt ytterst sällsynta utlåtande med att förtydliga: ”tycker jag i alla fall”. Jag blir så trött. Samtalet fortlöpte: ”Vad tyckte ni om Thailand? Var det första gången ni var där?”, frågade kvinnan i den ena familjen. ”Nej, det var andra gången faktiskt, vi älskar Thailand, alla är så vänliga och det är så smidigt att ha med sig barnen”, svarar kvinnan i den andra familjen. ”Ja, det är det verkligen, och det är väldigt god mat, och så är det billigt också att vara ute och äta på restaurang”. ”Det är verkligen billigt, vi gjorde inte av med många kronor, ja bortsett från Magnus som fick för sig att ta dykarcertifikat, det kostade lite grann”. Magnus inflikar: ”Men det är betydligt billigare att ta det där än i Sverige, jag tycker att det var värt det. Det var första gången jag dök och tyckte det var jätteroligt”. ”Nej, varken jag eller Rickard dyker, men barnen snorklade och såg jättemånga fina fiskar, eller hur Alice?”, säger mamman och tittar mot sin dotter, varav dottern nickar instämmande febrilt upptagen av att spela spel på mobilen. ”Vi var även på massage flera gånger”, påpekar mannen som hade tagit dykarcertifikat. ”Det var vi också, och så duktiga de är på massage”. ”Ja verkligen, tog ni sån varierande massage eller bara thaimassage?”. ”Nej, vi provade varierad massage, som var helt fantastiskt, man känner sig som en helt ny människa när man går därifrån”. ”Ja, men jag tycker kvaliteten varierar beroende på vilket ställe man kommer till”. ”Ja, det gör det kanske”. ”Vi fick höra att man skulle titta efter om det fanns ett diplom på stället, då var det bra kvalitet. Tydligen är de utbildade då på ett annat sätt”. ”Jaha, nej det visste vi inte, men visst var det lite varierande kvalitet. På ett ställe jag var på tog hon som masserade i alldeles för hårt så jag var helt mörbultad efteråt”. ”Ja, nej då är det ju inte skönt”. ”Vi var ett par dagar inne i Bangkok, men vi tyckte att det var en alldeles för stor stad med mycket stress och trafik”. ”Ja, och luften är så dålig i Bangkok, men betydligt friskare vid strandorterna”. ”Ja, till Bangkok åker vi nog inte igen tror jag, eller hur Magnus?”. Magnus instämde. ”Och det är så billigt att ta sig fram med taxi och tuk tuk”. ”Ja, det är det verkligen”. Nu dog samtalet ut en aning efter att paren delat med sig av varandras fantastiska semesterminnen i snart en halvtimme. ”Vi hyrde moppe en dag, men det var lite kusligt med trafiken, de håller ju inte sig direkt till samma trafikregler som i Sverige”. ”Nej, så är det och det är ju ganska många olyckor också som man ser”. ”Vi såg en jättestor Pytonorm mitt på vägen, den kröp över långsamt så att bilarna fick stanna. Den var säkert fyra meter lång. Det var lite läskigt”. ”Ja, det förstår jag, men annars såg vi inte så mycket spindlar eller andra kryp, och i övrigt var det ganska renligt, tycker jag”. ”Ja, vårt hotell var jättefräscht och alla toaletter på restaurangerna var också fräscha”. Efter att ha uttömt de allra sista upplevelserna att berätta om från sin fantastiskt händelserika resa blev det nu tyst i flera minuter och respektive par satt och småpratade med varandra och med barnen då kvinnan i den ena familjen börjar prata om blommor: ”Ja, nu får jag se om mina orkidéer där hemma har klarat sig. Jag planterade två krukor strax innan vi åkte. ”Ja, men orkidéer brukar klara sig bra”. ”Ja, min mamma har förhoppningsvis varit och vattnat våra blommor nu när vi varit borta”. ”Ja, får hoppas det så ni inte kommer hem till ett hus med helt vissna blommor”, sa kvinnan i den andra familjen och skrattade. Sedan var jag framme i Båstad där jag blev hämtad av Ebba. Det var en väldigt intressant konversation att följa. Världsmästerskapet i meningslöst dravel fick jag följa från allra bästa åhörarplats. Denna konversation vann. Priset var en resa till Thailand så att vinnaren kunde förvärva samma intellektuellt berikande och kulturella kunskaper och erfarenheter året efter så att titeln kunde försvaras även nästa år.

En vädjande hand - Om solidaritet och medmänsklighet

 

 

Vid den här punkten i den mänskliga historien har vi tillräckligt med materiella resurser och möjligheter att erbjuda sjuk- och hälsovård, bekämpa dödliga sjukdomar och ge mat, skydd och utbildning åt varje individ på jorden. Genom en hastig anblick kan konstateras att vi ännu är långt ifrån att uppfylla något av målen. Världen är tydligt uppdelad mellan de som har ett överflöd av lyxartiklar och materiella tillgångar, och de som saknar grundläggande materiella förnödenheter som krävs för att inte hamna i fattigdom och misär. Vi har alla hört och sett skildringarna av elände i andra länder, om fattigdom, hunger och svält. Men vi tenderar att titta bort för att det framstår som för tungt att ta till sig; för jobbigt att orka se. Vi stänger av och förtränger. Nu finns fattigdomen mitt ibland oss. När jag går hem från jobbet sitter en tiggande kvinna med en plastmugg på trottoaren. I desperation sträcker hon vädjande ut sin hand i förhoppning om min solidariska handling. Jag vet att det inte hjälper att få bukt på de bakomliggande strukturella problemen som är grundorsaken till att hon är tvungen till att tigga. Men ibland kan jag inte låta bli att ge. Under senare tid har jag obemärkt gått förbi henne utan att reflektera kring hennes situation. Jag har blivit likgiltig inför hennes närvaro. Det skrämmer mig.

På Sverigedemokraternas valaffischer sprids budskapet: ”Stoppa det organiserade tiggeriet”. Budskapet riktas inte mot en politisk motståndare utan mot de allra mest socialt utsatta och försvarslösa. En gräns inom den svenska politiska debatten har passerats. Det är mycket allvarligt. En åtgärdsstrategi för att få bukt på problemet presenterades i DN av statsvetaren Bo Rothstein. Han föreslår att införa ett förbud mot att ge till tiggare eftersom det inte hjälper dem ur sin sociala misär, vilket skulle tvinga fram strukturella stödinsatser för att bistå denna grupp. En solidarisk och medmänsklig handling föreslås beivras genom förbud. En rad anmärkningsvärda händelser har under året uppmärksammats. En butiksföreståndare stänkte ner en tiggare med vatten utanför en butik i Göteborg. Hur kan man vara så cynisk och behandla en annan människa så föraktfullt? Skånepolisens register över romer konstaterade säkerhets- och integritetsskyddsnämnden var i flera avseenden olaglig. Hur kan registrering av en grupp ske endast på grund av etnicitet?

Jag tror att en alltmer tilltagande individualism och cynism har sin förklaring i existentiella frågor och farhågor som vi vill hålla distanserade från oss. Ett tomrum i meningsfullhetens väv har uppstått, vilket innebär fortsatt flykt och förnekelse av de stora frågorna. Vi lever i en individualistisk tid där det handlar om att förverkliga sig själv och ta tillvara på valfriheten och livets alla möjligheter. Om man misslyckas har man sig själv att skylla. Man kan inte förvänta sig någon storartad hjälp från det allmänna, eftersom de offentliga institutionerna och organisationerna successivt håller på att försvagas och monteras ner. Makt har överförts från medborgarna till privilegierade eliter. De solidariska banden har försvagats. Oavsett vilket land den som drabbas av social misär kommer ifrån ska ingen behöva tigga eller diskrimineras. När SD bekämpar tiggare krävs en politik som bekämpar fattigdomen.  När Skånepolisen registrerar romer på grund av etnicitet krävs en politik som motverkar diskriminering. Omtanke, medmänsklighet och solidaritet bidrar till ett mer välmående samhälle, än cynism.