Det
är dags att bekänna färg på den politiska paletten. Det existerar en utbredd
och vedertagen uppfattning om att socialismen kan begravas, förpassas i dunkel
och betraktats som en del av en förfluten tid.
Olof
Palme sa i sitt tal Därför är jag
socialist: ”Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje, jag
bestyrks av min övertygelse när jag ser ut i världen, när jag ser krigen och
klyftorna mellan människorna. När jag ser in i den framtid de borgerliga
tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare,
där solidariteten blir svagare och egoismen starkare. Visst är jag demokratisk
socialist. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan”.
Den
värsta flyktingkatastrofen i modern tid utspelar sig framför våra ögon. Det är
ett år sedan som den treårige Alan Kurdis kropp sköljdes upp på en strand i den
turkiska badorten Bodrum. Bilden av den drunknade barnkroppen blev sinnebilden
för flyktingstrategin på Medelhavet, etsade sig fast i det allmänna medvetandet
och vållade inom oss påtagliga känslostormar. Plötsligt ville vi hjälpa till.
Manifestationer, flyktinggalor, hjälporganisationer, volontärer organiserades.
Vad har hänt sedan dess? Gränserna har stängts till den europeiska unionen,
taggtrådsstängsel har byggts i östra Europa och kriget i Syrien fortsätter.
Spelet
med människors känslor rubbar vår moraliska kompass. Upprördheten kommer sent och
bildernas emotionella effekt utnyttjas i ett effektsökeri. Den överhängande
katastrofen utspelar sig i flyktingläger i Syrien med omnejd. I denna region
har cirka tio miljoner människor tvingats fly från sina hem. Den humanitära
katastrofen är omfattande. Människor dör varje dag i dessa flyktingläger. Vi
har tappat fokus från grundorsaken till allt detta lidande och vad den verkliga
katastrofen handlar om och utspelar sig. Flyktingkatastrofen har ett nära samband med den
nyliberala globaliseringen och dess politik och det ändlösa kriget mot
terrorismen som har drabbat många länder, och innebär att västländer behåller
och förstärker sina privilegier och utövar politiska och ekonomiska
påtryckningar i fattigare länder. Europa måste se sin roll i den orättvisa värld
som Europa varit med att reproducera.
Risken
är att bilderna av barnet vid vattenbrynet inte blir en varningsklocka utan att
minnet av honom sveps i väg med tidvattnet ut i havet och att vi endast lindrar
symptomen som framträder ur sjukdomen. Sjukdomen är inte obotbar. Vad som krävs
är att sjukvårdarna utbildas på rätt sätt och insamlar kunskap och information
om hur den grundläggande sjukdomen kan botas. Socialismen genom dess fokus på
jämlikhet, solidaritet och det allmänna bästa kommer att vara vägledande. Visst
är även jag demokratisk socialist.
