|
S
|
om jag tidigare skrivit tror jag att vi människor har ett behov av att
förstå oss själva i ett större sammanhang för att inte drabbas av ångest och
meningslöshet. Vi är idag mer utelämnade än någonsin i vårt sökande efter
sammanhang och mening. En allt mer tilltagande individualism, cynism och
kapitalism handlar i väsentligt om existentiella frågor och farhågor som vi
vill hålla distanserade från oss. Ett tomrum i meningsfullhetens väv har
uppstått som måste fyllas på annat sätt. I en annars så cynisk och orättvis
värld försöker människorna finna innehåll och mening genom konsumtion, vilket
innebär fortsatt flykt och förnekelse av de stora frågorna.
Nu har jag hamnat i stadiet då
jag tagit mod till mig att ställa den stora frågan: Vad är meningen med livet?
Det är ingen unik fråga. Någon gång i livet funderar alla människor på meningen
med livet. Den har ställts sedan urminnes tider då människan har undrat: Är det
här allt? Var det inte mer än så här? När man svarar på frågan om livet är värt
att leva eller inte, försöker man besvara filosofins största mysterium. Sökandet
genomsyrar hela vår tillvaro. Anledningen är att människans hjärna är byggd för
att söka efter sammanhang och betydelser överallt. Människan är det enda djur
som bekymrar sig för mening, eftersom hon kan planera för framtiden, vilket
kräver ett långsiktigt mål för att motiveras till att tänka på framtida
konsekvenser. Meningen kan inte existera utan ett framtidsperspektiv. När allt
väl kommer omkring kan livet sammanfattas genom bevarandet av framtiden.
Eftersom vi inte kan föreställa oss att leva utan en framtid söker vi en mening
med livet. Människan kan inte endast se till sina egna behov här och nu, och
därför inte bara leva för stunden. Men jag undrar om det är så. Och jag ställer
mig frågande till om det är en inneboende mänsklig egenskap att söka efter
mening. Livet har ingen mening. Det handlar om att hitta meningen själv. Vi
föds inte som förprogrammerade varelser. Mening är väldigt svårt att gemensamt
komma fram till vad det är. Men med det sagt menar jag inte att det inte finns
någon mening. Mening är för mig den drivkraft som gör att människan fortsätter
att vilja leva. Det är det som gör livet värt att leva och som bidrar till att
vi uthärdar i en hopplös tillvaro. Kierkegaard ansåg det livsnödvändigt att ha
en mening med livet ”något som får oss att gå upp på morgonen, som ger perspektiv
på tillvaron och kraft att leva. Utan det tappar vi fotfästet och blir tomma
inombords”. Sören Kierkegaard menade att meningen med hans liv var att
undersöka hur han själv och människor fungerar, och försöka förstå hur en
människa kan hitta meningen. Kierkegaard menar att det är oundvikligt att hamna
i den situationen. Sökandet efter mening är en del av vår natur, precis som
kroppen växer och utvecklas sker samma process med vårt inre. I vår samtid har
vi glömt vad det är att existera. Människorna är alltför upptagna av att leva
och skjuter det innerliga ifrån sig, i jakt efter att tillfredsställa sina
ögonblickliga behov som senare ersätts av andra behov och begär, och så
fortsätter det fram tills den dagen då hela tillvaron vänds upp och ner, då
allt havererar, då fasadens puts trillar ner, då allt går i kras. Det finns
alltför många i vår omgivning som tror att de kan leva utan att reflektera över
vart de är på väg. Jag tror inte det är möjligt. Förr eller senare inträffar
något på vägen som kan innebära att hela världsbilden havererar. Då tvingas man
konfronteras med den stora frågan. Den mörka sorgen och besvikelsen ställer den
mest grundläggande och elementära frågan om meningen med livet. Det är möjligen
som så att man måste upplevt ångest, smärta, sorg, förtvivlan och besvikelse
för att kunna känna djupet i tillvaron och lyckan. Det mörka, hopplösheten,
meningslösheten är alltså ett bevis på liv; den genuina uppenbarelsen av att
man lever. Det är när vi konfronteras med tillvarons begränsningar och sådant
som vi inte kan bemästra som vi tvingas se hjälplösheten och vår egen
sårbarhet. Det är vid dödens närhet som vi kan se livets början. Det är då vi
kan få kontakt med det som är större än oss själva. Genom konstaterandet att
livet är ändligt uppenbarar sig insikten om att vi är beroende av varandra, och
det fina i accepterandet att vi är sårbara och svaga. Människan förändras i
takt med att förändringar sker i det liv hon lever. Människan kan vara på ett
sätt under en tid, och på ett annat sätt under en annan tid. Det är spänningen
mellan jag idag och jag imorgon - mellan nu, då och sedan - som är en del av
förundran över hur vi människor resonerar och fungerar. Det är denna förundran
som kan igångsätta sökandet efter mening. Camus (2010) talar om det absurda,
som är ”klyftan mellan själens krav och världens ständiga svek, mellan min
enhetssträvan och universums splittring” och ”uppstår i mötet mellan människans
kallande rop och världens oförnuftiga tystnad”. Det finns tänkare som anser att
meningen med livet är ett skenproblem eftersom det är meningslöst att spekulera
i, och att ett erkännande av meningslösheten är meningsfullt, och om man finner
en mening i det tröstlösa blir det meningsfullt. Det blir enklare att hantera
tillvaron, våra sorger och besvikelser om vi erkänner att det är oundvikliga
beståndsdelar av livet. Eftersom våra önskningar och förväntningar ständigt
sviker oss blir det meningsfullt att konstatera att vi är svaga och utelämnade.
Det finns de som menar att meningen är ett mysterium och en gåta som inte är
möjlig att lösa; en fråga som inte kan besvaras. Det kanske är som så att det
finns en mening men vi har svårt att formulera den, berätta om den och förstå
den. Det är kanske som så att det inte går att förstå vad meningen med livet är
eftersom det inte finns några entydiga svar, utan att det måste levas, och att
det är deltagandet som är meningen. Jag har redan konstaterat att livet inte
har någon mening, utan att det handlar om att hitta den själv. Livet är i sig
självt inte meningsfullt. Livet måste fyllas med innehåll för att det ska vara
meningsfullt. Saker kan inträffa i livet genom resan på vägen som får som
konsekvens att våra tidigare uppfattningar och antaganden om världen,
verkligheten, sanningen och vår omgivning förändras. Nu använde jag mig av
metaforen att livet är en resa, som används i alla möjliga sammanhang
nuförtiden. Jag vet inte om jag håller med om att livet är som en resa. En resa
inbegriper att du oftast tar dig till någonstans du aldrig befunnit dig, till
okänd mark under en tid som känns spännande. Otryggheten betraktas inte som en
fara utan som en möjlighet att uppleva någonting som du inte annars upplever.
Du vistas i okända miljöer, med okända människor som du inte vet någonting om,
som du inte litar på. Eftersom resan endast är tillfällig är resan ytlig och
flyktig. Den är tillfällig och ögonblickligen. Om man då applicerar resans
förhållanden och situationer på livet, kan man ställa sig frågan om man vill
att livet ska vara en plats som du aldrig tidigare bevistat, där man befinner
sig på okänd mark i okända miljöer, otrygg omgärdad av människor man inte kan
lita på, tillfälligt i en flyktig tid. Jag tror att man måste ha befunnit sig i
mörkret för att kunna se ljuset. Det krävs att man har upplevt livets meningslöshet
för att veta hur man finner meningen. Jag tror att de som kan fortsätta se en
mening med att finnas till - om än väldigt banal - har störst möjlighet att
uthärda i en kall och mörk tillvaro ständigt utsatt för sorger och besvikelser.
Meningen kan vara väldigt banal helt enkelt. Jag tror att mycket handlar om att
hitta det som man anser är genuint, äkta och sant; en form av autenticitet,
både vad det gäller sig själv och i relation till andra, och framförallt i sitt
val när man inleder relationer med andra. Känslan av sammanhang tror jag också
är helt nödvändigt. Sammanhanget kan bestå av vardagliga meningsfulla
handlingar, och inte nödvändigtvis i relation till de existentiella frågorna.
För att leva ett tillfredsställande liv som man känner att man har kontroll
över måste man vara självständig, vilket inte är detsamma som att vara
oberoende. Vi människor mår inte bra av att vara ensamma. Vi är alltid beroende
av andra människor, och modet att vara beroende av andra är en förutsättning
för att livet inte ska kännas outhärdligt. Man måste ha modet att älska, och
våga vara svag och våga göra sig beroende av andra. En människa måste ha modet
att vara svag, och ibland släppa taget om sin autonomi, och samtidigt vara
tillräckligt stark för att klara av att överlämna sig till den andre. Ibland
måste en människa ge upp sitt själbestämmande och rätten till sin frihet för
att rädda sig själv. Min uppfattning
har alltid varit att mening i grunden inte kan vara ett subjektivt begrepp.
Eller kan det vara så? Har jag ändrat uppfattning? Kan det vara som så att vi i
olika skeden i livet har olika uppfattningar om vad som är meningsfullt? Något
som var meningsfullt tidigare i livet behöver nödvändigtvis inte vara det nu.
Är vi möjligen alldeles för angelägna om att hitta en övergripande mening som
kanske är en omöjlighet? Är det kanske därför vi ständigt blir besvikna över
att våra uppfattningar om tillvaron går i kras? Det kanske är av nödvändighet
att vi erkänner livets komplexitet och oförutsägbarhet, att det då blir enklare
att hantera livets sorger och besvikelser. Men med närmre eftertanke är det
kanske det som är essensen av ytlighet och flyktighet, det förgängliga och
tillfälliga. Är mening ett multipelt begrepp, eller finns det en singulär
mening som varje individ kan finna? Jag tror inte meningen med livet är att
vara lycklig. Jag tror att meningen är att finnas till för andra människor. Jag
tror att livets lyckliga stunder består i att finna ro och harmoni i sin vardag
tillsammans med andra människor som man känner tillit och trygghet till. Hur de
vardagliga stunderna, tillfällena eller situationerna ser ut tror jag inte det
råder någon samstämmighet om. Vi har alla befunnit oss i tillstånd av berusning
då vi diskuterat i timmar med vänner och bekanta om ämnen som vi brinner för,
vi har dansat, spelat fotboll, målat tavlor, skrivit. Vi vet vad det
icke-instrumentella är. Vi vet när de vackra stunderna infinner sig. Vi sparar
dem, tar dem med oss, kommer ihåg dem. Vi sparar dem som erfarenheter, som
platser för riktningar hur vi kan må. Att vara lycklig är inte tillräckligt för
att ge livet innehåll och mening. En individ kan inte endast vara lycklig och
leva för sig själv. Det ger inget mervärde eftersom människan behöver andra
människor för att ens gärningar och handlingar ska vara nödvändiga. Den
varaktiga lyckan består sannolikt i att göra gott för andra människor, och att
engagera sig i andras liv. Att i en gemenskap delta i sammanhang som syftar
till att göra någonting gott för någon annan ger mer tillfredsställelse och
lycka än att köpa nya saker och konsumera. Jag tror väldigt många kan enas om
att konsumtion av saker och upplevelser i sig inte är meningsfullt, utan att
det måste handla om någonting mer, någonting annat djupare. För visst är det
svårt att uppskatta ett par nya skor eller en ny skjorta om det där andra
saknas. Det måste alltså handla om någonting annat, något bestående, varaktigt
och viktigare. Men vad är det där andra? Att vara dig själv är din viktigaste
uppgift - inte att jobba, utbilda dig, skaffa barn eller ägna dig åt
fritidsintressen. Det krävs att man försöker se sig själv och vem man är bortom
alla föreställningar och glömma allt det som andra hävdar är sant, och istället
komma underfund med vad man själv tror är sant och betydelsefullt. Men hur
formulerar man sin mening och lär sig förstå sig själv? Det handlar om att leva
innerligt, vilket innebär att ta sig själv och livet på yttersta allvar, att
betrakta den inre och yttre verkligheten och försöka förstå hur allt hänger
samman. Men det är svårt att bli autentisk eftersom människan har en naturlig
önskan om att bli något annat, något mer. Kierkegaard menar att vi inte vill
bli autentiska då vi inte är beredda att offra vad som krävs. Vi är rädda för
att bli ensamma utstötta ur den gemenskapen som bygger på att vi alla tycker
lika. Vi väljer istället att förneka vår unika varelse och fortsätter gå med
strömmen. Det är inte så konstigt eftersom vi för inte alltför länge sedan var
tvungna att vara en del av gruppen och gemenskapen för att överleva. Dessa
minnen lever med oss. Vi förvanskar och vi förminskar oss själva genom att med
hjälp av prylar, kläder, titlar och ”de rätta” åsikterna försöker förstärka
vårt skakiga jag. En autentisk människa är krävande eftersom hon inte anpassar
sig och knappast döljer sina åsikter, vilket av omgivningen kan betraktas som
hotfullt och oroväckande. En autentisk människa kan lätt uppfattas som
provokativ och provocerande eftersom hon är ifrågasättande och analytisk.
Oftast kräver den autentiska människan mer av sin omgivning eftersom
kommunikationen befinner sig på en djupare och mer direkt nivå, vilket kan vara
ansträngande. Ämnen som kommer upp handlar mer om huruvida människan är
rationell eller känslostyrd eller om kärlekens sårbarhet, än om vem som gick
vidare i Let´s dance eller hur semestern i Thailand var. Kierkegaard menar att
man naturligtvis kan ta avstånd från den autentiska människan om man tycker att
det är för svårt och krävande, och tillägger hånfullt: ”Om man vill ha livet
gjort lätt så är detta enkelt gjort, man behöver bara mer och mer obetydliggöra
sig själv, det att vara människa så blir livet lättare och lättare. Var strunt
och du blir strunt!”. Det krävs inte så mycket för att bli autentisk, ingen
utbildning eller examen på avancerad nivå, endast ett nyfiket förhållningssätt
till omvärlden och att man uppmärksammar det som pågår i omgivningen. Det är
väldigt mycket som är orättvist här i livet. Vad man som individ kan göra är
att inte ge efter för orättvisor, utan istället försöka minimera dess effekter.
Trots att vi har olika förutsättningar har vi ändå möjligheten att göra aktiva
val, vilket även för med sig ett ansvar för de val vi gör. Vi människor är inte
determinerade, alltså av ödet bestämda att handla, agera eller vara på ett visst
sätt. Normer och värderingar påverkar hur vi förhåller oss till varandra i en
gemenskap, och synen på det mänskliga beteendet som formar samhället.
Normalitet vaggar oss in i en falsk trygghet i uppfattningen av att vår
omgivning är begriplig och förutsägbar. Det kan vara avkopplande och befriande
att upplösas i massan, och vara som alla andra. Kan det vara som Foucault
hävdar att verkligheten konstrueras genom dikotomier? Att det goda behöver det
onda, det normala det abnorma, det fina det fula, det friska det sjuka. Att
samhället konstruerar verkligheten genom att avslöja fenomen och förhållanden
genom motsatser. Om vi talar om det svårdefinierade begreppet normalt är
skillnaden mellan det som är normalt och avvikande en skenbar social
konstruktion. Det normala skrämmer mig mer än det onormala. För mig är det
normala onormalt. Det som anses avvikande beteende och det som betraktas som
normalt har i avsevärd utsträckning förändrats över tid. Uppfattningarna av vad
som är normalt eller onormalt, naturligt eller onaturligt, friskt eller sjukt
är således skapat av oss människor. Det betyder att utsagor om verkligheten kan
förändras om tillräckligt många tror att det är sant. Det är beroende av
sammanhanget som något betraktas som normalt eller onormalt, vad som är
tillåtet och förbjudet.
Frågan är om
det inte är kärleken som är meningen. Kärleken till tingen, till idéerna, till
barnen, till släkt och vänner, till en kvinna, till sig själv. Kärleken är
osynlig och ogripbar och i sin renaste form helt obegriplig. Den kärleken jag
talar om är den ovillkorliga kärleken. Konsten att bry sig om andra människor
utan att begära något i gengäld, och att älska utan att få. Kärleken är
innerlighetens innerlighet, enligt Kierkegaard. Den är länken, processen och
vägen till svaret på meningen med livet. Kärleken är inte svaret, men det är
genom den som vi kan närma oss och förstå meningen. Själva frågan vad meningen
är, är i sig själv ett antagande om att det finns en mening. Det är kanske
självbedrägeri. I själva verket är vi dömda att ständigt leta och jaga efter en
mening som inte existerar. Jag tror att vi måste begränsa oss i våra stora
planer om en övergripande mening. Vi bör möjligen ta ner de stora ambitionerna
ett par nivåer och sträva efter att leva väl, vara sann, vara sig själv och den
människan man vill vara, vilket kan utmynna i ett större välbefinnande än vi
tror. Vi bör möjligen bedöma meningen när vi ser på enskilda handlingar. Livet
är inte en handling och bör därför inte fråga om dess mening. Men är livet
möjligen den mest omfattande handlingen? Jag stannar ändå till i tanken om att
det möjligen är de enskilda handlingarna vars mening vi bör bedöma. Min
sammanlagda uppfattning blir att vi bör bedöma meningen utifrån varje enskild
handling, inte utifrån ett allomfattande helhetsperspektiv. Livet består av
alltför många tillfälligheter för att det ska vara möjligt att skapa en
helhetsbild. Jag tror inte att allt har en mening, utan att livet består av
meningslösa handlingar och meningsfulla handlingar. Därför finns det anledning
att begränsa oss i vår strävan och i våra förhoppningar att finna en
övergripande mening som kan förklara allt. Det kolliderar med vår vilja att
förstå genom att se mönster i vår tillvaro. Vår inneboende vilja av att se
detta helhetsmönster begränsar möjligen vår förmåga att besvara den stora
frågan om meningen med livet. Frågan är om vi kan uppnå fullständig kunskap om
de existentiella frågorna, som handlar om att finna mönster i världen, att
finna orsaker i händelser, och om en fullkomlig drift att försöka förstå hur
allt hänger samman. Vi bör kanske släppa taget, inse och acceptera att vi är
primitiva varelser med begränsat förnuft och förmåga att förstå världen och
människorna, att vi kanske inte ens kan förstå oss själva. Gapet mellan viljan
till mening och vårt begränsade medvetande leder till tesen att vi inte kan
veta, endast veta att vi inte vet. Vi kan inte förstå livets mening. Vi kan
endast förstå att vi inte kan förstå. Det paradoxala i situationen ligger i att
vi inte kan förstå allt, men att vi inte kan låta bli att sträva efter att
försöka göra det. Är det som Kierkegaard menar att meningen med livet är just
att söka meningen med livet, och att vi måste stå ut med tanken att vi möjligen
aldrig kommer att begripa vad vi letar efter. Jag tror att en bit på vägen är
att erkänna vår osäkerhet, att vi inte slår fast någonting utan nyfiket öppnar
oss för nya förhållningssätt i livet. Bitarna i livets pussel läggs till och
byts ut, några tillkommer och andra faller bort, nya bilder växer fram och får
oss att omvärdera det som vi hittills trott eftersom bilderna och mönstren
förändras. Det som krävs är kanske inte som existentialisterna menar att vi bör
uthärda livets meningslöshet, utan möjligen som Frankl hävdar att vi bör
uthärda vår oförmåga att förstå livets obetingade meningsfullhet i rationella
begrepp. En lösning på dillemmat består i att frågandet blir viktigare än
vetandet. För att fråga måste man vilja veta, men det leder inte alltid till
något svar, utan är att betrakta som en pågående process. Det är genom dialogen
som vi kan närma oss förståelse av vår omvärld, vilket sker i samspelet med
andra människor. Vi människor befinner oss alltid i relation till andra. Vårt
handlande sker aldrig i ett vakuum åtskilt från andras attityder, känslor och
reaktioner. Förlåtelse, bitterhet, avsky, beundran, tacksamhet, kärlek och hat
är de reaktioner och attityder i de mellanmänskliga relationerna som avgör hur
man skapar uppfattningen om sig själv. Vi kanske inte kan besvara frågan: Vad
är meningen med livet?, men vi kan delta i meningssökande och meningsskapande
processer och dialoger. Mening är det som betyder. Och det som betyder är de
vardagliga meningsfulla handlingarna och händelserna i tillvaron. Jag tror att
meningen kan vara banal. Vi spanar efter meningen vid horisonten när den
möjligen ligger rakt framför oss redo att plockas upp och omfamnas. Vi behöver
inte leta efter det stora sammanhanget. Det största bedrägeriet är att tro att
vi kan komma fram till ett slutgiltigt svar. Endast om vi accepterar våra
begränsningar att försöka hitta omvärldens dolda mönster och en allomfattande
förklaring om meningen med livet kan vi nå rofylldhet, tillfredsställelse och
välbefinnande. I vardagen omgärdas vi av meningsfulla händelser och handlingar.
Meningen i livet är kanske meningen med livet.
