Intensiva akademiska diskussioner förs om huruvida den
ekonomiska ojämlikheten som en konsekvens av globaliseringen håller på att öka
eller minska. Hans Rosling, professor i internationell hälsa, vill få oss att
tro och ger oss bilden av att utvecklingen i världen har gått framåt. Med
övertygande, energiska och pedagogiska utläggningar ställer han upp sju dockor,
och visar att två endast har råd med sandaler medan fyra har råd med cyklar,
och endast en docka har råd med en bil. Sedan menar han att det gäller för de
sju dockorna att röra sig framåt, som står i kö i väntan på att ha råd med mer.
Men om det vore så enkelt. Om kunskap endast bestod av statistik och mått på
levnadsstandard skulle samhällsvetenskapen som koncentrerar sig på
maktförhållanden, strukturella motsättningar och finansflöden vara obehövlig.
Men om vi ändå leker med tanken att det är möjligt att studera dessa faktorer
genom att åskådliggöra med hjälp av leksaker och diagram. En av de sju dockorna
har mycket pengar, fyra har lite pengar och två inga alls. Den sjunde dockan
som har råd med bil sätter enorma ekologiska avtryck, de fyra som har råd med
cykel endast få, och de två som endast har råd med sandaler nästan inga alls.
Det är de fattiga länderna som gör konsumtionsvarorna i de rika länderna så
billiga. Detta utmynnar i antagandet att dockorna har relationer med varandra,
något som Hans Rosling med sin statistik och sina dockor inte uppmärksammar,
och det är det som kallas samhällsvetenskap. Vi måste i sammanhanget förstå att
den första dockan inte hade haft råd med sin bil, sin teknik och överdådiga
konsumtion om inte de andra dockorna hade så låga löner. Lågavlönat och
hälsovådligt arbete har förskjutits till de fattigare länderna. Den europeiska
och amerikanska medelklassen har bytt ut sina hembiträden mot tvättmaskiner och
dammsugare som tillverkas av arbetare i fattigare delar av världen. Men frågan
om de lågavlönade arbetarna har det bättre än de europeiska hembiträdena hade
det på 1930-talet är det ingen som ställer. Vad vi även måste fråga oss är hur
det går att upprätthålla de stora skillnaderna mellan de rika och de fattiga.
Svaret är att en av dockorna har banker och därmed möjlighet att ständigt fylla
på sina stora påsar av pengar. Vi måste fundera på vad denna påstådda
utveckling som Hans Rosling pekar på innebär för dels relationerna mellan
människor i olika delar av världen, och dels för utarmningen av jordens
resurser. Vad som krävs för att upprätthålla vårt nuvarande system är att vi
koloniserar andra planeter, och fortsätter exploatera andra delar av världen.
Varken de enorma globala välfärdsklyftorna eller miljöproblemet har rubbat
makthavarnas tro till den nyliberala politiken. Wolf (2006) pekar på att stora
ekonomiska framsteg skett i utvecklingsländerna genom att de öppnat upp för
frihandel och låtit sig integreras i världsekonomin, vilket har gagnat
miljontals människor och bidragit till en minskning av andelen människor som
lever i extrem fattigdom. Castells (2000) menar att skillnaderna i
resursfördelning under de senaste årtiondena har ökat och att klyftan mellan
OECD-länderna och resten av världen är avgrundsdjup. Fattigdomen ökar och
människor har stöts ut i tillväxtprocessen vilket inneburit ökad polarisering. Castells
förklarar den strukturella trenden vara ett resultat av politiska åtgärder,
eftersom regeringar prioriterat ekonomisk strukturering framför social välfärd.
Stiglitz (2007) påtalar att det absoluta antalet människor som lever i
fattigdom ökar medan procentandelen minskar, vilket beror på den ökade
befolkningstillväxten. Antalet människor som lever i extrem fattigdom har
nästan fördubblats, vilket måste ses som ett misslyckande. De 5 procent rikaste människorna i världen hade vid ingången till
2000-talet en tredjedel av de sammanlagda globala inkomsterna, vilket motsvarar
lika mycket som de 80 procent som är mest fattiga. Skillnaderna mellan de
rikaste och fattigaste på jorden är enorma och väntas öka. FN:s rapport om ojämlikhet
(2005) säger att trots en markant ökning av den ekonomiska tillväxten har
ojämlikheten på jorden ökat de senaste tio åren, och att ”den ekonomiska
utvecklingen främst har gynnat de rika nationerna”. Enligt Attalis (2006)
studie gynnas endast 22 länder som inkluderas av 14 procent av världens
befolkning av ungefär hälften av världsmarknaden och mer än hälften av de
globala investeringarna, medan 11 procent av världens befolkning som utgörs av
de 49 fattigaste länderna har en andel på endast 0,5 procent av
globalprodukten, vilket motsvarar ungefär lika mycket som de tre mest förmögna
männen i världens tillgångar. 1 procent av jordens befolkning besitter 90
procent av jordens samlade förmögenhet. Goldeman Sachs Bank fördelar på 161
aktieägare 2,6 miljarder dollar. Tanzania drar in 2,2 miljarder dollar på ett
år som fördelas på 25 miljoner invånare. För att rädda jordens befolkning från
svält beräknas att det krävs 19 miljarder dollar, en parantes är att ungefär
lika mycket lägger USA och Europa ner varje år på djurmat. Ekonomisk tillväxt
är under avregleringen av kapitalrörelsernas världsomsegling en av
huvudfaktorerna till att de rika berikas och utarmningen av de fattiga
fortsätter. En paradox är att ett fåtal fattiga länder håller på att komma
ikapp de rika länderna, samtidigt som glappet mellan de rikaste och de
fattigaste på jorden ständigt växer och beräknas öka, vilket förklaras genom
att ojämlikheten mellan nationer minskar samtidigt som ojämlikheten inom dem
ökar, från den tidigare trenden ökande ojämlikhet mellan nationer och en minskande
ojämlikhet inom nationer. Den ökande ojämlikheten betraktas nästan uteslutande
som ett ekonomiskt problem, och man bortser från de problem som har att göra
med samhällets välbefinnande, befolkningens fysiska och psykiska hälsa,
invånarnas politiska engagemang och de band som bidrar till integrationen i
samhället. Graden av ojämlikhet i termer av välfärd och inkomster lämnas utan
avseende, vilket förmedlar ett budskap om att ojämlikhet inte är ett hot mot
samhället som helhet eller en källa till de problem som samhället är drabbat
av. Den del av befolkningen som saknar inkomst och förmögenhet som befinner sig
längst ner i den sociala fördelningen inordnas under den imaginära kategorin
”underklassen”, vilket är en sammansättning av personer som inte tillhör
samhället eftersom de till skillnad från resten av befolkningen har förvägrats
att inkluderas inom en klass. Genom att benämna denna kategori människor
underklassen faller den utanför varje meningsfull klassifikation. Föreställningen
om underklassen pekar inte - tillskillnad från ”arbetarklassen” eller
”akademikerklassen” - på någon funktion som ska utföras eller på någon position
i samhället som helhet. Underklassen befinner sig i samhället men tillhör inte
samhället eftersom den inte bidrar med något som samhället behöver för att
överleva. Samhället hade helt enkelt klarat sig bättre utan underklassen.
De fattigas
fattigdom förvärras av ekonomisk tillväxt i dubbel bemärkelse. Hur är det
möjligt? För det första betyder begreppet ekonomisk tillväxt i dess nuvarande
fas att skära ner antalet sysselsatta. I den produktion som inte är i lika
stort behov av muskelkraft kommer det i framtiden finnas färre arbeten än idag.
Därför stiger arbetslösheten och allt fler blir projektanställda. Dolt under
begrepp och retorik som ”flexibel arbetskraft”, ”rationalisering” och
”omstrukturering” blir anställningarna tidsbegränsade och tillfälliga, vilket
innebär att arbetstagarnas otrygghet växer. Tidigare trygga och fasta
anställningsvillkor ersätts med tillfälliga, tidsbestämda och flexibla
anställningskontrakt. Det finns idag ett strukturellt överskott på arbetskraft.
Vi vet att näringslivet inte behöver allas arbetskraft. Lönearbetet är en
förutsättning för individens rättigheter och att vara en inkluderad medborgare
i samhället. Lönearbetet är ett villkor för fullständigt medborgarskap; en
institution för att skapa struktur för människor, för att känna att vi har en
uppgift, för att träffa andra människor och för att få en inkomst. Arbetet
bidrar till känslan av att vara behövd, att vara en del av en gemenskap och
tillhöra någonting. Arbetsgivaren har därför en viktig roll och befinner sig
därav i en betydelsefull maktposition. Arbetsgivaren blir den som kan rädda oss
i samhället, som kan garantera välfärden och människors trygghet. Numera anses
företagen - inte människorna och människornas tid - vara denna garant. Vad
denna hjälteroll får för konsekvenser är sänkta arbetsgivaravgifter,
företagsskatter och otryggare anställningsvillkor, eftersom kostnaderna gör det
svårare att konkurrera på en global marknad. Det faktum att arbetslösheten
stiger och anställningstryggheten minskar kräver alternativa förklaringar. Man
beskyller då de arbetslösa för att inte tillräckligt energiskt söka jobb, att
de inte har tillräcklig kompetens eller att de lockas till lättja genom en
generös arbetslöshetsersättning. Så förs samtalet i Sverige angående den
stigande arbetslösheten. Arbetsgivarnas krav på sänkta löner och förmåner för
att öka produktiviteten tillgodoses och arbetarnas krav avvisas. Kapitalet har
skaffat sig en oerhörd makt över arbetet. Men det paradoxala är att samtidigt
som arbetet intar en central position bidrar effektiviseringsåtgärder och
rationaliseringar till att det sparas in och avskaffas inom alla led i
produktionen.
De rika blir
ännu rikare samtidigt som de fattiga blir fattigare. Rikedomen är föremål för
beundran och ses som en garant för ett lyckligt liv. Tidigare brukade de rika
som ansågs som hjältar och vara föremål för allmän beundran ha arbetat sig upp
själva, och dess rikedom en produkt av en strängt anammad arbetsetik, vilket
inte längre är fallet. Alltså: desto fattigare de fattiga är förvärras den
subjektiva känslan av otillräcklighet eftersom de livsmönster som ska dyrkas
och efterliknas blir allt svårare att uppnå, vilket åtföljs av en känsla av
stigmatisering och förödmjukelse, genom dels en sjunkande levnadsstandard och
dels att försöket att uppnå de livsmönster som dyrkas försvåras, vilka båda
förstärks snarare än dämpas av den ekonomiska tillväxten i dess nuvarande
frimarknadsanpassade form. De fattiga lever i samma värld som de rika och i
samma kultur som är skapad till förmån för de som har pengar. De offentligägda
fordon som var avsedda att gemensamt färdas i har genom politiska medel
avvecklats och slängts på skrotupplaget. Nu är det endast de privatägda
lyxbilarna som trafikerar de allmänna vägarna och endast de välbärgade som har
möjlighet att åka. Med ökande grad av social jämlikhet sjunker dödstalen även i
länder som inte är de rikaste. Den förväntade medellivslängden påverkas i stor
utsträckning av hur hög jämlikheten är. Fattigdomen biter sig inte endast fast
i länder som traditionellt varit drabbade av misär, undernäring och fattigdom
utan det komplexa och paradoxala i sammanhanget är att den på nytt besöker länder
där den en gång för alla verkade ha jagats ut och förvisats. Vi kan även se en
minskad ömsesidig tillit i ett samhälle där sammanhållningen och samarbetet
drastiskt avtagit i volym och frekvens. I de högutvecklade länderna kan vi se
en ökning av erkända sociala sjukdomar och diagnostiserade psykiska sjukdomar
(psykiska sjukdomar förekommer tre gånger så ofta i samhällen som anses vara de
mest ojämlika i världen, hit inkluderas både USA och Storbritannien). Genom
forskningen vet vi att ojämlika samhällen ligger högt vad gäller andelen
fängslade personer och antalet mord, antalet tonårsgraviditeter och
spädbarnsdödlighet, fetma och allmänt större dödlighet - de rika klasserna
inkluderat. Även om inte statistiken säger någonting om orsakssambanden sporrar
det till ett ifrågasättande av den nuvarande samhällsmodellen, och utmanar vår
utbredda moraliska likgiltighet, vilket även visar att föreställningen om att
sträva efter lycka är en individuell angelägenhet är grundat på en grov
missuppfattning, vilket är en motsägelse i uppfattningen av oss själva som vi
aldrig kan närma oss om vi fjärmar oss från andras olycksöden. Vad som enligt
min mening ligger bakom dagens ojämlikhet är att marknadsintressena i stor
utsträckning frigörs från de institutioner som står för den etiska
övervakningen och kontrollen, vilket gör företagsprojekten immuna mot andra
värden än vinstmaximering. Vad som krävs är att vi utvidgar förståelsen av
ojämlikhet bortom den snäva och vilseledande uppfattningen om att det endast
handlar om inkomst per person, till att handla om fattigdom som resulterar i
social sårbarhet, förnedring och förödmjukelse. Det är dessa faktorer som
bidrar till exkludering och social uteslutning som formar attityder och
beteenden, vilket får vittgående och katastrofala konsekvenser i ett samhälle baserat
på konkurrens.
