Galopp 2015

Social ojämlikhet och fattigdom i konsumtionssamhället, del 3

Vi har all anledning att fira kommunismens fall, men vi måste även ifrågasätta det system som tog vid. För vad vi kan konstatera när allt väl kommer omkring är att det inte är mycket som blivit bättre, och min övertygelse gör gällande att det nuvarande systemet inte är det bästa som kan uppnås. Det slutgiltiga målet kan inte vara att skapa det minst onda samhället för att förhindra en större ondskefull kraft. En sådan inställning grundas i en pessimistisk människosyn som tar som utgångspunkt att människan är en i grunden självisk och egoistisk varelse som inte är kapabel till att skapa ett politiskt system baserat på altruistiska värden. Vi har inte nått vägs ände och historiens slut - såsom Francis Fukuyama som 1992 kom ut med boken Historiens slut och den sista människan – förutspådde. I alla fall inte vägs ände i den bemärkelse som Fukuyama menade. Fukuyamas tes bygger på att den västerländska liberala demokratin och det marknadsekonomiska systemet segrade efter det kalla kriget och att vi nu hamnat i ett mer harmoniskt världsläge som innebär ”slutmålet i människans historiska utveckling” (11). Historien har sannolikt inget slut. Som Engels sa har vi inget slutmål, och därför inte för avsikt att diktera några slutgiltiga lagar för mänskligheten. Historien utkämpar inga slag, den åstadkommer inget. Historien har inget eget liv, och använder inte människan som ett medel för att uppnå ett mål. Det är människan som gör allt detta, det är människan som strävar efter sina egna mål, det är människan som skapar sin egen historia under existerande omständigheter och sammanhang. Framtiden är endast en förlängning av nuet. Om Berlinmurens fall signalerade ”historiens slut” och en ny världsordning var det den mest kortlivade världsordningen någonsin genom historien. 2001 innebar början på slutet, och banksystemets kollaps 2008 en återvändo till historien i ordets fulla bemärkelse. Den ekonomiska krisen urholkade systemets legitimitet och gav människorna perspektiv på den kapitalistiska ideologin. Det är att betrakta som en fullskalig politisk kris som för med sig en kamp och antagonism kring uteslutningen av stora grupper av människor som förvägras politiskt inflytande, deltagande och ekonomisk aktivitet, men även försvagandet av välfärdsstaten och frågor om miljön. För hundra år sedan skrev Karl Marx att ett sammanbrott som ett resultat av den nuvarande finanskrisen är oundviklig och efterföljs av en olyckligare och mer destruktiv utgång ju längre sammanbrottet skjuts upp. Slutresultatet blir därmed värre ju längre sammanbrottet dröjer, och Europa befinner sig på ruinens brant men samtidigt tvungen att driva alla företag som ruinerat henne och tillgripa alla till buds stående medel för att förhindra och skjuta upp den oundvikliga krisen. Dessa ord är skrämmande aktuella i dagens Europa. Vi kan inte längre nonchalera ändligheten i vår civilisationsmodell. I den bemärkelsen har vi nått vägs ende.

     I en värld som hotas av miljökatastrofer och växande och oöverstigliga klyftor mellan inkluderade och exkluderade är behovet av nya idéer som kan vägleda oss mot en strävan efter ett jämlikt och rättvist samhälle stort. Min ambition är att utifrån olika infallsvinklar diskutera möjligheterna till att upprätta en filosofi och riktad kritik gentemot kapitalismens kriser och privatiseringar, som kontrasterar mot den rådande uppdelningen mellan privat och offentligt, och peka mot de kollektiva resurser och förmågor som utgör det gemensamma, som kan bidra till att göra en annan värld möjlig. Vi måste släppa tanken på tillväxt eftersom myten om tillväxt svikit oss och ställa oss frågan: Hur kan vi klara oss utan tillväxt? Sveket grundar sig i oförmågan att bekämpa fattigdomen och reducera skadorna på miljön, och att tillhandahålla ekonomisk stabilitet och välstånd. Vi måste inse att tillväxt och hållbar utveckling inte är förenligt. Klimatkrisen kan inte lösas med hjälp av marknadsekonomiska mekanismer. Ett ifrågasättande av tillväxtmodellen handlar inte endast om att producera och konsumera mindre, utan främst om att tillhandahålla kritik riktat mot den ekonomiska modellens negativa effekter på samhället och klimatet; om ett paradigmatiskt skifte i vårt sätt att tänka och en affirmation av sociala och ekologiska värden, och en nödvändig återpolitisering av ekonomin. Vad som krävs är att vi frångår den kalkylerande och rationalistiska förståelsen för ekonomin, människan och samhället och ställer fundamentala frågor om hur välstånd uppnås. Vi måste blåsa nytt liv i idéerna och vända på senkapitalismens tendens till avpolitisering. Under senare tid har en avpolitisering av samhällsdebatten skett. Idéerna om ett samhälle baserat på frihet, solidaritet och jämlikhet har förpassats i dunkel. Allmänningarna har inhägnats genom den nyliberala kapitalistiska exploateringen. Gång på gång måste vi börja om från början, vilket är den svåraste uppgiften. Men det är möjligen som så att början redan har inletts eftersom vi kan se konturerna av ett slut. Begreppet det gemensamma måste få en renässans som kontrasterar mot den nyliberala privatiseringssträvan, i syfte att bygga ett nytt och bättre samhälle. Ett samhälle baserat på frihet, solidaritet och jämlikhet. Det främsta vapnet är tänkandet i handling. Vi måste börja agera nu!