När jag säger att jag älskar dig är du
inte skyldig mig något. Kalkyleringen slutar där. Det finns inget plus och
inget minus, ingen orättvisa eller rättvisa, för vi vet inte vem är jag och vem
är du, vem ger och vem tar, vem är objekt och vem är subjekt. Det
instrumentella upphör. Hon är ett mål i sig, inte ett medel för någonting jag
vill ha. Jag blir till för henne och hon genom mig, och vi blir till för
varandra. Det är nu som vi börjar. Det är så den ovillkorliga och
reservationslösa kärleken mellan två älskandes börjar. Detta skulle kunna vara
drömmen om ett samhälle; om kärlek som politik. Vi skulle kunna vidga det som
sker mellan två älskandes, och det finns ett ord för det - solidaritet - som är
kärleksrelationers sociala och politiska form. Genom solidaritet kan vi
politiskt skapa andra sorters relationer som inte handlar om tävling och
självförverkligande. Genom våra drömmar och kärleken kan vi bygga en politisk
frizon som kan frigöra oss från den instrumentella ordningens logik. På det
sättet kan vi skapa en människa som vet någonting om hur en annan värld kan se
ut, vilket kan utgöra ett tydligt politiskt alternativ till den nuvarande
ordningen. Vad jag innerligt vill uppnå med den här boken är att ni som läser
den inte ska tro på de som säger att en annan värld är omöjlig; att historien
har ett slut. Drömmen om en rättvisare värld är inte omöjlig. Drömmen är hoppet
som för oss människor vidare i strävan efter mening. För både du och jag vet
att någonting är väldigt fel; att det är någonting som saknas. Godheten saknas
inte. I det stora och i det lilla ser vi människor som gör gott varje dag.
Kärleken saknas inte. Vi vill alla ha och ge kärlek. Vad som saknas är ett
system som underhåller och främjar godheten och kärleken, och som leder
människan i den riktningen. Så här ser min utopi ut. Med stolthet kommer jag
bära den med mig.
